Har SD smakat på rasistfonduen?

Sverigedemokraterna i Malmö kräver att en kommunal folkomröstning om ett moskébygge ska genomföras i samband med valet 2010. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den schweiziska folkomröstning som i slutet av november resulterade i ett förbud mot minareter. Folkomröstningsförslaget, som väckts av det rasistiska Schweiziska folkpartiet (SVP), menade att minareterna utgör en islamistisk symbol för våld och förtryck.

Det kan verka bisarrt att hålla en folkomröstning om religiösa byggnader, men då måste man vara medveten om att folkomröstningar är inte ovanliga i Schweiz. I jämförelse med andra länder får schweizarna folkomrösta om alla möjliga olika frågor, från högt till lågt, exempelvis huruvida landet borde ha en fastställd kvot för hur många poliser och postkontor som ska finnas i relation till antalet invånare. Samtidigt som man röstade om minareterna genomfördes två andra folkomröstningar, den ena om en författningsändring gällande flygskatt och den andra om ett förbud mot vapenexport (det ska erkännas att jag hade visst hopp för den sistnämnda, men den röstades givetvis ner). Genomgående för de schweiziska folkomröstningarna är att valdeltagandet är lågt, kring 50 %, men med regionala skillnader. Valdeltagandet är ständigt lägre i städerna än på landsbygden, vilket får till följd att den konservativa schweiziska landsbygden får en oproportionerlig påverkan på folkomröstningarna. Detta slog även igenom i omröstningen gällande minareterna, där den mer frisinnade franskspråkiga delen av landet var den som i högst grad avstod från att rösta. Det kan mycket väl ha varit detta som gjorde att förbudet mot minareter gick igenom.

När jag först läste om den chockerande minaretomröstningen, kom jag att tänka på ett tillfälle under senhösten 2007. Jag var på besök hos ett par goda vänner, varav den ena är schweizisk medborgare. De visade mig upprört hemsidan till SVP, på vilken det fanns valpropaganda inför det då stundande parlamentsvalet. En del av propagandan var ett antal webbspel under rubriken "Zottel rettet die Schweiz" (ung. "Getabocken räddar Schweiz"). Spelen var så vulgärt rasistiska att jag först undrade om det inte bara handlade om ett synnerligen smaklöst skämt.

Ett av spelen gick ut på att man styrde en bagge som stod vid den schweiziska gränsen. Mot gränsen kom svarta och vita får springandes eller åkandes buss. Målet med spelet var att sparka bort de svarta fåren, "kriminella utlänningar", innan de hann över gränsen. De vita fåren skulle man givetvis låta passera. I ett annat spel sträcktes en massa icke-vita händer upp från nedre delen av skärmen, samtidigt som schweiziska pass ramlade ned mot dem. Målet för spelaren var att förhindra att någon av passen nådde händerna. Med hjälp av den här sortens populistiska och rasistiska utspel gjorde SVP gjorde ett rekordval 2007.

Utifrån graden idioti, motbjudande rasism och korkad populism i SVP:s politik torde det knappast förvåna någon att deras likasinnade, men läraktiga, syskonparti Sverigedemokraterna inte var sena att triumferande vifta med resultatet av den schweiziska folkomröstningen. Därmed finns all anledning att förbereda sig på fler sverigedemokratiska utspel om folkomröstningar framöver, särskilt i skånska kommuner och i samband med valet. För ett parti som Sverigedemokraterna kan det onekligen vara ett effektivt sätt att nå ut med sin rasistiska politik och göra valet till en fråga om islamism och moskéer, istället för exempelvis arbetslöshet, segregation och klassklyftor.

Kärnklyvning i Centern

De som tyckte att det gick misstänkt lätt när Centerpartiets ledning lyckades slänga nästan 40 år av kärnkraftsmotstånd över bord när de i februari 2009 gick med på en uppgörelse om kärnkraften med de tre andra regeringspartierna hade rätt. Uppgörelsen öppnade upp för en utbyggnad av kärnkraften samtidigt som avvecklingen sköts på en obestämd framtid. Redan när den gjordes fanns tecken på missnöje i centerleden över att en gammal profilfråga för partiet dumpades i den borgerliga enighetens namn. Samtidigt rapporterades om ett hårt tryck på riksdagsledamöterna om att sitta still i båten och inte äventyra regeringssamarbetet.

Nu, nästan ett år senare, kommer frågan i retur när det är dags för riksdagsbehandling av regeringens proposition om energipolitiken. Sveriges Television rapporterar om hur uppgörelsen utsätts för hård kritik från Centerns riksdagsgrupp. Fyra av partiets riksdagsledamöter hotar rösta emot propositionen, vilket skulle fälla regeringens förslag i fall oppositionen är enig. Samtidigt vittnar ledamöterna om den hårda press från centertoppen med Maud Olofsson i spetsen utövar, för att inte hota den enade fasaden i den borgerliga regeringen. Kärnkraftsfrågan har som bekant orsakat konvulsioner i borgerliga koalitioner förut. Riksdagsledamoten Solveig Ternström (C) använder uttryck som "inte värdigt en demokrati", när hon beskriver hur hon förhindrades att uttrycka sin ståndpunkt i riksdagsdebatten.

Dock är frågan om detta centermuller får någon praktisk effekt? Visserligen är sprickan i partiet avgrundsdjup, som bland annat kommenteras av Peter Högberg, Kulturbloggen och Röda berget. Det framgår inte minst med önskvärd tydlighet av kommentarerna till den oppositionella linjen i vissa delar av Bondeförbundsbloggosfären. Vare sig kärnkraftssveket eller toppstyrningen lär heller göra underverk för att övertyga de tveksamma väljarna och höja entusiasmen hos Centerns valarbetare.

Men å andra sidan så är Centerpartiet ett parti med en lång historia av velande. Ren Thorbjörn Fälldin kunde i praktiken dagtinga med sin övertygelse om kärnkraftens vederstygglighet. Olof Johansson slog kanske världsrekord i lamt avhopp, då han i en kraftlös protest mot Öresundsbron klev av miljöministerposten med månader kvar av en dödsdömd regering, allt medan partiet förblev i regeringsställning. Fredrick Federleys krumbukter i FRA-frågan är också, tyvärr, svår att glömma.

Så chansen att propositionen faller är troligen noll och ingen. Möjligen kommer det göras en del symboliska protester, kanske i form av nedlagda röster. Vad som däremot är säkert är att vi kommer kunna se oss i månen efter en blocköverskridande och långsiktigt hållbar energiuppgörelse i svensk politik. 

Tomma burkor skramlar högst

Det var bara en tidsfråga, och ingen borde bli förvånad över det, men i debatten med Mona Sahlin i radions Studio Ett i går spelade Fredrik Reinfeldt på islamskräcken. På frågan om hur han ställer sig till det aktuella franska förslaget om att förbjuda kvinnor att bära burka offentligt, svarade Reinfeldt att han inte vill se fler kvinnor med burka i tunnelbanan och att han "sympatiserar med att trycka tillbaka dem som vill få kvinnor att dölja sitt ansikte", vilket refereras till av bl a Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Enligt Reinfeldt ska detta vara hans "personliga åsikt".

Nu finns det ingen i hela världen som tror att en statsminister, oavsett hur valpögd han är, i en debatt med sin främste politiske motståndare inför ett val där hans regering håller på åka ut över stupet i expressfart, tar upp sin "personliga åsikt". Det är klart som korvspad att det är uttänkt, för att spela på de strömningar i samhället som röstar på Åkesson & co, men som nu behövs för att rädda kvar regeringspartierna vid makten. (Ytterligare bevis på detta är att Reinfeldt är betryckt över burkaförekomsten i tunnelbanan - när åkte han med det färdmedlet senast?). Taktiken att skrämmas med det muslimska hotet har fungerat väl för den danska högern, så det var inte frågan om, utan när, en pressad borgerlighet skulle prova samma sak även på den här sidan Sundet. Som Alliansfritt Sverige konstaterar skulle Reinfeldt aldrig säga samma sak om munkar, mormoner eller judar, men att angripa muslimer som grupp är comme il-faut i det debattklimat som vuxit fram i Sverige. (Det obeaktat ger det alltid en smula fadd smak i munnen när ledande företrädare för högerpartier uttalar sig om hur minoriteter klär och beter sig i offentligheten - det känns väldigt 1900-tal...)

Nu återstår det att se om Reinfeldts danska skalle på burkan ger någon effekt. Mona Sahlin riposterade ovanligt bra med orden:

" Sverige ska vara ett land med religionsfrihet och det måste betyda rätt till religion men också rätt från religion. Men jag kommer alltid att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också för deras rätt att bära sjal"

Inte heller får Reinfeldt med sig hela den liberala pressen på båten. Sydsvenskan präglas månne av närheten till det danska avskräckande exemplet  när de skriver att Sahlin landar rätt i debatten. Även t ex Malin Siwe i Dagens Nyheter är inne på samma spår.

Så vi får väl se om väljarna och oppositionen synar Reinfeldts bluff när han spelar islamistkortet. Vad som är mer säkert är att valårets första månad ännu inte är slut, men tecknen som tyder på att detta kommer att bli den smutsigaste riksdagsvalrörelsen i mannaminne är redan på plats.

På kurs med Krantz

Forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz kom igår med ett mycket märkligt utspel, vilket refereras i Aftonbladet. Krantz vill ha bort "hobbykurserna" från universitet- och högskolor, och ämnar tydligen ge Högskoleverket i uppgift att se över utbudet av kurser inom högskolan.  Krantz säger:

– Jag kan förundras över en del exempel, men vill inte gå in och recensera enstaka kurser. Det ska Högskoleverket göra, se om kurserna är akademiska till sin karaktär

Orsaken till att så ska ske är likaledes iögonenfallande:

– Allmänheten ska känna förtroende för verksamheten inom högskolan, de ska veta att pengarna går till akademiska kurser. Och studenterna ska inte lockas att gå kurser som högskolorna påstår är akademiska, men inte är det. Det är att lura studenterna.
En anledning att högskolor och universitet anordnar hobbykurser kan vara att det ger mer pengar.
Hälften av deras inkomster beror på hur många som börjar studera, hälften på hur många som tar examen:
– Ett sådant system kräver att regeringen tydligt tar initiativ och pekar ut vilka kurser som är akademiska säger Krantz.

Högskoleverket verkar å sin sida, enligt artikeln, möta Krantz ukas om utrensning i kursutbudet med en blandning av förvåning och skepsis:

– Alla kurser har samma vetenskapliga grundkrav och krav på kvalificerade lärare så några hobbykurser handlar det inte om. Sedan är ju vissa kurser mer yrkesinriktade än andra men det beror ju på hur man väljer att se på saken. Vissa kurser leder inte direkt till jobb men kan ändå vara till stor nytta inom ett yrke, säger Joakim Palestro, biträdande avdelningschef på utvärderingsavdelningen på Högskoleverket.

Respekten för den akademiska friheten, i meningen att det står lärosätena fritt att själva utforma undervisningens innehåll så länge den följer uppställda kvalitetskrav, är forskningsanknuten samt utvecklar studenternas färdigheter och kritiska förmåga, verkar utifrån artikeln vara synnerligen låg inom regeringen. Om inte lärosätena är kompetenta att själva bedöma sitt kursutbud, och dessutom illvilligt lurar studenterna att läsa värdelösa kurser, vem ska då utgöra den skönhetsjury som bedömer om en utbildning är akademisk eller yrkesinriktad nog? Regeringen själv? Finns det överhuvudtaget någon tro på bildning eller högskolan som något annat än en AMS-verkstad för näringslivet inom regeringen? Och hur långt är steget från detta till att på bredare front förbjuda kurser som inte följer den liberala ortodoxin?

Eller så är det möjligen så att Tobias Krantz, som f d lektor vid Uppsala universitet mycket väl vet om det problematiska med detta, men använder Högskoleverket och de universitet- och högskolor som han ansvarar för, till att driva valkampanj. Genom att populistiskt dundra mot kurser som för gemene man låter tvivelaktiga skapar han Folkpartiets egna "verklighetens folk"-retorik. För hade han menat allvar, hade Krantz gjort något åt grundproblemet - att högskolesektorn såväl är underfinansierad, som får betalt per student och deras prestationer, vilket skapar en konstant press att sänka kraven och konkurrera om studenterna, bland annat med ett brett kursutbud.

Något sista litet om Centerns Youtubestjärna

För att ytterligare lägga sten på börda för ett Centerparti som förtvivlat trampar vatten har nu den hoppfulle riksdagskandidaten Jonas Pettersson, och dennes Wallraff-eskapader på Uppsalas byggarbetsplatser även hamnat i de aningen mer professionella etermedierna. TV4 Uppsala har gjort två reportage i frågan, som Alliansfritt Sverige noterat. Det första reportaget är speciellt minnesvärd för den citerade Chalmers-forskarens upenbara problem att hålla tillbaka sitt asgarv. Det andra reportaget innehåller en för svensk politik ovanlig uppvisning i att tala klarspråk, när det centerpartistiske kommunalrådet i Uppsala, Lars O Ericsson, försöker lägga så mycket avstånd mellan sig själv och Pettersson som det bara går med hjälp av orden  "det dummaste jag hört". 

Det är dock inget mot förkastelsedomen som kommer i en insändare i UNT från samme Ericsson, tillsammans med Centerns kretsordförande i Uppsala, Rigmor Stenmark, nedan citerat i sin helhet:

Tyvärr kunde man se ett medieinslag på måndagen där vår "partikamrat" Jonas Pettersson — riksdagskandidat för Centern — ifrågasatte byggnadsarbetares effektivitet. Gudskelov är Pettersson inte kandidat för Centern i vårt län. Vi känner honom inte alls för egen del. Han går ut och hugger byggnadsarbetarna i skallen och säger att deras dagar går ut på att dricka kaffe och stå och hänga och att effektiviteten är usel!

Vi tar helt avstånd från maffiametoder som att smyg­filma olika grupper i samhället som Jonas Pettersson har gjort. I en kommun som till exempel Uppsala där byggandet av bostäder håller hög fart och i en kommun där tillväxten är hög och där inflyttningstakten är störst i landet utgör just byggnadsarbetarna ett mycket viktigt inslag i helhetsbilden för utvecklingen i vår kommun.

Personligen känner vi massor av byggnadsarbetare och för egen del kan vi säga att Petterssons påståenden inte stämmer alls. De jobbar effektivt och hårt. Att det möjligen kan finnas någon enstaka byggnadsarbetare som drar benen efter sig är väl inte omöjligt, men å andra sidan finns ju sådant i alla yrkesgrupper och i hela samhället. De allra flesta arbetstagare inom alla grupper gör ett mycket bra jobb i vårt land och att gå ut och kritisera byggnadsarbetarna som Jonas Pettersson gör, det tar vi avstånd från!
Det är givetvis också så att Jonas Pettersson inte borde kandidera till riksdagen för vårt parti oavsett var någonstans i landet han bor. Han har redan "strukit sig själv" på listan genom smygfilmningen som vi ser det - och detta innan andra i partiet förhoppningsvis gör det.

Jonas Pettersson själv gör en halv pudel i sin blogg, där han menar att filmen kanske är lite väl raljant och provocerande, och innehåller en del olyckliga formuleringar. Otydligheten gjorde att budskapet inte kom fram, menar han, vilket torde kvalificera som en stark kandidat till årets underdrift. I det ovan länkade och i andra inlägg angriper Pettersson dock fortsatt facket på lösa boliner; fortsätter jämföra äpplen i form av tillverkningsindustrin med päron i form av byggsektorn (jag fasar för den dagen han jämför produktivitetsutvecklingen i industrin med den med tjänstesektorn); samt lyckas inte på ett övertygande sätt länka ihop det sätt forskningen ska ge honom stöd i hans slutsatser om det fackliga fördärvet och det allena saliggörande i ökad utländsk konkurrens i byggsektorn. 

Nu ska man dock inte tro att alla Centerpartister tar avstånd från Jonas Pettersson. Alls icke. Albin Broman  går i sin blogg t ex till försvar för Jonas Pettersson, som han menar retar gallfeber på vänstern (även om jag tror att han nog blandar ihop gallfeber med skrattkramper). På tal om roligt, så menar Broman att Pettersson varit framgångsrik, eftersom hans metoder fått avkastning och ett medialt genomslag. Riktigheten i det påståendet kan nog diskuteras - snarare är det så att Jonas Petterssons Youtube-film innehåller bevis, inte på byggsektorns improduktivitet, utan på att tesen att all reklam är bra reklam inte stämmer.

PS
Albin Broman efterlyser följande i sin blogg:

Faktum kvarstår dock att Pettersson sätter fingret på en riktigt öm punkt - nämligen byggsektorns imrpoduktivitet. Vi vet vad han vill göra åt saken, men frågan är vad vänsterfalangen har för lösning? Ser de ens problemet? När de slutat med sina sandlådefasoner och börjar diskutera sakfrågan, ja då kan det bli riktigt intressant!

På sakfrågan om de bristande produktiviteten i byggsektorn -  vilket kanske måste vara den mest bisarra valfråga som t o m Centerpartiet lyft - föreslår jag tre saker (förutsatt att man alls ska ingripa med politisk styrning i en sektor som i princip är helt privatägd). För det första, se på vad forskningen faktiskt säger, för att se var någonstans de kostnadsdrivande flaskhalsarna faktiskt finns i sektorn och vad som ens är möjligt att påverka med politiska medel. För det andra, arbeta med mer systematiskt med säkerhets, arbetsmiljö- och kompetensutvecklingsfrågor inom sektorn, t ex i form av utbildnings- och forskningsprogram. För det tredje, se till att kvaliteten i arbetskraften upprätthålls, vilket är centralt i en så arbetskraftsintensiv bransch, vilket bland annat kan ske genom att de arbetare som jobbar inom byggsektorn är välutbildade, har trygga anställningsformer och kan arbeta i en miljö som inte leder till slarv och hets.

Moderatpolitrukerna och medborgarföraktet

Oavsett hur mycket Moderaterna bättrar på sin fernissa genom att försöka framstå som ett feministiskt välfärdskramande arbetarparti, så skiner förr eller senare deras verkliga ideologi och människosyn igenom den PR-polerade ytan. Senast i en enastående uppvisning av maktens arrogans från de moderata ledamöterna i socialförsäkringsutskottet, Helena Rivière och Gunnar Axén i en debattartikel i Aftonbladet.

De två knyter an till tidigare debattartiklar från den sjukskrivna och möjligen snart utförsäkrade trebarnsmamman Alexandra Johansson, som egentligen mest frågar båda blocken om vem som kommer att ta ansvar för att det finns en grundtrygghet i socialförsäkringsystemet för sådana som är i hennes situation. Svaret som Rivière och Axén levererar lär dock inte direkt hjälpa -  vare sig Alexandra Johansson eller chanserna till en mirakulös borgerlig valseger i september 2010.

Rivière och Axén börjar med att ge Alexandra Johansson en uppläxning vars make inte setts sedan husagan avskaffades 1920. De antyder att hon minsann överutnyttjar sjukförsäkringen och inte alls vill arbeta. För Alexandra Johanssons situation beror inte på att hon är sjuk, utan "sjuk" (vad de nu grundar denna diagnos på - kvalificerar man i det moderata synsättet bara som sjuk om man är helkroppsförlamad, i gipsvagga, komatos eller på andra sätt oförhindrad att kommunicera i text med omvärlden?). För att alla ska förstå att hon är en oansvarig parasit på samhällskroppen förtydligar de båda att:

Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.

 Efter att ha talat maktspråk för att få tyst på den oförskämda undersåten, angriper Rivière och Axén sedan oppositionen. De vänder sig till en något oklar målgrupp (när man läser denna del av artikeln kan man lätt tro att något blivit galet, så att texten hamnat fel och egentligen var menad som ett lustifikt tal i väntan på avecen på en middag för moderata valarbetare) när de menar att den rödgröna oppositionens politik leder till att "sådana som Alexandra ska kunna vara fortsatt sjukskrivna så länge som det behövs". Vad tusan menas med detta? Till och med i den (visserligen offentliga men ändå) moderata retoriken ska man vara sjukskriven så länge som behövs. Vad är alternativet - ska man vara sjukskriven så länge pengarna på kontot räcker?

Artikeln avslutas sedan med en orgie i faktoider och citationstecken. Där angrips de "sjuka", som tydligen innan regimskiftet 2006 med hjälp av låtsassjukdomar höll på att driva samhällsekonomin i botten genom sitt överavändande av sjukförsäkringen. För regeringens intentioner med sjukförsäkringen är ju de bäst tänkbara enligt Rivière och Axén:

Nu har vi en stabil och trygg försäkring. Särskild hänsyn tas till de allvarligt sjuka. Och det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga.

Maken till att ha pejlat det allmänna opinionsläget fel har jag inte sett i svensk politik sedan Göran Persson var annat än PR-konsult och storbonde.

Rivières och Axéns artikel är ett klart tecken på att desperationen i de moderata leden, i takt med att oppositionens ledning i mätningarna ökar, börjar slå igenom i dåligt omdöme och bristande PR-disciplin, vilket  också bland annat Alliansfritt Sverige och Peter Andersson är inne på. Johan Westerholm skriver att det är vämjeligt att eliten i form av riksdagsledamöter desavouerar en enskild utsatt medborgare, vilket jag kan skriva under på, särskilt som de gör skamgreppet att blanda in hennes barn. Att som Peter Högberg hoppas att de båda ska be Alexandra Johansson om ursäkt är nästan över hövan artigt, men det vore i alla fall en bra början.

Partiet av den sorgliga skepnaden

Centerpartisten och den f d arbetsmarknadsministern m m Börje Hörnlund skriver idag en debattartikel i Aftonbladet om de borgerligas eländiga sjukförsäkringspolitik. Hörnlund, var som Peter Andersson påpekar, en gång Maud Olofssons chef på departementet. När man läser hans förkastelsedom över den politik regeringen fört den här mandatperioden, verkar Hörnlunds mentorskap dock inte fått avsedd effekt:

Regeringen och vissa alliansföreträdare skyller allt på Försäkringskassan. Det är inte trovärdigt. Det regeringen har sysslat med är ett riktigt dåligt, oekonomiskt och omänskligt agerande. ”Sjukskrivningskontot” hyfsas lite grann men kostnaderna återuppstår på ”AMS-konton” och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade.

[...]

Med andra ord och rakt på sak kan man säga att regeringen nu ser till att arbetsförmedlingen låses upp med svårt sjuka. Det är ingenting annat än ett slag mot arbetslösa ungdomar, friska metallare med flera grupper som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa.
[...]

Det är fler och fler som upplever att regeringen har ett omänskligt egoistiskt anletsdrag. Sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer verkar regeringen se som en restpost som kollektivt skall bestraffas.

Regeringen räknar väl med att många som har det bra och som storgynnats av dess politik skall bli goda alliansanhängare. Jag tror dock att många av dessa har känsla för alla dem som alliansen drabbat med försvårat utanförskap.

Regeringen bör av ren självbevarelsedrift tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet.

Börje Hörnlund tillhör den gamla stammen av socialt ansvarstagande centerpartister som, likt socialliberaler i Folkpartiet, i allt snabbare takt blivit ett utrotningshotat släkte när den borgerliga vänstern utplånas till förmån för en allmän trängsel på högerkanten. I Dagens Arena konstaterar Björn Elmbrant att opinionsmätningarna som placerar partiet utanför Riksdagen knappast är en slump, och att partiet och Maud Olofsson har sig själva att skylla för läget. Maud Olofsson hade som ambition att till 2010 fördubbla röstetalen och "stoppa den sociala och regionala klyvnaden" av Sverige. Hon har i själva verket åstadkommit det diametralt motsatta. Landet är efter fyra år av borgerlig regim regionalt och socialt mer kluvet än någon gång på den här sidan Andra världskriget; Centern ser ut att halvera sina röstetal ut ur Riksdagen; och, på tal om kluvenhet, bubblar missnöjet under ytan i ett parti som mer och mer framstår som kapat av en nyliberal Stockholms-klick.

På ett sätt vore det tråkigt om Centerpartiet åkte ur Riksdagen. Partiet har historiskt representerat ett positivt drag i den svenska politiken - den politiska folkrörelsen och den blocköverskridande villigheten att samarbeta för att lösa gemensamma problem. Men med dess nuvarande usla ledning, storstadsfixering och och rigida nyliberala ideologiska mall, så förtjänar Centern att förpassas till den politiska gärdsgårdsserien. 

Reinfeldt och Schlingmann fuskar i planekonomin

Knappt hann Fredrik Reinfeldts avfärdande av oppositionens alternativ till regeringens ättestupeinspirerade sjukförsäkringspolitik som "fusköverenskommelser" sjunka ihop snabbare än en sufflé på en hemkunskapslektion för åk 7, så presenterar han tillsammans med vapenbrodern Per Schlingmann ett eget klockrent fuskresonemang på DN Debatt. För att rädda välfärden, menar den Dyna(m)iska duon, måste lönerna för välfärdsarbetarna höjas. Det är i och för sig riktigt, men vägen dit går tydligen genom, ja just det, skattesänkningar.

Men, kan man fråga sig, är det inte så att om man sänker skatterna för inkomsttagarna, tar man inte då samtidigt bort de resurser som krävs för att kunna betala den offentligt finansierade välfärden? Möjligen får de som får arbeta kvar mer i plånboken, men det tröstar ju varken personalen eller dagisbarnen, eftersom ett minskat skatteuttag gör att folk får sägas upp så att personaltätheten och kvaliteten minskar. På denna synnerligen motiverade fråga ges inget som helst svar i artikeln.

Fast om herrar Schlingfeldt nu faktiskt menade att lönerna i välfärdssektorn bör öka finns en hel del saker att ta hänsyn till, som t ex arbetsmarknadens parter, det kommunala självstyret och ekonomin, aktiebolagslagen mm, m m. Kanske är Johan Westerholm något på spåren i sin blogg  - är det möjligen så att regeringen vill genomföra det välfärdsprogram som skisseras i debattartikeln genom en övergång till planekonomin?  I så fall lär det ske under kuppartade former, eftersom Anders Borg och finansen tydligen inte är uppdaterad, utan fortsätter planera som om att Moderaternas politik fortfarande går ut på lönesänkningar.

Sedan kan det ju också vara så att Reinfeldt och Schlingmann faktiskt inte bryr sig ett jota om offentligt finansierad välfärd, utan föredrar privata lösningar á là Hägglund, Olofsson & Unsgaard, med hemmafruar och tjänstvilliga hushållsnära tjänster. I vilket fall som helst tror jag att de bådas debattinlägg motiverar ett tillägg i den den Svensk-Schlingmannska ordboken med posten:

Höjd lön sub. * Ofinansierad skattesänkning i syfte att fungera som valfläsk.

Centerpartist kollapsar intellektuellt, igen*

I ett klipp på Youtube, som ett led i sin riksdagskampanj, gör pressekreteraren på Centerpartiets riksdagskansli Jonas Pettersson en uppvisning i klassförakt och farlig halvbildning, som får en att både skämmas över att tillhöra medelklassen och att ha gått på universitetet. Man borde kanske bli arg, men det går inte. Den enda känsla som klippet framkallar mellan skrattparoxysmerna är ömkan.

Vad är det då Pettersson försöker säga? Sittande i en förtroendefull miljö (d v s i kostym i ett bibliotek) börjar han med att med bästa dagisfrökenröst förklara vad pro-duk-ti-vi-tet är. När hela publiken, ned till minsta underåriga MUF-are direkt från en av förbundets illegala spritfester, förstår att produktivitetsutveckling är välståndsskapande, men att det finns många branscher som osolidariskt nog inte har en bra sådan, övergår Pettersson sedan till sitt "reportage".

Med en skakig handkamera har Jonas Pettersson "en vanlig dag i januari" filmat byggarbetsplatser i centrala Uppsala för att visa hur bygg- och anläggningssektorn präglas av bristande produktivitet. Inför hans avslöjande kamera fångas idel övergivna byggarbetsplatser eller sådana som går på sparlåga. Petterssons förklaring till sakernas tillstånd är att fackets "protektionism" gynnar de egna, vilket tydligen ger byggarbetarna betalt för att lata sig, röka cigarretter, dricka kaffe och allmänt obstruera tillväxten. Huruvida det flera gånger påpekade problemet med just kaffet och cigarretterna handlar om omtanke om folkhälsan, eller en upprördhet från Petterssons sida över att arbetarna har råd med sådana lyxprodukter står dock inte helt klart (om det är det sistnämnda behöver dock han inte oroa sig. Koffein- och nikotinbruket bland de arbetande klasserna växte fram under industrialiseringen som ett sätt att orka med att arbeta hårt under långa arbetsdagar, trots ett bristande näringsintag, och är således produktivitetsdrivande).Upprört konstaterar Jonas Pettersson att det inom byggindustrin tydligen inte är några problem att röka. fika eller tala i telefon - "det är bara att låta motorn vara på". Varför detta illustreras av en maskin som håller på att skrapa vägarna fri från snö, och alltså inte annat än högst indirekt bidrar till byggindustrins produktivitet, framgår inte riktigt (inte heller hur Pettersson kan veta att telefonsamtalet inte var jobbrelaterat).

Därefter hänvisar Pettersson, återigen föredömligt förskolepedagogiskt, till en pro-fes-sor i bygg-forsk-ning på Chalm-ers som förklarat slöseriet och den bristande produktiviteten inom byggsektorn. En tiondel av byggarbetarnas arbetstid går, enligt den skickligt filmillustrerade tolkningen av forskningen, åt till att "virra omkring" och inte göra någonting produktivt, förmodligen som ett utslag av illvilja eller inkompetens från de slemma arbetarna. Med hänvisning till byggforskarna menar Pettersson att man skulle kunna vinna miljarder till samhällsekonomin, bara slöseriet och ineffektiviteten i byggsektorn minskade.** Lösningen är hårdare konkurrens, där riksdagskandidat Pettersson dyrt och heligt lovar att det ska bli lättare att utländska företag ska kunna komma in och öka konkurrensen i byggsektorn.

Alldeles bortsett från att Jonas Pettersson inte tar hänsyn till att vädret i Uppsala, som tydligt syns på bilderna, varit ovanligt kallt i januari, vilket i sin tur kan förklara en del inaktivitet på byggena, är hans argumentation mer än en en smula svajig. Tre gånger hänvisar han till byggforskare på Chalmers, vilket förmodligen är baserat på denna rapport, som är sammanfattad här. Visserligen talar författarna om den låga produktivitetstillväxten, slöseriet i sektorn och bristande konkurrens, i likhet med en annan rapport på samma ämne från Statskontoret. Fast utifrån forskningen är det svårt att komma till slutsatsen att den dåliga produktivitetsutvecklingen i byggsektorn beror på att den svenska arbetarstammen förflackats efter att ha utsatts för bolsjevikidéer, varefter de stjäl profiten från de stackars arbetsgivarna för att kunna ligga på sofflocket och lyxkonsumera. Snarare ligger de stora orsakerna i sådant som ledningsproblem, bristande kompetensutveckling, dåliga helhetslösningar på projekten, kartellbildningar i producentleden och svartarbete. I Chalmersrapporten nämns överhuvudtaget inte de fackföreningar som Pettersson gör så stor sak av. Men detta varken passar in i Petterssons klaustrofobiskt nyliberala världsbild, eller går att filma när man leker Janne Josefsson på en promenad längs med Kungsgatan i Uppsala.

Alliansfritt Sverige menar att, som Jonas Pettersson gör, utmåla arbetare som lata och att utlova att man ska krossa facket knappast är någon bra start ens på en centerpartistisk valkampanj. Jag är inte helt säker på att de har rätt i det - vare sig produktivitets- eller konkurrensutvecklingen i Centerns ledande skikt är direkt mördande, och det är bara  KD av regeringspartierna som måste låtsas värna verklighetens folk. Men å andra sidan är frågan akademisk då partiet först ska ta sig in i Riksdagen, vilket kan bli nog så svårt även utan utländsk konkurrens. 


* Jag har visserligen i en kommentar till Jonas Petterssons kommentar till ett tidigare inlägg, bett om ursäkt för att bloggen tidigare kallat hans Newsmill-artikel för ett utslag av intellektuell kollaps. Men efter att ha sett hans makalösa Youtube-inlägg, samt att Pettersson själv använder samma rubriksättningsmetod mot både miljöpartister och centeravvikare, kan kanske konstateras att bedömningen nog faktiskt var rätt från början. 


** Jonas Pettersson behöver nog en ny miniräknare i födelsedagspresent. Forskarna ska enligt honom mena att det går att spara en tredjedel av kostnaderna i byggsektorn genom effektiviseringar, och eftersom samhällsbyggnadssektorn enligt Pettersson omfattar ca 10 % av BNP så finns det alltså "hundratals miljarder" att spara till bl a skattesänkningar på detta sätt.

Men Sveriges BNP 2008 var ca 3100 miljarder i löpande priser. 10 % av det är 310 miljarder, så att om man sparar 1/3 av det blir det exakt 100 miljarder. Å andra sidan är Petterssons räkneexempel enbart hypotetiskt. Vad hans så beramade forskare på Chalmers faktiskt säger är att det kanske på 15 års sikt skulle vara möjligt att ha som vision att sänka kostnaderna på vissa projekt med 25 %. Men att det snarare är ett mål att sikta mot, än något som går att praktiskt genomföra med bibehållen kvalitet, givet branschens struktur.

Det borgerliga fuskbygget

Borgarna lyckades 2006 vinna valet på en politik som, förutom av faktoider och halvsanningar, mest bestod av klatschiga fraser. Eftersom vare sig deras politik eller ideologi blivit mer presentabel sedan dess, är Högerns huvudsysselsättning så här i starten på valrörelsen en jakt på nya invektiv mot de politiska motståndarna kombinerat med nyspråklig omskrivning av verkligheten. Senaste försöket är när Fredrik Reinfeldt försöker vifta undan oppositionens förslag om sjukförsäkringar som en "fusköverenskommelse".

Här är det en aning oklart vad den valpögde statsministern menar. Är det inte sant att det finns en överenskommelse? Antyder han kanske att oppositionen tänkt manipulera valresultatet, vilket verkar synnerligen onödigt? Eller är det månne så att Fredrik menar att det är fuskigt att kommunistmiljötomtesosseslöddret kan komma överens om något, när han själv inte kan få sina fyra partier att röra sig i styrfart åt något annat håll än avgrunden?

I vilket fall som helst är Reinfeldts illa genomförda försök att med ett lingvistiskt trick försöka avleda diskussionen från sin egen regerings katastrofalt förda sjukförsäkringspolitik, en god orsak att se på regeringens eget fuskande. Inte då med skatteinbetalningar, licensavgifter eller examina, utan hur de bedriver sin politik.

Som Ett öga rött utmärkt kommenterar, är det uppenbart att om Reinfeldt menar att det är "fusk" att inte komma med färdiga förslag, har han helt klart rätt. Å andra sidan leder en politik som spelas efter de reinfeldtska reglerna, med att skjuta från höften först, och fråga sedan, om alls, till kaos, att medborgarna kommer i kläm och pinsamma politiska reträtter. I sjukförsäkringsfrågan är det uppenbart. Hade man fuskat, och åtminstone lyssnat på remissisntanserna, hade man kunnat räkna ut konsekvenserna i förväg. Men det är som sagt var fusk.

Överhuvudtaget orsakar den reinfeldtska renlärigheten om att inte fuska med att utreda frågor innan man beslutar om dem kaos på flera andra områden, bl a skatterna och a-kassan, som Katrine Kielos påminner om i en Aftonbladet-ledare. Hon skickar visdomsorden till firma Reinfeldt och Borg från den kinesiske filosofen Lao Tzu om "att regera ett land är som att koka en liten fisk – ta det försiktigt". Med tanke på det elände som regeringen skapat under sin tid vid makten, till vilket ska läggas allt som de med förtvivlans hast kommer införa under en hektisk vårriksdag, är kanske följande fiskrelaterade lärdom från omvandlingen av Östeuropa lämpligare som en beskrivning av Sverige efter tre år av borgerlig regim: "det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men förtvivlat svårt att göra tvärtom".

En liter mjölk och ett körkort, tack

Regeringen är verkligen utstuderad i sin ambition att förstöra allt som är bra och roligt i det här landet. Nu senast är de på väg att ta bort en av de äldsta skämten i trafiken. När man frågar någon trafikmarodör om denne fått körkortet i ett Cornflakes-paket, är svaret nämligen snart "ja".

Orsaken är att infrastrukturminister Åsa Torstensson aviserat att regeringen i mars, enligt rapporter från bl a Aftonbladet, Dagens Nyheter och Alliansfritt Sverige, ämnar låta privata aktörer ta över körkortsproven från staten. Någon vidare motivering till förslagen ges inte. En ansats till analys måste dock gjorts eftersom man förbjuder körskolorna att utföra proven, med anledning att:

– Den som har möjlighet att kugga dig ska inte kunna tjäna pengar på det. Jag har lite svårt att se hur körskolor skulle kunna förena de två uppdragen

Varför det resonemanget inte skulle gälla andra privata aktörer som tar över körkortsproven framgår emellertid inte. Inte heller varför nyordningen skulle bli effektivare, hur kvaliteten på körkortsproven skulle kunna upprätthållas eller hur man ska undvika att de privata aktörerna missbrukar den lokala marknadssituationen.

Konsekvensen av denna yttring av privatiseringshysterin torde bli att i storstadsområdena så kommer konkurrensen om körkortsproven förmodligen leda till sänkta krav, enligt logiken att mindre kuggningar är en konkurrensfördel för utföraren. I resten av landet kommer det uppkomma lokala monopol eller oligopol mellan det fåtal aktörer som finns i körkortsbranschen på orten, med prisökningar som följd (speciellt som rörligheten inom kundkretsen är låg och marknaden i huvudsak lokal, eftersom kunderna inte har, just det, körkort). Så vad det forna landsbygdspartiet alltså gör, är att fördyra körkorten för dem som bor i de delar av landet där bilen kanske behövs som mest (vilket kanske är en smula feltänkt rent valtaktiskt, eftersom Stureplanscenterns väljare väl ändå mest åker taxi...).

Frikort för friskolorna

Skolverket har i uppdrag att fastställa den s k riksprislistan för att bestämma ersättningen för en gymnasieelev som läser ett program på en friskola som inte finns i hemkommunen. Innan jul presenterades riksprislistan för 2010, som innebar vissa sänkningar i ersättningsnivåerna eftersom beräkningsgrunderna ändrats. Friskolelobbyn skramlade med vapnen och målade upp ett scenario med kringdrivande hoper av sparkade friskolelärare och elever som undervisades med griffeltavlor som enda hjälpmedel. Regeringen, och inte minst Folkpartiet, såg ut att stå inför en hotande svekdebatt. Skolverket såg sig inför trycket nödgade att redan i början av januari komma med en brasklapp om att man ska utreda prislistan närmare.

Brasklappen visade sig dock onödig, eftersom regeringen agerade med ovanlig snabbhet i frågan. Idag kom ett pressmeddelande från Utbildningdepartementet med beskedet att inga ändringar ska ske. Orsaken ska vara att "underlaget ... är otillräckligt" samtidigt som man vill undvika "dramatiska ekonomiska konsekvenser" för friskolorna.

Visserligen är friskoleindustrins expansion fredad mark för en regering som konsekvent intar den ideologiska ståndpunkten att privat drift är att föredra före offentlig, men regeringens hastiga livboj till friskolorna får en ändå att undra över två saker. För det första, varför duger det i det här fallet plötsligt att stoppa myndighetsåtgärder för att beslutsunderlaget är otillräckligt, när man inte gör det när det t ex gäller sjukförsäkringen eller vargjakten? För det andra, hur tänker regeringen agera för att undvika "dramatiska ekonomiska konsekvenser" för de kommunala skolorna av regeringens skattesänkarpolitik och  friskolesektorns konstanta konkurrensfördelar? För det är väl inte så att detta bara ytterligare ett fall av den nyliberala fäblessen att privatisera vinsten, men socialisera förlusten?

Dyrare läkemedel för den privatiserade verklighetens folk

Socialminister Göran Hägglund (KD) lät i går symboliskt täckelsen falla likt sina egna opinionssiffror från skylten för det första nyöppnade privatiserade apoteket. Händelsen dokumenterades i närmast anal detalj av Hägglunds stabs blogg, vilken också med en del kreativt bildvinkelval försökte få det att se ut som att enorma skaror samlats i söndagssnömodden för att bevista händelsen.

Knappt hade Hägglund hunnit handla sina första Alvedon innan nyheten om effekterna av den beramade privatiseringen kom. I flera medier rapporteras att priserna på receptfria läkemedel höjts kraftigt efter avregleringen. I ett läge med deflation, med obefintliga eller sänkta reallöner och pensioner har priserna på dessa läkemedel höjts med imponerande 11 % i snitt på ett kvartal. Pengar som gått till läkemedelsbolagen, som ser om sitt hus i samband med avregleringen. Att detta skulle bli följden är dock ingen nyhet, alls. Och som Peter Högberg konstaterar i sin blogg är det ett led i att läkemedel, liksom vården i sin helhet, börjar bli en klassfråga i den heliga privatiseringens och valfrihetens namn.

Vad tycker då socialministern, pensionärernas, familjernas, barnens och verklighetens, stora vän och beskyddare? Som Alliansfritt Sverige konstaterar har det blivit tyst  från Göran Hägglund om att privatiseringen ska leda till lägre priser för konsumenterna. Men som Hägglund förklarar på Newsmill, är allt dåligt den betongtrista "vänsterkartellens" fel; medan allt kommer att bli bra, bara konsumenterna inte kommer att ha råd att handla vare sig hos den ena eller den andra privata apoteksnasaren, oavsett vilken tid det är på dygnet.

Universiteten fria, att predika kapitalismens lov

Uppsala universitet utreder i dagarna huruvida man ska införa ett system med s k genusmärkning inom humaniora och samhällsvetenskap. Detta har rönt en viss medial kakafoni både lokalt och nationellt.

Brösttonerna är legio när den akademiska friheten ska försvaras. En favorit är att likna genusmärkningen med Sovjetsystemet, där genusteorierna ses som en ersättning för den påbjudna marxismen-leninismen. Håkan Boström dånar likaledes  i Dagens Nyheter om "planekonomi" och "katedersocialism". Svenska Dagbladets ledarblogg uppmanar studenterna att undvika de genusmärkta kurserna, samtidigt som tidnningen tar in en ytterst upprörd debattartikel från professor emeritus Tore Frängsmyr, som ser förslaget som ett hot om diktatur såväl som mot svenskan som myndighetsspråk. I de sociala mediefloran kan bl a annat nämnas Charlie Weimers (KD) som trogen sitt kulturkonservativa credo, med understöd av kamraten i KDU Christian Carlsson, rider ut till korståg mot genusdiktaten - till försvar för "verklighetens folk på universiteten" (vilket jag noterar med viss förvåning, eftersom jag trodde att denna kategori så gott som utplånats på högskolorna med tanke på regeringens ivriga krypskytte mot allt som andas breddad rekrytering).

Något chockad inser jag när jag läst allt detta att jag för en gång skull är i samklang med den borgerliga offentligheten. Genusmärkningen som Lunds och Uppsala universitet gör är tveksam, dels utifrån den akademiska frihetens perspektiv, och dels utifrån om det är rätt sätt att använda de redan begränsade resurserna inom högskolesektorn. Och varför bara genus? Varför inte en klassmärkning av kurser, eller en etnicitetsdito? Möjligheterna är oändliga Jag skulle t ex gladeligen börja läsa igen om jag kunde garanteras kurser där inte en liberal världsbild ensidigt och oproblematiserat presenteras som den oomkullrunkeliga sanningen.

Och det är i detta som högerns hyckleri i frågan blottas. Det går utmärkt för de borgerliga debattörerna att i den akademiska frihetens namn dundra mot genus, eftersom högern trots en del halvhjärtade försök aldrig lyckats vinna feminismen från vänstern. Men när det gäller hur deras egen liberala ideologi inskränker rätten att tänka, forska och undervisa fritt i högskolan är man påtagligt tyst.  Var var t ex de stora morgontidningarna och högerbloggarna när regeringen presenterade sin "strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet", som verkligen griper in i den akademiska friheten med krav på att "entreprenörskap ska genomsyra utbildningen på alla nivåer"?

Allergisanera Maud Olofsson

Det är jobbigt att upptäcka att man haft ett falskt medvetande. Här har jag i åratal gått och trott att Maud Olofsson är lika inkompetent som ideologiskt felprogrammerad, och dessutom skrivit om saken offentligt. Då visar det sig helt plötsligt att det finns en fullt logisk genusförklaring till alltihop. Som hon själv konstaterar i en intervju handlar kritiken mot Maud Olofsson om en helt vanlig härskarteknik, där vi manliga kritiker försöker förminska hennes bedrifter för att hon är kvinna och näringsminister. Fast det kanske snarare är, som den framstående feministen Sanna Rayman skriver i Svenska Dagbladet, att jag är (genus- och ideologiskt baserat) allergisk mot Olofsson. Möjligen kan detta förstärkas av att jag vare sig är beroende av tjack eller Thatcher, om man får tro delar av den centerpartistiska blogg-offentligheten.

Eller så är den enklaste förklaringen som så ofta den rätta. Maud Olofsson är helt enkelt en kringvandrande katastrof till näringsminister och tillika högerspöke av rent Spökplumpsk klass, vars sympatisörer slår pinsamma knutar på sig själv för att försöka rädda ett dödsdömt parti som förlorat sin själ, men som behövs för att rädda högerregeringen vid makten. Vi får väl se på valdagen.

Göran Hägglund och verklighetens arvssynd

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund utfrågades av TV4 häromdagen och kom med inte mindre än två häpnadsväckande avslöjanden. Till att börja med erkände han att:

Vilka av de tio budorden har du brutit mot?
– Jag kan nog bocka av de flesta, ...

Minst sex av de tio budorden (2 Mos 20:3-16) ska KD-ledaren alltså ha brutit mot. Vissa är uppenbara - bara man sätter sig i den nuvarande regeringen har man offrat anständigheten på Mammons altare. Om man vidare antar att han inte gjort något brottsligt (och således varken dräpt, stulit eller begått mened), borde någon eller eller några av Hägglunds fru (du skall inte begå äktenskapsbrott); Hägglunds grannar (du skall inte ha begär till din nästas hus); samt Hägglunds grannfru, dess hushållsnära tjänst och/eller bönderna i Bankerydstrakten (du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa) ha klara skäl att oroa sig.

Framför allt borde Hägglunds barn ta sig ett allvarligt samtal med pappa som dragit arvssynden över dem, med tanke på vad Luther säger i sin lilla katekes om hur gud ser på dem som bryter hans bud:

Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led...

Det andra häpnadsväckande avslöjandet som Hägglund kom med var när han definierade vad som faktiskt menas med det så beramade uttrycket "verklighetens folk":

Vilka är "verklighetens folk"?
– Det är ett begrepp som jag framför allt lanserande för att beskriva att det finns personer på olika arenor som vill styra över människors liv på ett sätt som går över gränsen, ...

Uttalandet kan inte tolkas på annat sätt än en frondering mot regeringens omänskliga socialförsäkringspolitik, som konstant går över gränsen för att styra över människors liv, allt för korta sjukskrivningstiden med i snitt tre timmar. Och jag som misstagit mig och hela tiden trott att den otroligt lyckade kampanjen varit ett lika desperat som taffligt försök att rädda ett sjunkande parti med hjälp av nykonservativa kulturkrigskampanjmetoder direktimporterade från den amerikanska kristna högern.

Den ena handen vet (inte) vad den andra gör

I morse möttes socialdemokraten Marie Granlund och högskole- och forskningsminister Tobias Krantz i debatt om de slopade reglerna för kvotering i högskolan. Det var förvisso en diskussion om ett angeläget ämne, särskilt då det framgick att regeringen slopar regler som ett antal högskolor fällts i domstol för att de misstolkat. Resonemanget tycks tydligen vara att regler som efterlevs på ett felaktigt sätt ska avskaffas, istället för att se till att berörda myndigheter faktiskt gör som de blir tillsagda. Låt oss hoppas att regeringen inte anlägger samma rättssyn då det gäller brottsbalken.

Men vad som fick mig att haja till var dock något helt annat. Det riktigt anmärkningsvärda var snarare att Tobias Krantz framhöll vikten av att se bortom statistiken och inse att frågan handlar om ”människor av kött och blod”. Ett minst sagt överraskande uttalande, då Krantz företräder en regering som minst sagt excellerat i att se människor som statistik och inget annat. Förslagsvis borde Krantz därför börja med att städa framför egen dörr, exempelvis genom att ta ett allvarligt snack med Cristina Husmark Pehrsson?

Vad är väl en kommissionspost i Bryssel?

Det sades efter valet 2006 att en förklaring till Centerpartiets framgångar var att Maud Olofsson var större än sitt parti. Hur det är med den saken får de lärde tvista om, men om Ekots rapportering stämmer är åtminstone Olofssons ego större än partiet självt.

Enligt Ekot ska statsminister Reinfeldt ha erbjudit Centerpartiet den svenska EU-kommissionärsposten, vilket Maud Olofsson dock avböjde. Orsaken ska ha varit att platsen i princip var vikt till en kvinna, vilket hade gett Olofssons gamla rival till partiledarposten, Lena Ek en plats i kommissionen.

Fortsättning lär följa. Offrandet av partiet för att värna den egna självbilden och positionen lär inte göra underverk för sammanhållningen i partiet eller för den delen ge välbehövlig hjälp i valrörelsen. Regeringens utnämningspolitik framstår heller inte i speciellt god dager, som Alliansfritt Sverige konstaterar. Tvärtemot den stolta retoriken verkar partitaktik och kohandel  ha nått nya höjder. Hur många landshövdingar går det egentligen på en kommissionspost, när borgarna ska fördela förläningar?

Personligen vet jag platsen att bevaka för uppdatering av den fortsatta händelseutvecklingen. Det kan nog finnas en del av deltagarna i Facebook-kampanjen för Lena Ek till kommissionen, som, när de inser att deras kamp från början var dödsdömd p g a högsta partiledningens diskreta motstånd, i affekt kan göra en Unsgaard.

Tågpassagerare som försökskaniner

Den 1 oktober i blir det fritt fram för konkurrens i det svenska järnvägsnätet, vars tur det nu blivit att utsättas för marknadsfundamentalismen. Expertisen är, enligt Sveriges Radios rapportering, tveksam till om den av regeringen valda unika lösningen, där bolagen fritt konkurrerar om de attraktiva linjerna och avgångstiderna får några effekter. Förutsatt då att det över huvud taget finns några spår att köra på. De svenska järnvägarna är, trots lågkonjunkturen, alltmer fullbelastade, framför allt i regioner med mycket trafik och under rusningstid. På de lönsammaste sträckorna finns därför inte plats för någon konkurrens, om det inte görs rejäla satsningar på kapacitetsökningar.

När hon blir ombedd att svara på om denna tuva kan stjälpa konkurrenslasset svarar infrastrukturministern följande till radion:

Infrastrukturminister Åsa Torstensson tror att avregleringen kommer att fungera.
– Jag vill inte kalla det för ett fullskaleexperiment. Vi skapar förutsättningar på de mest trafikerade tiderna kunna få fler människor i tågtrafiken, säger infrastrukturminister Åsa Torstensson.
Blir det bättre för tågresenärerna?
– När man gör stora reformer kan man inte exakt se hur lösningen blir, säger infrastrukturministern.

På tre meningar lyckas Torstensson få till en ansamling icke-svar, halvsanningar och strutshuvuden-i-sanden i rent Cristina Husmark Pehrssonsk klass. Att notera är att regeringens privatiserade järnvägspolitik bekräftas vara någon form av experiment. Att Torstensson inte vill kalla det för ett fullskaleexperiment är dock kanske inte så anmärkningsvärt, med tanke på att hon bedriver järnvägspolitik som om hon sysslade med Märklin-järnvägar. Dock kan hon inte förklara hur konkurrensen magiskt ska skapa plats på redan överfulla spår. Är hon alls medveten om att tåg inte kan väja på rälsen? Tågresenärerna kan heller knappast,  i alla fall inte som ansvarig minister kan förutse, räkna med några förbättringar av att offras på privatiseringens altare. Fast å andra sidan har ju regeringens devis denna mandatperiod varit att man inte måste göra omelett bara för att man knäcker några ägg.

Sociala (M)edier förklarar arbetslinjen

Problemet med sociala medier är att den kontinuerliga offentliga exponeringen av ens liv i digital form gör det svårt att i längden dölja en obehaglig ideologi eller personlighet (som när Blondinbella i sin blogg bittert klagade på hur hon drabbades av 1,5 timmes försening för att någon hoppat framför tåget när hon satt i tunnelbanan). Om det är det personligheten eller ideologin som spökar i denna Facebookstatus från Moderaternas pressekreterare Edvard Unsgaard låter jag dock vara osagt (länken kommer via Alliansfritt Sverige):

Edvard Unsgaard tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!

Dock bör Unsgaard få en eloge för att som moderat ovanligt nog tala svenska och inte Schlingmannska, så att man till sist förstår vad borgarnas politik går ut på. Arbetslinjen innebär alltså att invandrare med en halvtimmes varsel, oavsett tidpunkt eller veckodag, ska kunna torka exkrementer åt de välsituerade klasserna. Logiskt sett borde det bekräfta den misstanke som grott sedan 2006, att "det nya arbetarpartiet" vänder sig till dem som har råd att ha pigor arbetande åt sig.

Dagens Klimatnyheter

Lagom till fyrverkerikrevader, tolvslag och decennieslut, leverade Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström på nyårsafton en kolumn om klimatfrågan i Dagens Nyheter. Med utgångspunkt i fiaskot på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn, efterlyser han ett nytänkande i klimatfrågan. Stormen kring de hackade forskarmailen i Storbritannien menar han är ett av tecknen på att:

... IPCC[FN:s klimatpanel]-kretsen har brutit mot fundamentala regler för vetenskaplig prövning och diskussion och bör ha förverkat allt förtroende i forskarsamhället.

Lösningen på miljöproblemet är heller inte ändrat beteende, utan allt går bra bara folk tänker lite mer positivt kring miljöfrågorna:

Dagens process bygger på att obehag ska fördelas mellan länder. Ett alternativt paradigm skulle kunna vara att en ädel tävlan inleds om vilket samhälle som är mest innovativt i fråga om att utveckla och introducera ny energiteknik

På Uppsalainitiativets blogg, och i delvis omarbetad form på Second Opinion, råkar Hans Bergströms argumentation ut för ett formidabelt kalhygge till sågning. Vad Bergström framför allt gör, menar man, är att sprida myter i klimatfrågan. Det finns inga belägg för systematiskt forskningsfusk, om det inte är så att konspirationen omfattar så gott som all vetenskaplig publicering i världen. Man kan undra var bevisen för en sådan massiv konspiration finns och vem som ligger bakom den, i så fall. Den beryktade internationella vindkraftsmaffian, månne?

Bergström menar också att USA, trots att man inte undertecknat Kyotoprotokollet, under 00-talet minskat sina utsläpp lika mycket som EU-länderna. Det ska ha drivits fram av ett överlägset tekniskt innovationsklimat i USA, samt att man önskat undkomma ett beroende av energi från "skurkstater".  Alldeles oavsett vad man tror om innovationsklimatet i USA i sin helhet, vid sidan av sprudlande kreativa kluster som Silicon Valley, så missar Bergström, enligt bloggreplikerna från Uppsala, målet. USA:s utsläpp under 90-talet ökade kraftigt medan EU:s stod relativt stilla, så att utsläppen per capita idag är dubbelt så höga i USA jämfört med Europa. Det underminerar tesen om det amerikanska innovationssystemets överlägsenhet, samtidigt som det visar att en global överenskommelse som Kyoto-protokollet, med alla sina brister, inte alls är ett hinder för innovation och effektiv teknikutveckling på klimatområdet.

Hur kan man då förklara att Hans Bergström till synes hamnar så fel när han gör politik av klimatforskningen. Statsvetardocenten Bergström kan knappast vara okunnig om hur forskning går till, med ständig vetenskaplig prövning och omprövning av etablerade sanningar (vilket för övrigt diskuteras på ett intressant sätt med en lite annan vinkel av Piprök). Kanske har Uppsalainitiativet rätt i att det är det amerikanska perspektivet och debatten som spökar, eftersom Hans Bergström sedan flera år är bosatt i USA?

I värsta fall är artikeln kanske ett tecken på en blockpolitisering av klimatfrågan även i Sverige. Det är en tydlig trend i USA där opinionsmätningar visar att 68 % av republikanerna inte alls är oroade över klimatfrågan och den globala uppvärmningen, mot 7 % av demokraterna. Rikard Warlenius är inne på den sistnämnda linjen i sin recension i Aftonbladet av James Hoggans och Richard Littlemores "The Climate Cover-up", om fossilindustrins arbete med att undvika eller fördröja för dem skadlig klimatlagstiftning. Warlenius påpekar i recensionen att man kan observera hur delar av den svenska högern trevande börjar försöka sig på en hemmavävd klimatskepticism. Om han har rätt i detta är det tyvärr svårt att se hur en regering med Andreas Carlgren som miljöminister skulle kunna hålla emot ifall det börjar blåsa en klimatskeptisk storm från höger.

Folkpartiets (så) kalla(de) argument

Jag vet inte om han motiveras av att vädret ger honom en fysisk förnimmelse av hur det kommer att kännas i den politiska frysboxen efter valet, eller om det bara kommer från en allmän desperation över läget, men Folkpartiets riksdagsledamot Carl B Hamiltons försök att använda den pågående köldknäppen som ett slagträ i den politiska debatten är hursomhelst lägre än kvicksilvret i termometern.

Hamilton har slösat värdefull el på att producera ett  pressmeddelande och ett blogginlägg som är lika dunkelt tänkt som en uteliggares koja är upplyst. Rubriken "Kylan avslöjar - Vänstertrojkans el-politik farlig för Sverige" lovar gott till en början, om inte annat om man har smak för konspirationsteorier. Dock är Carl B Hamilton ingen Dan Brown, utom möjligen i språkhanteringen. Så det enda han åstadkommer är lite gammal hederlig skräckpropaganda,dock med kosackerna utbytta mot Flickan med svavelstickorna Ett exempel:

- Med oppositionens energipolitik får vi ransonera el, mångdubbla elpriserna och vänja oss vid att frysa. Det finns risk redan idag för elbrist pga. kylan. 
[...]
- ... Nej, om vänstertrojkan får råda blir det elbrist, skyhöga elpriser, import av rysk fossilgasbaserad el eller finsk kärnkraftsel, och sist men inte minst, nedlagd elintensiv basindustri och färre jobb i Sverige.

Orsaken till detta är att två av oppositionspartierna (som friherre Hamilton benämner med sin lika smickrande som missvisande favoritfras, "vänstertrojkan") anser att kärnkraften på sikt bör avskaffas. Visserligen kan man ha olika åsikter om det kloka i att avskaffa kärnkraften innan det finns gångbara alternativ, speciellt om det leder till ett ökat användande av fossila bränslen och ett geopolitiskt beroende av bl a Ryssland. Men sättet som Carl B Hamilton försöker föra debatten på röner honom inte direkt intellektuell heder.

Alliansfritt Sverige konstaterar att Hamilton läser oppositionens program som fan läser bibeln. Ingen har exempelvis hävdat att kärnkraften ska stängas av i morgon eller införa ett system med elransonering. Men det är såklart alltid lättare att angripa en politisk motståndare om man själv hittar på vad de säger.

Samtidigt pekar Hamilton själv på att elförsörjningen redan idag är bristfällig, bl a med skenande priser som följd. Fast det kan ju logiskt sett inte bero på den energipolitik som oppositionen kanske kommer föra efter valet i september. Om det finns en reell elkris, vilket juryn är ute och överlägger om än, så måste den i så fall vara orsakad av den faktiska energipolitik som förs idag av den borgerliga koalitionen. Och den politiken går ut på att, såväl inom energisektorn som annorstädes, driva en benhård avreglering, och det på en marknad med oligopolstruktur och naturliga monopol i distributionen. Det är i sin tur en mirakelkur för att gynna storproducenterna till nackdel för konsumenterna. En konsekvens, som bl a Knapsu diskuterar, är att det öppnar för marknadsmanipulation. Det är inte självklart att producenter som dominerar sin marknad och kan sätta det pris de vill, tjänar på att producera maximalt med energi, utifall de kan få mer betalt genom att sälja mindre. Så att om det är något som skapar elransonering, är det de av de borgerliga så omhuldade marknadskrafterna.   

När man läser Hamiltons inlägg i eldebatten önskar man att ljuset verkligen släcks på Folkpartiets riksdagskansli till hösten. Inte då för att elen ransonerats, för det kommer inte att hända, utan därför att energin tagit slut i den nyliberala politiska rörelsen.

Vålnadsbidraget

Regeringens linje att konsekvent låta ideologin snarare än verkligheten styra politiken orsakar ibland en sådan brist på logik i dess politik att man tror att det gått en maska modell större i rymd-tid-väven. Samtidigt som kroniskt sjuka ska piskas ut på en icke-existerande arbetsmarknad, eftersom de inte längre har rätt till den försäkring som det borgerliga nyspråket döpt om till bidrag, har regeringen infört vårdnadsbidraget, som tvärtom ska ge fullt friska människor betalt för att inte arbeta. Arbetslinjen verkar således upphöra i höjd med Göran Hägglunds socialdepartement.

Dagens Nyheter skriver (mer utvecklat i papperstidningen än på nätet bör inflikas) om hur vårdnadsbidraget inte slagit igenom på bred front ens i det grundmurat blåa Stockholm, med de invandrartäta förorterna som undantag. På grund av detta har förskolor tvingats lägga ned i dessa stadsdelar. Farhågor har också framförts om att detta kommer att förstärka segregationen i de invandrartäta områdena och inverka menligt på barnens språkutveckling.

Vårdnadsbidraget försvaras i tidningen endast av Kristdemokraternas familjepolitiska talesperson Emma Henriksson, som kommer med följande synnerligen pregnanta (skämtsamheten medveten) analys:

Det barnen förlorar i språkutveckling tar de igen i trygghet. Och barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva.

Jag hade gärna sett den forskning som Henriksson stöder detta på. Om sådan finns, och inte är baserad på någon av testamentena eller apokryferna, bör hon fundera på att skippa politiken och satsa på pedagogiken, där hon verkar ha material för en raketartad forskarkarriär.

Att totalt ignorera integrationsaspekten av vårdnadsbidraget som KD konstant vägrar att göra är livsfarligt. Dels därför att det faktiskt förstärker segregationen, dels därför att det hotar ge sverigedemokraterna vatten på sin kvarn. Vad KD:s frikyrkopastorfamiljeanpassade politik i praktiken gör är att de försörjer och passiviserar låginkomsttagarfamiljer i segregerade förorter, och besannar på så sätt SD:s bild av de bidragsberoende invandrarna.Erfarenheterna från Norge, och deras kontantstötte, avskräcker, som både HBT-sossen och Mats Persson visar från olika politiska perspektiv. I Norge har man kunnat visa på förödande effekter på invandrarkvinnornas deltagande på arbetsmarknaden bosatta i deras motsvarighet till miljonprogramsområden.

Man kan bara hålla med Johan Sjölander som i sin blogg hoppas på att oppositionen vågar ta barnens parti, även om det är kontroversiellt och berör den svåra integrationsproblematiken. Egentligen borde väl också de övriga borgerliga partierna agera mot den kristdemokratiska hemmafruromantiken översatt till praktisk politik. Dock är väl chansen att det händer rätt liten, trots att Dagens Nyheter driver kampanj om saken; särskilt som Göran "Kamrat 4 %" Hägglund på frågan om han inte uppfattar vårdnadsbidraget som problematiskt ur ett integrationsperspektiv svarar:

Det är bara bra att det är föräldrarna som väljer