Alla vägar bär till rom(er)...

... åtminstone för Thomas Karlsen, SD-ledamot i Trollhättan; som skakar av sig den partibeordrade respektabla fernissan  för att återfalla i öppen rasism genom att jämföra romer med gräshoppor på sin blogg. Ytterligare ett tecken på att sverigedemokraterna både har en Vogel i handen och tio i skogen.

Var är Anton Abele när han faktiskt behövs?

I helgen uppvisade riksdagsledamoten William Petzäll (SD) sällsynt dåligt omdöme, t o m med sverigedemokratiska mått mätt (tänk fylleskandaler på Östersjön med nazistvisor och trakasserier av journalister). Petzäll hamnade i fyllecell efter ett sprit- och tablettkalas av den högre skolan, vilket bl a resulterade i förstörd inredning i ex-sambons lägenhet. Ironiskt nog slutade det hela med att han härmade SD:s bête noire Mona Sahlin, och tog en time out. Allt gick så fort att sverigedemokraternas PR-avdelning inte hann med, vilket föranledde en rad pinsamma krumbukter i helgens pressmeddelandeskörd.

Med tanke på riksdagshuliganens ringa ålder (Petzäll är 22) kan man undra var någonstans Riksdagens egen Mahatma Gandhi, Anton Abele, håller hus. Här har han en livs levande ungdom på glid, dessutom uppvisande våldsamma tendenser, att ta hand på sitt eget jobb - men då är han plötsligt och jamsar runt i landet utan uppenbar orsak eller nytta. Skärpning Anton!

Vad gäller sakfrågan om William Petzälls lämplighet som riksdagsman så är han väl inte sämre folkvald representant än någon annan av sina partikollegor. Utan att kommentera det närmare, kan jag ändå inte låta bli att undslippa mig ett "men vad va det vi sa?".

Heimatdemokraterna

De av er som trodde att sverigedemokraterna i gemen var inskränkta får tänka om. Det visar sig nämligen finnas en falang inom SD som är ännu mer trångsynt xenofobisk än partilinjen, så till den grad att helt avvisar det storsvenska projektet.

På något annat sätt går inte att tolka uttalandet i Sveriges Radio från Markus Wiechel (SD), angående att partiet ensamt är emot bildandet av en Östra Götalandsregion av Östergötland, Småland och delar av Sörmland. En regionbildning skulle öppna gränserna för ett ohejdat inflöde av smålänningar, vars demografiska övertag (jag antar att Weichel här tänker på det utbredda småländska frimickleriet och det därmed förbundna överskottet på barn) snart skulle tunna ut den östgötska folkstammen och göra krösamos och snåljåperi av alltihop. Eller med hans egna ord:

– En östgöte är en östgöte och en smålänning en smålänning, säger Markus Wiechel, som är Sverigedemokraternas distriktsordförande i Östergötland.

Det är naturen, identiteten och det kulturella arvet som gör att det skiljer på invånarna beroende på vilken sida landskapsgränsen de bor, enligt Wiechel.

Och östgötarnas identitet försvinner om de bildar region med smålänningar och sörmlänningar. Det anser alltså SD som är ensamma i landstinget om att kritisera den tänkta storregionen.

– Vi jobbar främst för en gemensam identitet mellan folk, man kan väl kalla det lokalpatriotism.

Efter en sådan här tydlig markering av heimatcentrism kommer det att bli svårt att hålla ihop partiet. Visserligen består ledningsgarnityret mest av blekingar och skåningar, men det finns ju folk från grannhärader med lite här och var. Det är nog därför ingen långsökt spådom att det kommer ske utrensningar i partitoppen.

Och för oss snyltande infiltratörer som flyttat över länsgränserna och kulturberikat en hembygd som inte är vår egen, för oss är det bara att slipa på hemtraktsdialekten och gå och köpa flyttkartonger i väntan på dagen som hembygdsdemokraterna tar makten.

Hets mot folkdräkt

Personen på bilden är eftersökt för hets mot folkdräkt. Mannen uppges vara i 31-års åldern, vara klädd i Blekingedräkt, ha svårt att sitta still en längre tid samt hysa antipati mot biskopar. Personen sågs senast flyende från Storkyrkan i Gamla Stan. Om du ser personen ifråga ombeds du att vänligt men bestämt upplysa honom om vägen till närmaste Dressmann-butik.

Sverigedemokraterna flyr självinsikten i Storkyrkan

Sverigedemokraterna, det svenska kulturarvets ovälkomna "försvarare", flydde så att det fladdrade i knätofsarna från en av kulturarvets tydligaste bastioner, Storkyrkan i Stockholm, under Riksdagens högtidliga öppnande. Orsaken? SD:arna kände sig tydligen både träffade och påhoppade när biskop Eva Brunne i sin predikan sade:

Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund - att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld - det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor

Brunnes uttalande är sådant att såväl företrädare för alla demokratiska politiska partier, som för samtliga religiösa samfund borde kunna stå bakom det. Att då reagera som bortskämda fjortonåringar som fått skäll av sina föräldrar, förutom uttåget även genom att twittra om "skam" för kyrkan och att kyrkan "tar ställning för vänsterextremister", är väl egentligen bara den slutgiltiga bekräftelsen på att sverigedemokraterna varken hör hemma i en kristen eller en demokratisk församling.

Anonyma SD-mobbare nästa

Jenny Teleman gör i Aftonbladet den alldeles korrekta analysen att ju mer den urbana, välutbildade eliten hånar, förlöjligar och avfärdar den marginaliserade småortsarbetarklass som utgör sverigedemokraternas största väljarbas, desto mer spär man på det (verkliga, inte moderatpåhittade) utanförskap som skapar lusten att missnöjesrösta från första början. Vänsterns överlägsna ironier värmer visserligen egot, men eldar samtidigt på högerpopulistbrasan.

Nu är jag den första att erkänna mig skyldig till fullskalepennalism gentemot SD. Jag använder inte ens versaler när jag skriver ut partiets namn för 17 gubbar. För rikets skull lovar jag därför bot och bättring - för att i någon liten mån bidra till att vi slipper främlingsfientligt populistslödder  ett oklart parlamentariskt läge i Riksdagen efter nästa val.

Men då måste de sverigedemokratiska anhängarna lova att åtminstone anstränga sig lite när de trollar i folks bloggar. Att skriva kommentarer likt denna till en nykter sd-mobbare, är som att ge en MUF-förening nycklarna till barskåpet, men sedan säga åt dem att inte dricka.

Anonym sa...

idiot som har diktat ihop alla dess jävla lögner, så jävla avundsjuk bara för att du själv är mislyckad, skaffa ett liv dum jävel PS: ju fler som hatar SD ju fler kommer att rösta på dom

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:


Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:

– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.

Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag  vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:

- Inskränkningar i yttrandefriheten

- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)

- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning

- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning

- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare

- Samt  en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Kristdemokraternas minoritetssamarbete med SD - blåkopian

Göran Hägglund (KD) sade i en intervju i Dagens Nyheter idag att han är beredd att regera vidare i minoritetsställning om sverigedemokraterna blir vägmästare i Riksdagen. Hur det kan sluta syns tydligt på lokal nivå - i Karlskrona föredrar t ex det kristdemokratiska kommunalrådet att samarbeta med det "reko" SD före S.

Göran Hägglund - sverigedemokraternas nya stora ledargestalt

Det finns mycket sagt, varav somligt är klokt, i debatten och mediestormen kring kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (S), uttalande om situationen för den judiska befolkningen i Malmö. Det som är riktigt intressant i sammanhanget är emellertid hur frågan kommit att bli en del i vad som artar sig till den smutsigaste valkampanjen som förts i landet sedan valkungadömets avskaffande.

I SVT:s Agenda söndagen den 7 mars debatterade Mona Sahlin (S) och Göran Hägglund (?D) om frågan. Martin Moberg uppmärksammar i sin blogg att KD-ledaren i debatten först gjorde billiga partipolitiska poänger på frågan, för att sedan låna ett av den sverigedemokratiska Åsa-Nisse-rasismens favoritargument. Hägglund anklagade nämligen Socialdemokraterna i Malmö för att mer eller mindre vara gisslan till hatbrottshetsande malmöitiska muslimer, eftersom Ilmar Reepalu inte kan "stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer."


Som Alliansfritt Sverige konstaterar är uttalande anmärkningsvärt, inte bara för att det osar konspirationsteori, utan för att Göran Hägglund rent Magnus Rantorpskt, implicerar att en mycket stor del av den muslimska befolkningen i Malmö bejakar hatbrott mot judar. Röda Berget påpekar att Hägglund därmed i svepande ordalag skuldbelägger den majoritet av stadens befolkning som antingen är muslimer, "vänstermänniskor", eller, gud förbjude, både och.

Vad som är beklämmande med Hägglund klavertramp är inte att han solkar ner finaste nattvardskjortan med lika smutsiga som billiga kampanjknep. Det som framför allt oroar är att KD:s partiledare fiskar i bruna vatten i sitt angrepp mot Socialdemokraterna. Statsvetaren Ulf Bjereld efterlyser i sin blogg ett klargörande från Göran Hägglund. Fast klargörandet har redan kommit - från sverigedemokraternas ordförare Jimmie Åkesson:

”Jag vill tacka Göran Hägglund för att han, om än i förtäckta ordalag, hade modet att beröra ett känsligt men mycket viktigt ämne.”

Har SD smakat på rasistfonduen?

Sverigedemokraterna i Malmö kräver att en kommunal folkomröstning om ett moskébygge ska genomföras i samband med valet 2010. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den schweiziska folkomröstning som i slutet av november resulterade i ett förbud mot minareter. Folkomröstningsförslaget, som väckts av det rasistiska Schweiziska folkpartiet (SVP), menade att minareterna utgör en islamistisk symbol för våld och förtryck.

Det kan verka bisarrt att hålla en folkomröstning om religiösa byggnader, men då måste man vara medveten om att folkomröstningar är inte ovanliga i Schweiz. I jämförelse med andra länder får schweizarna folkomrösta om alla möjliga olika frågor, från högt till lågt, exempelvis huruvida landet borde ha en fastställd kvot för hur många poliser och postkontor som ska finnas i relation till antalet invånare. Samtidigt som man röstade om minareterna genomfördes två andra folkomröstningar, den ena om en författningsändring gällande flygskatt och den andra om ett förbud mot vapenexport (det ska erkännas att jag hade visst hopp för den sistnämnda, men den röstades givetvis ner). Genomgående för de schweiziska folkomröstningarna är att valdeltagandet är lågt, kring 50 %, men med regionala skillnader. Valdeltagandet är ständigt lägre i städerna än på landsbygden, vilket får till följd att den konservativa schweiziska landsbygden får en oproportionerlig påverkan på folkomröstningarna. Detta slog även igenom i omröstningen gällande minareterna, där den mer frisinnade franskspråkiga delen av landet var den som i högst grad avstod från att rösta. Det kan mycket väl ha varit detta som gjorde att förbudet mot minareter gick igenom.

När jag först läste om den chockerande minaretomröstningen, kom jag att tänka på ett tillfälle under senhösten 2007. Jag var på besök hos ett par goda vänner, varav den ena är schweizisk medborgare. De visade mig upprört hemsidan till SVP, på vilken det fanns valpropaganda inför det då stundande parlamentsvalet. En del av propagandan var ett antal webbspel under rubriken "Zottel rettet die Schweiz" (ung. "Getabocken räddar Schweiz"). Spelen var så vulgärt rasistiska att jag först undrade om det inte bara handlade om ett synnerligen smaklöst skämt.

Ett av spelen gick ut på att man styrde en bagge som stod vid den schweiziska gränsen. Mot gränsen kom svarta och vita får springandes eller åkandes buss. Målet med spelet var att sparka bort de svarta fåren, "kriminella utlänningar", innan de hann över gränsen. De vita fåren skulle man givetvis låta passera. I ett annat spel sträcktes en massa icke-vita händer upp från nedre delen av skärmen, samtidigt som schweiziska pass ramlade ned mot dem. Målet för spelaren var att förhindra att någon av passen nådde händerna. Med hjälp av den här sortens populistiska och rasistiska utspel gjorde SVP gjorde ett rekordval 2007.

Utifrån graden idioti, motbjudande rasism och korkad populism i SVP:s politik torde det knappast förvåna någon att deras likasinnade, men läraktiga, syskonparti Sverigedemokraterna inte var sena att triumferande vifta med resultatet av den schweiziska folkomröstningen. Därmed finns all anledning att förbereda sig på fler sverigedemokratiska utspel om folkomröstningar framöver, särskilt i skånska kommuner och i samband med valet. För ett parti som Sverigedemokraterna kan det onekligen vara ett effektivt sätt att nå ut med sin rasistiska politik och göra valet till en fråga om islamism och moskéer, istället för exempelvis arbetslöshet, segregation och klassklyftor.

Blockkorkat, Sahlin

I Dagens Nyheter lyckas Mona Sahlin med den närmast osannolika bedriften att göra ett politiskt självmål inte bara en, utan två gånger, när hon ska reagera på sverigedemokraternas höga opinionssiffror. För att undvika "politiskt kaos" öppnar hon för ett samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet om SD skulle hamna i riksdagen utan att något av blocken får egen majoritet.

Därmed lyckas hon, till att börja med, underminera den rödgröna oppositionen som ett samlat regeringsalternativ redan innan valrörelsen börjat. Tänker Sahlin och S-ledningen överhuvudtaget, och i så fall hur och med vad?. För om FP och C, som idag i många frågor är längre till höger än Moderaterna, ens skulle vilja samarbeta med Socialdemokraterna (och för den delen klara 4 %-spärren, vilket kan bli ett projekt om Maud Olofsson får hållas länge till), kommer de näppeligen att sitta i samma regering som Vänsterpartiet. Därmed lyckas Sahlin slänga bort den enda svaga fördelen med att gå till val med en samlad rödgrön plattform, nämligen att det blir förutsägbart vilken regering en röst på ett visst parti kommer leda till. En socialdemokratisk väljare skulle, i det osannolika fall att Sahlins utspel skulle överleva helgen, inte veta om en röst på S också är en röst på Jan Björklund och Maud Olofsson.

Alldeles bortsett från det valtaktiskt korkade, samt att Sahlins konstitutionsteoretiska kunskaper framstår som en aning grunda, är utspelet om en blocköverskridande regering direkt kontraproduktivt om man verkligen vill hindra sverigedemokraternas framväxt. För en gångs skull håller jag med Fredrik Reinfeldt när han, visserligen i rent egenintresse men ändå, hävdar att blocköverskridande koalitioner för att hålla borta högerpopulister bara ger dessa mer stöd. Det får i själva verket högerpopulisternas agitation om att eliten sitter i samma båt och att de är den verkliga oppositionen, att framstå som sann.

Ulf Bjereld skrev i sin blogg om detta, vilket även kommenterades av oss, där han listade fyra enkla regler för att motverka sverigedemokraternas frammarsch. En viktig slutsats är att de etablerade partierna inte ska ge sig in i blocköverskridande samarbete. I likhet med det resonemanget framhåller statsvetaren Marie Demker i DN-artikeln, precis som bl a Jonas Sjöstedt, att det viktiga om man vill motverka SD är att betona höger-vänster-konflikten i politiken snarare än att tona ned den.

Det verkar Socialdemokraterna inte vilja göra. En klart bidragande orsak är förmodligen, som Jinge menar, att högern inom SAP ända från början bjudit in Vänsterpartiet med armbågen i valsamarbetet, och att man här ser ett snabbt sätt att komma ur det obekväma äktenskapet. Strunt samma att det spelar SD rakt i händerna. Eller som Daniel Scythe kommenterar, utspelet är som att försöka släcka eld med bensin, samtidigt som man också indirekt accepterar att SD kommer in i Riksdagen, vilket egentligen är långt ifrån självklart.

Men inget av detta vill S-ledningen med Mona Sahlin i spetsen ta till sig. Snarare verkar det som att Socialdemokraterna inte vill ta diskussionen med SD, utan ger upp den politiska debatten, ser den främlingsfientliga högerpopulismens intåg i riksdagen som ett på förhand avgjort faktum, och inriktar allt krut på regeringsbildningstaktik. Sin vana trogen tonar man samtidigt ned klassdimensionen i politiken, och drömmer sig bort till ett mysigt mittenpolitiskt landskap från 1990-talet där SAP var den självklara centralpunkten. Ett landskap som inte existerar längre. Högern har polariserat sig kring den hårda ekonomiska nyliberalismen, kryddat med allt mer konservativa inslag, och någon borgerlig mittenvänster á là Bengt Westerberg eller Olof Johansson finns knappast längre. Det har socialdemokratin inte kunnat förstå, eller så har man inte accepterat den förändrade roll det ger partiet. I stället vacklar de, till synes utan riktning, runt i jakt på en politik och ett existensberättigande.

Katrine Kielos liknar i Aftonbladet Socialdemokraterna med dinosaurier som både saknar sjukdomsinsikt och ambitioner, utöver att på kort sikt återvinna makten. Dinosaurierna dog som bekant ut, och deras dominerande roll ersattes av däggdjuren. Frågan är bara, när man ser på dagens politiska ekologi och dess avsaknad av stark systemkritisk vänster, vem som ska hindra att det nya dominerande djuret i det svenska politiska landskapet blir nyliberalt, konservativt och främlingsfientligt?

Mota Jimmie i grind

Valfrihetsterrorn i samhället har sedan ett tag invaderat även opinionsmätningarnas område. Likt jobbcoacher verkar det snart finnas ett opinionsinstitut i varje buske. Och med tanke på hur stor spridning de olika mätningarna uppvisar, kan man nog anta att instituten generellt sett är lika kvalitetssäkrade som coacherna.

I helgen kom dock en undersökning från Sifo som visade på det utfall som jag personligen tror är det mest troliga 2010, allt annat lika. Undersökningen, som kommenteras i bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, visar ett rekordstöd för sverigedemokraterna, som blir större än både Kristdemokraterna och Centern. Än värre är att SD, trots att oppositionspartierna är klart större än de borgerliga, skulle få en vågmästarroll i Riksdagen.

Skulle vi hamna i det läget på valnatten 2010 behöver man inte vara Vellinge-moderat för att tro att Reinfeldt et consortes inte glatt skulle välja att regera vidare med stöd från SD. Det alldeles oavsett hur mycket Schlingmann dementerar och pratar om andra lösningar.

Hur kan man då komma undan att efter valet 2010 råka ut för en dansk skalle rakt i det svenska samhällsbygget? Statsvetaren Ulf Bjereld har i sin blogg fyra lika enkla som kloka regler för att i valrörelsen motverka sverigedemokraterna:

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

Jonas Sjöstedt har i sin blogg utökat Bjerelds fyra regler med en femte, som mer explicit riktar sig till oppositionspartierna (eller egentligen Vänsterpartiet, men jag tycker att det är en för snäv tolkning. Kanske kan man faktiskt lära gamla sossar att sitta). Han menar att man dessutom ska bedriva en tydlig vänsterpolitik. Det för att inte ge SD möjligheten att använda verkliga klyftor och samhällsproblem som en språngbräda för att driva sin främlingsfientliga linje. Oppositionen kan slå två flugor i en smäll om de på ett trovärdigt sätt kan visa på ett politiskt alternativ som minskar klassklyftor, skapar arbete och välfärd åt alla, samt kan lösa de reella problem med integration och social utsatthet som finns i miljonprogramsområdena. Samtidigt som man ger oppositionen en bekväm majoritet, vinner man på så sätt över de väljare som, enligt andra opinionsundersökningar, mot sitt eget klassintresse röstar sverigedemokratiskt.

Så lösningen är egentligen både tydlig och ganska självklar. Frågan är bara om någon i den rödgröna oppositionen vågar resa sig ur försiktighetens och visionslöshetens pr-konsultträsk, för att ta debatten med SD på rätt sätt och i förbifarten presentera en politik som ger väljarna hopp om framtiden. De borgerliga partierna lär inte göra det. Speciellt inte så länge en sverigedemokratisk vågmästarposition verkar vara det troligaste sättet att säkra ytterligare fyra år av blålila regeringsinnehav.

Sångarhyllning till sverigedemokratin, del II

Ibland ligger genialiteten i det enkla. Utbildningsradion har en programserie om främlingsfientlighet, mångkultur och rasism som heter "Välkomna nästan allihopa". I programmet den 28 oktober, på det retoriska frågetemat "När förlät vi Bert Karlsson?", gör programledaren Doreen Månsson en intervju med de två sverigedemokrater som skrivit partiets valsång "Blåsippans väg".

(Utvikning: Blåsippans väg skrevs till valet 2006, och släpptes bland annat i en karaokeversion och i en version där man fick en hälsning från ledare Åkesson själv. En recension i Expressen kallade den "Elsa Beskowförklädd nazimarsch mot helvetet". Med textrader som "vi tar blåsippans väg, trots storm och regn och uppförslut, ja vi tar den när ditt tvivel motats ut", förstår man varför. Slut på utvikning)

I samband med intervjun med de båda upphovsmännen görs en mycket elegant övergång, när programmet helt enkelt kapar Blåsippans väg och gör det till en anti-rasisitisk sång, med mellanösternkomp och en multikulturell kör. Resultatet blir helt briljant, som ett artigt men bestämt petande med fingrarna i ögonen på sverigedemokraternas försök att monopolisera definitionen av svenskhet. Se den! Inslaget börjar 17.17 in i programmet som kan ses på UR Play Klippet finns även tillgängligt här.

Leve public service!

Sångarhyllning till sverigedemokratin

Lo(SD) in translation

Kära sverigedemokrater, här är ett tips i all välmening från en som inte vill skämmas mer över Sverige på grund av er än han redan gör. När ni är inne på biblioteken för att i smyg placera ut SD-Kuriren i tidningshyllan, kan ni då slå upp Svenska Akademiens Ordbok under uppslagsordet "ironi"? Ni finner då att ironi definieras som (med moderniserad stavning så att ni verkligen ska förstå) "att säga motsatsen till vad man menar, ... med yttrandets verkliga innebörd (mer eller mindre kraftigt) förtydligad eller understruken medelst tonfall eller åtbörder". Alltså ska man inte alltid ta folk på orden, utan istället använda sitt förstånd och sin interkulturella kompetens, i den mån sådan finns tillhanda, för att tolka vad avsändaren faktiskt menar.

Så att om ni hamnar i ett främmande land (varför sverigedemokrater nu skulle göra det, när jag tänker efter) där en man under folkets jubel verkar hylla samma ideal som er (d v s det kulturellt rena bondesamhället där alla lever av jorden utan behov av importerat tjafs som alfabet, potatis, vaccin och bomullskläder), och som i ena stunden hyllar vikingens mansideal för att i nästa ögonblick av fosterlandskärlek vilja hångla med en sten, så menar han förmodligen inte allvar. Alltså är personen förmodligen just i-ron-isk.

Vi andra kan ju kollektivt skratta åt och skämmas över Sverigedemokraterna, som blivit Färöarnas driftkucku sedan de tagit en politisk satiriker som parodierar överdriven färöisk nationalism på fullaste allvar. Tydligen finns det en hyllningsartikel till mannen i SD:s partiorgan, men den har jag ingen lust att länka till så den intresserade får hålla till godo med referatet i Niklas Orrenius krönika i Sydsvenskan.

Varför pratar ingen om kapitalismen längre?

I Dagens Nyheters Kulturdel den 8 april noterar den alltid lika stridbare filosofen Torbjörn Tännsjö (jag har tyvärr inte hittat den på nätet så det går inte att länka till texten) under rubriken "Sådan är kapitalismen", att det idag inte finns någon som i den offentliga debatten försvarar kapitalismen. När inte ens en rabiat nyliberal som Johan Norberg fullt ut försvarar systemet fullt ut är något seriöst fel.

Det får till effekt att de som kritiserar det kapitalistiska systemet från andra positioner inte har någon att argumentera emot, och därför inte kan torgföra sina potentiellt sett mer effektiva och demokratiska alternativ. Iakttagelsen är intressant. Själv tror jag att fenomenet till stor del bottnar i det närmast dialektiska förhållandet att kapitalismen som system idag är fullständigt etablerad och internaliserad som överideologi och icke-fråga. Således anses kapitalismen i den allmänna debatten anses sakna alternativ, och är således meningslös att diskutera. I vilket fall som helst är Tännsjös artikel befriande genom att göra något så ovanligt att omnämna både Marx och C H Hermansson, och det utan att i nästa mening hänvisa till vare sig Gulag eller Pol Pot.

Det var för övrigt ett generellt sett spännande DN-uppslag denna dag. I en brett uppslagen artikel ovanför Tännsjös recenseras Pontus Mattssons "Sverigedemokraterna in på bara skinnet", där recensenten Dan Jönsson kommer med en intressant tes om varför de etablerade partierna har så svårt att ta debatten med SD. Problemet är inte att SD döljer sin agenda – tvärtom är de synnerligen tydliga med sina ideologiska ståndpunkter, vilket de är tämligen unika om bland de mer etablerade partierna i dagens Sverige. Problemet är snarare att de andra partierna har en rädsla för att strida mot en omaskerad moståndare som inte har någon dold agenda, eftersom det blottlägger en risk för att de själva kan utsättas för en blottläggning av deras ideologiska ståndpunkter och verkliga agenda. En tanke värd att fundera över, inte minst i ljuset av vad Tännsjö sade innan om varför inte kapitalismen diskuteras.

SD-torsk på Tallinn

Jag har en mycket kluven inställning till både KD och SD. Å ena sidan avskyr jag så gott som allting de står för – å andra sidan är partierna en ständig källa till humor i den annars så knastertorra svenska politiken.

KD lyfter ju den letargiska debatten med löjeväckande uttalanden om den heteronormativa kärnfamiljens mirakulösa effekter på folksjälen, samt genom att gång efter annan uppvisa den vekaste ryggraden en koalitionspartner haft i en svensk regering på den här sidan parlamentarismen. För allvarligt talat - vad utom ett urvattnat hemmafrubidrag - har de lyckats få igenom sedan 2006, samtidigt som de fått göra koutou på alla andra profilfrågor, som homosexuellas rättigheter, abort m fl? Jan Björklund kan nog visserligen tänka sig att införa både skolbön och skolaga, men det kommer knapppast förrän nästa mandatperiod.

I Sveriges Radios program "Kaliber" (kan både lyssnas på och läsas om) wallraffades olika SD-möten, med resultatet att SD lyckades få till stånd så pass många PR-katastrofer att LO i jämförelse verkar ha en fungerande mediestrategi. Ironiskt nog var det på en färjeresa till Tallinn som SD:s försök att bli politiskt rumsrena fick de flesta skotten under vattenlinjen.

En slutsats man kan dra av programmet är att SD:are är lika bra på att sjunga som de är toleranta. Av all dålig Finlandsfärje-karaoke jag någonsin hört eller sjungit med i är det som framförs i reportaget nog bland det värsta. SD:arna, däribland partiledaren Jimmie Åkesson, vars skåneländska brölande hörs klart och tydligt på bandet, går ut hårt med att sjunga en nidvisa om Palme (som SD traditionellt hatat som "landsförrädare") med den smakfulla texten texten ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann”.

Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist drar sedan några rasistiska somalier-skämt innan han i fyllan sätter sig i en hytt och (återigen i Åkessons närvaro) för att skråla nationalistisk Vit makt-musik (filmklipp finnes – men känsliga och icke-tondöva åskådare varnas). Sedan sjunger samme ungdomsordförande med i en "cool" nazistisk kampsång från 1930-talet. Konfronterad med detta av reportrarna svarar sångarna att de inte reflekterat dessmer över texten – fast tydligen har de åtminstone reflekterat nog mycket över den för att kunna sången utantill…

En inbokad kommenterande intervju med hrr Åkesson och Almqvist avbokades i sista stund med motiveringen ”vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för seriösa medier”. Mediestrategi, sa Bill. Völkischer Beobachter, sa Bull.

Vad har då KD med detta att göra? Jo, i Ekots lördagsintervju (leve Public service!) öppnar Göran Hägglund för en regering med SD-stöd efter nästa val (refererat i husorganet Dagen). Anar jag en ny supergrupp i genren burlesk politisk humor i vardande?