Arkelsten, kul namn men knappast någon superskurk

Nestorn i den svenska spinndoktorkåren, Per Schlingmann, avgick idag som Moderaternas partisekreterare, rapporteras det i mediesvängen. Mannen som gav trianguleringen, nyspråket och slogansnattandet ett ansikte ersätts av en person med ett nära på lika lättparodierat namn, Sofia Arkelsten.

Högern hoppas, och delar av vänstern fasar, att Arkelsten kommer bli alla progressiva krafters ärkenemesis, i kraft av att vara ung, kvinna och miljökunnigare än resten av borgerligheten tillsammans. Men förtvivlen icke, O! du progressive. Alliansfritt Sverige påminner om hur nämnda Sofia Arkelsten blev sönderägd i just miljöfrågorna av någon som visserligen är av manligt kön, men är ännu yngre än henne - han gick på gymnasiet. Läs och hav förtröstan. (För det verkar inte varit något undantag).

Centern fullbordar kärnkraftssveket

Svenska Naturskyddsföreningen redovisar idag en undersökning där man tillfrågat riksdagsledamöterna om deras syn på svensk uranbrytning. Föga förvånande för den som följt vårens och sommarens pinsamma Center-krumbukter i energipolitiken, visar det sig att, trots löftena från valet 2006, så är två av tre av Centerpartiets riksdagsledamöter mot ett förbud för svensk uranbrytning. Två av tre centerpartistiska riksdagsledamöter vill alltså öppna för en gruvbrytning som innebär stora risker för natur och miljö, enorma irreparabla ingrepp i den fysiska miljön och som bidrar till ökad risk, ett avfallsproblem som kommer ta tusentals år att hantera samt kärnvapenspridning (d v s det som Den Käre Ledaren Reinfeldt häromsistens framhävde som det största utrikespolitiska problemet).

Att manegen därmed borde vara krattad för en storskalig svensk uranbrytning borde härmed stå klart. Detta med tanke på 1) den ökade mängden prospekteringstillstånd efter uran på svensk mark; 2) att Centerpartiets storebröder i borgarfamiljen M och FP är för uranbrytnng; samt 3) efterfrågan på uran kommer öka i samma takt som den svenska kärnkraftproduktionen som en följd av borgarnas energiuppgörelse. Ett tecken så gott som något är väl att Centerpartiet i smyg ändrat sitt valmanifest för att bl a få till vagare skrivningar om den kommunala vetorätten kring uranbrytningen

Undrar hur Maud tänker försöka bortförklara det här svikna vallöftet? Kanske kommer man hävda att Centern  var emot uranbrytning 2006, men det var inget skarpt förslag utan en reformambition? Eller så menar hon, precis som när man tog bort förbudet mot expansionen av kärnkraften, att bara för att man tillåter någonting kommer det inte hända, åtminstone tills någon frågar Jan Björklund. Eller så säger hon för en gång skull som det är: Centerpartiet sviker både sina väljare, sin själ och kommande generationer - för att med ett dagtingat samvete få sitta vid maktens köttgrytor i Rosenbad.

Det gröna kosackvalet

Centerpartiets  panikplan för att klamra sig fast i Riksdagen är lättläst som en pekbok skriven av Karl Rove. Först ska partiet blankt vägra att regera med "kommunister" (medan det tydligen är acceptabelt för C att regera med passivt stöd av främlingsfientliga i en brunblå kompott); för att sedan skrämma över Miljöpartiets väljare till sig själva genom att hota med kommunismens spöke, exempelvis med affischer riktade till den som är "Miljövän men inte socialist".

Fast med tanke på partiets pinsamt usla resultat efter fyra år som innehavare av miljötaburetten är det nog mer passande att uppmana någon som tillhör följande kategorier väljare att rösta på Centern:

"Miljövän men inte kärnkraftsmotståndare"

"Miljö- men inte djurvän"

"Miljövän men inte klimatorolig"

"Miljövän men inte kollektivtrafikresenär"

"Miljövän men inte rädd för lite kemikalier"

"Miljövän men inte så mycket att det blir dyrt eller besvärligt"

Lycka till i kampanjen, Centervänner!

Högersväng i klimatfrågan

Ingen kan ha undgått att vintern 2009/10 varit bister. Några som dock håller värmen uppe är skaran av klimatförnekare som utnyttjar nyheterna om hackade klimatforskaremail, IPCC:s taffliga ledning och det svenska samhällets nedrustade förmåga att hantera (rätt normala) vinterförhållanden, till att driva tesen om att den globala mänskligt orsakade uppvärmningen är en bluff. Tyvärr finns det tendenser till att den farhåga som tidigare luftats här i bloggen, börjar besannas - klimatfrågan politiseras alltmer, med hjälp av klimatskeptiker och klimathaverister som får en allt tydligare högerprofil.

Aftonbladet kommenterar i en ledare hur bloggaren och den högljudda klimatskeptikern Maggie Thauersköld Crusell tydligt lånar av den amerikanska ultrakonservativa kristna högern. Vilket inte är så konstigt med tanke på att hon själv rör sig i de svenska delarna av samma konservativa rörelse kring Livets Ord.

Riksdagsmannen Lars Gustafsson (KD) skriver en debattartikel i Newsmill från ett "snöfyllt Halland", där han i samma text lyckas hänvisa till Marbodalkök, det svenska förbudet mot att utveckla ny kärnkraft sedan folkomröstningen 1980 och potatispesten på Irland på 1840-talet. Hur de sakerna hänger ihop i klimatfrågan är dock obegripligt, utom möjligen om man tagit ogudaktigt många och djupa klunkar av nattvardsvinet. Gustafsson rider sedan ut på korståg mot "åsiktsmonopolet" i forskningen, vilken hotar leda till en samhällsförändring, som inte behövs eftersom ingen ändå kan veta med säkerhet hur framtiden blir (vilket låter en smula underligt, eftersom just Kristdemokrater om några borde ha en klar uppfattning EXAKT om hur framtiden kommer att bli, som det är uppenbarat i Skriften).

Vad Gustafsson gör är, som Alliansfritt Sverige konstaterar, att underminera vetenskapen samtidigt som han göder klimathaverister och konspirationsteoretiker. Den som inte tror mig kan läsa kommentarsfältet till Gustafssons artikel. Eller ännu hellre, som Piprök uppmärksammat, kommentarerna till Thauersköld Crusells bloggangrepp på Bo Ekmans debattinlägg i Dagens Nyheter, om att en ny världsordning måste till för att hantera klimatproblematiken. Sådana sublima kombinationer av invektiv och gamla kommunistdiktatorer som uppvisas i de kommentarerna skulle inte ens Johnny Munkhammar klara av att åstadkomma.

Nu vet vi inte om den klimatskeptiska miljöpopulismen kommer att bli någon mer betydande politisk kraft i Sverige. Men den har definitivt tagit sig in i debatten, på bekostnad av forskningens legitimitet I Svenska Dagbladet drev t ex Tomas Gür tesen om att klimatforskningen är politiserad, vilket är att bädda för att i nästa steg säga verkligen göra politik av saken och hävda att man ur ett nyliberalt perspektiv kan överlåta frågan till marknaden. Biology & Politics, har i flera inlägg visat på hur klimatfrågan hamnat i en medial motvind. "Forskningen" ställs mot "skeptikern", vilket döljer att forskning till sin natur enbart levererar sannolikheter som ständigt omprövas; samtidigt som skeptikernas utsagor av varierande sannnigshalt jämställs som minst lika giltiga, trots att de oftast inte utsatts för samma granskning eller kvalitetskrav. På så sätt skapar medielogiken en seger för kunskapsrelativismen. Det är kanske till gagn för medieproducenter, nyliberala kapitalismkramare, eller (ironiskt nog) religiösa fundamentalister - men frågan är om det är bra för vare sig isbjörnarna eller oss andra, den rådande fimbulvintern till trots.

Dagens Klimatnyheter

Lagom till fyrverkerikrevader, tolvslag och decennieslut, leverade Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström på nyårsafton en kolumn om klimatfrågan i Dagens Nyheter. Med utgångspunkt i fiaskot på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn, efterlyser han ett nytänkande i klimatfrågan. Stormen kring de hackade forskarmailen i Storbritannien menar han är ett av tecknen på att:

... IPCC[FN:s klimatpanel]-kretsen har brutit mot fundamentala regler för vetenskaplig prövning och diskussion och bör ha förverkat allt förtroende i forskarsamhället.

Lösningen på miljöproblemet är heller inte ändrat beteende, utan allt går bra bara folk tänker lite mer positivt kring miljöfrågorna:

Dagens process bygger på att obehag ska fördelas mellan länder. Ett alternativt paradigm skulle kunna vara att en ädel tävlan inleds om vilket samhälle som är mest innovativt i fråga om att utveckla och introducera ny energiteknik

På Uppsalainitiativets blogg, och i delvis omarbetad form på Second Opinion, råkar Hans Bergströms argumentation ut för ett formidabelt kalhygge till sågning. Vad Bergström framför allt gör, menar man, är att sprida myter i klimatfrågan. Det finns inga belägg för systematiskt forskningsfusk, om det inte är så att konspirationen omfattar så gott som all vetenskaplig publicering i världen. Man kan undra var bevisen för en sådan massiv konspiration finns och vem som ligger bakom den, i så fall. Den beryktade internationella vindkraftsmaffian, månne?

Bergström menar också att USA, trots att man inte undertecknat Kyotoprotokollet, under 00-talet minskat sina utsläpp lika mycket som EU-länderna. Det ska ha drivits fram av ett överlägset tekniskt innovationsklimat i USA, samt att man önskat undkomma ett beroende av energi från "skurkstater".  Alldeles oavsett vad man tror om innovationsklimatet i USA i sin helhet, vid sidan av sprudlande kreativa kluster som Silicon Valley, så missar Bergström, enligt bloggreplikerna från Uppsala, målet. USA:s utsläpp under 90-talet ökade kraftigt medan EU:s stod relativt stilla, så att utsläppen per capita idag är dubbelt så höga i USA jämfört med Europa. Det underminerar tesen om det amerikanska innovationssystemets överlägsenhet, samtidigt som det visar att en global överenskommelse som Kyoto-protokollet, med alla sina brister, inte alls är ett hinder för innovation och effektiv teknikutveckling på klimatområdet.

Hur kan man då förklara att Hans Bergström till synes hamnar så fel när han gör politik av klimatforskningen. Statsvetardocenten Bergström kan knappast vara okunnig om hur forskning går till, med ständig vetenskaplig prövning och omprövning av etablerade sanningar (vilket för övrigt diskuteras på ett intressant sätt med en lite annan vinkel av Piprök). Kanske har Uppsalainitiativet rätt i att det är det amerikanska perspektivet och debatten som spökar, eftersom Hans Bergström sedan flera år är bosatt i USA?

I värsta fall är artikeln kanske ett tecken på en blockpolitisering av klimatfrågan även i Sverige. Det är en tydlig trend i USA där opinionsmätningar visar att 68 % av republikanerna inte alls är oroade över klimatfrågan och den globala uppvärmningen, mot 7 % av demokraterna. Rikard Warlenius är inne på den sistnämnda linjen i sin recension i Aftonbladet av James Hoggans och Richard Littlemores "The Climate Cover-up", om fossilindustrins arbete med att undvika eller fördröja för dem skadlig klimatlagstiftning. Warlenius påpekar i recensionen att man kan observera hur delar av den svenska högern trevande börjar försöka sig på en hemmavävd klimatskepticism. Om han har rätt i detta är det tyvärr svårt att se hur en regering med Andreas Carlgren som miljöminister skulle kunna hålla emot ifall det börjar blåsa en klimatskeptisk storm från höger.

Vem blir Sveriges klimat-Palin?

Klimatrevisionisternas våta dröm, de forskarmail som hackare kommit åt från ett brittiskt forskningsinstitut, har nu även gett krut åt den f d vicepresidentkandidaten och f d Alaska-guvernörens Sarah Palins kampanj för att bli republikansk presidentkandidat 2012. I en artikel i Washington Post, som även återges i The Guardian, ställer sig Palin klart i det klimatrevisionistiska lägret, när hon uppmanar president Obama att bojkotta klimatmötet COP-15 i Köpenhamn.

Palin upprepar klimatförnekarnas argument att klimatfrågan mer handlar om politik än om vetenskapliga fakta. Den epost och de andra dokument som läckt ut från det hackade forskargruppen påstås visa att de vetenskapsmän som hävdar att koldioxidutsläppen håller på att leda till en global katastrofal klimatförändring, tillhör en liten vetenskaplig krets med en politisk agenda. COP-15 kan enligt henne därför inte göra något åt vädret, bara förstöra ekonomin. Därför borde USA bojkotta mötet, eftersom minskade utsläpp enbart kommer leda till ökade kostnader för konsumenterna och skattebetalarna.

Palins uttalanden kräver en del tankemöda för att få ihop logiskt. Å ena sidan hävdar hon i artikeln att hon alltid menat att politik ska bygga på sund vetenskap och inte politik. Alldeles bortsett från att det är logiskt omöjligt, är det starka ord från en kreationist. Å andra sidan gör hon just politik av det hela, eftersom hon hela tiden hänvisar till amerikanska inrikesförhållanden när hon pratar för en patriotisk amerikansk publik. Att hon sedan inte kan förklara varför en liten ondskefull krets av klimatforskare skulle vilja manipulera president Obama och resten av världens ledare till att förstöra USA:s ekonomi ökar inte direkt på trovärdigheten i hennes analys.

I tidskriften The Atlantic, lustmördar Marc Ambinder Palins argumentation. Hon lyckas t ex inte förklara hur en epost-konversation mellan några forskare, som dessutom är flera år gammal, kan motbevisa mängder av forskning som stöder teserna om klimatförändringarna. Speciellt som väldigt lite av den hackade informationen handlade om forskning, utan om digitalt skitprat forskare emellan. Att sedan Palin inte kan skilja på klimat och väder, och att det är en avgörande skillnad på att förändra vädret och att göra något åt klimatförändringarna, gör inte hennes sak starkare. Över huvud taget väljer Palin att konsekvent och oproblematiserande stödja sig på sådan forskning som enbart stöder hennes synvinkel, utom i de fall då hon låter bli att alls grunda sitt tyckande på vetenskapen.

Som den demokratiske kongressmannen Ed Markey påpekar i ett blogginlägg, är Palins uttalande ur ett vetenskapligt perspektiv struntprat. Hon kan t ex inte förklara varför det senaste decenniet varit bland de varmaste i världshistorien. Markey kopplar det hela till en republikansk politisk kampanj för att återvinna makten, i vilket de allierar sig med de starka industriintressen och lobbygrupper som alltid stött partiet. Saudierna är t ex inte speciellt intresserade av en minskad efterfråga på olja. Samma analys av kopplingen mellan inrikespolitik och klimatrevisionism gör andra amerikanska liberala bedömare, som exempelvis Michael Tomasky i sin blogg.

Sarah Palin har på ett sätt en osviklig timing, när hon kommer med sitt utspel precis som Köpenhamnsmötet startar och Barack Obama lovat delta i slutfaserna av mötet för att om möjligt få ett avtal till stånd. Dock, som Suzanne Goldenberg kommenterar i sin blogg, har Palin ur en annan synvinkel en sanslöst dålig timing. Det rimmar lite illa att klimatförneka med hänvisning till att isbjörnarna i Alaska mår bra, när bilder på hur svältande isbjörnar i uppvärmningens spår tvingas kannibalisera på sina ungar sveper runt jorden.

Utan tvekan kommer klimatrevisionismen i dess politiska skepnad, likt den Sarah Palin ger uttryck för, att vinna fäste även i Sverige. Klimatförnekare har vi redan, men de håller sig än så länge i princip utanför den seriösa politiska sfären. Men tendenser finns. Sveriges egen Ann Coulter, Anna Anka, har en julkalender i Aftonbladet, där hon bland annat menar att svenskar inte behöver ändra sitt beteende, eftersom allt ändå hänger på kineserna (men hon glömmer sitt eget kära USA). Så det skulle kanske inte förvåna om en Bert Karlsson-typ en dag står på ett torg nära dig och menar att stigande vattennivåer inte är någon fara - så länge man har en back att stå på. Fast å andra sidan, med en miljöminister som Andreas Carlgren kanske marknaden för miljöpopulism är mättad.

Ett mail betyder så lite

När jag i lördags handlade inför den stora Mammon-högtiden, var det ovanligt trångt om saligheten på stadens gator. Dels fick jag makas med isbjörnar och pingviner, som demonstrerade mot att deras habitat hotades av den globala uppvärmningen. Dels fick jag löpa gatlopp mellan minst tre olika, mer eller mindre rabiata, grupper, som hävdade att de demonstrerande djuren alls inte hade något att oroa sig över, utom möjligen tjuvjägare. Standardargumentet, som gick att läsa från plakat och flygblad och som ropades ut av agitatorerna var "Climategate".

Historien i korthet är som följer. Det brittiska klimatforskningsinstitutet CRU fick sin email hackad (här kan man fråga av vilka, och på vems uppdrag), varefter emailkonversationerna prompt spreds på nätet. Mailen visar dels att forskarna baktalar sina motståndare, och dels att data i vissa fall till synes manipulerats för att bättre passa med modellerna. Från klimatskeptikerhåll hävdas att detta motbevisar teorin om den globala uppvärmingen, samt underminerar resultaten från FN:s klimatpanel IPCC. Detta ska också mörkas av medierna och den politiska eliten, som av egenintresse driver en falsk linje om att världen står inför en klimatkatastrof.

Men vad är då den verkliga betydelsen av den läckta e-postkonversationen? Det finns två delar av det svaret, den ena rör om avslöjandet skadat arbetet för miljön, det andra rör vad detta säger om vad vetenskapen har att säga om klimatförändringarna.

För att börja med om trovärdigheten för miljöarbetet påverkats, är svaret nog ja. Frågan är bara hur mycket och hur långvarig effekten blir. Man ska inte glömma bort, som George Monbiot kommenterar i sin blogg, att klimatskeptikerna under flera år både fört en förtalskampanj mot klimatforskare och manipulerat eller använta data på ytterst tveksamma sätt. Risken är dock att om båda sidor framstår som lika goda kålsupare så kommer den politiska processen i klimatfrågorna att bli mycket svårare att föra. Inte minst om de som arbetar för miljön ständigt tvingas värja sig mot fuskanklagelser snarare än framföra sina argument.

Erik Svensson kommenterar emellertid i ett debattinlägg på Second Opinion att svenska medier i stort sett hanterat rapporteringen kring email-skandalen bra. Framför allt har man inte fallit till föga för de högljudda lobbygrupperna som önskat att använda saken till att skjuta fram sina positioner på dagordningen. Klimatskeptikerna har dragit alldeles för stora växlar på de felaktigheter som avslöjats, utan att någonting grundläggande egentligen förändrats i klimatmodellerna.

Det leder över till den andra betydelsen av klimatmailskandalen, nämligen synen på vetenskapen. Piprök-bloggen har en, så vit jag kan bedöma, bra genomgång av argumenten ur en naturvetenskaplig synpunkt. Samtidigt konstaterar han att egentligen är inte manipulationerna som avslöjats speciellt avgörande, och ytterst marginella. Att sedan en grupp forskare i en mailkonversation kallar motståndare för "idiot" är kanske ouppfostrat, men inte värre än vad som förekommer inom all internkommunikation på mail, eller för den delen ett fikarum. Homo Politicus konstaterar att den enda nyheten kanske är att den akademiska världen består av revir som folk tenderar att försvara. I Guardian skriver Mark Lynas om att forskarna nog får väna sig vid att de inte längre lever i en bubbla somingen bryr sig om, utan att det omgivande samhället i allra högsta grad är intresserad av vad de gör. Det ställer i sin tur ökade krav på god forskningssed och hög etisk standard. Samtidigt varnar han för de allt fulare knepen och den förändrade strategin från klimatförnekarna.

Så vad lär vi oss i slutändan av klimatmailskandalen? Egentligen inte mer än två saker. Miljöfrågorna kommer att bli allt mer politicerande och bli föremål för en ideologisk kamp. Det vi ser nu är bara början på det som komma skall när klimatförändringar och energi- och råvarubrist kommer att göra en bred konsenus i samhället och mellan nationer mycket svår att uppnå. Till och med i Sverige har vi, som konstaterats både här och där, en regering som inte tycker att klimathotet är en nödvändig förutsättning för att förändra vare sig folks beteende eller bilpark.

Den andra slutsatsen är att vi faktiskt måste ha en öppen och förutsättnignslös diskussion om vetenskapen. Dess slutsatser är aldrig gjutna i sten, frågeställningar kan vara fel, metoder kan vara missvisande och ibland tar man blindskär. Men genom kontinuerlig och metodisk prövning och testande når vetenskapen till sist stegvis såväl kunskap som tekniska framsteg. Det vet forskare och andra vetenskapligt skolade, men långt ifrån hela allmänheten. Därför måste forskarvärlden både bli mer ödmjuk och pedagogisk, för att kunna få ut sitt livsviktiga budskap utan att väcka skepticism eller skapa förvirring. Nu om någonsin är det viktigt att akademikerna klättrar ut ur sina elfenbenstorn.

Miljöministern på väg

Stackars Andreas Carlgren. Inte nog med att hans julstök drabbas av att han måste ned till Köpenhamn, för att som ordförande för EU:s miljöministrar vara med att försöka ro ett allt mer dödfött klimattoppmöte i hamn.

Dessutom blir han desavouerad av sin egen statsminister, som inför världens ledare kräver att man ska ta ansvar, göra uppoffringar och ändra sitt beteende för att rädda miljön. I ett slag underminerar därigenom Reinfeldt det omsorgsfulla arbete som Carlgren gjort för att försäkra svenska folket om att ingenting behöver göras i miljöpolitiken. Titta bara:



Alla vet ju att klimatfrågorna bäst löses genom teknisk utveckling, huvudet i sanden och glatt humör. Att sedan experterna hävdar att det finns ett samband mellan väginvesteringar, ökad trafik och ökade utsläpp och miljöpåverkan, är absolut ingen orsak till att stoppa Förbifart Stockholm.

Sedan måste ju Carlgren utstå alla illasinnade angrepp från miljövänstern, som vill skicka tillbaka mänskligheten till stenåldern. Det är t ex ologiskt att, som Birgitta Sevefjord, anklaga Carlgren för svek, när han gjort en 180-graders sväng på motorvägen, och numer kallar Förbifart Stockholm för en seger för miljön. Om man är centerpartistisk minister ingår det i arbetsbeskrivningen att vela och dagtinga med sin övertygelse, annars känner ingen igen partiet.

Och när sedan Maud Olofsson och partiledningen, för att skala av sig partiets lantliga Stureplansimage, satt sig in i de senaste (nåja) samhällsvetenskapliga teorierna, och behandlar klimathotet som vore det en social konstruktion. Då kommer glädjedödare, som Christian Valtersson, och hävdar att miljöproblemen är reellt existerande. Hur ska man då kunna uppfylla centerledningens plan att "kunna köra bil utan att ha dåligt samvete"?

Sedan måste miljövänstertokarna ha missat att Centerpartiet faktiskt inte sitter ensam vid makten, utan är i en koalition med bland annat Kristdemokraterna. Ska man ha balans i den borgerliga koalitionen måste således alla som är med i regeringen vara troende. Är man då ljummen i sin tro på gudomliga väsen, får man tro på något annat, som t ex teknikens under.

Otack är dessutom världens lön. När Andreas Carlgren i en intervju i Aftonbladet faktiskt säger att (det av regeringen ägda, och av det centerpartistiskt kontrollerade Näringsdepartementet styrda) Vattenfall av miljöskäl måste göra sig av med sina kolkraftverk. Då kontrar den otacksamma boulevardblaskan med att låta Eva Franchell anklaga miljöministern för miljörasism. Det är grymt orättvist att jämföra hur Carlgren agerade som kommunalråd i Ekerö, när motorvägen skulle dras genom kommunen, med hans agerande som miljöminister, när motorvägen ska gå över mark vid de barnrika och invandrartäta förorterna Akalla och Hjulsta, men under mark i Ekerö. Det finns självklart inget samband mellan de båda uttalandena - i det förra fallet var ju Andreas Carlgren emot Förbifart Stockholm, i det andra för.