På kurs med Krantz

Forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz kom igår med ett mycket märkligt utspel, vilket refereras i Aftonbladet. Krantz vill ha bort "hobbykurserna" från universitet- och högskolor, och ämnar tydligen ge Högskoleverket i uppgift att se över utbudet av kurser inom högskolan.  Krantz säger:

– Jag kan förundras över en del exempel, men vill inte gå in och recensera enstaka kurser. Det ska Högskoleverket göra, se om kurserna är akademiska till sin karaktär

Orsaken till att så ska ske är likaledes iögonenfallande:

– Allmänheten ska känna förtroende för verksamheten inom högskolan, de ska veta att pengarna går till akademiska kurser. Och studenterna ska inte lockas att gå kurser som högskolorna påstår är akademiska, men inte är det. Det är att lura studenterna.
En anledning att högskolor och universitet anordnar hobbykurser kan vara att det ger mer pengar.
Hälften av deras inkomster beror på hur många som börjar studera, hälften på hur många som tar examen:
– Ett sådant system kräver att regeringen tydligt tar initiativ och pekar ut vilka kurser som är akademiska säger Krantz.

Högskoleverket verkar å sin sida, enligt artikeln, möta Krantz ukas om utrensning i kursutbudet med en blandning av förvåning och skepsis:

– Alla kurser har samma vetenskapliga grundkrav och krav på kvalificerade lärare så några hobbykurser handlar det inte om. Sedan är ju vissa kurser mer yrkesinriktade än andra men det beror ju på hur man väljer att se på saken. Vissa kurser leder inte direkt till jobb men kan ändå vara till stor nytta inom ett yrke, säger Joakim Palestro, biträdande avdelningschef på utvärderingsavdelningen på Högskoleverket.

Respekten för den akademiska friheten, i meningen att det står lärosätena fritt att själva utforma undervisningens innehåll så länge den följer uppställda kvalitetskrav, är forskningsanknuten samt utvecklar studenternas färdigheter och kritiska förmåga, verkar utifrån artikeln vara synnerligen låg inom regeringen. Om inte lärosätena är kompetenta att själva bedöma sitt kursutbud, och dessutom illvilligt lurar studenterna att läsa värdelösa kurser, vem ska då utgöra den skönhetsjury som bedömer om en utbildning är akademisk eller yrkesinriktad nog? Regeringen själv? Finns det överhuvudtaget någon tro på bildning eller högskolan som något annat än en AMS-verkstad för näringslivet inom regeringen? Och hur långt är steget från detta till att på bredare front förbjuda kurser som inte följer den liberala ortodoxin?

Eller så är det möjligen så att Tobias Krantz, som f d lektor vid Uppsala universitet mycket väl vet om det problematiska med detta, men använder Högskoleverket och de universitet- och högskolor som han ansvarar för, till att driva valkampanj. Genom att populistiskt dundra mot kurser som för gemene man låter tvivelaktiga skapar han Folkpartiets egna "verklighetens folk"-retorik. För hade han menat allvar, hade Krantz gjort något åt grundproblemet - att högskolesektorn såväl är underfinansierad, som får betalt per student och deras prestationer, vilket skapar en konstant press att sänka kraven och konkurrera om studenterna, bland annat med ett brett kursutbud.

Universiteten fria, att predika kapitalismens lov

Uppsala universitet utreder i dagarna huruvida man ska införa ett system med s k genusmärkning inom humaniora och samhällsvetenskap. Detta har rönt en viss medial kakafoni både lokalt och nationellt.

Brösttonerna är legio när den akademiska friheten ska försvaras. En favorit är att likna genusmärkningen med Sovjetsystemet, där genusteorierna ses som en ersättning för den påbjudna marxismen-leninismen. Håkan Boström dånar likaledes  i Dagens Nyheter om "planekonomi" och "katedersocialism". Svenska Dagbladets ledarblogg uppmanar studenterna att undvika de genusmärkta kurserna, samtidigt som tidnningen tar in en ytterst upprörd debattartikel från professor emeritus Tore Frängsmyr, som ser förslaget som ett hot om diktatur såväl som mot svenskan som myndighetsspråk. I de sociala mediefloran kan bl a annat nämnas Charlie Weimers (KD) som trogen sitt kulturkonservativa credo, med understöd av kamraten i KDU Christian Carlsson, rider ut till korståg mot genusdiktaten - till försvar för "verklighetens folk på universiteten" (vilket jag noterar med viss förvåning, eftersom jag trodde att denna kategori så gott som utplånats på högskolorna med tanke på regeringens ivriga krypskytte mot allt som andas breddad rekrytering).

Något chockad inser jag när jag läst allt detta att jag för en gång skull är i samklang med den borgerliga offentligheten. Genusmärkningen som Lunds och Uppsala universitet gör är tveksam, dels utifrån den akademiska frihetens perspektiv, och dels utifrån om det är rätt sätt att använda de redan begränsade resurserna inom högskolesektorn. Och varför bara genus? Varför inte en klassmärkning av kurser, eller en etnicitetsdito? Möjligheterna är oändliga Jag skulle t ex gladeligen börja läsa igen om jag kunde garanteras kurser där inte en liberal världsbild ensidigt och oproblematiserat presenteras som den oomkullrunkeliga sanningen.

Och det är i detta som högerns hyckleri i frågan blottas. Det går utmärkt för de borgerliga debattörerna att i den akademiska frihetens namn dundra mot genus, eftersom högern trots en del halvhjärtade försök aldrig lyckats vinna feminismen från vänstern. Men när det gäller hur deras egen liberala ideologi inskränker rätten att tänka, forska och undervisa fritt i högskolan är man påtagligt tyst.  Var var t ex de stora morgontidningarna och högerbloggarna när regeringen presenterade sin "strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet", som verkligen griper in i den akademiska friheten med krav på att "entreprenörskap ska genomsyra utbildningen på alla nivåer"?

Kunskap är Ma(rx)t

Att borgarna vill göra den avgiftsfria utbildningen till ett minne blott (att införandet av avgifter för de utländska studenterna bara är ett första steg visar ju inte minst Dagens Nyheters kampanj för införande av avgifter för svenska studenter på), beror inte enbart på att de inte vill att den ekonomisk-politiska elitens barn ska slippa konkurrensen om studieplatser och arbetstillfällen från plebejer och annat löskerfolk. Nej, det är också ett sätt att se till att det inte ges subversiva kurser som ifrågasätter den borgerliga tankehegemonin och hotar förgifta folksjäl och diskussionsklimat.

På Umeå universitet brukar det vara en årlig tradition att de lokala konservativa klickarna rasar mot sommarkursen Maktens och motståndets kulturer. Kursen brukar enligt dessa både uppmana till extremism, klotter och allehanda samhällsomstörtning, och utgöra ren indoktrinering, i samma klass som rentav en kurs i nationalekonomi.

I andra änden av landet upprepar sig nu historien närmast dialektiskt. Malmö högskola dristar sig nämligen till fräckheten att i sitt kursutbud ha kursen Introduktion till marxistisk teori. Där diskuteras bland annat subversiva saker som alienation och historiematerialism. Det fick ungmoderaten André Assarsson att dra av sig V-ödlemasken och visa sig var unghögern egentligen står i frågor om yttrande- och akademisk frihet (lämpligt nog är rubriken på Assarssons blogg "Frihet är inte gratis"...). Debatten fortsatte bland annat på en del bloggar.

Assarsson själv gick till försvar i Efter Arbetet, där han först gjorde den obligatoriska hänvisningen till Nordkorea, för att sedan tillgripa det desperata argumentet att man inte ska undervisa om marxism eftersom en 150 år gammal teori inte tillför någon ny kunskap som löser finanskrisen. Det kan man tycka vad man vill om, men köper man Assarssons argument ska man heller inte studera någon som helst ekonomi som bygger på de 200 år gamla marknadsliberala idéer som har sitt ursprung i Adam Smith och hans gelikar (i och för sig inte mig emot).

Nåväl, poängen är i alla fall, att en kurs i marxism känns härligt befriande i dagens klimat (vilket egentligen är underligt med tanke på att marxismen så sent som i början på 1990-talet var en given referenspunkt inom det mesta av humaniora och samhällsvetenskap) Så, läs kursen nu, i morgon kan det kosta pengar. Mer information finns på Malmö högskolas hemsida, på kursens blogg eller på Facebook. Sista ansökningsdatum är den 15 oktober, och ansökan sker på studera.nu.