Berlus(c)oni i Uppsala

Centerpartiet är sedan länge omvandlat från ett parti till en burleskshow, vilken i Uppsala närmast är att karaktärisera som en tragikomisk fars. Den senaste akten inleddes med att partiet valde Stefan Hanna till kommunalråd i Uppsala, varpå han prompt tackade för förtroendet med att blogga om införandet av skamstraff för bidragsfusk och tjockisskatt.

Detta vållade en del uppbragdhet, inte minst internt i partiet (här skulle man kunna komma med en elak kommentar om att det kan bero på att jordbrukare tenderar att såväl ha en viss rondör och som förkärlek till bidrag, men jag låter bli). Efter en utdragen mediesåpa under vintern hölls därför i slutet av förra veckan ett partimöte där Centerns medlemmar skulle avgöra om de hade förtroende för Hanna.

Stefan Hanna vann. Men det är av sekundär betydelse. Det intressanta är sättet på vilket han tog hem segern. Röstmarginalen var sex röster, vilket gjorde att omröstningen avgjordes av de nyblivna medlemmar som Hanna med medhjälpare både värvat och i vissa fall hjälpt att komma till mötet. Formerna för segern var således närmast kuppartade. Stefan Hanna själv erkände i UNT att hans unga supporters inte direkt röstat på honom av en nyupptäckt vurm för centerrörelsen, utan att det handlade om "tjänster och gentjänster".

Efter att ha erkänt bestickning och valfusk gav sig sedan en segerrusig Stefan Hanna ut på ett korståg mot de som stått emot honom. I ett blogginlägg, såklart, gav han en sådan bredsida mot sina motståndare att den nordkoreanska nyhetsbyrån framstår som en moderationens röst. Han anklagade sina fiender för lögner, förtal och mobbning och att vara antidemokrater (att läggas till tidigare anklagelser om rasism och bakåtsträvande). Att politik handlar om förtroende, är enligt Hanna reducerat till vilka han har förtroende för.

Man kan skratta åt eländet - det är i ärlighetens namn rätt svårt att låta bli - och man kan också tacka sin lyckliga stjärna för att man inte är centerpartist. Men skrattet stockar sig i halsen när man tänker på att detta är på riktigt. Kommunalrådet  i en av landets största städer agerar som vore han i ett krogbråk, och använder sig av metoder som t o m de flesta oseriösa studentkårspartier skulle dra sig för att tillgripa. Det är en sak att han drar sitt parti i smutsen, det är tvärtom närmast en bedrift att lyckas med det med tanke på hur lågt C sjunkit på sistone, men hans beteende underminerar dessutom förtroendet för det demokratiska systemet och politiken som helhet. Och det är problematiskt, speciellt om man som Hanna  legitimerar mutor och fusk som politisk metod. En sak är dock klar - ska Uppsala vara under Silvio Hannas ledning länge till kommer Sveriges fjärde största stad snabbt att driva mot att bli en veritabel banankommun.

Centern fullbordar kärnkraftssveket

Svenska Naturskyddsföreningen redovisar idag en undersökning där man tillfrågat riksdagsledamöterna om deras syn på svensk uranbrytning. Föga förvånande för den som följt vårens och sommarens pinsamma Center-krumbukter i energipolitiken, visar det sig att, trots löftena från valet 2006, så är två av tre av Centerpartiets riksdagsledamöter mot ett förbud för svensk uranbrytning. Två av tre centerpartistiska riksdagsledamöter vill alltså öppna för en gruvbrytning som innebär stora risker för natur och miljö, enorma irreparabla ingrepp i den fysiska miljön och som bidrar till ökad risk, ett avfallsproblem som kommer ta tusentals år att hantera samt kärnvapenspridning (d v s det som Den Käre Ledaren Reinfeldt häromsistens framhävde som det största utrikespolitiska problemet).

Att manegen därmed borde vara krattad för en storskalig svensk uranbrytning borde härmed stå klart. Detta med tanke på 1) den ökade mängden prospekteringstillstånd efter uran på svensk mark; 2) att Centerpartiets storebröder i borgarfamiljen M och FP är för uranbrytnng; samt 3) efterfrågan på uran kommer öka i samma takt som den svenska kärnkraftproduktionen som en följd av borgarnas energiuppgörelse. Ett tecken så gott som något är väl att Centerpartiet i smyg ändrat sitt valmanifest för att bl a få till vagare skrivningar om den kommunala vetorätten kring uranbrytningen

Undrar hur Maud tänker försöka bortförklara det här svikna vallöftet? Kanske kommer man hävda att Centern  var emot uranbrytning 2006, men det var inget skarpt förslag utan en reformambition? Eller så menar hon, precis som när man tog bort förbudet mot expansionen av kärnkraften, att bara för att man tillåter någonting kommer det inte hända, åtminstone tills någon frågar Jan Björklund. Eller så säger hon för en gång skull som det är: Centerpartiet sviker både sina väljare, sin själ och kommande generationer - för att med ett dagtingat samvete få sitta vid maktens köttgrytor i Rosenbad.

Det gröna kosackvalet

Centerpartiets  panikplan för att klamra sig fast i Riksdagen är lättläst som en pekbok skriven av Karl Rove. Först ska partiet blankt vägra att regera med "kommunister" (medan det tydligen är acceptabelt för C att regera med passivt stöd av främlingsfientliga i en brunblå kompott); för att sedan skrämma över Miljöpartiets väljare till sig själva genom att hota med kommunismens spöke, exempelvis med affischer riktade till den som är "Miljövän men inte socialist".

Fast med tanke på partiets pinsamt usla resultat efter fyra år som innehavare av miljötaburetten är det nog mer passande att uppmana någon som tillhör följande kategorier väljare att rösta på Centern:

"Miljövän men inte kärnkraftsmotståndare"

"Miljö- men inte djurvän"

"Miljövän men inte klimatorolig"

"Miljövän men inte kollektivtrafikresenär"

"Miljövän men inte rädd för lite kemikalier"

"Miljövän men inte så mycket att det blir dyrt eller besvärligt"

Lycka till i kampanjen, Centervänner!

Centerns masochistkampanj

Högerregeringen är så självsäkra att vinna den 19 september att de börjar göra reklam för motståndarsidan. Att Moderaterna påpekar att de enda som kan skapa jobb är ett arbetarparti, gör ju inte dem någonting - det finns inte en arbetare med vettet i behåll som röstar på deras arbetarfientliga klasspolitik i vilket fall som helst.

Men att Centern - ett parti som stadigt trampar vatten runt nedflyttningsstrecket - gör samma sak är antingen ett tecken på dumdristighet eller partitaktisk härdsmälta (skämtet avsiktligt). Här och var i det offentliga rummet stoltserar nämligen partiet med devisen "Centerpartiet gör skillnad". Det är i och för sig sant, men jag kan för mitt liv inte förstå varför Centerpartiet vill skryta om att de under mandatperioden bl a: 

- Sålt ut sin själ i kärnkraftsfrågan,
- Ansvarat för en miljöpolitik som utöver ovanstående även bygger på ökad biltrafik, ökat beroende av kolkraft, stöd till ryskkontrollerade gasledningar i Östersjön, ökad användning av handelsgödsel, minkuppfödning, vargjakt, valjakt samt en lika verkningslös som obegriplig miljöbilspolitik, 
- I den heliga småföretagsfetischismens namn bedrivit en politik som dels slår mot samhällsekonomin, t v en mängd produktivitetssänkande reformer som föser in arbetskraft i ineffektiv tjänstesektor (ofta i RUT-subventionerade fåmansföretag), istället för att se till att arbetskraften (t ex genom utbildning) kommer in i högproduktiv verksamhet som ökar landets konkurrenskraft...
- ... och dels varit konsekvent löntagarfientlig med angrepp på facket och förslag om sänkta ingångslöner och uppluckring av arbetsrätt och strejkrätt (t ex med förslag på förlängda provanställningstider, och en ökad användning av F-skattsedlar),
- Befolkar sina listor inför valet med allehanda (drogtestade) tomtar som bl a vill legalisera cannabis, göra klassföraktet till skön konst, eller anser att politik är samma sak som fördomsfulla amatörfilmer på Internet (till råga på allt inte ens med den minsta gnutta naket i),
- Upphört vara ett parti. för att i stället bli ett kringresande cirkus- och allsångssällskap (komplett med lösnäsor och slängkappor).

Klassförakt i sitt prydno

Ett tips till alla de på landets lärosäten som i höst ska läsa statskunskap. När ni läser om politiska ideologier och kommer till avdelningen om "arrogant vulgärhöger" kan ni lämna textböckerna (eller kanske snarare Wikipedia) därhän för en stund och i stället gå till riksdagskandidaten Johan Hedins (C) blogg. En bättre sammanfattning av en liberalkonservatism som är så fullständigt egocentrerad att den tangerar gränsen till solipsism går nämligen inte att få än när Hedin i ett blogginlägg  kommenterar (den ur folkhälsoforskningssynpunkt inte särskilt förvånande) nyheten om att barnfetman i Sverige i allt högre grad är ett klassrelaterat fenomen:

Idag har något ljushuvud kommit på att barnfetma är vanligare i fattiga familjer än i rika. En sån meningslös nyhet.

Varför tror rapportförfattarna (och TT) egentligen att en del tjänar mer stålar än andra?

KAN det möjligen vara så att folk som tar större ansvar för sig själva och sina familjer ser till att skaffa sig bra utbildning? KAN det vara så att folk som väljer att inte slappa bort livet - och har synpunkter på när deras barn visar prov på sådana strävanden - faktiskt tjänar bättre än andra?

 Alliansfritt Sverige tycker att det är bra att högern på detta sätt visar sitt rätta ansikte i sin attityd till de fattiga och deras barn och trollar bort strukturella samhällsproblem genom att låtsas som att de beror på individens moraliska tillkortakommanden. Personligen vill jag snarare tipsa Johan Hedin om en alternativ (förmodligen välbehövlig) karriär - som manusskrivare för det blå laget i "Parlamentet", förutsatt då att han slutar överdriva så förbaskat.

Requiem för ett bondeparti

Alliansfritt Sverige sammanställde i  somras en lista över hur Centerpartiet, måhända i brist på politik och idéer, bedriver valrörelse i form av trams och flams. Centerrörelsen har till synes gradvis omvandlats från en politisk organisation till ett ambulerande tivoli, komplett med allsång och clownkampanjer.

Därför förvånar det inte när Centerpartiet nu går ut med ett generalangrepp på Nick Borgen, Abba, och Queen, som partiet tycker fått ett oförtjänt monopol på musik på valvakor. Partiet har för att råda bot på detta skapat en öppen Spotify-lista där allmänheten uppmanas att komma med förslag på alternativa sånger att spelas på Centerpartiets valvaka den 19 september.

Jag kan visserligen hålla med om att valvakor ofta har ett synnerligen torftigt låtval, och att Centerns upprop om förslag till musikalisk förnyelse därför kan vara en god idé. Däremot kan jag för mitt liv inte förstå varför partiet vänder sig mot låtar som "We are all the winners", "The winner takes it all" eller "We are the champions", som ändå inte kommer spelas i något centerpartistiskt sammanhang på valnatten.

Därför föreslår jag ödmjukt dessa förslag på tillägg till soundtrack på Centerpartiets valvaka 2010, som nog bättre kommer att passa den rådande stämningen när röstresultaten väl börjar strömma in:

• "What have I done to deserve this?" - Pet Shop Boys
• "Gråt inga tårar (mer för min skull)" - Thorleifs
• "A song for the outcast" - Backyard Babies
• "No time for us" - Broder Daniel
• "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" - Säkert!
• "Bara ett fån gör så mot sig själv" - Pengabrorsan
• "Tell no one about tonight" - Le Sport
• "World Hate Center(n) - Mercenary

samt såklart

• "Jag ljuger så bra" - Linda Bengtzing

 Fyll gärna på med fler kreativa förslag - eller gå själv in och bidra till Centerpartiets Spotify-lista 

Gärna medalj, men först en rejäl skattekil

Maud Olofsson intervjuades i Sveriges Radios P1 Morgon den 18 augusti (vilket både går att lyssna på och läsa referat av). Om intervjun finns mycket att säga och, som vanligt när Centerledaren  är inblandad, mycket man önskar att man kunde förmå sig att glömma. Hon hävdade bl a att försämringar av LAS ska ge 10 000 nya jobb (dock oklart hur, samt hur man undviker att det drabbar grupper som inte kan högprestera, som  t ex gravida); att regeringens kärnkraftsbeslut visst öppnar upp för mer kärnkraft i Sverige (surprise!); samt att mer jobb är det enda som bygger välfärd i ett samhälle (teknikutveckling, produktivitetsökning och uppbyggnad av fysiskt och humankapital verkar inte spela någon roll i välfärdsskapandet - bor det månne en liten marxistisk ekonom i Maud?).

Och sedan var det det det här med skattegapet mellan pensionärer och löntagare. I intervjun i P1 försvarar Maud Olofsson den av regeringen skapade ordningen genom att hävda att högre skatt på pensionerna egentligen är till pensionärernas egen nytta, eftersom det får fler personer i arbete. Alldeles oavsett att det resonemanget är så indränkt i nyspråk att nackhåren reser sig (det som är dåligt för pensionärerna är bra för dem), är argumentationen ur ett ekonomiskt hänseende synnerligen tveksamt då jobbskatteavdragets inverkan på mängden skapade jobb är antingen försumbart eller ytterst marginellt.

Enligt Maud Olofsson kan skatterabatten till löntagare även motiveras av att de har högre kostnader för resor, mat och kläder. Det är ett intressant argument. För om skattesatsen ska motiveras av levnadsomkostnader borde t ex arbetslösa och personer med försörjningsstöd (som har minst lika stora kostnader för att söka jobb, äta mat samt bo i hyreslägenheter med högre relativkostnader än dem som haft råd att köpa ett boende i attraktiva lägen) få en skatterabatt. Dessutom borde i rimlighetens namn även jobbskatteavdraget prövas utifrån dessa kriterier, så att anställda som promenerar till jobbet, äter lådluncher och kan arbeta i sina vanliga kläder får högre skatt än övriga löntagare. Å andra sidan förklarar Olofssons resonemang emellertid logiken i varför regeringen konsekvent sänkt skatten mest för överklassen, som ju faktiskt är den samhällsgrupp som har störst utgifter.

Eller, så är Maud Olofsson bara ute på en ideologisk snedseglats, och antingen inte inser, eller medvetet bortser från, att pension inte är något annat än uppskjuten lön. och att regeringens politik därför faktiskt inte är något annat en straffbeskattning på landets äldre.

Brö(C)ttoner

Semestern är slut, borgarna leder i opinionsmätningarna och det är inte längre comme il-faut att skämta om S-O Littorins skägg. Mitt i all denna dysterhet får man söka sig till borgerlighetens försök att bloggvägen få kontakt med verklighetens folk för att få lite muntration i tillvaron.

Exempelvis då i form av Anders W Jonsson, som inte bara är barnläkare, utan även centerpartistisk riksdagskandidat och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen.  Denne oförvägne sanningssökare har nu hittat en skriande orättvisa att rikta sitt politiska strålkastarljus mot - Linda Bengtzing.

Nämnda Bengtzing gråter nämligen ut i Expressen  efter att ha blivit avbokad från LO-förbundens familjedag i Furuviksparken i Gävle. Orsaken? Hon är engagerad som en integrerad del i Centerpartiets valkampanj 2010.

Detta får Anders W Jonsson att i sin blogg  gå lös som en CUF:are på en byggarbetsplats med kollektivavtal. LO-förbundens avbokning av Linda Bengtzing är enligt honom att jämföra med åsiktsregistrering och att LO och SAP hotar kvinnor med uppsägning utifrån politisk tillhörighet.  Att Jonssons resonemang knappast visar prov på en analysförmåga som renderat honom plats i major Björklunds kommande elitskolor, hindrar heller inte att han får understöd från den moderate riksdagskandidaten Lars Beckman.

Alliansfritt Sverige sammanfattar som vanligt läget föredömligt:

Ett par invändningar som kräver en väldig politisk närsynthet för att missa:

• Socialdemokraterna var inte inblandade i historien
• Linda Bengtzig var aldrig yrkesarbetande för LO - hon är en egen företagare som kontrakterats.
• Hon kampanjarbetar för LO:s motståndare - det är inte så märkligt att LO Gävle säger upp samarbetet.
• Registrering innebär att man för ett register - ett register måste innehålla mer än en person, vilket statsrådsberedningens sakkunniga borde vara medvetna om.

Fast å andra sidan - det kan ju faktiskt vara så att  Anders W Jonsson (C) inte är en osedvanligt oskicklig politisk retoriker, utan faktiskt menar vad han säger. Men det innebär i så fall att han tycker det är helt i sin ordning att man att man svepande även anklagar regeringspartierna varje gång Svenskt Näringsliv gör något dumt; att man stärker anställningsskyddet för egna företagare som arbetar som underkontraktörer för stora organisationer så att det blir likvärdigt med en som har anställning i samma organisation; samt att Centerpartiet på sin allsångsvalturne (feat. Linda Bengtzing) även kontrakterar Timbuktu, Mikael Wiehe eller Sven Wollter, som då t ex kan leda allsång till Bolsjevikvisan.

Anders Borg klyver Centerpartiets kärnkraftstaktik

Om finansminister Anders Borgs (M) uppträdande i Ekots lördagsintervju den 10 april finns mycket att säga (varav mycket klokt redan har sagts). En sak som slank ur honom måste dock ha skapat en omedelbar efterfrågan på hushållsnära kaffefläcksborttagartjänster hos stora delar av Centerns riksdagsgrupp.

Finansministern antydde nämligen att de investeringar i ny kärnkraftskapacitet som är den logiska följden av den energipolitiska propositionen som riksdagen ska besluta om i juni, delvis kan komma att göras med statligt stöd. Han sade (saxat från en transkription på bloggen Dagbok mot Atomkraft):

... min uppfattning är att det nog är rimligt att [nyinvesteringar i kärnkraft] i huvudsak finansieras utan statliga ingripanden
[...]
Ja, som sagt det kan vara så att vi nu pratar om något som ska beslutas om tio år och jag tror inte det är så alldeles klokt att jag i varje detalj binder mig för [att staten inte kommer att ge lånegarantier till de nya kärnkraftsinvesteringarna].

Att Anders Borg redan nu, sex veckor innan riksdagsomröstningen och fem - tio år innan investeringsbeslut eventuellt ska fattas, börjar sväva på målet om huruvida staten ska vara med och finansiera kärnkraftsinvesteringarna eller inte är måhända otaktiskt, men symptomatiskt. Alliansfritt Sverige poängterar att den brittiske professorn Stephen Thomas tidigare i år siat om att de politiker som idag lovar att inte subventionera kärnkraften i framtiden ändå kommer att göra just det, helt enkelt för att statligt stöd behövs för att få investeringarna till stånd. Dock hade professorn kanske trott att det skulle ta tre år, snarare än tre veckor, innan han blev sannspådd.

Detta slår samtidigt i spillror vissa centerpartisters försvar av sin ömkliga reträtt i kärnkraftsfrågan, vilket lutat mot resonemanget att beslutet saknar praktisk effekt, då det ändå inte kommer att gå att bygga någon ny svensk kärnkraft, eftersom investeringen är för dyr och osäker utan statsstöd. Men om man lyssnar på Anders Borg verkar den premissen vara tveksam.

Detta borde i sin tur leda till att de centerriksdagsledamöter som vacklat om hur de ska agera i omröstningen, där regeringen hotar att förlora, kanske slutgiltigt skulle bestämma sig för ett nej. Fast det troliga är väl snarare att det blir mer av det schackrande som SVT:s Agenda visade på den 11 april, för att lotsa regeringens förslag förbi de trilskande folkvaldas vilja. Partipiska och röstningstaktik kan kanske hindra ett pinsamt nederlag för regeringen,  förhoppningsvis till det borgerliga väljarstödets förfång, men sannolikt även till priset av ytterligare underminering av tilltron till det politiska systemet och de etablerade politiska rörelserna.

It's a (C)unning plan, my lord

De inre konvulsionerna inom Centerpartiet, sedan partiet i en klassisk centermanöver både kohandlat och dagtingat med sin övertygelse och övergett sitt kärnkraftsmotstånd, tar sig allt bisarrare uttryck. Riksdagsledamoten Karin Lindberg (C), går i ett pressmeddelande, och på sin blogg, ut och hävdar att omsvängningen från Centern bara är skenbar, eftersom det ändå inte går att bygga ny kärnkraft. I pressmeddelandet sägs:

I andra vågskålen låg kärnkraften. Men även här påverkade Centerpartiet överenskommelsen till att omfatta rigorösa miljöprövningskrav och ekonomiska åtaganden i form av krav på självfinansiering och totalt säkerhetsansvar.

I det fall en byggnation ska bli av ska det ske helt utan statliga pengar. Inga pengar varken direkt eller indirekt. Bolaget måste dessutom avsätta 12 miljarder i en fond för omedelbara åtgärder vid en olyckshändelse och utöver det återstår ett obegränsat ekonomiskt ansvar.
Professor Stephen Thomas bekräftade det vi i Centerpartiet utgick ifrån då vi kompromissade fram en energiöverenskommelse inom Alliansen. Det kommer att bli mycket svårt att räkna hem investeringen för ett nyproducerat kärnkraftverk.

 Som Alliansfritt Sverige poängterar, så ser det ut som att Karin Nilsson avslöjar vad som redan nu kan kvalificera som decenniets största politiska kupp. Centerpartiet har alltså  gått med på en kompromiss om kärnkraften, väl medveten om att några nya reaktorer inte kommer att byggas. Alltså har man heller inte svikit sina kärnväljare (skämtet avsiktligt).

Precis som Röda Berget, kan man undra vad konsekvenserna av detta blir såväl partiinternt som inom regeringskoalitionen. Frågorna är många; är resten av borgerligheten så lättlurade som Karin Nilsson antyder; är den kärnkraftskramande delen av Centerpartiet så lättlurade som Karin Nilsson antyder; och kommer Maud Olofsson ha en kniv i handen när hon ger sin riksdagsledamot från Kronoberg en vänskaplig dunk i ryggen nästa gång, eller inte? En sak är dock säker - Lützenndimman kring vad Centerpartiet egentligen tycker i kärnkraftsfrågan är definitivt inte på väg att lätta.
 
Det enda man kan glädjas åt i den här sorglustiga historien är att Karin Nilsson säger sig ha kommit till insikt till kärnkraftens ekonomiska omöjlighet efter att ha lyssnat på ett föredrag av den brittiska professorn Stephen Thomas  häromdagen. Det är aldrig fel, och tillika mer än en smula sällsynt numer, att regeringspartierna lyssnar på någon utan partibok i samband med sitt beslutsfattande. Fast å andra sidan, om det nu var så upplysande med professor Thomas föredrag, vill man inte veta vilket beslutsunderlag Centerstämman hade när den beslutade om en omsvängning av partiets energipolitik från första början - en råkopia på Federleys nya bok månne?

Partipi(C)kan viner i uranfrågan

Centerpartiet brukade ha decentralisering som hjärtefråga - så mycket som möjligt skulle avgöras så nära de styrda som möjligt. Visserligen har den maximen urvattnats betänkligt på sistone, Centern verkar nuförtiden snarast anse att så mycket som möjligt ska avgöras så nära Sturecompagniet som möjligt. En sista (?) dödsryckning för decentraliseringstanken verkar dock komma i form av det för partiet så efterhängsna kärnkraftsspöket.

Näringsutskottet beslutade den 11 mars att föreslå Riksdagen att inte utvidga det kommunala vetot mot uranbrytning till att också omfatta ett veto mot prospektering. Det intressanta i sammanhanget är att bland de motioner som utskottet föreslår ska avslås ingår sådana som skrivits av centerpartister.

Det paradoxala läget har alltså uppstått att näringsutskottets linje inte har majoritet i kammaren, förutsatt att de centerpartister som motionerat om ett kommunalt veto mot uranprospektering följer sina egna motioner. Alltså råder i princip samma parlamentariska läge i uranfrågan, som den som uppkommit sedan Centerpartiet kovänt även i  kärnkraftspolitiken som helhet.

Den centerpartistiske ledamoten i näringsutskottet Jan Andersson  tar det hela med ro, och säger till Sveriges radio att han förutsätter att motionärerna i omröstningen följer Centerstämmans beslut. Dock verkar inte alla ledamöter helt pigga på att dagtinga med sina samveten. Riksdagsledamoten Eva Selin Lindgren menar i en TT-intervju att riksdagsledamöter inte ska behöva "göra våld på sina samveten", och att den hårda partipiskan som tvingar ledamöterna att rösta mot sina egna motioner är ett "demokratiproblem".

Nu är jag tveksam till att vare sig denna eller den andra omröstningen om kärnkraftspolitiken kommer att leda till en förlust för regeringen. Till det är S&M-tendenserna i styrningen av de borgerliga riksdagsledamöterna  alltför hårda. Så för enkelhetens skull är nog, även i detta fall, en rödgrön röst i september att föredra.

Stolpskott av Johan Pehrson

När den borgerliga majoriteten i Riksdagen skulle utse folk i utskotten efter valet 2006 måste de ha utgått från principen att utse bocken till trädgårdsmästare. Det skulle exempelvis förklara varför Gunnar Axén (M) gjordes ordförande i socialförsäkringsutskottet med mandat att mobba enskilda medborgare.

Samma princip verkar Folkpartiet ha gått efter när de gjorde Johan Pehrson till ledamot i justitieutskottet, och tillika partiets rättpolitiske talesman. Pehrsons debattartikelhistoria präglas t ex av batongliberalismens krav på hårdare tag och mer befogenheter till ordningsmakten. Gärna då utan trams om integritet och dylikt pjåsk.

Nyligen fick regeringens förslag om att tillåta drogtester med tvång för barn under 15 år, samt öka brottsutredningarna av icke straffmyndiga personer, blankt nej av Lagrådet. Motiveringen var bland annat att åtgärderna vore oproportionerliga och skulle kränka den personliga integriteten, samt vara ett steg mot en reell sänkning av straffmyndighetsåldern.

Lagrådets dalteri fick självklart Johan Pehrson att gå i taket. På sin blogg skriver han om att Lagrådet gjort ett "stolpskott". För att verkligen understryka hur illa Lagrådets utlåtande är och underminera deras auktoritet, använder Pehrson sig av personangrepp på den lägsta skalan. Han skriver:

Det framstår som om Lagrådet helst av allt skulle vilja avkriminalisera eget bruk. Jag känner inte till dessa aktuella domares historia, men det vore intressant att gräva i hur de agerade på 70- och 80-talet när detta debatterades och vi senare kriminaliserade eget bruk av narkotika.

När inte juristerna tycker som Johan Pehrson vill hänger sig han således åt insinuanta konspirationsteorier mot, kombinerat med en arrogant inkompetensförklaring av, av landets höga jurister. Mårten Schultz poängterar i Juridikbloggen att Pehrsons "ofräscha" inställning till maktdelning mellan jurister och politiker förutsätter att de förra aldrig får tycka annorlunda än de senare. Upphovsträtan påpekar å sin sida att Johan Pehrson i princip verkar tycka att politisk registrering och åsiktskontroll vore önskvärt.

Själv hoppas jag bara att Pehrson inte i sin politiska roll börjar översätta sina egna, synnerligen liberalt hållna, bevisföringsprinciper, som han använder i sina anklagelser mot Lagrådet, till rättsväsendet i stort. Det skulle kunna få häxprocesserna att framstå som ett elevrådsmöte, på lågstadiet.

Uppdatering
Kanske Johan Pehrson, när han ändå har slagit i gång sin ilskemaskin, kan rikta vreden även mot koalitionsbröderna. Efter att ha övergett sina traditionella väljare, söker Centern nämligen nya gräsrötter (avsiktlig putslustighet), genom riksdagskandidaten Johan Hedin (Stureplans-C) som lyfter frågan om legalisering av cannabis. Det delvis med det något oväntade argumentet att det kan vara bra för handelsbalansen. Om utspelet kan täta läckorna i det sjunkande Centerskeppet tvista de lärde om men en sak är säker - det krävs förmodligen en hel del röka för att  kunna förstå sig på Centerpartiets nuvarande politik.

Centerkannibalerna smyger i Bushen

En av de irriterande sakerna med den borgerliga regeringen är att de, för att dölja sin oförmåga alternativt ovilja, att regera, i stället bedriver symbolpolitik, t ex genom att pytsa ut olika "miljarder" i verkningslösa stimulansmedel till olika politikområden. Inom vården finns den s k "kömiljarden" - ett kristdemokratisk flaggskepp som enbart lett till att alla landsting friserat siffrorna för att få del av pengarna.

I den fortgående kampen för att undvika nedflyttning till politikens gärdsgårdsserie publicerade Centerpartiet i led med detta en debattartikel i Dagens Nyheter, där man ville införa en "kunskapsmiljard" för grundskolorna. Tanken är att de skolor som förbättrar resultaten i nationella proven i åk 9 ska få del av de nya pengarna.

Centerpartiets utspel är intressant ur två aspekter. Till att börja med för att Centern ger sig in och konkurrerar på en koalitionspartners domäner - utbildningspolitiken styrs sedan länge av Folkpartiet under Jan Björklunds fasta hand. Centerledningens logik är visserligen förståelig. Opinionsläget är trängt; de ansvarsområden man har i regeringen (bl a näring, miljö, transporter och jordbruk) har man misskött å det grövsta; samtidigt har trovärdigheten i gamla profilfrågor som regional- och energipolitiken rasat mot nollpunkten under mandatperioden. Därför behöver man ge sig in på områden (skolan) med metoder ("miljarden") som till synes fungerat tidigare för de andr apartierna. Någon effekt lär dock knappast bli följden. Johan Westerholm konstaterar att kannibalismen börjat på den borgerliga sidan, och frågan är om skolgården är stor nog för två högerpartier. Alliansfritt Sverige är inne på samma spår, och menar att försök att positionera sig som skolparti bland borgerliga väljare är dömt att misslyckas. Magistermajorens revir är därvidlag alldeles för väl inpinkat.

Nej, det riktigt intressanta med Centerutspelet är i stället att den pekar på det ideologiska avgrundsdjupet, eller snarare vad som borde vara ett ideologiskt avgrundsdjup, i skolfrågan. Centerpartiets förslag missar helt den grundläggande problematiken i skolan, nämligen segregation och privatisering av skolorna. Ett hjärta rött konstaterar hur Centerpartiet både är ideologiskt enögt och hycklar när man undviker att se detta, utan skyller på den förra regeringen, samtidigt som man låtsas som att lite snabba cash i grunden löser någonting.

Centerförslaget lyser av den naiva klockartro som präglar den borgerliga utbildningsideologin, där skolans väg till frälsning går genom en Golgatavandring av ökade prov, kontroller och betyg. Har Centerpartiet ens tänkt på vad deras system kommer leda till? Effekten blir att skapa starka incitament för skolorna att styra om undervisningen för att eleverna ska ska klara de nationella proven, inte lära sig någonting användbart. Och vilka kommer attt lyckas bäst med det? Jo, de som alltid lyckas bäst i en nyliberal låt gå-utbildningspolitik som inte låtsas om som att klass och social bakgrund spelar roll när det gäller utbildnnigsresultat, d v s överklassens och dena akdemiska medelklassens barn.

Och om ni inte tror en rödgrön talibantolererare, som förmodligen inte vill att flickor ska gå i skola och vill att alla skolpojkar odla Castro-skägg, får ni väl lita på vad Johannes Åman säger i Dagens Nyheter. Hans parallell mellan Maud Olofssons och George W Bushs skolpolitik stämmer till eftertanke:

Olofsson liksom Bush riktar uppmärksamheten mot de enskilda skolorna. Det är där ansvar förläggs och ska utkrävas. Båda ser standardiserade test som en lämplig måttstock. Gemensam är också tron på en tydlig respons – i Bushs modell straffas skolor, i Olofssons ska de belönas.

Det finns ytterligare en likhet. Liksom Bush målar Olofsson upp bilden av en skola i kris och lösningen som en kraftfull politisk intervention.

En skolpolitik som ensidigt fokuserar på testresultat frestar lärare och skolledningar att snäva in undervisningen till att handla om övning i uppgifter som liknar dem som brukar vara med i de nationella proven. Att bedöma vad som är en god insats av en skola blir dessutom svårare med tiden, för vilken är den relevanta jämförelsepunkten: förra året, förrförra eller kanske reformpolitikens startår?

[...]

Och framför allt måste politiker inse att goda och över tiden bestående förbättringar av elevernas skolresultat förutsätter långsiktighet och uthållighet – inte plötsliga inhopp med morötter eller piskor.

Det enda som man egentligen behöver tillägga till det ovanstående är en from förhoppning om att Jan Björklund läser Åmans artikel och för en gångs skull tar intryck av någon annan än sig själv.

Dyster ideologi förklädd till dyster vetenskap

Partier måste förändras för att inte dö. För Centerpartiet har detta alltid varit uppenbart eftersom man från sin tillblivelse varit ett intresseparti för en landsbygds- och bondebefolkning, som aldrig varit i majoritet och inte längre ens utgör ett stabilt väljarunderlag. Åtminstone sedan 1950-talet har därför Centerns politik präglats av ett vinglande på två ben; dels har man behållit sin profil som landsbygdsparti; dels har man försökt fånga nya väljargrupper, ofta genom att plocka upp frågor som legat latent i tiden men som inget annat parti gjort till sina egna. Det förklarar exempelvis att Centerpartiet blev det första parti som på allvar lyfte naturvårds- och miljöfrågorna, eller för den delen regional utveckling och decentralisering.

Men under Maud Olofsson har någonting hänt. Centern har omvandlats från ett veligt mittenparti till ett tvärsäkert extremparti på högerkanten. Gamla hjärtefrågor, som regionalpolitiken och energipolitiken, har slängts överbord och i opinionsmätningarna ser det ut som att partiet kommer att avvecklas före kärnkraften. När till och med Dagens Nyheter anser att det är dags för Centerpartiet att dra i handbromsen finns det uppenbart något för partiet att ta tag i.

I en krönika i Alliansfritt Sverige om Centern beskriver Anders Utbult ett parti som hamnat på kant med sig själv, sina prospektiva väljare och med den verklighet man har att administrera i regeringsställning. Eller med hans egna ord:

... centerpartiet är ett helt parti av drömmare. Nästintill dagligen görs utspel och pressmeddelanden som erbjuder drömmarens barnenkla lösningar på komplexa problem, med en säkerhet som endast kan hittas hos religiösa fanatiker och inbitna nyliberaler.
[...]
Ja, centerpartiet har gått från att vara ett parti till ett ungdomsförbund. Precis som ungdomsförbunden tycks man mena att all publicitet är bra publicitet. Precis som ungdomsförbunden tar man gärna politiska förslag direkt från en ideologisk skrift, ser den som den ultimata sanningen och undviker att låta den utsättas allt för mycket av verkligheten. Just som ett ungdomsförbund skriker man högt och mycket, utan att se förslagen förvandlas till realitet.

Precis som för ett ungdomsförbund är det allt färre som lyssnar.

Maud Olofssons Centerparti skiljer sig alltså, som även denna blogg varit inne på, från tidigare inkarnationer av Bondeförbundet genom att för första gången tydligt ha övergett traditionen att vara ett mer eller mindre öppet intresseparti, och blivit ett idébaserat parti. Dock lever traditionen att dölja partiets riktiga bas kvar, skillnaden är att man numer döljer den nyliberala ideologiska dogmatismen under den ekonomiska vetenskapens sken.Centerpolitiken reduceras till en teknisk fråga, som direkt tagen ur ekonomiska grundkursböcker, utan att detta vare sig problematiseras eller kontextualiseras (eller ens blir särskilt rätt, som när man rör ihop sambandet mellan frihandel, produktivitetsökningar och lönenivån i branscher när man försöker göra byggsektorns produktivitet till en valfråga).

Ett belysande exempel är CUF:s ordförande Magnus Anderssons utspel om att sänka ingångslönerna, vilket motiveras genom att peka på enkla samband om t ex rörligheten på arbetsmarknaden och attraktiviteten i yrken med snabb lönekarriär. Att det i sin tur kan skapa problem med efterfrågan i samhällsekonomin, minskad produktivitet eller tröskeleffekter i branscher med stor personalomsättning nämns inte. Dessutom gör man det dubbla misstaget att dels glömma bort att ekonomi handlar om riktiga människor och deras försörjning, inte om teoretiska modeller; dels förväxla ekonomin med naturvetenskapen, och förtränga att det inte finns ett utan många tänkbara lösningar på ekonomiska problem. Följden blir att man  låtsas som att man inte gör ett ideologiskt val när man bedriver politik.Men det är klart, vill man föra en klasspolitik, är det lättare att genomföra om man låtsas om som att klassamhället inte finns.

Den som läst på högskolan kanske känner igen sig i uttrycket "A-kurs hybris". Det är ett fenomen som kan drabba den student som efter att ha läst sina första kurser plötsligt tror att hon förstår och kan förklara allt. Dagens Center, under sina nyfrälsta marknadsfundamentalisters ledning, är som ett helt parti som drabbats av slikt övermod, och i rask takt trosvisst marscherar mot en kollektiv omtentamen.

Kärnklyvning i Centern

De som tyckte att det gick misstänkt lätt när Centerpartiets ledning lyckades slänga nästan 40 år av kärnkraftsmotstånd över bord när de i februari 2009 gick med på en uppgörelse om kärnkraften med de tre andra regeringspartierna hade rätt. Uppgörelsen öppnade upp för en utbyggnad av kärnkraften samtidigt som avvecklingen sköts på en obestämd framtid. Redan när den gjordes fanns tecken på missnöje i centerleden över att en gammal profilfråga för partiet dumpades i den borgerliga enighetens namn. Samtidigt rapporterades om ett hårt tryck på riksdagsledamöterna om att sitta still i båten och inte äventyra regeringssamarbetet.

Nu, nästan ett år senare, kommer frågan i retur när det är dags för riksdagsbehandling av regeringens proposition om energipolitiken. Sveriges Television rapporterar om hur uppgörelsen utsätts för hård kritik från Centerns riksdagsgrupp. Fyra av partiets riksdagsledamöter hotar rösta emot propositionen, vilket skulle fälla regeringens förslag i fall oppositionen är enig. Samtidigt vittnar ledamöterna om den hårda press från centertoppen med Maud Olofsson i spetsen utövar, för att inte hota den enade fasaden i den borgerliga regeringen. Kärnkraftsfrågan har som bekant orsakat konvulsioner i borgerliga koalitioner förut. Riksdagsledamoten Solveig Ternström (C) använder uttryck som "inte värdigt en demokrati", när hon beskriver hur hon förhindrades att uttrycka sin ståndpunkt i riksdagsdebatten.

Dock är frågan om detta centermuller får någon praktisk effekt? Visserligen är sprickan i partiet avgrundsdjup, som bland annat kommenteras av Peter Högberg, Kulturbloggen och Röda berget. Det framgår inte minst med önskvärd tydlighet av kommentarerna till den oppositionella linjen i vissa delar av Bondeförbundsbloggosfären. Vare sig kärnkraftssveket eller toppstyrningen lär heller göra underverk för att övertyga de tveksamma väljarna och höja entusiasmen hos Centerns valarbetare.

Men å andra sidan så är Centerpartiet ett parti med en lång historia av velande. Ren Thorbjörn Fälldin kunde i praktiken dagtinga med sin övertygelse om kärnkraftens vederstygglighet. Olof Johansson slog kanske världsrekord i lamt avhopp, då han i en kraftlös protest mot Öresundsbron klev av miljöministerposten med månader kvar av en dödsdömd regering, allt medan partiet förblev i regeringsställning. Fredrick Federleys krumbukter i FRA-frågan är också, tyvärr, svår att glömma.

Så chansen att propositionen faller är troligen noll och ingen. Möjligen kommer det göras en del symboliska protester, kanske i form av nedlagda röster. Vad som däremot är säkert är att vi kommer kunna se oss i månen efter en blocköverskridande och långsiktigt hållbar energiuppgörelse i svensk politik. 

Något sista litet om Centerns Youtubestjärna

För att ytterligare lägga sten på börda för ett Centerparti som förtvivlat trampar vatten har nu den hoppfulle riksdagskandidaten Jonas Pettersson, och dennes Wallraff-eskapader på Uppsalas byggarbetsplatser även hamnat i de aningen mer professionella etermedierna. TV4 Uppsala har gjort två reportage i frågan, som Alliansfritt Sverige noterat. Det första reportaget är speciellt minnesvärd för den citerade Chalmers-forskarens upenbara problem att hålla tillbaka sitt asgarv. Det andra reportaget innehåller en för svensk politik ovanlig uppvisning i att tala klarspråk, när det centerpartistiske kommunalrådet i Uppsala, Lars O Ericsson, försöker lägga så mycket avstånd mellan sig själv och Pettersson som det bara går med hjälp av orden  "det dummaste jag hört". 

Det är dock inget mot förkastelsedomen som kommer i en insändare i UNT från samme Ericsson, tillsammans med Centerns kretsordförande i Uppsala, Rigmor Stenmark, nedan citerat i sin helhet:

Tyvärr kunde man se ett medieinslag på måndagen där vår "partikamrat" Jonas Pettersson — riksdagskandidat för Centern — ifrågasatte byggnadsarbetares effektivitet. Gudskelov är Pettersson inte kandidat för Centern i vårt län. Vi känner honom inte alls för egen del. Han går ut och hugger byggnadsarbetarna i skallen och säger att deras dagar går ut på att dricka kaffe och stå och hänga och att effektiviteten är usel!

Vi tar helt avstånd från maffiametoder som att smyg­filma olika grupper i samhället som Jonas Pettersson har gjort. I en kommun som till exempel Uppsala där byggandet av bostäder håller hög fart och i en kommun där tillväxten är hög och där inflyttningstakten är störst i landet utgör just byggnadsarbetarna ett mycket viktigt inslag i helhetsbilden för utvecklingen i vår kommun.

Personligen känner vi massor av byggnadsarbetare och för egen del kan vi säga att Petterssons påståenden inte stämmer alls. De jobbar effektivt och hårt. Att det möjligen kan finnas någon enstaka byggnadsarbetare som drar benen efter sig är väl inte omöjligt, men å andra sidan finns ju sådant i alla yrkesgrupper och i hela samhället. De allra flesta arbetstagare inom alla grupper gör ett mycket bra jobb i vårt land och att gå ut och kritisera byggnadsarbetarna som Jonas Pettersson gör, det tar vi avstånd från!
Det är givetvis också så att Jonas Pettersson inte borde kandidera till riksdagen för vårt parti oavsett var någonstans i landet han bor. Han har redan "strukit sig själv" på listan genom smygfilmningen som vi ser det - och detta innan andra i partiet förhoppningsvis gör det.

Jonas Pettersson själv gör en halv pudel i sin blogg, där han menar att filmen kanske är lite väl raljant och provocerande, och innehåller en del olyckliga formuleringar. Otydligheten gjorde att budskapet inte kom fram, menar han, vilket torde kvalificera som en stark kandidat till årets underdrift. I det ovan länkade och i andra inlägg angriper Pettersson dock fortsatt facket på lösa boliner; fortsätter jämföra äpplen i form av tillverkningsindustrin med päron i form av byggsektorn (jag fasar för den dagen han jämför produktivitetsutvecklingen i industrin med den med tjänstesektorn); samt lyckas inte på ett övertygande sätt länka ihop det sätt forskningen ska ge honom stöd i hans slutsatser om det fackliga fördärvet och det allena saliggörande i ökad utländsk konkurrens i byggsektorn. 

Nu ska man dock inte tro att alla Centerpartister tar avstånd från Jonas Pettersson. Alls icke. Albin Broman  går i sin blogg t ex till försvar för Jonas Pettersson, som han menar retar gallfeber på vänstern (även om jag tror att han nog blandar ihop gallfeber med skrattkramper). På tal om roligt, så menar Broman att Pettersson varit framgångsrik, eftersom hans metoder fått avkastning och ett medialt genomslag. Riktigheten i det påståendet kan nog diskuteras - snarare är det så att Jonas Petterssons Youtube-film innehåller bevis, inte på byggsektorns improduktivitet, utan på att tesen att all reklam är bra reklam inte stämmer.

PS
Albin Broman efterlyser följande i sin blogg:

Faktum kvarstår dock att Pettersson sätter fingret på en riktigt öm punkt - nämligen byggsektorns imrpoduktivitet. Vi vet vad han vill göra åt saken, men frågan är vad vänsterfalangen har för lösning? Ser de ens problemet? När de slutat med sina sandlådefasoner och börjar diskutera sakfrågan, ja då kan det bli riktigt intressant!

På sakfrågan om de bristande produktiviteten i byggsektorn -  vilket kanske måste vara den mest bisarra valfråga som t o m Centerpartiet lyft - föreslår jag tre saker (förutsatt att man alls ska ingripa med politisk styrning i en sektor som i princip är helt privatägd). För det första, se på vad forskningen faktiskt säger, för att se var någonstans de kostnadsdrivande flaskhalsarna faktiskt finns i sektorn och vad som ens är möjligt att påverka med politiska medel. För det andra, arbeta med mer systematiskt med säkerhets, arbetsmiljö- och kompetensutvecklingsfrågor inom sektorn, t ex i form av utbildnings- och forskningsprogram. För det tredje, se till att kvaliteten i arbetskraften upprätthålls, vilket är centralt i en så arbetskraftsintensiv bransch, vilket bland annat kan ske genom att de arbetare som jobbar inom byggsektorn är välutbildade, har trygga anställningsformer och kan arbeta i en miljö som inte leder till slarv och hets.

Partiet av den sorgliga skepnaden

Centerpartisten och den f d arbetsmarknadsministern m m Börje Hörnlund skriver idag en debattartikel i Aftonbladet om de borgerligas eländiga sjukförsäkringspolitik. Hörnlund, var som Peter Andersson påpekar, en gång Maud Olofssons chef på departementet. När man läser hans förkastelsedom över den politik regeringen fört den här mandatperioden, verkar Hörnlunds mentorskap dock inte fått avsedd effekt:

Regeringen och vissa alliansföreträdare skyller allt på Försäkringskassan. Det är inte trovärdigt. Det regeringen har sysslat med är ett riktigt dåligt, oekonomiskt och omänskligt agerande. ”Sjukskrivningskontot” hyfsas lite grann men kostnaderna återuppstår på ”AMS-konton” och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade.

[...]

Med andra ord och rakt på sak kan man säga att regeringen nu ser till att arbetsförmedlingen låses upp med svårt sjuka. Det är ingenting annat än ett slag mot arbetslösa ungdomar, friska metallare med flera grupper som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa.
[...]

Det är fler och fler som upplever att regeringen har ett omänskligt egoistiskt anletsdrag. Sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer verkar regeringen se som en restpost som kollektivt skall bestraffas.

Regeringen räknar väl med att många som har det bra och som storgynnats av dess politik skall bli goda alliansanhängare. Jag tror dock att många av dessa har känsla för alla dem som alliansen drabbat med försvårat utanförskap.

Regeringen bör av ren självbevarelsedrift tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet.

Börje Hörnlund tillhör den gamla stammen av socialt ansvarstagande centerpartister som, likt socialliberaler i Folkpartiet, i allt snabbare takt blivit ett utrotningshotat släkte när den borgerliga vänstern utplånas till förmån för en allmän trängsel på högerkanten. I Dagens Arena konstaterar Björn Elmbrant att opinionsmätningarna som placerar partiet utanför Riksdagen knappast är en slump, och att partiet och Maud Olofsson har sig själva att skylla för läget. Maud Olofsson hade som ambition att till 2010 fördubbla röstetalen och "stoppa den sociala och regionala klyvnaden" av Sverige. Hon har i själva verket åstadkommit det diametralt motsatta. Landet är efter fyra år av borgerlig regim regionalt och socialt mer kluvet än någon gång på den här sidan Andra världskriget; Centern ser ut att halvera sina röstetal ut ur Riksdagen; och, på tal om kluvenhet, bubblar missnöjet under ytan i ett parti som mer och mer framstår som kapat av en nyliberal Stockholms-klick.

På ett sätt vore det tråkigt om Centerpartiet åkte ur Riksdagen. Partiet har historiskt representerat ett positivt drag i den svenska politiken - den politiska folkrörelsen och den blocköverskridande villigheten att samarbeta för att lösa gemensamma problem. Men med dess nuvarande usla ledning, storstadsfixering och och rigida nyliberala ideologiska mall, så förtjänar Centern att förpassas till den politiska gärdsgårdsserien. 

Centerpartist kollapsar intellektuellt, igen*

I ett klipp på Youtube, som ett led i sin riksdagskampanj, gör pressekreteraren på Centerpartiets riksdagskansli Jonas Pettersson en uppvisning i klassförakt och farlig halvbildning, som får en att både skämmas över att tillhöra medelklassen och att ha gått på universitetet. Man borde kanske bli arg, men det går inte. Den enda känsla som klippet framkallar mellan skrattparoxysmerna är ömkan.

Vad är det då Pettersson försöker säga? Sittande i en förtroendefull miljö (d v s i kostym i ett bibliotek) börjar han med att med bästa dagisfrökenröst förklara vad pro-duk-ti-vi-tet är. När hela publiken, ned till minsta underåriga MUF-are direkt från en av förbundets illegala spritfester, förstår att produktivitetsutveckling är välståndsskapande, men att det finns många branscher som osolidariskt nog inte har en bra sådan, övergår Pettersson sedan till sitt "reportage".

Med en skakig handkamera har Jonas Pettersson "en vanlig dag i januari" filmat byggarbetsplatser i centrala Uppsala för att visa hur bygg- och anläggningssektorn präglas av bristande produktivitet. Inför hans avslöjande kamera fångas idel övergivna byggarbetsplatser eller sådana som går på sparlåga. Petterssons förklaring till sakernas tillstånd är att fackets "protektionism" gynnar de egna, vilket tydligen ger byggarbetarna betalt för att lata sig, röka cigarretter, dricka kaffe och allmänt obstruera tillväxten. Huruvida det flera gånger påpekade problemet med just kaffet och cigarretterna handlar om omtanke om folkhälsan, eller en upprördhet från Petterssons sida över att arbetarna har råd med sådana lyxprodukter står dock inte helt klart (om det är det sistnämnda behöver dock han inte oroa sig. Koffein- och nikotinbruket bland de arbetande klasserna växte fram under industrialiseringen som ett sätt att orka med att arbeta hårt under långa arbetsdagar, trots ett bristande näringsintag, och är således produktivitetsdrivande).Upprört konstaterar Jonas Pettersson att det inom byggindustrin tydligen inte är några problem att röka. fika eller tala i telefon - "det är bara att låta motorn vara på". Varför detta illustreras av en maskin som håller på att skrapa vägarna fri från snö, och alltså inte annat än högst indirekt bidrar till byggindustrins produktivitet, framgår inte riktigt (inte heller hur Pettersson kan veta att telefonsamtalet inte var jobbrelaterat).

Därefter hänvisar Pettersson, återigen föredömligt förskolepedagogiskt, till en pro-fes-sor i bygg-forsk-ning på Chalm-ers som förklarat slöseriet och den bristande produktiviteten inom byggsektorn. En tiondel av byggarbetarnas arbetstid går, enligt den skickligt filmillustrerade tolkningen av forskningen, åt till att "virra omkring" och inte göra någonting produktivt, förmodligen som ett utslag av illvilja eller inkompetens från de slemma arbetarna. Med hänvisning till byggforskarna menar Pettersson att man skulle kunna vinna miljarder till samhällsekonomin, bara slöseriet och ineffektiviteten i byggsektorn minskade.** Lösningen är hårdare konkurrens, där riksdagskandidat Pettersson dyrt och heligt lovar att det ska bli lättare att utländska företag ska kunna komma in och öka konkurrensen i byggsektorn.

Alldeles bortsett från att Jonas Pettersson inte tar hänsyn till att vädret i Uppsala, som tydligt syns på bilderna, varit ovanligt kallt i januari, vilket i sin tur kan förklara en del inaktivitet på byggena, är hans argumentation mer än en en smula svajig. Tre gånger hänvisar han till byggforskare på Chalmers, vilket förmodligen är baserat på denna rapport, som är sammanfattad här. Visserligen talar författarna om den låga produktivitetstillväxten, slöseriet i sektorn och bristande konkurrens, i likhet med en annan rapport på samma ämne från Statskontoret. Fast utifrån forskningen är det svårt att komma till slutsatsen att den dåliga produktivitetsutvecklingen i byggsektorn beror på att den svenska arbetarstammen förflackats efter att ha utsatts för bolsjevikidéer, varefter de stjäl profiten från de stackars arbetsgivarna för att kunna ligga på sofflocket och lyxkonsumera. Snarare ligger de stora orsakerna i sådant som ledningsproblem, bristande kompetensutveckling, dåliga helhetslösningar på projekten, kartellbildningar i producentleden och svartarbete. I Chalmersrapporten nämns överhuvudtaget inte de fackföreningar som Pettersson gör så stor sak av. Men detta varken passar in i Petterssons klaustrofobiskt nyliberala världsbild, eller går att filma när man leker Janne Josefsson på en promenad längs med Kungsgatan i Uppsala.

Alliansfritt Sverige menar att, som Jonas Pettersson gör, utmåla arbetare som lata och att utlova att man ska krossa facket knappast är någon bra start ens på en centerpartistisk valkampanj. Jag är inte helt säker på att de har rätt i det - vare sig produktivitets- eller konkurrensutvecklingen i Centerns ledande skikt är direkt mördande, och det är bara  KD av regeringspartierna som måste låtsas värna verklighetens folk. Men å andra sidan är frågan akademisk då partiet först ska ta sig in i Riksdagen, vilket kan bli nog så svårt även utan utländsk konkurrens. 


* Jag har visserligen i en kommentar till Jonas Petterssons kommentar till ett tidigare inlägg, bett om ursäkt för att bloggen tidigare kallat hans Newsmill-artikel för ett utslag av intellektuell kollaps. Men efter att ha sett hans makalösa Youtube-inlägg, samt att Pettersson själv använder samma rubriksättningsmetod mot både miljöpartister och centeravvikare, kan kanske konstateras att bedömningen nog faktiskt var rätt från början. 


** Jonas Pettersson behöver nog en ny miniräknare i födelsedagspresent. Forskarna ska enligt honom mena att det går att spara en tredjedel av kostnaderna i byggsektorn genom effektiviseringar, och eftersom samhällsbyggnadssektorn enligt Pettersson omfattar ca 10 % av BNP så finns det alltså "hundratals miljarder" att spara till bl a skattesänkningar på detta sätt.

Men Sveriges BNP 2008 var ca 3100 miljarder i löpande priser. 10 % av det är 310 miljarder, så att om man sparar 1/3 av det blir det exakt 100 miljarder. Å andra sidan är Petterssons räkneexempel enbart hypotetiskt. Vad hans så beramade forskare på Chalmers faktiskt säger är att det kanske på 15 års sikt skulle vara möjligt att ha som vision att sänka kostnaderna på vissa projekt med 25 %. Men att det snarare är ett mål att sikta mot, än något som går att praktiskt genomföra med bibehållen kvalitet, givet branschens struktur.

Allergisanera Maud Olofsson

Det är jobbigt att upptäcka att man haft ett falskt medvetande. Här har jag i åratal gått och trott att Maud Olofsson är lika inkompetent som ideologiskt felprogrammerad, och dessutom skrivit om saken offentligt. Då visar det sig helt plötsligt att det finns en fullt logisk genusförklaring till alltihop. Som hon själv konstaterar i en intervju handlar kritiken mot Maud Olofsson om en helt vanlig härskarteknik, där vi manliga kritiker försöker förminska hennes bedrifter för att hon är kvinna och näringsminister. Fast det kanske snarare är, som den framstående feministen Sanna Rayman skriver i Svenska Dagbladet, att jag är (genus- och ideologiskt baserat) allergisk mot Olofsson. Möjligen kan detta förstärkas av att jag vare sig är beroende av tjack eller Thatcher, om man får tro delar av den centerpartistiska blogg-offentligheten.

Eller så är den enklaste förklaringen som så ofta den rätta. Maud Olofsson är helt enkelt en kringvandrande katastrof till näringsminister och tillika högerspöke av rent Spökplumpsk klass, vars sympatisörer slår pinsamma knutar på sig själv för att försöka rädda ett dödsdömt parti som förlorat sin själ, men som behövs för att rädda högerregeringen vid makten. Vi får väl se på valdagen.

Vad är väl en kommissionspost i Bryssel?

Det sades efter valet 2006 att en förklaring till Centerpartiets framgångar var att Maud Olofsson var större än sitt parti. Hur det är med den saken får de lärde tvista om, men om Ekots rapportering stämmer är åtminstone Olofssons ego större än partiet självt.

Enligt Ekot ska statsminister Reinfeldt ha erbjudit Centerpartiet den svenska EU-kommissionärsposten, vilket Maud Olofsson dock avböjde. Orsaken ska ha varit att platsen i princip var vikt till en kvinna, vilket hade gett Olofssons gamla rival till partiledarposten, Lena Ek en plats i kommissionen.

Fortsättning lär följa. Offrandet av partiet för att värna den egna självbilden och positionen lär inte göra underverk för sammanhållningen i partiet eller för den delen ge välbehövlig hjälp i valrörelsen. Regeringens utnämningspolitik framstår heller inte i speciellt god dager, som Alliansfritt Sverige konstaterar. Tvärtemot den stolta retoriken verkar partitaktik och kohandel  ha nått nya höjder. Hur många landshövdingar går det egentligen på en kommissionspost, när borgarna ska fördela förläningar?

Personligen vet jag platsen att bevaka för uppdatering av den fortsatta händelseutvecklingen. Det kan nog finnas en del av deltagarna i Facebook-kampanjen för Lena Ek till kommissionen, som, när de inser att deras kamp från början var dödsdömd p g a högsta partiledningens diskreta motstånd, i affekt kan göra en Unsgaard.