Odell ser grandet i Ohlys öga

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) försöker i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet slå de två vänsterflugorna Reepalu och Ohly i en smäll. Resultatet blir dock ett trött upprepande av kända (frireligiösa) ståndpunkter, och en manifestation av regeringens uppgivenhet och maktlöshet inför det kommande valet.

Odell hänvisar till en artikel i Wall Street Journal där Daniel Schwammenthal skriver om svenska judars situation i Malmö. Artikeln i WSJ är en enastående uppvisning i vinklad journalistik, vilket inte minst syns i uttryck som "Eurabia", och svepande formuleringar om effekten av 20 % muslimer i Malmö och "traditional Swedish anti-Zionism". Mats Odell citerar ändå gladeligen att kombinationen av en fientlig inställning mot Israel bland muslimska invandrare och i den svenska vänstern skapar en "explosiv cocktail".

Med Odells sätt att resonera kan man alltså aldrig någonsin kritisera staten Israels agerande, eller andra yttringar av den sionistiska ideologin, eftersom det hotar riskera till bildliga eller bokstavliga molotov-cocktail-attacker. För att verkligen understryka allvaret i saken gör den gode ministern en tribut till Godwins lag* och hänvisar till Kristallnatten. Röda Berget sammanfattar argumentationstekniken väl - den som kritiserar Israel ska antingen anklagas för att vara anti-semit, eller göras moraliskt ansvarig för den palestinska sidans handlingar. Odells resonemang haltar dock en smula, då han också kräver att Vänsterpartiet och Lars Ohly ska markera hårdare mot Hamas - vilket med hans sätt att resonera skulle leda till övergrepp på svenska palestinier och andra araber.

Om det är någon som faktiskt legitimerar något är det dock Mats Odell själv. Som Emil Broberg konstaterar gör ministern snarare de svenska judarna en otjänst, när han medvetet sammanblandar dem med staten Israel. Vänder man på Odells resonemang (d v s att man inte får kritisera staten Israel eftersom det hotar leda till anti-semitiska uttryck), så blir den absurda konsekvensen att Mats Odell logiskt sett menar att det är rimligt att rikta protester mot den förda israeliska politikern mot just judiska individer i Sverige. Självklart är det inte så, men det pekar på hur snett Mats Odell resonerar i sin iver att stödja det den nuvarande israeliska regeringen och samtidigt inrikespolitiskt kunna ropa att "kosackerna kommer".

Mats Odell avslutar sin debattartikel med att bålt hävda det är Vänsterpartiets och Lars Ohlys ansvar att judar ska känna sig trygga, och att Mona Sahlin ska ta sitt ansvar att se till att de gör det. Peter Andersson noterar att även Nyamko Sabuni (FP) är inne på samma spår. Men snälla Sabuni och Odell, valet är först i september, det återstår några månader där det faktiskt är ni som både har makten och ansvaret. Det kanske inte känns så, men er regering har inte skickats på skräphögen riktigt än.


* D v s tesen om att ju längre en (internet)diskussion pågår, går sannolikheten om att en jämförelse eller liknelse med Hitler eller nazismen kommer att göras mot ett.

Att donera, eller inte donera, det är ingen fråga

Från flera håll, bl a i ett israeliskt tv-reportage, rapporteras nu om att Israel i helgen erkänt att de under åratal, åtminstone in på 1990-talet, tagit organ för donation från döda palestinier, utan att informera eller be om samtycke från deras anhöriga.

I ljuset av det kanske det inte var en så bra idé att UD vek ned sig och tummade på pressfriheten när den israeliska högerregeringen stormade mot en artikel av Donald Boström på samma tema i Aftonbladet i somras. Hursomhelst misstänker jag, tyvärr, att landets pudelkennlar inte kommer uppleva någon högkonjunktur, trots att det finns en hel del som efter sommarens indignerade tyckarstorm mot Boström och Aftonbladet, borde fundera på att göra en söt knähund.