Spetsutbildning till segregation

En stark kandidat till årets icke-nyhet torde vara rapporten från Skolverket om att regeringens satsning på spetsutbildningar på gymnasiet förstärker den sociala segregationen, men att eleverna som går i dem  är nöjda. Det är ett mysterium att införandet av ett elitskolesystem som är skräddarsytt för att gynna barn från studievana hem  leder till social snedrekrytering, men gör det lilla fåtal som har möjlighet att gå i elitklasserna tillfreds, ens kan klassas som en nyhet.

Fast vänta lite. Får man tro Dagens Nyheter verkar det faktiskt vara en nyhet på ett ställe - Utbildningsdepartementet. Jan Björklunds statssekreterare säger nämligen, apropå att de flesta eleverna på spetsutbildningarna har svenska föräldrar med en socioekonomiskt stark bakgrund, att

– Det krävs tidiga insatser i grundskolan för att motverka det här. De förändringar som vi nu gör i grundskolan syftar till att hjälpa elever som kommer från hem utan studietradition

Eller så kanske regeringen skulle göra något verkningsfullt som omväxling, och strunta i hela idén med elitklasser, och annat lika dåligt underbyggt som segregerande trams i utbildningspolitiken, för att istället satsa pengarna på att höja kvaliteten på undervisningen för alla elever?

Allt du skulle vilja veta om klassamhället, men Moderaterna inte vill att du frågar om

Varje dag möts jag av valaffischer som är ett spott i ansiktet på mina föräldrar och far- och morföräldrar, vars åratal av mödosamt slit inom och mot klassamhället möjliggjort att deras barn och barnbarn kunnat göra en klassresa in i den ängsliga medelklassens kohorter. Bara för den gamla klassfienden i Högern nu plötsligt framställer sig som ett arbetarparti, som tar åt sig äran över arbetarrörelsens framkämpade reformer som t ex semesterlagstiftningen.

Åsa Linderborg beskriver i Aftonbladet hur Moderaterna usurperade klassbegreppet från socialdemokratin, och på samma gång tömde det på innehåll. Av arbetarklassen har blivit den jobbande klassen, som om det inte vore någon skillnad mellan undersköterskan och den verkställande direktören, trappstädaren eller fondmäklaren. Eller som om att det inte fanns en alienationsprocess i arbetet, tydligast manifesterat i det gravt klasscementerande RUT-avdraget, där överklassens livskvalitet köps på bekostnad av den hushållsnära tjänstens dito.

Att det kan bli så här är i mångt och mycket socialdemokratins eget fel. Eftersom den klassiska arbetarklassen, som den såg ut förut med grovarbetande män med svällande, svettiga och smutsiga muskler,  försvunnit tack vare ekonomisk strukturomvandling och socialdemokratins välfärdsbygge, verkar man fått för sig att alla plötsligt tillhör medelklassen. Ingen jobbar nästan i industrin längre och alla äger aktier, så vad finns det då att kämpa emot; verkar resonemanget gå inom en arbetarrörelse som blivit närsynt i sitt eget akademiska medelklass- och innanför tullarna-perspektiv. På något sätt lyckas man förlora fokus både på vilka man kämpar för och vilka man kämpar emot, med konsekvensen att SAP ängsligt jagar en undflyende medelklass samtidigt som M tar över det begrepp (men inte den politik) som motiverar socialdemokratins existens.

Kanske är det för sent för den breda vänstern att i detta val att börja tala om klass, och styra undan debatten från det förrädiska jobberiet. Men socialdemokratin måste för framtiden förstå att de måste tala klass och behovet av att bygga breda koalitioner av medborgare som vill ha det goda samhället, och som förlorar på en politik som bygger på egoism och liberalt marknadstyranni. För en person som bara är förbannad kan lika gärna rösta på ett populistiskt alternativ som SD, medan en person som förstår varför hon är förbannad, röstar på ett parti som motverkar klassorättvisorna och bygger ett bättre samhälle för alla.