Pinsam prelat i pressen

Om det verkat tomt på en del arbetsplatser den senaste dagen beror det inte på svininfluensan (alltså inte själva sjukdomen, utan regeringens synnerligen valhänta hantering av pandemifrågorna som skapat närmast sovjetiska köer utanför vaccinationsstationerna), utan på att landets samtliga islamofobiska och hobbyrasistiska bloggare är hemma och skriver i ett kollektivt orgiastiskt rus. Orsaken är en debattartikel i Blekinge Läns Tidning, där Karlskrona-prästen Helene Sturefelt uppmanar oss (d v s kristna vitingar) att inte vara "så naiva om islam".

Vad består då denna naivitet av enligt Sturefelt? Till att börja med bakar hon ihop islam till en enhet. Det finns ett islam, som är på ett sätt, vilket gör alla muslimer likadana. Med den synen på religion undrar jag hur Sturefelt som kvinna kan vara kristen präst, eftersom den kristne översteprästen i Rom är mot kvinnliga präster. Eller menar möjligen Sturefelt att det bara är i den västliga civilisationen som människor är individer, medan muslimer och andra otrogna folkslag är en homogen massa?

Sedan går hon ut starkt med att hävda:

Det talas bara om att alla religioner är välkomna för vi har religionsfrihet i vårt land, men inget om dess innehåll.
Vi säger ju inte att alla politiska partier är välkomna.

Vilka politiska partier är inte välkomna menar hon? Jag antog först att hon menar utländska partier, men det är oklart om det är Hizbollah, Republikanerna eller The Official Monster Raving Loony Party som avses. För om hon menar partier som hotar demokratin och toleransen generellt sett, så är infödda vita svenskar alldeles kapabla på att bilda sådana själva. Politisk extremism behöver inte importeras till Sverige, den klarar vi så bra att väva på egen hand.

Nåväl, Sturefelt fortsätter:

Alla religioner är inte lika. Islam har ett helt annat mål än kristendomen.

Jo alla världseligioner är i princip lika, genom att t ex ge förklaringar till livets mening, löftet om ett liv efter detta, en uppsättning etiska regler som ska garantera frälsning eller motsvarande. Det vill säga att genom löften om en belöning efter döden, styra människans beteende här och nu. Som knark, fast billigare, som Marx sa.

Att hennes tes dessutom bevisas med hänvisning till Åke Ohlmarks översättning av delar av Koranen, med suror om att otrogna ska förskjutas och dödas, får varningsklockorna att ringa för den nördige. Hans översättningar av Sagan om ringen, visade att han föredrog språklig skönhet före trohet till förlagan. Men det sidospåret obeaktat, är ändå jämförelsen orimlig. Läser Sturefelt sin egen heliga bok på samma sätt hittar hon liknande formuleringar om behandlingen av otrogna och avfällingar. Jag påminns oaktat om kristna påfund som korståg, inkvisitionen och Knutby-församlingen...

Helene Sturefelt rundar sedan av med att säga:

Vi, som kristet land, som ger uppehållstillstånd till muslimer, kallas alltså för otrogna och har inte alls samma värde som en rättrogen.
Är beslutsfattarna medvetna om detta?
Var inte så naiva!
...
Kärnan i kristendomen är förlåtelse och försoning i Jesu namn, inte att straffa eller lemlästa.

Återigen kan man undra hur Sturefelt riktigt menar. En troende som Sturefelt menar väl definitionsmässigt att alla av andra religioner är otrogna, hedningar eller fruktansvärda ateister? Och det är rätt många från icke-kristen, eller icke-religiös bakgrund här i landet som tvärtom tycker att det finns en stark, men inte särskilt uttalad, kristen norm i Sverige. För att inte tala om att det finns ett kristet konfessionellt regeringsparti. Sturefelt måste dessutom vara mer än lovligt xenofobisk eller religiöst naiv för att tro att islam enbart går ut på att straffa och lemlästa, och att kristendomens kärna inte kan tolkas som straff och tvång.

Visserligen har Sturefelt även en del poänger, om behovet av integration, om att säkra religionsfriheten (och, skulle jag vilja tillägga, framför allt friheten från religion) i hela samhället och om behovet av dialog mellan samhällsgrupper, men det drunknar i en störtflod av dumheter.

Lyckligtvis visar lokaltidningarnas reportage att Sturefelt inte är helt oemotsagd i sin egen kyrka. En kollega kallar uttalandet "pinsamt" och hänvisar självreflexivt till att de kristna själva knäböjer inför ett avrättningsinstrument. Från stiftet kommer ett uttalande mot de svepande och förenklande formuleringar som Sturefelt gör.

I en intervju kommenterar religionsvetaren Jan Hjärpe att Sturefelt är genant okunnig och helt måste ha undvikit religionshistoria under sin utbildning. Att Helene Sturefelts teologiska kunskaper lämnar en del i övrigt att önska är ju känt. Hon har sedan tidigare rasat mot söndagsöppna butiker med argumentet att "Söndagsöppet dödar själen", vilket i så fall torde betyda att ingen som ens shoppat strumpor på en söndag kan komma att återuppstå på Den yttersta dagen. Fast å andra sidan är det i så fall redan kört för de allra flestas odödliga själar, så att vi med gott samvete kan skicka religionen till historiens skräphög och diskutera verkliga problem - som de islamofober och hobbyrasister vars kvarnar blivit rikligt vattnade av Sturefelts stolpskott.

Baktalande i tungor

Häromveckan beslutade Svenska kyrkan, efter viss ruelse, att tillåta vigsel mellan samkönade par. Det kommer dock knappast att bli någon rusning av HBT-personer till altaret. Dels eftersom de kristna dogmerna inte är helt undantagslöst välkomnande till par som överskrider heteronormen, hur många välmenande beslut kyrkomötet än fattar. Bibelord som Romarbrevet 1:24-27 och Tredje Mosebok 18:22 (som för övrigt också omfattar rätt stränga bannbullor mot att t ex inte ha sex med kvinnor som har menstruation eller att gifta sig med en landsmaninna, vilket man av omsorg för de unga tus odödliga själar kanske ska påminna prästen om på nästa vigsel som man tvingas genomlida i kyrkan) där homosexualitet definieras som "avskyvärt" och "onaturligt" bidrar väl kanske inte till att göra en samkönad kyrklig vigsel till en magnifik kärleksfest.

Med framför allt så finns det ett rätt starkt motstånd mot hela idén med samkönade vigslar även inom den förment plyschliberala Svenska kyrkan. Den högkyrkliga ikonen på Öland, Dag Sandahl, visade på vilka värderingar som också finns inom samfundet när han till en meningsmotståndare i äktenskapsfrågan konstaterade att "Jaha, så att du tycker att när man knullar folk ska man göra det i röven". Detta följdes upp med en härlig rad förminskande inlägg tagna direkt ur handboken för härskartekniker i Sandahls blogg.

Sandahls uttalande är ironiskt ur många aspekter. Dels för att det riktas mot två heterosexuella kvinnor, vilka således torde ha svårt att själva utföra penetrerande aktiviteter derriärt (såvida inte det finns tillstånd i den heliga skrift att använda sig av artificiella samlagsleksaker, vilket undgått min tämligen ringa, på Google baserade, teologiska skolning). Dels är det hela en smula paradoxalt, eftersom jag trodde att meningen med kristendomen var att förhindra folk från att falla i svordomarnas fördärv (se t ex Efesierbrevet 4:29-31 och Kolosserbrevet 3:8). Framför allt är det magnifikt underligt mot bakgrund att Sandahl, liksom Göran Skytte och andra delar av det blålila reaktionära etablissemanget, ansett att det kommer leda till svensk ungdoms fördärv och den nordiska civilisationens undergång att RFSU får undervisa svensk skolungdom i sexualkunskap, och därvidlag nämna att det finns ett fenomen som heter "analsex".

Egentligen hade jag tänkt sluta här med en uppmaning om att strunta i kyrkovigseln, men problemet med det är att det ger en minst lika fadd eftersmak av bröllopstårtan att utsätta sig för något som heter en borgerlig vigsel. Så innan det införs en socialistisk vigsel så får det nog bli att säga som drängen Alfred: "Hörru , det där gifteriet som vi pratat om, det tror jag vi tar och skiter i."

Höger är höger, om ock i gyllne dosor

I Aftonbladets kulturdel kommenterar Magnus Ringborg debatten kring Mohamed Omar och hur vissa i vänstern har svårt att positionera sig i förhållande till det. Han konstaterar att:

En del vänsterfolk tvingas sig att försvara denna åsiktspalett trots att det uppenbara inslaget av konspirationsteorier kan få vem som helst att vrida sig i blygsel. Man tror sig tvungen att stödja Omar för att han tycks tala för jordens födömda. Det gör han inte. Det finns ett annat program än islam dolt i det han säger.

Ringgren menar att Omars agenda framför allt är radikalkonservativ (även om själva termen i sig osar självmotsägelse) och reaktionär.

Det syns tydligt i vilka Omar lyfter fram i sina texter och argumentering. Omar har t ex uttryckt sin uppskattning över Tage Lindbom, som gick från att vara chef för Arbetarrörelsens arkiv till att bli synnerligen konservativ och anti-modernist. Bland hade Lindbom (och för den delen Omar) nära kopplingar till den famösa tidskriften Salt (1999-2002), vilken under några år var den svenska unga radikalkonservatismens stora plattform. Salts korta liv präglades av kontroverser och anklagades både för rasism och anti-semitism, och hyllade stundom historierevisionister som David Irving. Intressant nog hänvisade Omar till bland annat just Irving och den tyske förintelseförnekaren Horst Mahler när han under buller och bång utträdde ur Svenska PEN-klubben. Tydligast blir dock Omars inställning när han på sin blogg (under konservativt jubel i kommentarsfältet) intervjuar den ärkekonservative katolske idéhistorikern Alf Härdelin i Uppsala (självklart på Ofvandahls konditori). Härdelin är reaktionen och anti-modernismen personifierad och får chansen att lägga ut texten om samhällets gradvisa förfall sedan protestantismens införande, med kängor mot allt från homosexualitet, evolution till kvinnliga präster. I denna litania detta hittar den den fundamentalistiska katoliken Härdelin en lika dogmatisk trosfrände i muslimen Mohamed Omar.

Poängen som Ringgren vill göra är att Omar konsekvent intar en anti-modernististisk, reaktionär, misogyn, anti-feministisk, demokratiskyende och auktoritär hållning, d v s den klassiska ultrahöger-positionen. Bara för att han samtidigt är USA-hatare och motståndare till den israeliska politiken gentemot Palestina, gör det inte honom till vänster, eller för den delen representativ för landets muslimer. "Han har lyckats vira in radikalkonservatismen i ett islamistiskt omslagspapper", skriver Ringgren om Omar, vilket är en så elegant sammanfattning att jag inte kunde gjort den bättre själv (även om jag försökt...)

Vagnarna demonstrerar - jag har fått nog

Efter tre år av borgerlig regim är jag fortfarande förvånad över att folk tillåts vara lediga 1 maj. Eftersom regeringen Renfield är ondare än vad dess ledares troskyldiga valpögon vill ge sken av, är detta förmodligen ingen slump, utan det måste finnas någon annan orsak.

Jag tror att svaret finns att hitta i Uppsala. Förutom den allmänna nesan att Första maj-demonstrationerna för varje år blir allt mindre, har den liberala monopoltidningen UNT de senaste åren stolt kunnat basunera ut att på Arbetarnas dag så var minsann Kristdemokraternas tåg för värnandet av familjen stadens största. Visserligen är det utfallet av att Livets Ord och andra frikyrkor mobiliserar mangrant. Men att det i tider av borgerligt styre med annalkande massarbetslöshet är de högerkonservativa som håller den största demonstrationen i rikets fjärde stad, är ett svaghetstecken för vänstern som t o m överträffar att sossarna styrs av Mona Sahlin och Ibbe Baylan.

Att det kristna tåget blir störst i Uppsala har nog dock i grunden en ganska enkel förklaring. Den traditionella Första maj-manifestationen passar bättre för en i grunden konservativ organisation, än vad den gör för en vänster, vars väljare och sympatisörer, i linje med den progressiva ideologin, faktiskt utvecklats sedan 1890. Religionen har däremot behållit en mängd saker som vänstern i stort övergett, som dogmtroendet, konformismen, auktoritetstron och den mässande översteprästen som lägger ut texten för de andäktigt lyssnande massorna. Alltså passar ett traditionellt Första maj-tåg dem som en hundring i kollektbössan. Men för vänstern, som faktiskt har emancipering, deltagande och allas lika värde som mål, kan åtminstone jag tycka att det är dags att tänka i banor av Första maj-manifestationer som bygger på någon form av interaktivitet och tvåvägskommunikation, om traditionen ska vara värd att bevara. (Inte minst därför att arbetarrörelsen inte fostrar några retoriker längre, utan håller torgmöten med talekonst på så låg nivå att den inte ens hade kunnat användas till att verbalt entusiasmera en dagisklass till att äta glass efter fruktstunden. Den som hörde Ardalan Shekarabi tala på Vaksala torg 1 maj i år förstår vad jag menar.)

Jag befann mig således i Uppsala 1 maj, och lyckades i den härliga vårsolens glans missa att det var Kristdemokraternas demonstration som kom traskande under pukor och trumpeter. Innan jag visste ordet av hade min väg blivit spärrad av Barnens Dag-tåget, så jag tvingades bli åsyna vittne till eländet medan de marscherade förbi (jag ville inte vända mig om och backa bakåt, eftersom det då skulle se ut som att jag gick med i marschen – hade det fångats på bild skulle seppuku ha varit en alldeles för billig utväg). Efter att ha passerats av den oklanderligt välputsade Göran Hägglund, med den lika oklanderligt välputsade lokale KD-politruken i vid sin sida, följde så en aldrig sinande ström av kristet utseende. I solgasset fick kombinationen av kritvita stärkta skjortor och blusar och bländande Stomatol-leenden oskyddade ögon att förkolna. För att förlänga pinan i Skärselden var tåget också oändligt långt, eftersom alla skulle visa att de fullgjort påbudet att föröka sig och uppfylla jorden. Och är det något frireligiösa har svårt med så är det att anpassa födelsetalen till det moderna samhället, vilket, i kombination med smala gator där man maximalt kan köra en barnvagn i bredd, gjorde tåget längre än kön till punschen på Föreningen Heimdals möten.

"Blunda, och tänk på historiematerialismen", försökte jag intala mig själv för att stå ut, men det gjorde bara att man istället tydligare hörde slagorden som studsade mellan väggarna. "Höj vårdnadsbidraget" skrek vissa; "Myndigförklara familjen" skanderade andra, vilket jag fann en smula underligt eftersom jag trodde att KD var mot tonårsgraviditeter; men sedan hojtade någon "Satsa på barnen", och där gick åtminstone min gräns. Högern får i anständighetens namn baske mig nöja sig med att göra som de alltid gjort – att satsa på sig själv – då blir det också färre barnvagnar i deras jämrans tåg i framtiden.

Relativt kontraproduktivt i Palestinafrågan

Vänstern har alltid blottats med dilemmat att dess företrädare tenderat att vara så förtjusta i teori och retorik att ingen tid och kraft återstått till vare sig praktisk handling eller eftertanke (till skillnad mot högern som handlar först och tänker sedan, om alls). Gång efter annan har det lett till ideologiska snedseglingar, vars mest bestående effekt blivit att alienera de grupper i samhället som skulle gynnas mest av en vänsterpolitik. Särskilt påtagligt är detta i den akademiska arbetsskada i form av långt gången relativism som många inom vänstern lider av. Det leder till en sådan kraftig uppluckring av värderingsmåttstockarna, att till sist ingenting är bra i sig själv, utan endast i relation till något annat, vilket gör att man ibland intar ytterst underliga positioner.

Ett typiskt exempel på detta är Anders Johansson som i Aftonbladet kommenterar reaktionerna på att poeten Mohamed Omar kommit ut som radikal islamist och Hamas-anhängare, som en följd av vinterns israeliska angrepp på Gaza. I farten passar Johansson på att uttrycka någon form av stöd för den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om att Israel är en rasistisk stad. Västerlandets " 'tolerans' " är "hycklande" och all kritik av islamismen buntas samman som "imperialism".

På ett sätt har Johansson i och för sig rätt. Vare sig Aftonbladet eller någon annan kvällsblaska eller morgontidningsdrake hade ägnat Omar en spaltmillimeter om han inte varit muslim. Men i honom får vi plötsligt en alldeles egen hemvävd folkhemsislamism, som vi lite lagom kan förfasa oss för i stugorna. Fast egentligen har Omars religiösa omorientering samma nyhetsvärde som om Paolo Roberto skulle bestämma sig för att gå med i SSPX, och därefter i sitt matprogram angripa påvens kondompolicy från höger.

Vad Johansson, i sin iver att klämma åt meningsmotståndare, brännmärka "imperialism" och stödja en god sak, däremot gör, är inte bara att kasta ut barnet med badvattnet, utan även glömma bort varför man över huvud taget ska bada. För man ska vara bra dogmatisk för att hävda att man ska stödja Hamas och den fundamentalistiska islamismen, enbart på grund av att de gör motstånd mot Israel. I det här fallet, och det tar verkligen emot att erkänna, har Carina Rydberg en poäng när hon säger att man gör saken en enorm otjänst om man likställer kampen för ett fritt Palestina med fundamentalism, antisemitism och förintelseförnekelse. En progressiv hållning i det här fallet innebär att fiendens fiende faktiskt även är min fiende.

Det vänstern har kämpat och står för, som jämlikhet, feminism, demokrati, frihet från religion m m måste gälla som mål och värderingar även för den sida man stöder i Palestinafrågan. Detta är absoluta värden för alla människor, oavsett ursprung, och alls inte utfallet av västerländsk imperialism, vilket bland annat har poängterats av Arena-gruppen. En annan hållning är inte bara ologisk och riskabelt naiv, den är även mer än lovligt omoralisk. Så man kan i den här debatten undra vem det egentligen är som hycklar eller har svårt att låta bli att använda dubbla måttstockar? Exotism, sa Bill. Den Andre, sa Bull. Nuff Said, fräste Elake Måns.