Högersväng i klimatfrågan

Ingen kan ha undgått att vintern 2009/10 varit bister. Några som dock håller värmen uppe är skaran av klimatförnekare som utnyttjar nyheterna om hackade klimatforskaremail, IPCC:s taffliga ledning och det svenska samhällets nedrustade förmåga att hantera (rätt normala) vinterförhållanden, till att driva tesen om att den globala mänskligt orsakade uppvärmningen är en bluff. Tyvärr finns det tendenser till att den farhåga som tidigare luftats här i bloggen, börjar besannas - klimatfrågan politiseras alltmer, med hjälp av klimatskeptiker och klimathaverister som får en allt tydligare högerprofil.

Aftonbladet kommenterar i en ledare hur bloggaren och den högljudda klimatskeptikern Maggie Thauersköld Crusell tydligt lånar av den amerikanska ultrakonservativa kristna högern. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hon själv rör sig i de svenska delarna av samma konservativa rörelse kring Livets Ord.

Riksdagsmannen Lars Gustafsson (KD) skriver en debattartikel i Newsmill från ett "snöfyllt Halland", där han i samma text lyckas hänvisa till Marbodalkök, det svenska förbudet mot att utveckla ny kärnkraft sedan folkomröstningen 1980 och potatispesten på Irland på 1840-talet. Hur de sakerna hänger ihop i klimatfrågan är dock obegripligt, utom möjligen om man tagit ogudaktigt många och djupa klunkar av nattvardsvinet. Gustafsson rider sedan ut på korståg mot "åsiktsmonopolet" i forskningen, vilken hotar leda till en samhällsförändring, som inte behövs eftersom ingen ändå kan veta med säkerhet hur framtiden blir (vilket låter en smula underligt, eftersom just Kristdemokrater om några borde ha en klar uppfattning EXAKT om hur framtiden kommer att bli, som det är uppenbarat i Skriften).

Vad Gustafsson gör är, som Alliansfritt Sverige konstaterar, att underminera vetenskapen samtidigt som han göder klimathaverister och konspirationsteoretiker. Den som inte tror mig kan läsa kommentarsfältet till Gustafssons artikel. Eller ännu hellre, som Piprök uppmärksammat, kommentarerna till Thauersköld Crusells bloggangrepp på Bo Ekmans debattinlägg i Dagens Nyheter, om att en ny världsordning måste till för att hantera klimatproblematiken. Sådana sublima kombinationer av invektiv och gamla kommunistdiktatorer som uppvisas i de kommentarerna skulle inte ens Johnny Munkhammar klara av att åstadkomma.

Nu vet vi inte om den klimatskeptiska miljöpopulismen kommer att bli någon mer betydande politisk kraft i Sverige. Men den har definitivt tagit sig in i debatten, på bekostnad av forskningens legitimitet I Svenska Dagbladet drev t ex Tomas Gür tesen om att klimatforskningen är politiserad, vilket är att bädda för att i nästa steg säga verkligen göra politik av saken och hävda att man ur ett nyliberalt perspektiv kan överlåta frågan till marknaden. Biology & Politics, har i flera inlägg visat på hur klimatfrågan hamnat i en medial motvind. "Forskningen" ställs mot "skeptikern", vilket döljer att forskning till sin natur enbart levererar sannolikheter som ständigt omprövas; samtidigt som skeptikernas utsagor av varierande sannnigshalt jämställs som minst lika giltiga, trots att de oftast inte utsatts för samma granskning eller kvalitetskrav. På så sätt skapar medielogiken en seger för kunskapsrelativismen. Det är kanske till gagn för medieproducenter, nyliberala kapitalismkramare, eller (ironiskt nog) religiösa fundamentalister - men frågan är om det är bra för vare sig isbjörnarna eller oss andra, den rådande fimbulvintern till trots.

Centerkannibalerna smyger i Bushen

En av de irriterande sakerna med den borgerliga regeringen är att de, för att dölja sin oförmåga alternativt ovilja, att regera, i stället bedriver symbolpolitik, t ex genom att pytsa ut olika "miljarder" i verkningslösa stimulansmedel till olika politikområden. Inom vården finns den s k "kömiljarden" - ett kristdemokratisk flaggskepp som enbart lett till att alla landsting friserat siffrorna för att få del av pengarna.

I den fortgående kampen för att undvika nedflyttning till politikens gärdsgårdsserie publicerade Centerpartiet i led med detta en debattartikel i Dagens Nyheter, där man ville införa en "kunskapsmiljard" för grundskolorna. Tanken är att de skolor som förbättrar resultaten i nationella proven i åk 9 ska få del av de nya pengarna.

Centerpartiets utspel är intressant ur två aspekter. Till att börja med för att Centern ger sig in och konkurrerar på en koalitionspartners domäner - utbildningspolitiken styrs sedan länge av Folkpartiet under Jan Björklunds fasta hand. Centerledningens logik är visserligen förståelig. Opinionsläget är trängt; de ansvarsområden man har i regeringen (bl a näring, miljö, transporter och jordbruk) har man misskött å det grövsta; samtidigt har trovärdigheten i gamla profilfrågor som regional- och energipolitiken rasat mot nollpunkten under mandatperioden. Därför behöver man ge sig in på områden (skolan) med metoder ("miljarden") som till synes fungerat tidigare för de andr apartierna. Någon effekt lär dock knappast bli följden. Johan Westerholm konstaterar att kannibalismen börjat på den borgerliga sidan, och frågan är om skolgården är stor nog för två högerpartier. Alliansfritt Sverige är inne på samma spår, och menar att försök att positionera sig som skolparti bland borgerliga väljare är dömt att misslyckas. Magistermajorens revir är därvidlag alldeles för väl inpinkat.

Nej, det riktigt intressanta med Centerutspelet är i stället att den pekar på det ideologiska avgrundsdjupet, eller snarare vad som borde vara ett ideologiskt avgrundsdjup, i skolfrågan. Centerpartiets förslag missar helt den grundläggande problematiken i skolan, nämligen segregation och privatisering av skolorna. Ett hjärta rött konstaterar hur Centerpartiet både är ideologiskt enögt och hycklar när man undviker att se detta, utan skyller på den förra regeringen, samtidigt som man låtsas som att lite snabba cash i grunden löser någonting.

Centerförslaget lyser av den naiva klockartro som präglar den borgerliga utbildningsideologin, där skolans väg till frälsning går genom en Golgatavandring av ökade prov, kontroller och betyg. Har Centerpartiet ens tänkt på vad deras system kommer leda till? Effekten blir att skapa starka incitament för skolorna att styra om undervisningen för att eleverna ska ska klara de nationella proven, inte lära sig någonting användbart. Och vilka kommer attt lyckas bäst med det? Jo, de som alltid lyckas bäst i en nyliberal låt gå-utbildningspolitik som inte låtsas om som att klass och social bakgrund spelar roll när det gäller utbildnnigsresultat, d v s överklassens och dena akdemiska medelklassens barn.

Och om ni inte tror en rödgrön talibantolererare, som förmodligen inte vill att flickor ska gå i skola och vill att alla skolpojkar odla Castro-skägg, får ni väl lita på vad Johannes Åman säger i Dagens Nyheter. Hans parallell mellan Maud Olofssons och George W Bushs skolpolitik stämmer till eftertanke:

Olofsson liksom Bush riktar uppmärksamheten mot de enskilda skolorna. Det är där ansvar förläggs och ska utkrävas. Båda ser standardiserade test som en lämplig måttstock. Gemensam är också tron på en tydlig respons – i Bushs modell straffas skolor, i Olofssons ska de belönas.

Det finns ytterligare en likhet. Liksom Bush målar Olofsson upp bilden av en skola i kris och lösningen som en kraftfull politisk intervention.

En skolpolitik som ensidigt fokuserar på testresultat frestar lärare och skolledningar att snäva in undervisningen till att handla om övning i uppgifter som liknar dem som brukar vara med i de nationella proven. Att bedöma vad som är en god insats av en skola blir dessutom svårare med tiden, för vilken är den relevanta jämförelsepunkten: förra året, förrförra eller kanske reformpolitikens startår?

[...]

Och framför allt måste politiker inse att goda och över tiden bestående förbättringar av elevernas skolresultat förutsätter långsiktighet och uthållighet – inte plötsliga inhopp med morötter eller piskor.

Det enda som man egentligen behöver tillägga till det ovanstående är en from förhoppning om att Jan Björklund läser Åmans artikel och för en gångs skull tar intryck av någon annan än sig själv.

Fjärrstyrd bombfascination

Att vi i Sverige inte är vana att vara i krig märks inte minst på krigsjournalistiken. I den mån det förekommer seriösa reportage som försöker förklara och förstå vad som händer i Afghanistan, har den ofta påfallande svårt att förhålla sig till att grundpremissen i krig är att människor dör.

En krönika av Jan Guillou i Aftonbladet upmärksammade mig på en kolumn av Ulf Nilson i Expressen. Visserligen är det uppenbart att den senare tidningen anammat en "stöd våra trupper"-retorik som direktimporterats från USA (samma butik som även delar av högern, bland annat KDU, handlat ifrån i sina krigsstödskampanjer), men man kan ändå inte undgå att förundras över Nilsons text.

Nilson är i Tampa på Floridas västkust, där han besöker en kontrollcentral för fjärrstyrda förarlösa flygplan, s k drönare. Ingenstans framgår hur och i vilket sammanhang Nilson befinner sig på MacDill Air Force Base. Dock kan man anta att Nilson inte brutit sig in eller wallraffat för att få åtkomst till basen, utan att han är på en visning som sanktionerats av den amerikanska militären. Det hade nog tarvat en källkritisk kommentar, eller åtminstone en reflektion, men av det finns slätt intet.

För Nilson reflekterar i stället över operatörernas vita skjortor, stärkta uniformsbyxor och schemalagda krigföring med fasta måltider och god tid till en drink efter middagen. Tonen i kolumnen är i klass med ett halvdant resereportage, och man väntar sig att Nilson härnäst ska rekommendera de bästa stränderna i Tampa Bay och prova cigarrer i Ybor. Men det är då han kommer in på det här med dödandet, vilket gör kolumnen blir minst sagt makaber.

För pojkarna och flickorna i sina fina uniformer flyger ju inte flygplan för skojs skull, eller ens, som Nilson reflekterar, för att de spelat tv-spel som barn, utan de använder vapnen på planen för att döda folk. Men Nilson konstaterar torrt att "Samvete, nja, kanske någon mår illa, men man för ju krig."


Visserligen tror jag att han har rätt i att avståndet mellan användare och offer för vapnen gör att samvetskvalen och de psykologiska skadorna begränsas eller åtminstone fördröjs, men det innebär inte att saken är oproblematisk. Speciellt som man, vilket även skiner igenom i Nilsons text, demoniserar fienden och minskar värdet på muslimska liv. Nilson exemplifierar detta (förmodligen omedvetet) väldigt väl när han skriver: 

Ingen är lycklig över att cirka 50 civila dör för varje säker terrorist, men vad göra? Krig är krig. Obama har trappat upp konflikten i Afghanistan och striderna flyter över in i Pakistans bergstrakter. Skickar man ut soldater blir det förluster. Förlorar man en drönare kostar det visserligen 10-12 miljoner dollar, men de flesta drönare kommer tillbaka till sina baser - givetvis hemliga - i Afghanistan, Centralasien och - möjligen - en eller annan Gulf-stat. ... Talibanerna är , begripligt nog, rädda för dessa plötsliga eldöverfall rakt ut ur himmelen. En blixt, en knall. Någon är död på en dammig stig i bergen och här i Tampa - en världsdel avlägset - konstaterar en ung amerikanska att hon gjort sitt jobb, i god tid före lunch. Dödad av en tjej! Vilket öde för en fundamentisk [sic!] islamist.

Så att vad Nilson säger är för det första att det är helt OK att i krig medvetet mörda civila (speciellt som han i stycket innan hävdar att 30 bekräftade "ledande terrorister" dödats i drönarattacker, vilket alltså skulle krävt 1500 civila dödsoffer). Det särksilt som man då slipper spilla västerländskt blod. Har Ulf Nilson hört talas om krigsförbrytelser, Haag- och Genèvekonventionerna eller för den delen mänskliga rättigheter? För det andra lyckas han måla upp en fantastiskt nykolonial klichébild av invånarna i Afghanistan och Pakistan, som i sina fattiga och underlägsna liv hukar inför den överlägsna luftburna västerländska civilisationen. Nu kan visserligen inte Nilson veta om det verkligen var en taliban som dog, chansen är ju som sagt var bara 1 på 50, men å andra sidan gör det kanske honom inte så mycket. Effekten av drönarattacken blir i vilket fall som helst en "fundamentisk" muslim mindre på den vite mannens börda.

Rödgrön seger eller borgerlig förlustvåg

Med valet sju månader bort har det i dagarna utbrutit en bloggdiskussion om hur de rödgröna ska vinna valet. HBT-sossen har en mycket läsvärd lista på orsaker till varför de rödgröna kommer att vinna. Bland de saker som lyfts upp är trygghetssystemen, integritetslagstiftningen, bostadspolitiken, vårdvalet och kärnkraften. Slutsatsen är att samtliga dessa områden har regeringen misslyckats på, samtidigt som de visat vad politiken verkligen går ut på, när väl valretoriken från 2006 omsatts till reell politik.

Viktor Tullgren bygger vidare på detta i sin blogg, men vänder på perspektivet och skriver lika tänkvärt om varför alliansen kommer att förlora. Bortsett från inkompetens och ohederlig sifferhantering, är grundproblematiken för borgarna att de driver en klasspolitik med segregering och ökade klyftor som det helt enkelt inte finns stöd för i det svenska samhället.

Till de båda ovanstående perspektiven skulle jag personligen vilja lägga en tredje faktor - nämligen att de borgerliga leden inte alltid är utrustade med de skarpaste bajonetterna i vapenskåpet. Trots att valdagen snabbt närmar sig verkar det inte finnas någon ände på floden av pinsamma borgerliga politikermissar. Hela kaoset kring Moderaternas riggade provval är bara ett tecken på detta. Ett annat är den kollektiva dyskalkyli som drabbat de borgerliga när de försöker bevisa framgångarna för sin politik, och det trots major Björklunds ukas om att kadaverdisciplin och matematikfetischism ska råda i utbildningsväsendet. Till det kan man lägga högerretorikens motsvarighet till vinterkräksjukan, den lika tröttsamma som ständigt återkommande kosackvalspropagandan. Eller varför inte socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén, mannen som är känd för att använda sin maktposition till att offentligt trycka till sjukskrivna småbarnsmammor som tycker annorlunda än han själv i sjukförsäkringsfrågorna, genom att anklaga henne för att vara en lat, bidragsfuskande simulant. Just denne Axén, som man kunde tro skulle ha fått både en och två överrockar samt fotbojor tilldelad sig av Per Schlingmann, lyckas med den underbara bedriften på sin blogg, att publicera en härligt talande bild av tusen moderata valarbetare som gör vågen för den moderata sjukförsäkringsslakten.

 Kommentar överflödig.

Privatiseringshysterin flyger i luften

En grundbult i transportpolitiken har alltid varit hur man löser säkerhetsfrågorna. Det gäller saker som att bilister följer likadana trafikregler; mötande tåg inte hamnar på samma spår; eller att fartyg har tillräckligt med livbåtar för att kunna utrymma samtliga passagerare vid en olycka. Alldeles oavsett om den fysiska infrastrukturen och trafikoperatörerna är offentligt eller privat ägda, är det svårt att komma ifrån att just trafiksäkerheten ska vara starkt offentligt reglerad, eftersom en marknadsstyrning av den kan få katastrofala effekter.

Detta struntar dock regeringen högaktningsfullt i. Samtidigt som man pumpar in miljarder i en vingelmanöver för att rädda SAS, vill man i förslaget till ny luftfartslag nämligen privatisera flygtrafikledningen. Från den 1 september ska Luftfartsverkets monopol kunna konkurrensutsättas, och flygtrafikledningen alltså kunna drivas privat. Fackföreningen ST har reagerat på riskerna med detta, vilket även rapporteras av SVT. Flygsäkerhetsfrågorna har helt negligerats av regeringen i jakt på kostnadsminskningar och "ökad kvalitet". Man kan apropå det stilla undra om inte hög kvalitet i flygtrafikledningen karaktäriseras av, ja just det, flygsäkerhet? Dessutom bortser regeringen, enligt ST, från att det svenska flygledningssystemet redan i dag är så pass effektivt att det är svårt att se hur man kan öka kostnadseffektiviteten utan att göra avkall på kvaliteten. Kanske värst av allt, så bygger man även in perversa incitament i ett privatiserat trafikledningssystem, eftersom en privat flygledningsoperatör kommer ha starka skäl att vilja mörka incidenter för att inte förlora kommande upphandlingar.

Men trogen sin regeringsstil kommer regeringen göra som man alltid tenderar att bete sig när de presenterar förslag som saknar annat än ideologiskt värde, och som dessutom mött starka remissopinioner - d v s köra på som om ingenting hänt, och sedan skylla på underordnad myndighet när saker går åt pipan. Vi andra får passa på att köpa fallskärmar. 

Sabuni kvoterar ut valfläsk

I SVT:s Debatt den 11 februari (med början 12:18 in i programmet), vilken även refereras i E24,  gör integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) ett öppenhjärtligt angrepp på Moderaternas nya linje i fråga om kvotering i näringslivet. Bakgrunden är att både Per Schlingmann och Anders Borg uttalat sig positivt om kvotering av kvinnor till styrelserna i näringslivet (dock i vaga ordalag och på sikt, men ändå). Apropå detta säger Sabuni:

- Jag måste säga att jag tycker att det är jättefegt att Moderaterna, för att ducka i den politiska debatten, intar den ställning som de nu gör. Det är väldigt beklagligt, för de vet vad som är rätt och de tycker inte att kvotering är rätt

Moderaterna är alltså inte bara ryggradslösa, de är även hycklande. Något förvånande ska de även enligt Sabuni vara rent näringslivsfientliga, ehuru:

- Det är ett sätt för dem att straffa näringslivet och jag tycker inte att politiken är till för att straffa någon grupp i samhället.

Ovanstående citat kan också tolkas som ett direkt angrepp på socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Sabuni menar vidare att Nya Arbetarpartiet faktiskt blivit som det gamla Arbetarpartiet:

- Jag beklagar det moderata ställningstagandet. Att Socialdemokraterna gör det är ingen nyhet. Deras ideologi och deras historia bygger på att man formulerar politik efter grupper i samhället och system går alltid före människor. Men för Moderaternas del så ska individen ställas i centrum.

Inbördeskrig i borgarregeringen alltså. Det är också uppenbart att högerfyrspannet inte har politiken klar, vilket man annars är snabba att anklaga motståndarna för. I vilket fall som helst är det bara att tacka och ta emot för hjälpen med valkampanjen. (Man kan också påminna om att Sabuni själv för ett år sedan lyckades göra en helomvändning i samma fråga på mindre än en månad).

Fast Sabunis valfläskutdelning till andra partier slutade inte med det denna dag. Även sverigedemokraterna fick stöd med sin kampanj. SVT rapporterade om att Säpo av Nyamko Sabuni ska få i uppdrag att specialgranska radikal islamism i Sverige, vilket hon tidigare talat om i termer av "tickande bomber". Fast man kan inte undvika att misstänka att saken egentligen handlar om valtaktik. För hela poängen med säkerhetspolisens arbete är ju att det är hemligt, så att om ministern annonserar om Säpos arbete i medierna blir det ju aningen poänglöst och en hel del Magnus Ranstorp över det hela. Men en hård linje mot muslimer kan såklart kanske locka in lite potentiella SD-väljare i Folkparti-fållan. Fast den mer troliga effekten att man snarare ger ytterligare luft under vingarna för sverigedemokraternas islamofobiska retorik.

Ekonomi är för viktigt för att överlåta till högern

Som på beställning på gårdagens inlägg om hur Centerpartiet tenderar att dölja sin ideologiskt hårdföra politik, genom att försöka framställa den som sprungen ur en objektiv ekonomisk nödvändighet, kommer nu en artikel om vänstern och ekonomin i Tvärdrag. Ekonomi, menar de tre författarna Erik Mohlin, Robert Östling och Peter Gerlach, behöver inte vara en grundkurs i nyliberalism. Med en medvetenhet och en problematisering av teorier och frågeställningar kan tvärtom istället bli ett verktyg för en progressiv politik - ett verktyg för användbart och för legitimt för att passivt överlåta till högern. Eller med artikelns ord:

Nationalekonomi är ett kraftfullt verktyg för samhällsanalys, inte bara för högern utan också för vänstern. Precis som en ingenjör behöver goda kunskaper i hållfasthetslära för att bygga en bro eller som en musiker måste kunna hantera sitt instrument för att åstadkomma nyskapande musik, behöver politiker en god förståelse för hur samhället fungerar, oavsett vilken ideologisk hemvist man har.

Överhuvudtaget är hela det senaste numret av Tvärdrag på temat vetenskap sprängfyllt med läsvärde. Tidningen rymmer den kanske den vitalaste vänsterdebatten i tryckt form just nu, och det för endast för 100:- för sex nummer per år.

Valutasammanbrott?

I en artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Stefan de Vylder det paradoxala i att det är borgerliga politiker som ånyo lyfter frågan om en svenska EMU-anslutning, samtidigt som verkligheten visar att EMU-skeptikerna hade rätt i samband med folkomröstningen 2003. Snarare är det så, menar de Vylder, att det vore osolidariskt att gå med i EMU nu, eftersom den starka svenska ekonomin bara skulle förvärra för de länder som är i ekonomiskt trångmål.

Att den nuvarande krisen visar att EMU-projektet har problem att rymma alla medlemmar i samma trånga penningpolitiska kostym är uppenbart. Just nu är det Grekland som är i blickpunkten. Landet är som en dominobricka som står och vinglar inför det dubbla trycket av socialt motstånd mot en påtvingad åtstramningspolitik och marknadsspekulationer om att man ska tvingas lämna den gemensamma valutan. Vid ett eventuellt fall hotar Grekland också dra med sig fler länder, och i förlängningen hela valutasamarbetets trovärdighet. Exemplen kan dock flerfaldigas. Irlands omvandling från keltisk tiger till ett malätet får, visar t ex tydligt på effekterna på den hårda deflations- och nedskärningspolitik som blir den politiska logiken med ett EMU-medlemskap.

Fast inget av detta kommer dock att hindra Folkpartiet från att i tid och otid fortsätta tjata om svenskt EMU-medlemskap.

Dyster ideologi förklädd till dyster vetenskap

Partier måste förändras för att inte dö. För Centerpartiet har detta alltid varit uppenbart eftersom man från sin tillblivelse varit ett intresseparti för en landsbygds- och bondebefolkning, som aldrig varit i majoritet och inte längre ens utgör ett stabilt väljarunderlag. Åtminstone sedan 1950-talet har därför Centerns politik präglats av ett vinglande på två ben; dels har man behållit sin profil som landsbygdsparti; dels har man försökt fånga nya väljargrupper, ofta genom att plocka upp frågor som legat latent i tiden men som inget annat parti gjort till sina egna. Det förklarar exempelvis att Centerpartiet blev det första parti som på allvar lyfte naturvårds- och miljöfrågorna, eller för den delen regional utveckling och decentralisering.

Men under Maud Olofsson har någonting hänt. Centern har omvandlats från ett veligt mittenparti till ett tvärsäkert extremparti på högerkanten. Gamla hjärtefrågor, som regionalpolitiken och energipolitiken, har slängts överbord och i opinionsmätningarna ser det ut som att partiet kommer att avvecklas före kärnkraften. När till och med Dagens Nyheter anser att det är dags för Centerpartiet att dra i handbromsen finns det uppenbart något för partiet att ta tag i.

I en krönika i Alliansfritt Sverige om Centern beskriver Anders Utbult ett parti som hamnat på kant med sig själv, sina prospektiva väljare och med den verklighet man har att administrera i regeringsställning. Eller med hans egna ord:

... centerpartiet är ett helt parti av drömmare. Nästintill dagligen görs utspel och pressmeddelanden som erbjuder drömmarens barnenkla lösningar på komplexa problem, med en säkerhet som endast kan hittas hos religiösa fanatiker och inbitna nyliberaler.
[...]
Ja, centerpartiet har gått från att vara ett parti till ett ungdomsförbund. Precis som ungdomsförbunden tycks man mena att all publicitet är bra publicitet. Precis som ungdomsförbunden tar man gärna politiska förslag direkt från en ideologisk skrift, ser den som den ultimata sanningen och undviker att låta den utsättas allt för mycket av verkligheten. Just som ett ungdomsförbund skriker man högt och mycket, utan att se förslagen förvandlas till realitet.

Precis som för ett ungdomsförbund är det allt färre som lyssnar.

Maud Olofssons Centerparti skiljer sig alltså, som även denna blogg varit inne på, från tidigare inkarnationer av Bondeförbundet genom att för första gången tydligt ha övergett traditionen att vara ett mer eller mindre öppet intresseparti, och blivit ett idébaserat parti. Dock lever traditionen att dölja partiets riktiga bas kvar, skillnaden är att man numer döljer den nyliberala ideologiska dogmatismen under den ekonomiska vetenskapens sken.Centerpolitiken reduceras till en teknisk fråga, som direkt tagen ur ekonomiska grundkursböcker, utan att detta vare sig problematiseras eller kontextualiseras (eller ens blir särskilt rätt, som när man rör ihop sambandet mellan frihandel, produktivitetsökningar och lönenivån i branscher när man försöker göra byggsektorns produktivitet till en valfråga).

Ett belysande exempel är CUF:s ordförande Magnus Anderssons utspel om att sänka ingångslönerna, vilket motiveras genom att peka på enkla samband om t ex rörligheten på arbetsmarknaden och attraktiviteten i yrken med snabb lönekarriär. Att det i sin tur kan skapa problem med efterfrågan i samhällsekonomin, minskad produktivitet eller tröskeleffekter i branscher med stor personalomsättning nämns inte. Dessutom gör man det dubbla misstaget att dels glömma bort att ekonomi handlar om riktiga människor och deras försörjning, inte om teoretiska modeller; dels förväxla ekonomin med naturvetenskapen, och förtränga att det inte finns ett utan många tänkbara lösningar på ekonomiska problem. Följden blir att man  låtsas som att man inte gör ett ideologiskt val när man bedriver politik.Men det är klart, vill man föra en klasspolitik, är det lättare att genomföra om man låtsas om som att klassamhället inte finns.

Den som läst på högskolan kanske känner igen sig i uttrycket "A-kurs hybris". Det är ett fenomen som kan drabba den student som efter att ha läst sina första kurser plötsligt tror att hon förstår och kan förklara allt. Dagens Center, under sina nyfrälsta marknadsfundamentalisters ledning, är som ett helt parti som drabbats av slikt övermod, och i rask takt trosvisst marscherar mot en kollektiv omtentamen.

Finnes: Ett krig - Sökes: Mål och mening

I helgen inträffade det som var dömt att hända förr eller senare - två svenska soldater stupade i en eldstrid under patrull i Afghanistan. Förhoppningsvis används inte tragedin till att göra enkla partipolitiska poänger. Och av de första reaktionerna från partierna på händelsen verkar så heller inte bli fallet (även om KDU tidigare verkligen försökt utnyttja Afghanistankriget med en lika patetisk som snabbt självdöd kampanj direktimporterad från mörkblåaste USA).

Dock ska man inte lägga locket på för en seriös politisk debatt om både inblandningen i Afghanistan och Sveriges militära utlandsengagemang i sin helhet. Varför slåss vi i Afghanistan, och gör vi rätt typ av insatser? Jag vet inte svaret på frågorna, det vet förmodligen ingen. Men vi måste ha en bredare samhällsdiskussion om Afghanistan. Det i syfte att hitta målen och meningen med insatsen, innan vi roderlöst driver in i någonting som på ett eller annat sätt kan ta en ände med förskräckelse för såväl svenskar som afghaner. 

En utgångspunkt för diskussionen kan vara den socialdemokratiska riksdagsmannen Ola Möllers högst relevanta fråga på sin blogg:

Om det var din bror, son eller make som dog igår, hade du då ansett att det var värt priset?

 Eller så kan man ta avstamp i denna lätt moderniserade sång från Vietnamkrigets dagar:

Nu är det klart vilka som kommer i kläm (och vilka som kommer hem)

Den som, ända sedan Fredrik Reinfeldt uttalade de profetiska orden " Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring", undrat vem som mer specifikt kommer att drabbas av de borgerliga ideologiska krosskadorna har nu fått svaret. Ett pressmeddelande från Arbetsförmedlingen , som  återrapporteras i ett antal medier, låter göra vetande att dubbelt så många kvinnor som män deltar i den arbetslivsintroduktion som är till för de personer som uppnått tidsgränsen för sjukförsäkringen. Dessutom har hälften av dem som anmälde sig till introduktionen funktionsnedsättningar som påverkar arbetsförmågan. Precis som man kunnat förutspå, slår alltså det moderata systemskiftet i sjukförsäkringspolitiken mot kvinnor, ofta med kroniska besvär. Precis som man redan på förhand kunde ha förstått, bara regeringen hade haft intresse av att lyssna. Och så som i sjukförsäkringen, så ock med vårdnadsbidraget.

Mer grus i räkne(m)askineriet

Regeringens halvsanningar och siffertrollande om sysselsättningsökningen, där ett helt irrelevant mått överdrevs med faktor fem, är lika underhållande för en utomstående betraktare, som pinsamt för regeringen. Det särskilt som de flesta andra siffror pekar åt fel håll, vilket regeringen, som Ett hjärta rött noterar, nogsamt undviker att kommentera. Orsaken är enkel. För som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, hänger regeringens retorik och dess politiska praktik inte ihop, och då är det förståeligt om man vill undvika sakfrågor och hårda fakta.

Att slirandet på siffersanningen inte har att göra med dåligt underlag utan snarare dålig politik, bevisar även Anders Borg. Nordeas chefekonom Annika Winsth ifrågasatte på ett riksdagsseminarium finansministerns positiva långsiktiga tillväxtprognos, samtidigt som hon satte fingret på det sätt som regeringen paketerar sitt budskap på. E24 rapporterar:

- Nordea blev faktiskt väldigt glada när vi såg er prognos häromsistens. Vi tror ju också på en ganska stark tillväxt på runt 3 procent i år. Men det är kanske därför jag är här, sade hon.
Här inflikade Anders Borg:
- Men alla experter är ju ganska samstämmiga på den punkten, sade han.
- Nja, det håller jag inte riktigt med om. Det finns faktiskt bedömare som är betydligt mer pessimistiska, svarade Annika Winsth.

Fast de pessimistiska bedömarna hade kanske inte räknat med en sysselsättningsökning i absoluta tal på 100 000 personer?

Åsa Torstenssons snömos

Regeringsformen 6 § säger klart och tydligt att "Regeringen styr riket". Detta verkar dock ha undgått den nuvarande regeringen som har förtvivlat svårt att ta ansvar för sin politik. Näringsdepartementet under Maud Olofssons verkar t ex endast ha haft möjlighet att påverka när saker och ting gått bra.

Senaste uttrycket för detta är infrastrukturminister Åsa Torstensson, som kommer med det häpnadsväckande uttalandet i medierna att det pågående kaoset i tågtrafiken på grund av vintervädret är den förra regeringens fel, eftersom de eftersatt underhållet. Varför regeringen under de snart 3 ½ åren vid makten inte lyckats vända den här trenden kan dock inte Torstensson förklara. Inte heller kommer någon förklaring till hur regeringens transportpolitik, som mest handlar om avreglering och därmed ytterligare press på redan slimmade organisationer, bidrar till att göra saken bättre.

Åsa Torstenssons resonemang är således inte alldeles lätt att förstå. Kan det vara så att hon menar att samma socialdemokratiska skuggregering som håller landets medieredaktioner i ett järngrepp för att få dem att ställa relevanta frågor till statsministern är i farten? Eller är det de lata banarbetarna som spökar, vilka hellre fikar, röker och pratar i telefon än rensar spåren på snö och is? Eller agerar Torstensson, som Socialdemokraternas talesperson i infrastrukturfrågor Lena Hallengren poängterar, helt enkelt "snudd på ohederligt" när hon försöker vinna billiga partipolitiska poänger en fråga som borde vara ett nationellt ansvar?

Maria Larssons eviga undanflykt

Sverige har en äldre- och folkhälsominister. Hon heter Maria Larsson, är kristdemokrat, och har allt som oftast svårt att föra någon vettig politik, när allt som regeringen i övrigt gör tenderar att antingen slå mot de äldre, eller mot folkhälsan, eller gärna både och.

I ett sådant läge finns bara en sak att göra om man tillhör ett parti som balanserar på nedflyttningsstrecket -  man gör ett lika dramatiskt som tomt utspel.  Alltså går man ut med pukor och trumpeter och pekar på behovet att rätta till missförhållanden som alla tycker är fruktansvärda, dock utan att göra några som helst förpliktelser att faktiskt göra något påtagligt åt saken.

Symbolpolitik kallas det med andra ord, och kan illustreras med en nyhet från häromdagen. Maria Larsson gjorde ett braskande utspel på temat "stoppa vräkningar av barn". Hade hon menat allvar hade detta åtföljts av ett konkret och kraftfullt åtgärdsprogram. Det är dock på förhand omöjligt, eftersom den borgerliga bostadspolitiken går ut på att göra ingenting, vilket lastbilsminister Mats Odell gång på gång bevisat i ord och (brist på) handling. I stället vill Larsson tillsätta en samordnare, och dela ut 50 miljoner i stimulansmedel till kommunerna. Pengar som även om det funnits bostäder att tillgå, i princip är småsmulor som knappast får någon reell verkan på problemet med barn som vräks.För säkerhets skull sätter Larsson datumet 2012 för att åtgärden ska slå igenom, så att saken garanterat ska vara glömd utifall regeringen mirakelräddas vid makten.

Överhuvudtaget chansar Maria Larsson på att det politiska minnet bland allmänheten är kort. Hela saken är nämligen en favorit i repris, då ministern redan 2007 föreslog åtgärder mot kommuner som vräker barn. Inte heller den gången fick någonting kosta pengar, utan hon förelsog en "skamlista" med motiveringen "Benchmarking brukar fungera, statistik är effektivt". (Det sistnämnda borde hon för övrigt ha berättat för Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund innan de började trixa med statistiken i partiledardebatten i Agenda). 

Nej, Maria Larsson borde nog hålla sig till Kristdemokraternas patenterade valstrategi, d v s att undvika att diskutera regeringens politik, vilket bara kan få förödande konsekvenser, utan i stället fiska efter ströväljare i grumliga vatten med hjälp av partiets patenterade dimridåpopulism. Fast å andra sidan har inte Maria Larsson varit speciellt lyckad med det heller, annat än i att offra partilinjen i alkoholfrågan och tillåta längre öppettider för verklighetens Stureplansfolk; samt hävda att det enda som verklighetens tidningsläsare kan tillägna sig på en kultursida är Sex and the City och dansband.

Medborgaren biter tillbaka på moderatpolitrukerna

Ett av de fulaste inläggen i modern svensk politik från företrädare för de etablerade partierna måste vara den offentliga uppläxning. åthutning och misstänkliggörande som de moderata politikerna Gunnar Axén och Helena Rivière utsatte Alexandra Johansson för i Aftonbladet. Johansson hade haft fräckheten att som sjukskriven ifrågasätta rimligheten i regeringens sjuk(ut)försäkringspolitik i debattartiklar i samma tidning.

Lyckligtvis gick inte Axéns och Rivières övertramp obemärkt förbi. Bland annat kommenterades moderatpolitrukernas medborgarförakt här på bloggen. I Aftonbladet gick Veronica Palm (S), som ett exempel, in i replikskiftet med en kritik mot moderaternas smutsiga grepp.

Alexandra Johansson har nu själv kommit med en slutreplik i debattserien. Den är läsvärd; dels för att den visar att överhetens maktspråk inte får debatten att lägga sig, oavsett hur mycket Högern än skulle tjäna på det; dels för att den pekar på hur regeringens socialförsäkringsdebacle präglas av nyspråk, faktoider, brist på verklighetsförankring och ideologiska skygglappar, vilket i sin tur drabbar människor av kött och blod som har ett verkligt stödbehov.