Fattigbloggen tar skruv

När Fan blir gammal blir han revisionist. Jag som är rätt gammal och jävlig är således beredd att faktiskt se på Fattigbloggen i en mer positiv dager än vad jag gjorde häromdagen. Om inte annat för att bloggen lär mig nya saker, som t ex den smått omöjliga ekvationen att bidragsnormen endast täcker 180 kW/månad i el. Samt lyfter den synnerligen relevanta frågan i hur man ska kunna ta sig ur ett bidragsberoende om man inte har tillgång till det medel, som när normen fastställdes på 1980-talet mest var en sak för science fiction-genren, nämligen Internet.

Men framför allt så måste någonting som retar gallfeber på borgerliga kommentatorer ha någon from av kvalitet.

Johan Croneman på Dagens Nyheter fick exempelvis latten i vrångstrupen och dundrade att:

Många tycker att Aftonbladets fattigblogg.se är en skam i tidningens moderna historia, en reporter lever på social­bidrag och bloggar om hur det känns. Ett slags Emil i Lönneberga-journalistik, ett sagoberättande, rakt ut i intet. Det är kokett och falskt. Aftonbladets kompetenta reportrar, en del har jag följt i tio, tjugo år, måste känna sig tillintetgjorda.

Tydligen verkar Croneman (dessa "många" definieras inte närmare, så jag antar att han talar om sig själv i plural) känna harm över; 1) att reportern Jessica Ritzén inte sålt allt hon äger, sagt upp sig från arbetet, förnedrat sig på socialkontoret i otaliga veckor, för att sedan (gud vet hur, och på vilken dator) skriva om sitt liv; och 2) att hans journalistkompisar på Aftonbladet hotas av arbetslöshet (vilket man med tanke på borgarnas plundring av a-kassan i och för sig kan förstå oron över).

Croneman fortsätter sedan med att orera över att Ritzén inte åker ut och "ser på misären och på riktiga fattiga". Frågan är bara när hr Croneman gjorde det själv? En snabb sökning Mediearkivet ger ju inte sådär överdrivet många träffar på grävande reportage från hans tangentbord. (Den som känner sig manad kan ju sedan läsa Cronemans replik till Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, och försöka förklara vad karlen menar och vad det har med resten av diskussionen att göra).

Expressens ledarskribent Karin Olsson tycker å sin sida att det är "pinsamt att leka fattig" och konstaterar sedan snabbt självklarheter som att socialbidraget inte betalar digital-tv och kolonilotter. Som om någon hävdat att det är problemet. Sedan blir hon direkt pinsam när hon menar att fattigdomen och bidragsberoende är socialkontorens fel, innan hon avrundar med det vulgärliberala mantrat om att socialbidragstagare behöver både piskas, tumskruvas och offentligt förnedras för att de inte ska lägga sig på sofflocket och med illvilliga skratt låta skattebetalda sparvar flyga in i munnen.

Även Olsson verkar dock ha förnimmat sådana som är "fattiga på riktigt" och hänvisar bland annat till Situation Stockholms hemsida där minsann inga gnällspikar bloggar. Nej, men det kanske beror på att de som bloggar där har något viktigt att säga, inte minst om effekterna av den politik som Karin Olsson propagerar för. Fast det förstås, om de fattiga nu har det jobbigt, kanske de för sitt och allas bästa borde gå ut och shoppa istället…

Riv i miljonärsprogrammen för integrationens skull

I en debattartikel i Dagens Nyheter har integrationsminister Nyamko Sabuni tillsammans med partisekreterare Erik Ullenhag (båda Volkspartei) skrivit på temat att problemen i den svenska integrationspolitiken löses med att man river bort delar av miljonprogramsområdena.

Nu kan väl den konspiratoriskt lagde misstänka att detta egentligen handlar om hämnd för att man i förorterna inte velat plocka upp Svarte Petter på handen genom att på bred front omvandla hyresfastigheter i svårt behov av upprustning till bostadsrätter (utan istället osolidariskt nog lämnar dem till politikerna att ta ansvar för). Samtidigt kommer man inte ifrån tanken att förslaget är ett sätt att spä på bostadsbristen, och på så sätt öka hyresvärdarnas vinster och samtidigt hålla de vikande bostadspriserna under armarna.

Men jag ska ha ett öppet synsätt, och därför konstatera att firma Sabullenhag kanske har en poäng – de har bara inte tänkt nog visionärt. Segregationen i bostadssektorn är faktiskt ett av de största problemen i dagens Sverige, och samtidigt styrande för en rad andra sociala följdproblem. Det är verkligen dags, som de båda skriver, "för ett grundligt omtag av den svenska stadsplaneringen" och göra upp med den bostadspolitik som skapat och fördjupat det s k "utanförskapet". Så jag föreslår att man faktiskt följer deras förslag, och gör sig av med förorter som är byggda med likartad stil och storlek - fortliknande områden, isolerade med få in- och utvägar.

Men för att man ska få störst effekt av åtgärden ska man inte börja med Rosengård, Tensta, Bergsjön, Gottsunda och liknande områden, utan istället direkt gå på de mest segregerade områdena. Jag väntar mig därför att grävskoporna redan innan valet börja riva villor i skadligt utanförskapande områden som Djursholm, Limhamn, Täby och Sigtuna, för att istället, som Sabullenhag föreslår, uppföra mer attraktiva offentliga rum, och få mer blandade bostadsområden som inte "isolerar och segregerar utan öppnar upp och integrerar".

Tand- och vettlöst om socialbidrag

Tandlösheten är det senaste temat i borgerlighetens Sverige. Dels i form av Aftonbladet som i bloggform försöker återvinna något av sitt radikala arv i form av den s k Fattigbloggen. Där ska reportern Jessica Ritzén under en månad leva på socialbidrag, och under tiden blogga om upplevelsen (vilket i sig är en smula orealistiskt eftersom internet inte ingår i socialbidragsnormen, men ok).

Tanken är på sätt och vis god. Det kan vara ett sätt att lyfta frågan om fattigdom från vulgärnivån och få in det på dagordningen. Alltså lite grann som en svensk version av Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad. Problemet är dock att om man låter en välavlönad, väletablerad skribent under en avgränsad period lajva fattigdom tenderar man hela tiden att hamna farligt nära patronisering eller att fastna i partikulär exotism på gränsen till socialporr. Det blir många inlägg i stil med att maten smakar ovanligt lite och att det inte går att shoppa ekologiskt på en budget på 53 kronor om dagen.

Samtidigt lämpar sig inte bloggformen, i det här fallet riktigt för att uppnå, det förmodade, syftet. Bloggkommentarerna blir t ex stundtals rena Four Yorkshiremen-uppvisningen, där folk försöker bevisa att socialbidragstagare har det bra medan just deras grupp är förfördelad och samhällets verkligt fattiga. Och buskapet slåss om uppmärksamheten med reklam i högermarginalen om övriga inlägg från Aftonbladet blogg om romanser, sex, utekvällar och vår tids viktigaste fråga – Liza Marklund.

Fast jag ska ge projektet en chans. Aftonbladet diskuterar åtminstone fattigdomen, och sopar den inte under mattan eller gör den till ett etniskt eller individuellt problem.

Men så till den verkliga tandlösheten. Borgerlighetens systemskifte går ju i mångt och mycket ut på att underminera solidariteten, och med hjälp av rädsla och egennytta skapa ett genomindividualiserat samhälle där kollektiva lösningar inte anses legitima. Ett typexempel på det är stigmatiseringen och utarmningen av socialbidragstagare.

Dagens Nyheter hade den 23 mars nyheten att vissa kommuner tillämpar en socialbidragsnorm som säger att det räcker med att ha 20 friska tänder i munnen. Övriga åtta tänder betalas inte och kan alltså dras ut eller lämnas obehandlade. Det jämför vissa tandläkare med stympning. Täbys kommunalråd Thomas Nilsonne (gissa hans parti) kan inte för egen del tänka sig att leva med 20 tänder i munnen, och passar samtidigt på att kläcka ur sig detta storslagna exempel på politiskt tänkande anno 2008:

Nej, det innebär ju sämre komfort, och jag kan ju skaffa fram de pengar som behövs för att laga eller ersätta trasiga tänder. Men går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med.

Mitt anspråkslösa förslag till någon PR-politruk på Moderaternas högkvarter som vill skapa maximal spinn på partiets politik, är att man förenar dessa båda tandlösa trender och låter Thomas Nilsonne leva som en 20-tandare i en månad. Gör han det lovar jag att troget följa hans blogg.