Land skall med lag byggas, Beatrice Ask

Stormen kring justitieminister Beatrice Ask (M), a k a "Tant Gredelin", a k a "Vilda Bea", a k a "Barnbestraffaren, och hennes planer på att återinföra skamstraffet vid misstanke för brott vill inte avta, och det med all rätt. Det är en sak om en moderat minister attackeras av en socialdemokratisk företrädare eller ett antal bloggare. Men när t o m det moderata husorganet anser att måttet är rågat, då bör slutet vara nära. Sanna Rayman skriver i Svenska Dagbladet, apropå justitieministerns förslag att hänga ut folk för misstanke för brott ,att:

... när en borgerlig justitieminister tänker i samma banor som Ring P1:s allra ilsknaste deltagare antyder det att hon antingen inte är mogen sin egen uppgift – eller att hon inte tror på den.

Beatrice Ask är dock obeveklig. I en intervju i TV4 vidhåller hon vid sin syn att enbart misstanke på sexköp ska vara grund för att hänga ut de misstänkta. För att undvika kritiken försöker ministern istället, som Alliansfritt Sverige påpekar, lägga ut en rökridå och försöka dölja de fullständigt rättsvidriga principer hon gör sig till advokat för, genom att istället positionera sig som de prostituerades enda banérförare i samhället. Undertecknad, och säkert flera andra, utom möjligen Lena Mellin på Aftonbladet, hade gärna sett bevis på hur just den moderata politiken varit till nytta för socialt utsatta prostituerade kvinnor. Jag är för min del övertygad om att Beatrice Ask skulle bli svaret skyldig på den frågan.

Sverige kan inte ha en justitieminister vars rättsuppfattning bygger på lynchjustis. Om hon inte snabbt gör alla pudlars moder måste Beatrice Ask därför avgå. Dessutom måste Fredrik Reinfeldt komma med ett klargörande, mer än det mumlande i skägget som han fick ur sig i Ekointervjun under helgen, om att "Vilda Beas" syn på rättsskipningen inte är regeringens.

Piska (M) hårt

I Ekots lördagsintervju gick statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till angrepp mot riksdagsledamöter som röstar efter den egna övertygelsen vid voteringar i kammaren. Den direkta bakgrunden var regeringens förlust i frågan om erkännandet av folkmordet 1915, men frågan aktualiseras också genom andra viktiga principiella omröstningar som den om FRA 2009 och den kommande riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om kärnkraften. Statsministerns linje var dock solklar, om alla riksdagsledamöter skulle rösta som de ville, så skulle det vara dåligt för Sverige.

Nu kräver den parlamentarismen och den representativa demokratin till viss del partidisciplin för att kunna fungera. Utan möjligheten att välja mellan de åsiktspaket som partierna erbjuder, skulle väljarna omöjligt kunna göra ett någorlunda rationellt val av kandidater för att representera deras vilja för en kortare eller längre tid. Om partierna i Riksdagen skulle avskaffas idag, skulle de i en eller annan form därför återuppstå i morgon. Men det innebär dock inte att partipiskan får användas hur flitigt och hårt som helst, eller användas som en strypsnara för att få trilskande parlamentariker att kompromissa bort sitt samvete för den kollektiva maktens skull. Reinfeldts användning av partipiskan verkar, när det kommer till kritan, vara lika liberal som hans ekonomiska politik. Det visar inte minst spelet bakom kulisserna vid FRA-omröstningen, där riksdagsledamoten Karl Sigfrid ska ha utsatts för mycket hård press av statsministern.

Intressant i sammanhanget är att Reinfeldt i Ekot, och även i bl a SVT, kategoriskt avvisar förhandlingar med den avhoppade moderaten Göran Thingwall i kärnkraftsfrågan. Han binder sig så hårt fast vid denna vägran att han svårligen skulle kunna backa från den utan att förlora politisk trovärdighet, likt en 10-talets Thorbjörn Fälldin. Frågan är om detta betyder att statsministern vet att att Maud Olofsson låtit partipiskan vina så pass hårt att den tredje centerpartistiska rösten som skulle kunna fälla regeringen är i hamn, åtminstone som en nedlagd röst? I vilket fall som helst är det bara att hålla med Martin Moberg om att den politiska våren ser spännande ut, åtminstone för sådana som gillar politisk s&m.

En "ny" logotype kurerar inte en sjuk politik

Sveriges Radio visar i ett reportage att regeringens politik, trots löften om motsatsen, tvingar svårt cancersjuka till arbetsförmedlingen. Ansvarig minister Cristina Husmark Pehrsson avböjer att kommentera, vilket förmodligen är det enda hon kan göra för att inte öka på oppositionens försprång i opinionen än mer.

Regeringens totala handlingsförlamning när deras skrivbordspolitik på socialförsäkringsområdet drabbar riktiga människor matchas dock inte av försöken att paketera den osmakliga politiken i ett fint omslag. Häromdagen kom den nya logotypen för "Alliansen", som fick högern att framstå i all sin infantilitet som en blandning av leksaksbutiker, djurprogram och Alfons Åberg.

Nästa genidrag blev att låta en av de myndigheter som ska handha socialförsäkringsslakten låna ett PR-mässigt handtag av det statsbärande partiet. Försäkringskassan har nämligen i en ny kampanj getts epitetet "Nya Försäkringskassan", med hjälp av samma logotype som "Nya Moderaterna". Huruvida detta främst är ett tecken på statsförvaltningens totala politisering som en förlängning av det moderata partikansliet; kombinationen drinkbord och f d MUF-are som blivit pr-konsulter som spårat ur; borgerlig kannibalism; eller helt enkelt den vanliga cynismen som präglar det borgerliga regerandet är dock inte klarlagt än.

Skam i ett litet kuvert

För att vinna valet har man nu från Moderat håll insett att det inte går att upprepa bedriften från 2006 och slå blå dunster i väljarna med tal om "utanförskap" och "arbetslinje". Ledordet verkar i stället bli skrämsel (förklätt till "trygghet" och hårdare tag).Av bara farten slänger man dock det sista av vad integritet och rättsäkerhet heter som moderatskutan har överbord.

Justitieminister Beatrice "Barnbestraffaren" Ask (M) kom i går med ett förslag som slår något slags rekord i dumhet. Säker i tron på att ingen vågar säga emot, av rädsla för att bli anklagad för att vara för prostitution, föreslog hon att personer som delges misstanke för brott mot sexköpslagen automatiskt skulle få delgivningen hemskickad i ett lätt igenkännligt kuvert. I Aftonbladet hävdar Ask att vi måste"visa vilka [de misstänkta sexköparna] är och låta människor i deras omgivning få veta." Dessutom så är det "nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far".

Så att vad ministern "lite vilt" alltså säger är att vi ska hänga ut personer till familj, grannar och övrig intresserad allmänhet för misstanke till brott. Det här med att vara oskyldig till motsatsen bevisats är tydligen ett sossepåfund som Ohly tvingat fram. 

Maken till populistdravel i rättsliga frågor trodde jag inte att en svensk minister var kapabel till, åtminstone inte innan sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Och då har jag ändå levt under Thomas Bodströms tid som justitieminister. Man fasar över vad som kommer härnäst under månaderna fram till valet.

Militarisera sjukförsäkringen

Idag presenterar ansvarig minister en viktig reform kring sjukförsäkringsfrågor på DN Debatt:

En viktig förändring är att vi tar bort tidsbegränsningen i stödet till [de skadade]. Idag finns en tidsbegränsning om fem år (3 + 2 år). Men vissa skador kan kräva betydligt mer långsiktig uppföljning medan andra skador inte visar sig alls förrän efter en viss tid. [Myndighetens] ansvar för stödåtgärder för [de skadade] ska finnas där så länge det behövs och är motiverat.

Tyvärr är det inte socialbidragsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) som skriver ovanstående rader, utan försvarsminister Sten Tolgfors (M) som presenterar ett paket till stöd för veteraner från militära utlandsinsatser.* Fast om ett departement tydligen fortfarande anser att vård ska ges efter behov och inte diagnos eller förfluten tid, kanske resonemanget kan smitta av sig på andra departement? Eller så är det möjligen så att Tolgfors inte underrättat resten i regeringen om sina planer att göra undantag från arbetsskattesänkarlinjen?


*  Alliansfritt Sverige noterar en obehaglig slutton i debattartikeln. Sten Tolgfors verkar mena att ett fullt legitimt och högst relevant stöd till veteranerna från militära utlandsinsatser, kräver att man inte får föra en politisk diskussion om det legitima och relevanta i den militära utlandsinsatsen som sådan:

Alla dessa konkreta förbättringar måste dock ramas in med entydigt politiskt stöd för Sveriges insatser och ansvarstagande för de soldater som utför dem. Soldaterna och deras anhöriga skall aldrig behöva känna att stödet hemifrån sviktar i utsatta lägen.

Spådom i kärnkraftsump

Fasaden av regeringsduglighet krackelerar allt mer för regeringen. Det borgerliga regerandet präglas av sifferfusk, hafs, slafs och ett evigt bråk med utförande myndigheter. Dessutom börjar de trogna voteringsslavarna i Riksdagen krångla och inte automatiskt rösta som husbonn vill. Regeringen, med möjligt undantag för Carl Bildts ego, kan väl överleva en förlorad votering om folkmordet som ottomanska riket utförde under Första världskriget. Fast förlorar regeringen den energipolitiska omröstningen som möjliggör nybyggnad av kärnkraft, är nog både "Alliansen" och de redan minimala chanserna till borgerlig seger i höst dödsdömda.

Bakgrunden är som följer. Regeringen är stressad då propositionen om energipolitiken måste presenteras till Riksdagen senast på tisdag om beslut ska kunna fattas innan valet. Propositionen innehåller ett upphävande av förbudet att bygga ny kärnkraft, samt öppnar upp för att tio nya reaktorer ska kunna byggas för att ersätta de tio som just nu är i drift. I praktiken innebär detta en satsning på kärnkraften, eftersom de nya reaktorerna kommer att ha större effekt än de gamla. Detta gör frågan problematisk för Centern, i och med att partiets traditionella kärnkraftsmotstånd därmed skulle skickas på slutförvaring.

Omröstningen i juni kan bli en rysare, eftersom det inte är självklart att regeringens majoritet på fyra ledamöter håller. Två ledamöter, har redan aviserat att de kommer att rösta nej, Solveig Ternström (C) och Eva Selin Lindgren (C), vilka båda belönats med att placeras utanför valbar plats till Riksdagen i valet 2010. Selin Lindgrens nej är särskilt intressant, eftersom hon är fysikprofessor från Chalmers, och utifrån det tydligt lyfter fram de olösta säkerhetsfrågorna kring en utbyggnad av kärnkraften.

Även om Ternström och Selin Lindgren inte viker sig för det hårda partiinterna trycket och röstar nej, kommer det inte att räcka. Regeringen har fortfarande majoritet, precis som Maud Olofsson lovat koalitionskamraterna.

Men en Centerledamot har inte bestämt sig, Sven Bergström, från Gävleborg. Bergström är en veteran, med 14 år i riksdagen, och tillika en gammal kärnkraftsmotståndare. Bergström har inte aviserat om hur han tänker rösta, även om trycket på honom från partiledningen måste vara mycket hårt. Någon vägledning till hur Bergström tänker agera kommer möjligen i en intervju i Dagens Nyheter där han både uttrycker besvikelse över att regeringen svikit vallöften om kärnkraften och säger:

Jag känner stark lojalitet med mina väljare i min valkrets Gävleborg, under alla år har de röstat och trott starkt på mig och där är opinionen helt klart emot – där vill man inte se några som helst ventiler som öppnar upp för ny kärnkraft.

Eftersom jag antar att läsarna inte gått i den Björklundska kadaverdisciplinskolan, och därför lärt sig användbara saker som att tänka självständigt, har alla redan räknat ut att ytterligare en röst krävs för att fälla regeringens förslag. Och den finns i den politiske vilden, tillika f d moderaten Göran Thingwall, som deklarerat att han tänker rösta nej. Inte för att han är emot förslaget som sådant, utan för att han inte fått gehör för sin hjärtefråga om privatläkarnas villkor. Thingwall var med om att fälla regeringen om folkmordet på armenier, och har deklarerat att han tänker göra det igen i denna fråga förutsatt att inte regeringen ändrar sig.

Kommer regeringens linje att fällas? Nej knappast. Centerpartiet arbetar hårt med att försöka göra så att helomvändningen framstår som någonting annat (vilket det förvirrade pressmeddelandet från Karin Nilsson (C) är ett exempel på). Jag har svårt att se att Sven Bergström röstar nej, även om det inte är omöjligt. Visserligen lämnar han riksdagen i höst, men är fortsatt aktiv i kommunalpolitiken i Hudiksvall. Dessutom är partilojaliteten väldigt stark i den gamla kadern av centerpartister. Fast visst, får han tydligt stöd av centerväljarna och opinionen är det inte omöjligt. Eller så läggs hans röst ned, så att regeringen ändå vinner, och samvetet bara belastas lite grann. Skulle Bergström faktiskt bli en säker nej-röst, kommer regeringen däremot med all säkerhet ge sig för Göran Thingwalls bluff, och ge honom de efterfrågade privatläkarreformerna. Det, ett ökat politikerförakt och en underminering av den parlamentariska demokratin, är ett billigt pris för att regeringen ska få som den vill.

En sak är dock säker. Regeringen kommer inte under några som helst omständigheter fatta det enda rimliga beslutet - nämligen att säkra en för landet gynnsam och långsiktigt stabil energipolitik, genom att förhandla fram en blocköverskridande lösning som kan beslutas om efter valet.

It's a (C)unning plan, my lord

De inre konvulsionerna inom Centerpartiet, sedan partiet i en klassisk centermanöver både kohandlat och dagtingat med sin övertygelse och övergett sitt kärnkraftsmotstånd, tar sig allt bisarrare uttryck. Riksdagsledamoten Karin Lindberg (C), går i ett pressmeddelande, och på sin blogg, ut och hävdar att omsvängningen från Centern bara är skenbar, eftersom det ändå inte går att bygga ny kärnkraft. I pressmeddelandet sägs:

I andra vågskålen låg kärnkraften. Men även här påverkade Centerpartiet överenskommelsen till att omfatta rigorösa miljöprövningskrav och ekonomiska åtaganden i form av krav på självfinansiering och totalt säkerhetsansvar.

I det fall en byggnation ska bli av ska det ske helt utan statliga pengar. Inga pengar varken direkt eller indirekt. Bolaget måste dessutom avsätta 12 miljarder i en fond för omedelbara åtgärder vid en olyckshändelse och utöver det återstår ett obegränsat ekonomiskt ansvar.
Professor Stephen Thomas bekräftade det vi i Centerpartiet utgick ifrån då vi kompromissade fram en energiöverenskommelse inom Alliansen. Det kommer att bli mycket svårt att räkna hem investeringen för ett nyproducerat kärnkraftverk.

 Som Alliansfritt Sverige poängterar, så ser det ut som att Karin Nilsson avslöjar vad som redan nu kan kvalificera som decenniets största politiska kupp. Centerpartiet har alltså  gått med på en kompromiss om kärnkraften, väl medveten om att några nya reaktorer inte kommer att byggas. Alltså har man heller inte svikit sina kärnväljare (skämtet avsiktligt).

Precis som Röda Berget, kan man undra vad konsekvenserna av detta blir såväl partiinternt som inom regeringskoalitionen. Frågorna är många; är resten av borgerligheten så lättlurade som Karin Nilsson antyder; är den kärnkraftskramande delen av Centerpartiet så lättlurade som Karin Nilsson antyder; och kommer Maud Olofsson ha en kniv i handen när hon ger sin riksdagsledamot från Kronoberg en vänskaplig dunk i ryggen nästa gång, eller inte? En sak är dock säker - Lützenndimman kring vad Centerpartiet egentligen tycker i kärnkraftsfrågan är definitivt inte på väg att lätta.
 
Det enda man kan glädjas åt i den här sorglustiga historien är att Karin Nilsson säger sig ha kommit till insikt till kärnkraftens ekonomiska omöjlighet efter att ha lyssnat på ett föredrag av den brittiska professorn Stephen Thomas  häromdagen. Det är aldrig fel, och tillika mer än en smula sällsynt numer, att regeringspartierna lyssnar på någon utan partibok i samband med sitt beslutsfattande. Fast å andra sidan, om det nu var så upplysande med professor Thomas föredrag, vill man inte veta vilket beslutsunderlag Centerstämman hade när den beslutade om en omsvängning av partiets energipolitik från första början - en råkopia på Federleys nya bok månne?

Sluta misshandla de sjuka, Husmark Pehrsson!

Sveriges Radio rapporterar om de senaste Kafka-artade turerna kring regeringens sjukförsäkringsfiasko. Det visar sig nu att den nya lagen om möjlighet till förlängd sjukförsäkring, som regeringen pressade fram i all hast p g a proteststormen mot deras orimliga hafsverk till sjukförsäkringsreform, stjälper snarare än hjälper. Detta eftersom det i sista stund gjordes:

...  ändringar i lagstiftningen som ger ökade möjligheter till förlängd sjukpenning i vissa fall. Men den lagen trädde i kraft samtidigt som de första 15 700 utförsäkrades vid årsskiftet.
De hann därför aldrig få sin rätt till förlängd sjukpenning prövad enligt de nya reglerna. I stället hamnade de i ett slags moment 22.

De utförsäkrade var tvungna att gå till Arbetsförmedlingen för att kunna få ersättning, men så fort de gjorde det ansågs de friska nog för att delta i programmet, och därmed också för friska för att få sjukpenning. Därför fick de också avslag om de hade ansökt om förlängd sjukpenning.

Alternativet för den som anser sig vara för sjuk för att arbeta, men är utförsäkrad från sjukförsäkringen, är således att inte skriva in sig i Arbetsförmedlingens program. Men det innebär samtidigt att man inte får någon försörjning, tills det att frågan prövats, vilket kan ta månader. Så den lättnad i reglerna som regeringen erbjöd, visade sig i praktiken handla om att de utförsäkrade fick hänvisas till att leva på socialbidrag eller anhöriga.

Det är när man läser detta bara att instämma i Alliansfritt Sveriges ilska - och konstatera att så här behandlar man fan inte folk. Någonting göras och det räcker inte att, som Johan Westerholm konstaterar, regeringspartierna ägnar sig åt semantiska ordlekar snarare än att lösa problemet ("införsäkring", vad är det för förbannat trams - en stupstock är en stupstock, som Veronica Palm konstaterar).

Visserligen tror jag som Roger Jönsson, att hela sjukförsäkringsdebaclet kommer slå tillbaka på regeringspartierna själva i valrörelsen, och bidra till regeringsskifte i höst.Men det är många långa månader tills dess, och det är många människor som hinner drabbas av utförsäkringspolitiken innan dess. Det enda regeringen har att göra, är att göra om och göra rätt i sjukförsäkringsfrågan, riva upp de monumentalt misslyckade reformerna och börja om på nytt. Fast den gången rekommenderas att lyssna på expertis och remissinstanser som inte tycker som en själv.

Till sist, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson - innan du drar fram ditt positiv och spelar den gamla uttjatade visan om att allt är utförande myndigheters och inte regeringens fel - ansvaret och makten är ytterst dina och ingen annans. Ta konsekvenserna och avgå. Det räcker nu.

Spara och SlösO

De lika oberoende, som opartiska och välbalanserade, organisationerna Timbro och Skattebetalarnas förening har startat en kampanj mot slöseri med skattebetalarnas pengar - SlösO. I en debattartikel i Svenska Dagbladet uppmanar de befolkningen i riket att höra av sig med information om hur den kleptokratiska taxeringseliten förslösar verklighetens folks pengar.

Initiativet är såklart utmärkt, och tillika ett synnerligen progressivt förslag. Högerorganisationerna som står bakom SlösO t o m citerar den socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers devis "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Så det är bara för alla med hjärtat tilll vänster att gå in på SlösO:s praktiska formulär och ange slöseriet.

Det gäller dock att skynda sig - tipsandet är redan i full gång, så att en del är redan taget. Storstad vill anmäla avknoppningar, ombildningar av hyresrätter, vårdnadsbidraget, Vårdval Stockholm och nya jobb för 2,5 miljoner kronor stycket. Emil Broberg tipsar å sin sida SlösO om bl a obeskattade förmögheter som bara ligger och växer utan att göra nytta, offentligt finansierad privat städning, försäljningar av offentliga verksamheter till underpris, samt avregleringar och privatiseringar som fördyrar och försämrar.

Själv funderar jag på att ange följande till Stasi-Slöso (Slösi?):

- Cristina Husmark Pehrsson, S-O Littorin, & Gunnar Axén - för att bedriva en socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitik som gör folk mer, i stället för mindre, sjuka och arbetslösa,

- Riksdagen - eftersom regeringens totala obenägenhet att följa kammarens beslut i fråga om erkännandet av folkmordet på armenier, visar att det folkvalda parlamentet under den borgerliga regeringen inte ens är att betrakta som ett transportkompani längre,

- Ifpi  - för att de använder det av skattebetalarna finansierade rättsväsendet och polisen, till att bedriva hetsjakt och utpressning på samma skattebetalare i det upphovsrättsindustriella komplexets intresse,

- Friskolorna - för att utarma det nationella utbildningssystemet i sin helhet, genom att använda sig av pseudo-marknadsekonomiska mekanismer på ett område totalt olämpligt för marknadsstyrning, vilket leder till att resurser som bättre kunnat användas för att utbilda morgondagens arbetskraft och medborgare slösas bort i transaktionskostnader och privata vinster,

- Sverigedemokraterna - för att vi inte har råd att inte ha invandrare här i landet.

(Ja, jag vet att SlösO-svamlet egentligen är en direktimporterad kampanj från högraste högerkanten i USA, där man genom en populistisk konstgräsrotskampanj vill bidra till en politik för en minimal stat med maximala skattesänkningar för de rika. Men ska man ändå sticka en tumme i ögat på högern, kan man lika gärna ha deras egna vantar på sig).

Då Beatrice Ask rör sig, står Lagrådet stilla

Alla som oroat sig över  att integriteten här i landet är allt för starkt skyddad, samt för Johan Pehrsons (FP) blodtryck, kan andas ut. Justitieminister Beatrice Ask (M) har beslutat sig för att högaktligen ignorera Lagrådets starka invändningar mot förslaget om att kunna drogtesta barn under 15 år utan föräldrarnas medtycke, vilket tidigare kommenterats här i bloggen.

Att regeringen snarast använder Lagrådet som smakråd är egentligen ingen nyhet (för så gör i ärlighetens namn de flesta regeringar när propositionshetsen är som värst i slutet av mandatperioderna). Fast det är inte den konstitutionella aspekten som är den intressanta. Istället är det sättet som Beatrice Ask argumenterar på när hon intervjuas i diverse medier. Och då menar jag inte det argumentum ad hominem som hon använder när hon säger att "Alla dömda man träffar säger 'varför var det ingen som reagerade tidigare'"?

Nej, det problematiska är snarast den fortsatta totala likgiltighet som präglar politiken i integritetsfrågor, där mönstret består från Ipred- och FRA-lagstiftningen. Du som vanlig medborgare/borgerlig väljare med rent mjöl i påsen ska inte oroa dig över att den represssiva makten ökar, eftersom meningen är att att stävja buset, som du väl ändå inte tillhör, eller? Att t o m Lagrådet hänvisar till att drogtester bevisligen missbrukas av ordningsmakten, och att riskerna för det ökar när personen i fråga inte är straffmyndig struntar Ask i. Det viktiga är att samhället markerar att man "inte accepterar vad som helst".  Med en klockren Schlingmannsk språkvändning, menar justitieministern även att drogtester på icke-straffmyndiga är ett sätt att inte sänka straffmyndighetsåldern.

Den borgerliga rättspolitiken visar sig återigen bestå av en kombination av övertro på hårdare tag, ökad repression, inskränkning av den personliga integriteten samt en användning av lagstiftningen som signalsystem snarare än ett medel för rättsystemet att motverka brott. Intressanta diskussioner om konsekvensen, samt avsaknaden av konsekvenser, av denna politik, finns bloggat av Lars-Erick och Jakob Heidbrink.

Ett första steg mot avskaffandet av batongliberalismen är att rösta bort de borgerliga i september. Sedan börjar det verkligt svåra arbetet för de rödgröna - att skapa en alternativ, human och effektiv rätts- och kriminalvårdspolitik, som inte präglas av populism i vare sig Ask eller Bodström-tappning.

Den som sa det han var det, Ulf Lindberg

I Svenska Dagbladet går Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg till hårt angrepp mot f d TCO-ekonomen Roland Spånt. Spånt hade i en tidigare debattartikel hävdat att rut-avdragets effekter grovt överdrivits av Almega. I sina försök att neutralisera kritiken mot avdragets lika små som snedfördelande effekter, gräver Lindberg djupt i invektivportföljen. Innan Lindberg går vidare och kallar Spånt för oseriös och lurendrejare, börjar han därför sin artikel med meningen "Roland Spånt är en till ekonom förklädd politiker".

Nu kan man visserligen, som undertecknad, ha inställningen att man inte kan frikoppla ekonomi från politik och samhällsförhållanden i övrigt. Det obeaktat är ändå Ulf Lindbergs anklagelse för att vara en politiker i ekonomkläder en praktfull tegelsten rakt genom den egna glashusväggen. För, som påpekats på ett flertal håll, är Ulf Lindberg själv en politiker. 2006 kandiderade han (såvitt det inte finns fler näringspolitiska chefer som heter Ulf Lindberg) till kommunfullmäktige i Haninge och han har dessutom medverkat på interna FP-seminarier inför valrörelsen så sent som december 2009 (se här på sidan 5). Så i praktiken ogiltigförklarar Ulf Lindberg sin egen rätt att komma med åsikter i rut-frågan.

Hur detta ska tolkas är oklart. Möjligen drivs Ulf Lindberg av ett masochistiskt självhat, men då borde han väl i dessa dagar snarare vara centerpartist? Kanske är det hela en bekräftelse på misstanken att Folkpartiet egentligen inte är ett parti, utan ett politisk-exekutivt utskott till arbetsgivaroganiationerna (är Moderaterna i såfall underrättade om att deras plats blivit tagen?). Eller så har Ulf Lindberg, i insikten över att pigavdraget trots försök till dimridåer och lögner om motsatsen, blivit avklätt som den ineffektiva och orättvisa reform det är, helt enkelt tagit en rövare för att rädda vad som räddas kan?

Partipi(C)kan viner i uranfrågan

Centerpartiet brukade ha decentralisering som hjärtefråga - så mycket som möjligt skulle avgöras så nära de styrda som möjligt. Visserligen har den maximen urvattnats betänkligt på sistone, Centern verkar nuförtiden snarast anse att så mycket som möjligt ska avgöras så nära Sturecompagniet som möjligt. En sista (?) dödsryckning för decentraliseringstanken verkar dock komma i form av det för partiet så efterhängsna kärnkraftsspöket.

Näringsutskottet beslutade den 11 mars att föreslå Riksdagen att inte utvidga det kommunala vetot mot uranbrytning till att också omfatta ett veto mot prospektering. Det intressanta i sammanhanget är att bland de motioner som utskottet föreslår ska avslås ingår sådana som skrivits av centerpartister.

Det paradoxala läget har alltså uppstått att näringsutskottets linje inte har majoritet i kammaren, förutsatt att de centerpartister som motionerat om ett kommunalt veto mot uranprospektering följer sina egna motioner. Alltså råder i princip samma parlamentariska läge i uranfrågan, som den som uppkommit sedan Centerpartiet kovänt även i  kärnkraftspolitiken som helhet.

Den centerpartistiske ledamoten i näringsutskottet Jan Andersson  tar det hela med ro, och säger till Sveriges radio att han förutsätter att motionärerna i omröstningen följer Centerstämmans beslut. Dock verkar inte alla ledamöter helt pigga på att dagtinga med sina samveten. Riksdagsledamoten Eva Selin Lindgren menar i en TT-intervju att riksdagsledamöter inte ska behöva "göra våld på sina samveten", och att den hårda partipiskan som tvingar ledamöterna att rösta mot sina egna motioner är ett "demokratiproblem".

Nu är jag tveksam till att vare sig denna eller den andra omröstningen om kärnkraftspolitiken kommer att leda till en förlust för regeringen. Till det är S&M-tendenserna i styrningen av de borgerliga riksdagsledamöterna  alltför hårda. Så för enkelhetens skull är nog, även i detta fall, en rödgrön röst i september att föredra.

Inte ens regeringen begriper sin egen "arbetslinje"

Det är mycket som är obegripligt kring regeringens arbetsmarknadspolitik, bland annat huruvida den kan sägas existera överhuvudtaget, samt hur de lyckats få det gamla ledordet arbetslinjen att handla om bajs. Till de som inte förstår har nu sällat sig regeringen själv.

SVT konfronterar i inslaget ovan statssekreteraren Eva Uddén Sonnegård, statssekreterare till arbetsmarknadsminister S-O Littorin (M), med det till synes kontraproduktiva upplägget på reglerna för åtgärderna för långtidsarbetslösa. De långtidsarbetslösa som går i den s k fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin (idag ca 19 000 personer, om ett par år förmodligen mer än dubbelt så många) ska slussas ut i sysselsättning hos arbetsgivare som inte behöver betala något för deras arbetskraft. Tanken är att anknytningen till arbetsmarknaden ska ge dessa personer att kraft och incitament att söka arbete. Innan man får ett arbete brukar dock det första logiska steget vara att man ansöker om att få det. Det brukar å sin sida kräva en viss tidsåtgång, Men på fas tre-jobben, ges ingen, eller mycket lite, sådan tid, utan de som går i  programmet måste söka jobb på sin fritid, eller på de fåtal timmar i månaden som är avsatta för ändamålet. 

Hyr regeringen tänkt här är oklart. De kanske resonerade som så att den som varit långtidsarbetslös har en stor vana att skriva ansökningar, så att det går mycket fortare än för den som haft en anställning länge och som inte har ansökningsvanan inne.  (Själv tänkte jag naivt nog tvärtom, att den som varit långtidsarbetslös kanske behöver mer stöd och tid för att få till en bra ansökningsprocess, men det är ju uppenbart att jag är fast i sossenormativiteten). För oss som inte nått samma insiktsnivå som regeringen, ser det onekligen ut som att upplägget av "arbetslinjens" jobb- och utvecklingsgaranti motverkar de långtidsarbetslösas möjligheter att söka nytt jobb.

Och det är här statssekreterare Uddén Sonnegård kommer in. På frågan från SVT om detta är ett rimligt upplägg svarar statssekreteraren nej, det står i förordningen om jobb- och utvecklingsgarantin att minst en femtedel av tiden ska vikas till jobbsökande. Men si det gör det inte! När SVT granskar förordningstexten finns det inte med några krav på att de som är i åtgärderna ska beredas tid för jobbsökande.

Nuvarande regering har inte direkt präglats av sin kompetens, men man borde åtminstone kunna begära att den kan hålla koll på sina egna regler. Annars är det inte konstigt att de myndigheter som ska verkställa besluten inte hänger med. Fast som vanligt under denna mandatperiod präglas regerandet av slarv och hafsverk när de ideologiska projekten ska sjösättas innan regeringen röstas ut på historiens skräphög.

Stolpskott av Johan Pehrson

När den borgerliga majoriteten i Riksdagen skulle utse folk i utskotten efter valet 2006 måste de ha utgått från principen att utse bocken till trädgårdsmästare. Det skulle exempelvis förklara varför Gunnar Axén (M) gjordes ordförande i socialförsäkringsutskottet med mandat att mobba enskilda medborgare.

Samma princip verkar Folkpartiet ha gått efter när de gjorde Johan Pehrson till ledamot i justitieutskottet, och tillika partiets rättpolitiske talesman. Pehrsons debattartikelhistoria präglas t ex av batongliberalismens krav på hårdare tag och mer befogenheter till ordningsmakten. Gärna då utan trams om integritet och dylikt pjåsk.

Nyligen fick regeringens förslag om att tillåta drogtester med tvång för barn under 15 år, samt öka brottsutredningarna av icke straffmyndiga personer, blankt nej av Lagrådet. Motiveringen var bland annat att åtgärderna vore oproportionerliga och skulle kränka den personliga integriteten, samt vara ett steg mot en reell sänkning av straffmyndighetsåldern.

Lagrådets dalteri fick självklart Johan Pehrson att gå i taket. På sin blogg skriver han om att Lagrådet gjort ett "stolpskott". För att verkligen understryka hur illa Lagrådets utlåtande är och underminera deras auktoritet, använder Pehrson sig av personangrepp på den lägsta skalan. Han skriver:

Det framstår som om Lagrådet helst av allt skulle vilja avkriminalisera eget bruk. Jag känner inte till dessa aktuella domares historia, men det vore intressant att gräva i hur de agerade på 70- och 80-talet när detta debatterades och vi senare kriminaliserade eget bruk av narkotika.

När inte juristerna tycker som Johan Pehrson vill hänger sig han således åt insinuanta konspirationsteorier mot, kombinerat med en arrogant inkompetensförklaring av, av landets höga jurister. Mårten Schultz poängterar i Juridikbloggen att Pehrsons "ofräscha" inställning till maktdelning mellan jurister och politiker förutsätter att de förra aldrig får tycka annorlunda än de senare. Upphovsträtan påpekar å sin sida att Johan Pehrson i princip verkar tycka att politisk registrering och åsiktskontroll vore önskvärt.

Själv hoppas jag bara att Pehrson inte i sin politiska roll börjar översätta sina egna, synnerligen liberalt hållna, bevisföringsprinciper, som han använder i sina anklagelser mot Lagrådet, till rättsväsendet i stort. Det skulle kunna få häxprocesserna att framstå som ett elevrådsmöte, på lågstadiet.

Uppdatering
Kanske Johan Pehrson, när han ändå har slagit i gång sin ilskemaskin, kan rikta vreden även mot koalitionsbröderna. Efter att ha övergett sina traditionella väljare, söker Centern nämligen nya gräsrötter (avsiktlig putslustighet), genom riksdagskandidaten Johan Hedin (Stureplans-C) som lyfter frågan om legalisering av cannabis. Det delvis med det något oväntade argumentet att det kan vara bra för handelsbalansen. Om utspelet kan täta läckorna i det sjunkande Centerskeppet tvista de lärde om men en sak är säker - det krävs förmodligen en hel del röka för att  kunna förstå sig på Centerpartiets nuvarande politik.

Slut i RUTan

Pigavdraget - RUT - har varit de senaste dagarnas hetaste politiska fråga. Det har bl a gällt desperat kampanjfiskande efter nya slående akronymer, i hopp om att hitta nog med väljare för hundsimmande borgerliga partier kring fyraprocents-spärren (RIT-avdraget); såväl som borgerlighetens numera traditionella fuskräknande och kreativa bokföring kring sin politik ("11000" "nya" "jobb").

Dock börjar frågan tappa sina proportioner. SEKO:s ordförande Janne Rudén konstaterar på Politikerbloggen att om RUT-avdraget blir en avgörande valfråga är "Sverige slut som nation". Det bottnar i en undersökning om att avdraget för de hushållsnära tjänsterna egentligen är en marginell fråga, som det stora flertalet av medborgarna (till skillnad mot den mediala eliten) inte bryr sig om när det ställs mot något vettigt alternativt sätt att använda skattepengarna på. Och det är just de vettiga sätten att använda skattepengarna på som RUT-debatten skymmer.

Även Björn Elmbrant är inne på samma spår i Dagens Arena, där han refererar en artikel i Tiden av f d socialministern Anna Hedborg (S). Den viktiga debatten är hur man återskapar ett socialförsäkringssystem värt namnet, vilket inkluderar medelklassen och får den att vilja finansiera den gemensamma sektorn. Och det handlar definitivt inte om att skapa system för skattesubventionerad hundrastning för de rikas jyckar.

Och i detta kan jag bara hålla med. Det är dags för oppositionen att lyfta blicken sluta låta de borgerliga sätta dagordningen. Så panga RUTan, rödgröna, och börja att på allvar i stället diskutera vilken välfärdsstat vi vill ha och hur vi når den.

Odell ser grandet i Ohlys öga

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) försöker i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet slå de två vänsterflugorna Reepalu och Ohly i en smäll. Resultatet blir dock ett trött upprepande av kända (frireligiösa) ståndpunkter, och en manifestation av regeringens uppgivenhet och maktlöshet inför det kommande valet.

Odell hänvisar till en artikel i Wall Street Journal där Daniel Schwammenthal skriver om svenska judars situation i Malmö. Artikeln i WSJ är en enastående uppvisning i vinklad journalistik, vilket inte minst syns i uttryck som "Eurabia", och svepande formuleringar om effekten av 20 % muslimer i Malmö och "traditional Swedish anti-Zionism". Mats Odell citerar ändå gladeligen att kombinationen av en fientlig inställning mot Israel bland muslimska invandrare och i den svenska vänstern skapar en "explosiv cocktail".

Med Odells sätt att resonera kan man alltså aldrig någonsin kritisera staten Israels agerande, eller andra yttringar av den sionistiska ideologin, eftersom det hotar riskera till bildliga eller bokstavliga molotov-cocktail-attacker. För att verkligen understryka allvaret i saken gör den gode ministern en tribut till Godwins lag* och hänvisar till Kristallnatten. Röda Berget sammanfattar argumentationstekniken väl - den som kritiserar Israel ska antingen anklagas för att vara anti-semit, eller göras moraliskt ansvarig för den palestinska sidans handlingar. Odells resonemang haltar dock en smula, då han också kräver att Vänsterpartiet och Lars Ohly ska markera hårdare mot Hamas - vilket med hans sätt att resonera skulle leda till övergrepp på svenska palestinier och andra araber.

Om det är någon som faktiskt legitimerar något är det dock Mats Odell själv. Som Emil Broberg konstaterar gör ministern snarare de svenska judarna en otjänst, när han medvetet sammanblandar dem med staten Israel. Vänder man på Odells resonemang (d v s att man inte får kritisera staten Israel eftersom det hotar leda till anti-semitiska uttryck), så blir den absurda konsekvensen att Mats Odell logiskt sett menar att det är rimligt att rikta protester mot den förda israeliska politikern mot just judiska individer i Sverige. Självklart är det inte så, men det pekar på hur snett Mats Odell resonerar i sin iver att stödja det den nuvarande israeliska regeringen och samtidigt inrikespolitiskt kunna ropa att "kosackerna kommer".

Mats Odell avslutar sin debattartikel med att bålt hävda det är Vänsterpartiets och Lars Ohlys ansvar att judar ska känna sig trygga, och att Mona Sahlin ska ta sitt ansvar att se till att de gör det. Peter Andersson noterar att även Nyamko Sabuni (FP) är inne på samma spår. Men snälla Sabuni och Odell, valet är först i september, det återstår några månader där det faktiskt är ni som både har makten och ansvaret. Det kanske inte känns så, men er regering har inte skickats på skräphögen riktigt än.


* D v s tesen om att ju längre en (internet)diskussion pågår, går sannolikheten om att en jämförelse eller liknelse med Hitler eller nazismen kommer att göras mot ett.

Göran Hägglund - sverigedemokraternas nya stora ledargestalt

Det finns mycket sagt, varav somligt är klokt, i debatten och mediestormen kring kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (S), uttalande om situationen för den judiska befolkningen i Malmö. Det som är riktigt intressant i sammanhanget är emellertid hur frågan kommit att bli en del i vad som artar sig till den smutsigaste valkampanjen som förts i landet sedan valkungadömets avskaffande.

I SVT:s Agenda söndagen den 7 mars debatterade Mona Sahlin (S) och Göran Hägglund (?D) om frågan. Martin Moberg uppmärksammar i sin blogg att KD-ledaren i debatten först gjorde billiga partipolitiska poänger på frågan, för att sedan låna ett av den sverigedemokratiska Åsa-Nisse-rasismens favoritargument. Hägglund anklagade nämligen Socialdemokraterna i Malmö för att mer eller mindre vara gisslan till hatbrottshetsande malmöitiska muslimer, eftersom Ilmar Reepalu inte kan "stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer."


Som Alliansfritt Sverige konstaterar är uttalande anmärkningsvärt, inte bara för att det osar konspirationsteori, utan för att Göran Hägglund rent Magnus Rantorpskt, implicerar att en mycket stor del av den muslimska befolkningen i Malmö bejakar hatbrott mot judar. Röda Berget påpekar att Hägglund därmed i svepande ordalag skuldbelägger den majoritet av stadens befolkning som antingen är muslimer, "vänstermänniskor", eller, gud förbjude, både och.

Vad som är beklämmande med Hägglund klavertramp är inte att han solkar ner finaste nattvardskjortan med lika smutsiga som billiga kampanjknep. Det som framför allt oroar är att KD:s partiledare fiskar i bruna vatten i sitt angrepp mot Socialdemokraterna. Statsvetaren Ulf Bjereld efterlyser i sin blogg ett klargörande från Göran Hägglund. Fast klargörandet har redan kommit - från sverigedemokraternas ordförare Jimmie Åkesson:

”Jag vill tacka Göran Hägglund för att han, om än i förtäckta ordalag, hade modet att beröra ett känsligt men mycket viktigt ämne.”

Vår på spåren - i transportpolitiken råder fortsatt fimbulvinter

Minusgraderna och snöfallet börjar så sakteliga släppa sitt grepp över den minnesvärda vintern 2010. Alla tecken i skyn tyder dock på att regeringens transportpolitik fortfarande präglas av en nyliberal Kung Bore.

Från en rad håll har det påpekats att spårsystemets bristande förmåga att hantera påfrestningar beror på regeringens låt gå-politik till såväl underhåll som politisk styrning av infrastrukturen. SEKO menade att problemen beror på att staten "leker marknad med järnvägen" och att ansvar för systemet måste regleras mer, i stället för att utsättas för "tokkonkurrens". Avregleringen leder till kortsiktighet och fragmentisering, medan långsiktigheten kommer på skam.

Även från forskarhåll är kritiken mot regeringens passivitet stark. IVA presenterat en slutrapport om den långsiktiga nationella järnvägsutvecklingen, som en del i projektet "Det långsiktiga spåret". Det intressanta med rapporten är att man visserligen bejakar regeringens linje om ökad konkurrens, samtidigt som man pekar på behovet av ökat politiskt ansvarstagande. I slutrapporten, vilket upprepas i en debattartikel i Upsala Nya Tidning, betonas nödvändigheten av politisk styrning och samordning i järnvägen, just därför att sektorn är avreglerad. Avregleringen kräver mer av aktiv politik, inte mindre, eftersom ingen aktör längre har ett systemansvar, som SJ hade innan 1988. Kort sagt är det en uppmaning att ta ansvar och sluta spela Svarte Petter med järnvägen. För vem ska annars fatta de långsiktiga besluten om utbyggnad och upprustning av järnvägssystemet? Tågkaoset, menar statsvetarprofessorn Marie Demker i Svenska Dagbladet, är i slutändan bara statens fel.

Frågan har även fått en politisk bäring. Trafikutskottets ordförande Lena Hallengren skriver i ett debattinlägg på Svenska Dagbladet att det är dags att stoppa avregleringen. Behovet av samordning i infrastrukturen, nödvändigheten att se helheten i transportsystemet, säkrandet av den regionala trafiken, effektiviteten i användningen av skattemedel, samt klimatmålen, talar alla för att det är dags för politisk handling, och komma bort från regeringens ideologiska förblindning. Hallengren konstaterar, som tidigare denna blogg, att alla avregleringsexperiment som genomförts slutat på samma sätt. Privatiseringarna av järnvägarna i Storbritannien, Nya Zeeland och Estland, har samtliga slutat med praktfiaskon och återreglering.

Regeringens illustra ansvariga infrastrukturminister Åsa Torstensson visar dock med önskvärd tydlighet att hon ingenting lärt och ingenting förstått, utan häver i SVT:s Rapport (1.13 in i inslaget nedan) i stället robotaktigt ur sig det eviga regeringsmantrat "[Med ökad] Konkurrens här, liksom på andra områden, har man möjlighet att få ut mer underhåll eller mer spår för varje insatt skattekrona" .