Kärnklyvning i Centern

De som tyckte att det gick misstänkt lätt när Centerpartiets ledning lyckades slänga nästan 40 år av kärnkraftsmotstånd över bord när de i februari 2009 gick med på en uppgörelse om kärnkraften med de tre andra regeringspartierna hade rätt. Uppgörelsen öppnade upp för en utbyggnad av kärnkraften samtidigt som avvecklingen sköts på en obestämd framtid. Redan när den gjordes fanns tecken på missnöje i centerleden över att en gammal profilfråga för partiet dumpades i den borgerliga enighetens namn. Samtidigt rapporterades om ett hårt tryck på riksdagsledamöterna om att sitta still i båten och inte äventyra regeringssamarbetet.

Nu, nästan ett år senare, kommer frågan i retur när det är dags för riksdagsbehandling av regeringens proposition om energipolitiken. Sveriges Television rapporterar om hur uppgörelsen utsätts för hård kritik från Centerns riksdagsgrupp. Fyra av partiets riksdagsledamöter hotar rösta emot propositionen, vilket skulle fälla regeringens förslag i fall oppositionen är enig. Samtidigt vittnar ledamöterna om den hårda press från centertoppen med Maud Olofsson i spetsen utövar, för att inte hota den enade fasaden i den borgerliga regeringen. Kärnkraftsfrågan har som bekant orsakat konvulsioner i borgerliga koalitioner förut. Riksdagsledamoten Solveig Ternström (C) använder uttryck som "inte värdigt en demokrati", när hon beskriver hur hon förhindrades att uttrycka sin ståndpunkt i riksdagsdebatten.

Dock är frågan om detta centermuller får någon praktisk effekt? Visserligen är sprickan i partiet avgrundsdjup, som bland annat kommenteras av Peter Högberg, Kulturbloggen och Röda berget. Det framgår inte minst med önskvärd tydlighet av kommentarerna till den oppositionella linjen i vissa delar av Bondeförbundsbloggosfären. Vare sig kärnkraftssveket eller toppstyrningen lär heller göra underverk för att övertyga de tveksamma väljarna och höja entusiasmen hos Centerns valarbetare.

Men å andra sidan så är Centerpartiet ett parti med en lång historia av velande. Ren Thorbjörn Fälldin kunde i praktiken dagtinga med sin övertygelse om kärnkraftens vederstygglighet. Olof Johansson slog kanske världsrekord i lamt avhopp, då han i en kraftlös protest mot Öresundsbron klev av miljöministerposten med månader kvar av en dödsdömd regering, allt medan partiet förblev i regeringsställning. Fredrick Federleys krumbukter i FRA-frågan är också, tyvärr, svår att glömma.

Så chansen att propositionen faller är troligen noll och ingen. Möjligen kommer det göras en del symboliska protester, kanske i form av nedlagda röster. Vad som däremot är säkert är att vi kommer kunna se oss i månen efter en blocköverskridande och långsiktigt hållbar energiuppgörelse i svensk politik.