torsdag 30 april 2009

Livet är hårt utanför Tullarna

TCO:s trevliga utredarblogg har tagit fram en sammanställning av hur regeringens politik slår mot välfärden, utanför Stockholms innerstad där politiker- och mediaeliten bor. Resultaten är skrämmande, och visar på att nedmonteringen av a-kassan och trycket mot de långtidssjuksskrivna över hela landet driver folk rätt in i en allt hårdare pressad socialhjälp. Att detta skulle bli effekten av borgarnas hycklande "arbetslinje" samma sekund som konjunkturen vände nedåt borde inte förvåna någon. Men regeringen och dess stödtrupper möter detta med tystnad, eller med skepsis.

Synd att den svenska politiska satiren visar mindre livstecken än en socialliberal på ett Folkpartimöte, för här finns det mycket stoff att arbeta med. Eller som Hasseåtage skulle ha kunnat låta Reinfeldt säga: "Driver vår politik folk från hus och hem för att leva på 53 kronor om dagen? Det var det jävligaste! Det hade jag inte en aaning om". 

onsdag 29 april 2009

Depressiv repris

Teaterstockholm har fått ett nytillskott i form av Teater Rosenbad, som låter uppföra en svensk översättning av en amerikansk tragikomisk pjäs från 1929 (som på senare år gjorts populär av George Bush d.y.). Pjäsen handlar om en regering som på grundval av ideologisk stelbenthet, föråldrade ekonomiska teorier och en allmän ovilja till drastiska åtgärder, med glatt humör klipper sönder fallskärmen för en ekonomi som redan är i fritt fall. Detta genom att vägra lägga pengar på investeringar eller direkt stöd till de krisdrabbade, utan i stället strama åt ekonomin för att hålla budgeten och pengavärdet stabila. Allt med hänvisning till att lite kris bara rensar ut de dåliga äpplena ur korgen (vilket dock inte hindrar ett något ideologiskt malplacerat riktat stöd till enskilda företag och banker som man av någon anledning vill ge nödhjälp). I den aktuella uppsättningen gör Fredrik Reinfeldt Herbert Hoovers paradroll med viss bravur, men det är framför allt Anders Borgs kusliga närtolkning av finansminister Andrew W. Mellons spelstil, som man kommer ihåg.

Skämt åsido - så skriver nationalekonomen Lars Pålsson Syll i Efter Arbetet om regeringens maniska ovilja till att stimulera efterfrågan och de konsekvenser det hotar att få. Grundproblemet i ekonomin är att det inte finns efterfrågan, till följd av arbetslöshet, fallande investeringar, hårt åtsnörd offentlig konsumtion samt en allmän otrygghet i ekonomin som får både hushåll och företag att vilja hålla på pengarna snarare än att konsumera. Denna likviditetspreferens, som i sig är illa nog, späs på av att deflationen hägrar på bred front, vilket ytterligare hotar att leda till radikalt fallande efterfrågan. Ingen vill idag spendera sina surt förvärvade och osäkra pengar på något som i morgon kan vara ännu billigare.

Men i Anders Borgs ordlista finns inte ordet "efterfrågestimulans" med över huvud taget. Statens roll ses som att med bankgarantier rädda bankerna från att gå under (och ha nog med pengar i reserv för att kunna gå in och ta över om det baltiska låneträsket blir för djupt). Övrig konjunkturpolitik för man med penningpolitiken, där Riksbanken styr med räntan (även om ammunitionen till räntevapnet nu börjar sina i takt med att nollräntan närmar sig med rasande fart). Håller staten bara det finansiella systemet under armarna, inte spräcker sina budgetramar och låter marknaden vara ifred, så kommer allt att lösa sig till det bästa, basunerar regeringen trosvisst ut.

Men lärdomen av Depressionen är att det finns en tid för allt, och i allvarliga ekonomiska kriser är det inte tid för att strama åt eller spara. Men det är just det regeringen gör. Inga satsningar på efterfrågestimulerande åtgärder syns så långt ögat kan nå, samtidigt som kommuner och landsting i brist på pengar måste avskeda folk på löpande band. Inte heller aviseras det om några stora investeringar i t ex infrastruktur, vilket är särskilt underligt som det just nu borde vara billigare än på mycket länge. Och för de som förlorat jobbet eller på andra sätt hamnat i behov av det offentliga skyddsnätet sätts ersättningsnivåerna på svältnivåer, så att de ska piskas ut på en arbetsmarknad som bara finns i teorin.

Pålsson Syll pekar helt riktigt på att en stor bov i dramat är den ekonomiska bondage som regeringen utövar. Utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten fungerar som en effektiv broms för alla efterfrågestimulerande åtgärder. Målen fyllde en funktion i 1990-talets upprensning av de förra borgerliga årens Stora oreda, men har, förutsägbart nog, under den här borgerliga regimen främst fungerat som ett bekvämt argument för att bedriva ett nyliberalt lustmord på offentlig sektor.

Men nu när arbetslösheten snart når tvåsiffriga tal och BNP backar närmare 5 % måste regeringen ta ansvar för sin politik och inte lamt hänvisa till budgetmål som på inga sätt är tvingande. Det är varken Gud Fader eller, ännu värre, EU självt som ålagt oss budgetrestriktionerna. Det är vi själva genom beslut i riksdag och regering. Och det som med ett pennstreck införts, kan med samma pennstreck tas bort. Det enda man stilla kan hoppas på är att oppositionen tar sitt förnuft till fånga, och någon gång vågar inse vansinnet i att frivilligt ta på sig en tvångströja när det brinner i farstun. Man vinner inga val på att lova väljarna att man ska svälta sig till döds. Ska inte den nuvarande farsen på Teater Rosenbad bli en långkörare, så krävs det snarare att man anlitar en pjäsförfattare med mer nytänkande och som inte bara ger folket underhållning för stunden, utan även vad de mest av allt behöver - framtidshopp.

tisdag 28 april 2009

Relativt kontraproduktivt i Palestinafrågan

Vänstern har alltid blottats med dilemmat att dess företrädare tenderat att vara så förtjusta i teori och retorik att ingen tid och kraft återstått till vare sig praktisk handling eller eftertanke (till skillnad mot högern som handlar först och tänker sedan, om alls). Gång efter annan har det lett till ideologiska snedseglingar, vars mest bestående effekt blivit att alienera de grupper i samhället som skulle gynnas mest av en vänsterpolitik. Särskilt påtagligt är detta i den akademiska arbetsskada i form av långt gången relativism som många inom vänstern lider av. Det leder till en sådan kraftig uppluckring av värderingsmåttstockarna, att till sist ingenting är bra i sig själv, utan endast i relation till något annat, vilket gör att man ibland intar ytterst underliga positioner.

Ett typiskt exempel på detta är Anders Johansson som i Aftonbladet kommenterar reaktionerna på att poeten Mohamed Omar kommit ut som radikal islamist och Hamas-anhängare, som en följd av vinterns israeliska angrepp på Gaza. I farten passar Johansson på att uttrycka någon form av stöd för den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalanden om att Israel är en rasistisk stad. Västerlandets " 'tolerans' " är "hycklande" och all kritik av islamismen buntas samman som "imperialism".

På ett sätt har Johansson i och för sig rätt. Vare sig Aftonbladet eller någon annan kvällsblaska eller morgontidningsdrake hade ägnat Omar en spaltmillimeter om han inte varit muslim. Men i honom får vi plötsligt en alldeles egen hemvävd folkhemsislamism, som vi lite lagom kan förfasa oss för i stugorna. Fast egentligen har Omars religiösa omorientering samma nyhetsvärde som om Paolo Roberto skulle bestämma sig för att gå med i SSPX, och därefter i sitt matprogram angripa påvens kondompolicy från höger.

Vad Johansson, i sin iver att klämma åt meningsmotståndare, brännmärka "imperialism" och stödja en god sak, däremot gör, är inte bara att kasta ut barnet med badvattnet, utan även glömma bort varför man över huvud taget ska bada. För man ska vara bra dogmatisk för att hävda att man ska stödja Hamas och den fundamentalistiska islamismen, enbart på grund av att de gör motstånd mot Israel. I det här fallet, och det tar verkligen emot att erkänna, har Carina Rydberg en poäng när hon säger att man gör saken en enorm otjänst om man likställer kampen för ett fritt Palestina med fundamentalism, antisemitism och förintelseförnekelse. En progressiv hållning i det här fallet innebär att fiendens fiende faktiskt även är min fiende.

Det vänstern har kämpat och står för, som jämlikhet, feminism, demokrati, frihet från religion m m måste gälla som mål och värderingar även för den sida man stöder i Palestinafrågan. Detta är absoluta värden för alla människor, oavsett ursprung, och alls inte utfallet av västerländsk imperialism, vilket bland annat har poängterats av Arena-gruppen. En annan hållning är inte bara ologisk och riskabelt naiv, den är även mer än lovligt omoralisk. Så man kan i den här debatten undra vem det egentligen är som hycklar eller har svårt att låta bli att använda dubbla måttstockar? Exotism, sa Bill. Den Andre, sa Bull. Nuff Said, fräste Elake Måns.

onsdag 22 april 2009

Varför drömmer inte vänstern om digitala får?

"Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration", lovade Fredrik Reinfeldt i tv-debatten mot Göran Persson under valrörelsen 2006, och tog sedan makten för att med stor entusiasm låta sin regering göra just det. Reinfeldts uttalande lär väl gå till hycklandehistorien som en svensk motsvarighet till George Bush d.ä. uttalande om "Read my lips: no more taxes".

Så i teorin har oppositionen straffspark efter den borgerliga regeringens upprepade digitala debaclen, med allt från FRA, över Ipred och Pirate Bay-domen, till Telekompaketet. Men, som så vanligt nuförtiden, sjabblar de progressiva krafterna fullständigt bort läget.

Aftonbladets Kalle Holmqvist konstaterar att visserligen har både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i elfte timmen vänt under galgen i dessa frågor, bara för att från sidlinjen se skörden av sin draksådd i form av drakoniska lagar på storföretagens villkor, ett allmänt politikerförakt och ett strömhopp av engagemang till enfrågeorganisationer i fildelningsfrågan. För ingen har glömt, för i det, än så länge, decentraliserade medieklimatet på nätet glöms sällan saker längre, att det var Göran Perssons regering med stöd av Vänsterpartiet som på EU:s påbud införde det fildelningsförbud som nu lett till den politiska domen mot Pirate Bay. Varför ska man idag lyssna på en arbetarrörelse som då, när man inte insåg frågans politiska sprängkraft, lyssnade mer på det multinationella nöjesindustriella komplexet än på sin egen befolkning och därmed överlämnade dem i domstolarnas och profithungriga oligopolföretags våld? Då hjälper det inte att man med desperationens glöd lysande i ögonen har hur många partianknutna bloggar, nätverk och Facebook-sidor som helst – det är inte formen, utan innehållet i budskapet som vinner mottagarnas hjärtan.

Problemet är att vänstern i den allmänna ideologiska oredan tappat problemformuleringspriviliegiet även i denna fråga. Eftersom den ideologiska kompassen snurrar hejvilt (i den mån den ens har en kompassnål), lyckas man inte formulera en vision om vad man ska ha Internet till eller vad man menar med integritet och medborgerliga rättigheter. Följden blir en senfärdighet och fokus på detaljfrågor som bara förvirrar, samtidigt som en hel del osilade kameler tillåts springa fritt, t ex EU:s Telekompaket, som helt obegripligt inte blivit ett större debattämne än vad det redan är. Ola Larsmo sammanfattar problemet elegant i en kolumn i Dagens Nyheter:
Är internet bara sladdar som ägs av ett telekomföretag är det en sak. Är nätet vår nya offentlighet är det något helt annat. I svenska medier envisas vi med att hela debatten skulle handla om ”rätten” att tanka musik gratis. Jag törs knappast tänka på vilka andra demokratiska värden som rinner ut i slasken medan vi debatterar copyright.

En tröst i det allmänna eländet är dock som vanligt upphovsrättsmaffians egen lilla funny sidekick Henrik Pontén. Karlen kan inte öppna munnen utan att avslöja vad man från nöjesindustrin egentligen vill med de nya lagarna och deras tillämpning, vilket på något perverst sätt ändå blir ganska roligt i sin brutala rättframhet. Senast, i en kommentar i Aftonbladet om att en del öppna torrentsajter stänger ned, citeras han med att säga:
- Den normala fildelaren vill inte riskera ett långt fängelsestraff och böter på miljoner bara för att få se en film. Då köper man hellre filmen. Det är tydligt att domen haft effekt.
Så enligt "Savonarola" ska alltså en vanlig normal fildelare straffas både med långa fängelsestraff och miljonböter redan vid nedladdning av någon film? Vi ska inte hugga av dem händerna också, när vi ändå är i farten. Eller föredrar Antipiratbyrån att man sticker ut ögonen på fildelare så att det inte längre går att se på nedladdade filmer? Och hur var det nu med att "inte jaga en hel ungdomsgeneration"?

fredag 17 april 2009

Det är bara Fan som har råd att bli gammal, vi andra får bli religiösa

Det var något konstigt med dagens DN. Debattsidan saknades och var ersatt av en helsidesreklam för Folksams pensionsförsäkringar och en ideologisk pamflett för privatisering av pensionssystemet. Genom att skrämma med att pensionen kommer att bli lägre än vad förhandsbeskeden i de orange kuverten hotar bli, försöker en analytiker på Folksam att få oss att mata in än mer pengar i pensionsbolagens avfallskvarn (om än med förenklade regler).

Nu tror jag att reklamsidan var ett redaktionellt misstag, så att DN Debatt redan i morgon åter intar sin vanliga roll som maktens tribun och alla debatters heliga moder. Sker underverk kanske debatten då kan styras in på något viktigt, som en principdiskussion kring varför man bygger ett pensionssystem där slumpen och aktielotteriet avgör pensionsnivåerna (om man ens har råd att gå i pension). Eller varför en av de viktigaste offentliga samhällsfunktionerna till stora delar överlåts från det allmännas kontroll till finansmarknadernas instabila godtycke. Problemet är inte om prognosen i de orange kuverten är tillförlitliga eller inte, utan varför vi över huvudtaget får orange kuvert, hysteriska PPM-val och en ängslan inför ålderdomen varje gång nyheterna trumpetar ut en ny börskrasch.

Sedan finns det en pensionsförsäkringsfundamentalism som riskerar att bli förödande för många, då alternativen till en tryggad ålderdom inte framhålls. Om nu inte staten kan garantera vare sig en medalj eller en ordentlig pension, tvingas kanske medborgaren spara själv. Men pensionsförsäkringen är inte lösningen för alla. Långtifrån så. Är man relativt ung, har familj eller betalar hög skatt kan det vara en ren förlustaffär. Bättre då att betala av eventuella lån och spara på ställen där man kommer åt pengarna i fall de behövs och samtidigt undviker att göda bolagen med stora avgifter. Samt, viktigast av allt, säkra pensionen genom att se till att det förs en politik som undviker de riktiga pensionsslaktarna – ekonomisk stagnation, arbetslöshet och lönesänkningar.

torsdag 16 april 2009

Lapparazzi

Finansminister Anders Borg (Högerpartiet) har blivit fotograferad med en fusklapp vid presentationen av regeringens vårproposition. Nu innehåller lappen ingen klassiker som Kjell-Olof Feldts "löntagarfonder är ett djävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit" (den som inte känner till Feldt, löntagarfonder eller Socialdemokratins mörka förflutna som ett arbetarparti kan läsa mer här) men man blir ändå lite smått orolig när man läser lappen.


Mycket är såklart lika förutsägbart som Mauds tjatande om småföretagande – regeringen betonar att det är ett allvarligt ekonomiskt läge (jaha, oj, det har ingen sagt åt mig?!); regeringen ska skydda de offentliga finanserna (genom att låta bli att vare sig stimulera efterfrågan eller investera i infrastruktur och humankapital); och regeringen kritiserar oppositionen om sedelpressar och skattebördor (här är logiken något oklar hur det kan vara oppositionens fel att regeringen beskattar de mest utsatta och underskottsfinansierar budgeten, men jag är å andra sidan inte så haj på borgarnas nyspråk).


Men så under punkten 3) blir det plötsligt Ebberöds bank av alltihop. Under rubriken "Mycket expansiv ekonomisk politik" har (Hår)piskan följande uppställning på sin lapp:

35+9+15 = 60

Tacka fanken att regeringen ensamma i hela världen tror att de för en expansiv ekonomisk politik om de summerar de talen till 60, i stället för det korrekta 59. Eftersom Borg enligt borgerliga tyckare inte bara ska vara snygg och manlig utan även kompetent, är det knappast en felräkning det är frågan om. I stället ser jag tre möjliga orsaker till att uträkningen ser ut som den gör:

1 – Anders Borg återuppväcker de s k "dynamiska effekter" borgerliga regeringar förr eller senare alltid, likt voodoo-präster, åkallar, för att trolla fram pengar utan att höja inkomsterna

2 – Anders Borg har, inför risken att snart bli arbetslös och tvingas leva på a-kassans magra skärv, omskolat sig till homeopat och därför tror att helheten är större än delarna

3 – Anders Borg överlät till Sven-Otto Littorin göra den avancerade uträkningen på grundval av dennes eminenta amerikanska MBA-examen

onsdag 15 april 2009

Den okopplade marknadsfundamentalismen på spåret

Lars Ilshammar beskriver i en ledarkrönika i Norrländska Socialdemokraten den 9 april på ett elegantare sätt än mig regeringens felväxlade transportpolitik. Ilshammar poängterar systemfelen i järnvägspolitiken, med en manisk fixering vid konkurrens och marknadsstyrning, vilket vare sig kopplas till påvisbara effekter eller praktiska lösningar som investeringar i nödvändig infrastruktur.

På tal om kopplingar, pekar Ilshammar också på järnvägens karaktär som ett hårt kopplat tekniskt system, där de olika delarna, spår, signaler, tåg, elförsörjning, stationer etc, oundvikligen hänger ihop. Alla delarna i järnvägsystemet måste fungera för att man ska få en säker och effektiv trafik – fallerar en del fungerar helheten i bästa fall illa, i sämsta fall katastrofalt. För att ta ett trivialt exempel måste det finnas en samordning mellan perrongernas och vagnarnas höjd och längd för att passagerarna ska kunna kliva av och på tågen. De avskräckande exemplen på vilka ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser bristande samordning till följd av privatisering och marknadsstyrning av järnvägen kan leda till är många. Tydligast är kanske de negativa konsekvenserna i Storbritannien. De avreglerade brittiska järnvägarna fungerar så dåligt och är så kostnadsineffektiva att röster lyfts för ett återförstatligande .

Det stora systemfelet i den svenska järnvägssektorn är således inte bristen på konkurrens, utan en omfattande fragmentering på små enheter utan inbördes samordning. Ingen, inte ens staten, tar hänsyn till det gemensamma intresset att få en så bra, omfattande och prisvärd järnvägstrafik som möjligt. Det är en politisk fråga, och det är en skam att regeringen ömkligt undflyr ansvaret för järnvägssektorn genom att definiera den som en fråga enbart för ingenjörer och ekonomer. Görs inget är vi snart tillbaka i det elände som 1939 under galgen tvingade fram ett förstatligande av en svensk privat järnvägssektor som då stod på ruinens brant.

onsdag 8 april 2009

Varför pratar ingen om kapitalismen längre?

I Dagens Nyheters Kulturdel den 8 april noterar den alltid lika stridbare filosofen Torbjörn Tännsjö (jag har tyvärr inte hittat den på nätet så det går inte att länka till texten) under rubriken "Sådan är kapitalismen", att det idag inte finns någon som i den offentliga debatten försvarar kapitalismen. När inte ens en rabiat nyliberal som Johan Norberg fullt ut försvarar systemet fullt ut är något seriöst fel.

Det får till effekt att de som kritiserar det kapitalistiska systemet från andra positioner inte har någon att argumentera emot, och därför inte kan torgföra sina potentiellt sett mer effektiva och demokratiska alternativ. Iakttagelsen är intressant. Själv tror jag att fenomenet till stor del bottnar i det närmast dialektiska förhållandet att kapitalismen som system idag är fullständigt etablerad och internaliserad som överideologi och icke-fråga. Således anses kapitalismen i den allmänna debatten anses sakna alternativ, och är således meningslös att diskutera. I vilket fall som helst är Tännsjös artikel befriande genom att göra något så ovanligt att omnämna både Marx och C H Hermansson, och det utan att i nästa mening hänvisa till vare sig Gulag eller Pol Pot.

Det var för övrigt ett generellt sett spännande DN-uppslag denna dag. I en brett uppslagen artikel ovanför Tännsjös recenseras Pontus Mattssons "Sverigedemokraterna in på bara skinnet", där recensenten Dan Jönsson kommer med en intressant tes om varför de etablerade partierna har så svårt att ta debatten med SD. Problemet är inte att SD döljer sin agenda – tvärtom är de synnerligen tydliga med sina ideologiska ståndpunkter, vilket de är tämligen unika om bland de mer etablerade partierna i dagens Sverige. Problemet är snarare att de andra partierna har en rädsla för att strida mot en omaskerad moståndare som inte har någon dold agenda, eftersom det blottlägger en risk för att de själva kan utsättas för en blottläggning av deras ideologiska ståndpunkter och verkliga agenda. En tanke värd att fundera över, inte minst i ljuset av vad Tännsjö sade innan om varför inte kapitalismen diskuteras.

tisdag 7 april 2009

Rådlöst om trådlöst

IPREDiotin härskar ohotat till och med i de mest avlägsna delarna av konungariket. Norrländska Socialdemokraten citerar Antipiratbyråns Henrik "Savonarola" Pontén, som hasplar ur sig de mest häpnadsväckande saker, apropå att många trådlösa nätverk är öppna.

- Polisen ingriper mot den som äger abonnemanget, så det är hemma hos den personen som husrannsakan sker och datorerna kan beslagtas. Samma sak gäller vid brott som spridning av barnporr eller förtal via internet, säger Henrik Pontén, jurist vid Antipiratbyrån.
Det behöver däremot kunna bevisas vem som laddat upp eller ner materialet för att det ska kunna dömas ut ett skadestånd. Men det kan ta en tid innan saken är utredd.
- Antipiratbyrån rekommenderar alla att skydda sina nätverk så slipper man att sånt här ska hända, säger Henrik Pontén
.

Så vad Pontén alltså säger är att Ipred tillåter är att man kan husrannsaka personer och beslagta deras egendom (och tillika arbetsredskap) på obestämd tid, TROTS att man omöjligt kan bevisa att personen i fråga gjort sig skyldig till något brott. Sedan kommer han med vagt formulerade hot om att något ospecificerat "sånt här" kan hända den som inte följer utpressarligans direktiv.

(Jag kan parentetiskt tillägga att jag visserligen är utled på borgarnas drakoniska lagstiftning, men vill ändå ha ett tillägg till Godwins lag, som skulle lyda ungefär så här:

en företrädare för det nöjesindustriella komplexet uttalar sig om fildelning går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar barnporr, narkotika eller terrorism mot ett)

Den som tidigare tvivlat på att Ifpi och Antipiratbyrån med Ipred blivit Stasi och Maffian i skön förening, kan nog ompröva den inställningen nu. Visserligen kan man undra varför staten stöder sådana rövarligor, men redan den gamle Tacitus skrev "et corruptissima re publica plurimae leges" (ungefär: "ju mer korrupt staten är, desto fler lagar", Annaler, Bok III, Kap 27)

SD-torsk på Tallinn

Jag har en mycket kluven inställning till både KD och SD. Å ena sidan avskyr jag så gott som allting de står för – å andra sidan är partierna en ständig källa till humor i den annars så knastertorra svenska politiken.

KD lyfter ju den letargiska debatten med löjeväckande uttalanden om den heteronormativa kärnfamiljens mirakulösa effekter på folksjälen, samt genom att gång efter annan uppvisa den vekaste ryggraden en koalitionspartner haft i en svensk regering på den här sidan parlamentarismen. För allvarligt talat - vad utom ett urvattnat hemmafrubidrag - har de lyckats få igenom sedan 2006, samtidigt som de fått göra koutou på alla andra profilfrågor, som homosexuellas rättigheter, abort m fl? Jan Björklund kan nog visserligen tänka sig att införa både skolbön och skolaga, men det kommer knapppast förrän nästa mandatperiod.

I Sveriges Radios program "Kaliber" (kan både lyssnas på och läsas om) wallraffades olika SD-möten, med resultatet att SD lyckades få till stånd så pass många PR-katastrofer att LO i jämförelse verkar ha en fungerande mediestrategi. Ironiskt nog var det på en färjeresa till Tallinn som SD:s försök att bli politiskt rumsrena fick de flesta skotten under vattenlinjen.

En slutsats man kan dra av programmet är att SD:are är lika bra på att sjunga som de är toleranta. Av all dålig Finlandsfärje-karaoke jag någonsin hört eller sjungit med i är det som framförs i reportaget nog bland det värsta. SD:arna, däribland partiledaren Jimmie Åkesson, vars skåneländska brölande hörs klart och tydligt på bandet, går ut hårt med att sjunga en nidvisa om Palme (som SD traditionellt hatat som "landsförrädare") med den smakfulla texten texten ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann”.

Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist drar sedan några rasistiska somalier-skämt innan han i fyllan sätter sig i en hytt och (återigen i Åkessons närvaro) för att skråla nationalistisk Vit makt-musik (filmklipp finnes – men känsliga och icke-tondöva åskådare varnas). Sedan sjunger samme ungdomsordförande med i en "cool" nazistisk kampsång från 1930-talet. Konfronterad med detta av reportrarna svarar sångarna att de inte reflekterat dessmer över texten – fast tydligen har de åtminstone reflekterat nog mycket över den för att kunna sången utantill…

En inbokad kommenterande intervju med hrr Åkesson och Almqvist avbokades i sista stund med motiveringen ”vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för seriösa medier”. Mediestrategi, sa Bill. Völkischer Beobachter, sa Bull.

Vad har då KD med detta att göra? Jo, i Ekots lördagsintervju (leve Public service!) öppnar Göran Hägglund för en regering med SD-stöd efter nästa val (refererat i husorganet Dagen). Anar jag en ny supergrupp i genren burlesk politisk humor i vardande?

måndag 6 april 2009

Hur saligt är det att giva egentligen?

På Aftonbladets kultursidor recenserar Martin Aagård filosofen Peter Singers nya bok Det liv du kan rädda. Singer menar att världens fattigdomsproblematik kan lösas bland annat genom att den välbeställda medelklassen ska konsumera mer etiskt (kranvatten istället för flaskvatten, kaffe istället för latte) och på frivillig basis skänka delar av sitt överskott till de verkligt behövande.


Aagård dömer för sin del ut Singers bok som "naiv". Själv har jag inte läst boken än, mer än några recensioner och förlagets sälj-blurb, men i mitt stilla sinne ser jag snarare vandringssägnen om Marie Antoinette som uppmanade de fattiga som inte hade råd med bröd att köpa bakelser. Filantropi i Singersk tappning är i min mening en återvändsgränd för verklig solidaritet, och det av flera orsaker.


Till att börja med riskerar det att missgynna de verkligt behövande, och göra hjälpinsatser till en skönhetstävling. Det är en sak att öppna plånboken för att rädda ett storögt gulligt barn, en helt annan sak att vara solidarisk mot en tandlös, pisstinkande alkoholist du möter i tunnelbanan.


Samtidigt finns den verkliga kraften i solidariteten i det kollektiva handlandet. Att man tillsammans, med ett gemensamt grepp och efter en öppen diskussion, fattar sådana beslut som är bäst för helheten, där följden ibland blir att individen får stå tillbaka något för det allmännas bästa.


Gåvor riskerar också att bli ett hinder för det strukturella bekämpandet av fattigdomen, och dölja de verkliga problemen. Den rika världens handelsbarriärer orsakar förmodligen betydligt mer fattigdom i utvecklingsekonomierna, än vad aldrig så mycket gåvor från de konsumenter i Väst som tjänar på att kunna köpa billiga konsumtionsvaror från tredje världen till underpris kan kompensera. Individuell filantropi är således ineffektivt för att lösa fattigdomsproblematiken som helhet, men synnerligen rationellt för det individuella välbefinnandet hos medelklassen – som ett självförverkligande livsprojekt bland andra.


Men ett annat argument mot Singers angreppssätt är att den ger uttryck för ett assymetriskt förhållande mellan givaren och tagaren. Vi rika ska ge – de fattiga tacksamt ta emot. I vad ligger det solidariska, demokratiska och respektfulla i det?


Sedan kan jag omöjligt tro att individuell filantropi löser problem där man t o m i dtt samhälle som så sent som i början på 2000-talet hyllades som det mest jämlika i världen, har politiker från regeringspartierna som i direktsänd tv förnekar att det finns fattiga och hemlösa. Och där inkomstklyftorna stadigt växer, men där de som har vare sig via skattsedeln eller lönebildningen visar föga intresse av att dela med sig till dem som behöver. I ett sådant samhällsklimat blir överflödsklassens individualistiska filantropi snarare ett sätt att göra det goda till det bästas fiende.

Skämmes tammefan

"Skämmes tammefan", myntades i Expedition Robinson av den illustre Storuman-sonen Erold Westman, när någon sörlänning inte kunde bete sig som folk på Söderhavsön. Konsumentmakt är visserligen en chimär, och mest ett sätt för de konsumerande klasserna att döva sitt samvete, men jag tycker ändå att det är dags för en lista över de bolag som inte kan bete sig som folk, utan utnyttjar Storebror-lagarna för att leka Don Corleone och utpressa sina konsumenter.

Så här är en Skämmes-lista över de bolag som gått till tingsrätten enligt IPRED.
(Målsättningen är att denna kommer att fyllas på efterhand. Tips på tillägg mottages gärna.)

1) 1 april 2009 Solna tingsrätt

Rörande ljudböcker.

  • Bonnier Audio AB
  • Earbooks AB
  • Norstedts Förlagsgruppp AB
  • Piratförlaget AB
  • Storyside AB

Kommentar:
Detta är ironiskt på en hel massa sätt. Dels för att stämningen kom in på samma morgon som IPRED-lagen trätt i kraft. Spaningen måste därför logiskt ha påbörjats långt tidigare. Hur var det nu med att lagen inte skulle tillämpas retroaktivt? Jan Guillou kunde kanske inte hålla sig?

Dessutom kan man tycka att det är otillständigt med en stämning på grundval av ljudböcker. Litteratur är, och bör så också förbli enligt min mening, enligt lag tillgänglig för medborgarna i varje kommun. Och vid en snabb koll finns mycket riktigt ljudböcker från samtliga dessa bolag tillgängliga gratis från min lokala fil-langare Stadsbiblioteket.

onsdag 1 april 2009

Popvänstern är död - Leve popvänstern?

Lågkonjunkturen slår till med full kraft mot ekonomin, samhällsklimatet och den offentliga debatten allt medan klimatet och miljön hotar kollapsa utan att något vettigt görs. Men i musiken märks inget av detta, utan snarare är popvänstern livlös på gränsen till död, enligt en artikel från TT-Spektra.

Artikeln lyfter fram faktorer som individualismens dominans, "medelklassdimma" eller att den politiska musiken hamnat i vanrykte efter proggvågen, som orsaker till att musiken blivit allt mindre samhällsrelevant. Även den politiska vänsterns relativa lamhet och bristen på politisk debatt i allmänhet ses som bidragande orsaker.

Mycket av analysen kan man hålla med om, men jag tror att nyckelproblemet faktiskt ligger i att överklassens största bedrift ligger i att den lyckats övertyga människorna om att klassamhället är dött. Det gör att allt som återstår är självförverkligandet och den med den hotande narcisissmen. Samtidigt som politiskt engagemang inte ses som relevant eller legitimt. Eller som musiketnologen Alf Arvidsson säger i artikeln:

Artisterna är bärare av självständighet, individualitet. De vill inte förknippas med organisationer och partier. Musiken handlar om "identitetspolitik" - etnisk självkänsla, feminism, queer med mera.

Man kan verkligen diskutera hur radikal denna identititetspolitik egentligen är när den inte kopplas till ägande av produktionsmedel och fördelning av resurser i samhället. Fast hoppet kanske finns ändå, inte minst i de digitala mediernas möjlighet till ett decentraliserat musikskapande bredvid marknadens villkor, som ger utrymme för dem som faktiskt har något att säga. Detta avslutningsvis exemplifierat i de gamla Luleå-legenderna i Rekyl som återuppstått på nätet, både i ursprunglig version och i en nytolkning för det nya seklet.

Regeringen spårar ur

Infrastrukturminister Åsa Torstensson (Mauderaterna) aviserade i Dagens Nyheter en makalös reform som – hör och häpna – kommer öka järnvägsresandet, sänka priserna och förbättra servicen, och det utan att det behöver kosta en krona. Möjligen kan man tro att Livets ord infiltrerat ett till regeringsparti, och att detta är tänkt att åstadkommas genom mirakel och förbön. Men istället är det Mammons guldkalv som tillbedjan riktas till genom dess heliga sakrament Konkurrensen.

Tanken är att genom att slopa SJ:s monopol på den lönsamma trafiken och marknadsanpassa banavgifterna så kommer servicen, punktligheten och priset att sjunka. Allt i analogi med avregleringen av flyget, som ska ha gjort det billigare och enklare att flyga.

Jag har sett uteliggares vinterjackor som har mindre hål än Torstenssons argumentation kring detta. Vi kan börja med jämförelsen med flyget. Om Torstensson med partikamrater envisas med att Bondeförbundet ska vara ett eget parti, kan de väl åtminstone någon gång vara sina historiska rötter trogna och lyfta blicken till den värld som finns utanför tullarna. Avregleringen av flyget har visserligen sänkt priset (men knappast ökat servicen) på de lönsamma inrikeslinjerna (i princip mellan Stockholm och Göteborg/Malmö). Men om man däremot ska flyga till några av de mindre orterna i Sverige är prisbilden förlamande dyr. Om flygplanen ens går d v s, då linjen mycket väl kan ha upphandlats av ett bolag som plötsligt konkursat eller inte klarar av att leverera tjänsten. Och om servicen och säkerheten är bättre vete tusan. Inte ens på 1980-talet flög så här många plan byggda på 1980-talet i svenskt luftrum.

Fast flyget har åtminstone ett luftrum att rymmas i. På järnvägen åker tågen på – ja just det – järnvägar. Järnvägen som transportsystem är speciellt eftersom det finns en hård länkning mellan infrastrukturen och själva transporten. När tåget väl är på spåret är den bunden till sträckan och kan inte hur som helst välja väg, väja undan, köra om eller på annat sätt anpassa sig till trängsel eller övrig trafik. Flexibiliteten är alltså betydligt svagare än t ex för biltrafiken, vilket också är det avgörande skälet till varför järnvägarna i så gott som alla länder (t o m USA) är betydligt mer statligt reglerade och oftare statligt ägda än t ex biltrafiken.

Konkurrens har bland annat svårt att fungera på järnvägen eftersom det inte går att ge aktörerna fri tillgång till banorna. På de lönsamma sträckorna räcker helt enkelt inte spårkapaciteten till för att fler tåg ska rymmas. Alla som åkt tåg i Stockholmstrakten märker t ex detta i form av endemiska förseningar, eftersom minsta störning fortplantar sig över halva Sverige då bannätet i Mälardalen under rusningstrafik är i princip helt fullbelagt. Att X2000 har problem med förseningar är mindre SJ:s fel än ett kapacitetsproblem. Om ett snabbare tåg blir lite försenat, så att ett långsammare tåg hinner före, så finns i princip inga möjligheter att köra om.

Frågan om konkurrens är dessutom gravt felställd. Järnvägen är idag, och har varit i över 150 år, utsatt för en järnhård konkurrens – av andra transportslag som sjöfart, vägtrafik och flygtrafik. Försämringar i funktionen av järnvägssektorn, till följd av intern konkurrens mellan järnvägsoperatörer, kommer förmodligen att få som enda effekt att de konkurrerande trafikslagen gynnas.

Torstenssons artikel osar populistiskt drev mot att monopolisten SJ missköter sitt uppdrag. Tvärtom fungerar det svenska järnvägsgsystemet relativt bra, och är också relativt samordnat. Du kan åka från Malmö till Kiruna på en biljett om du vill, och du kan också vara säker på att komma fram, eftersom det är samma operatör. Dessa stordriftsfördelar håller dock redan nu på att luckras upp i och med att stora delar av landets tågtrafik handlats upp och lagts på andra operatörer. Vem som tjänar på det är oklart. Den som en gång t ex stått i Alvesta och halvt frusit ihjäl i det kalla regn som Småländska höglandet attraherar likt en MUF-skiva med svartbar drar till sig underåriga flickor, enbart därför att den operatör som har hand om den regionala tågtrafiken inte tycker det lönt att vänta in SJ:s ankommande tåg som är två (2) minuter efter tidtabell, föredrar nog samordning framför konkurrens alla dagar.

Intressantast i den nya borgerliga järnvägspolitiken är det som saknas. Exempelvis tas inget som helst regionalt ansvar. Konkurrens på tågen är bara aktuellt på några linjer, framför allt mellan storstäderna. Om övriga delar av järnvägsnätet, där det finns klara samhällsekonomiska och miljövinster med att hålla uppe järnvägstrafiken, sägs intet. Tvärtom skär man nedRikstrafiken, vars uppgift det är att finansiera den trafik som ska vara lönsam för samhället men inte marknaden. Inte heller sägs någonting om de gravt eftersatta investeringarna i järnvägsinfrastrukturen. Ska det allt trängre järnvägsnätet fungera behövs nya investeringar, så att man kan utvecka trafiken. Och det i hela landet. Men, trots att krisen gör det både billigare att bygga och ger nödvändiga stimulansåtgärder, vägrar regeringen i sten de flesta större nybyggen utanför storstäderna och ger skärvor till nödvändig upprustning. Tydligen tänker man sig att monopol i järnvägstrafiken är bra, så länge det är privat och inte samhälleligt ägt.

Inget av dessa väl kända invändningar låtsas Torstensson om, utan förstör istället under glada tillrop den svenska järnvägssektorn och möjligheterna till ett miljövänligt transportsystem. Politik är att vilja sade en gång salig Palme. För den borgerliga regeringen är politik snarare att önsketänka.