KD:arna måste vara tokiga

Det kan bero på det kalkbemängda vattnet, den högkyrkligt genomkonservativa miljön, lukten från veterinärutbildningens djurstallar, eller något helt annat, men det finns definitivt någonting i Uppsala som får stadens borgare att hela tiden löpa amok i tokigheter.

Tubesala-Centern är en modern klassiker, med sina tjuvfilmningar av lata arbetare, valfilmer om blommor och blogginlägg om tjockisskatt, pensionärsparasiter, hyenadräkter och indragen yttrandefrihet för besvärliga konstnärer. Men C är inte ohotade herrar på tökhögerns täppa i Uppsala. Långt därifrån. Den positionen hålls av Kristdemokraterna.

Den bakomliggande orsaken är förmodligen att KD i Uppsala är så genuint infiltrerat av Livets Ord att ren Trotskij hade blivit grön av avund. Det har fått till konsekvens att den politiska realismen konstant får stryka på foten för fundamentalistiska prioriteringar, vilket för en utomstående framkallar ångestblandade skrattparoxysmer.

Exemplen är otaliga. I en insändare i Upsala Nya Tidning den 28 december 2010 lyckades riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) få i det närmaste full poäng för den intellektuella saltomortal han gjorde genom att koppla samman svenska elevers dåliga resultat i Pisa-undersökningen med att skolavslutningar inte hålls i kyrkan. Jag som alltid naivt trott att kopplingen mellan kyrkobesök och elevers läskunskaper upphörde i samma stund som man avskaffade husförhören...

Priset tas dock (åtminstone just nu) av Jonas Segersam, KD-politiker i Uppsala läns landsting. Det hade egentligen räckt med att nämna namnet på hans blogg - Segersams patriarkala blogg - för att indikera vidden på tokerierna. Fast när man väl börjar läsa vad Johan Segersam skriver där, är det så illa att till och med ledarredaktionen i det annars så borgerligt lojala husorganet UNT reagerar med bestörtning.

Tydligast är det när Segersam försöker sig på att  kommentera självmordsbombningen i Stockholm den 11 december 2010; något som utmynnar i en uppvisning i sossebashing som sällan setts sedan Palmes dagar, ihopmixat med en fashionabel islamofobisk retorik. Det är enligt honom t ex ett problem i efterdyningarna av självmordsbomben att "det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam". Sedan går han raskt över till att vifta med ett varningens finger om att "islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser". Segersam avrundar sedan med ett härligt argumentum ad populum där svensken i gemen (a k a verklighetens folk) enligt honom håller med om att "världen skulle vara bättre utan radikal islamism".

Bortsett från att Jonas Segersam inte kan skilja på islam och islamism och är patologiskt oförmögen att argumentera på ett sådant sätt att en utomstående förstår resonemanget, stjäl han dessutom så mycket SD-retorik att Jimmie borde få royalty. Hur den logiska kopplingen mellan en islamistisk självmordsbombare och socialdemokratin faktiskt ser ut lämnas dock obesvarat, men man kan misstänka att Segersam hängt för mycket på Flashback och läst om Mona Muslim.

Politiska stollestolpskott som Oscarsson och Segersam gör en kanske inte stolt över våra folkvalda. Dock kan man inte ta ifrån dem att de tillför en humordimension i politiken som gör att man nästan, men bara nästan, önskar att KD undviker den oundvikliga utplåningen i kommande val.

Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast  skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling. 

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring  personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja. 

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a  Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd". 

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet).  Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val. 

Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt  hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

Gud hörde inte bön på Gotland

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Tänker KD?

Nej, bilden ovan är inte fejkad. Det är en lika genuin som galen kristdemokratisk kampanj för att mota sverigedemokraterna i grind. Att man samtidigt förstärker fördomarna mot invandrare, och bekräftar fördomarna om KD som ett parti för folk som ska veta sin plats i livet, verkar inte bekomma dem alls. Så för ovanlighetens skull håller jag inte med Alliansfritt Sverige - frågan är inte hur, utan om, KD tänker.

Highway to Hägglund

Jag trodde inte det var möjligt, men Joakim Hörsing har faktiskt satt fingret på att ett av problemen med Göran Hägglunds gärning är att han är för lite kristen. Det låter helt bisarrt, givet partiets frimicklarsolkiga politiska gärning, och misslyckade försök att vara Högerns good cop; men den som förstått historien om den barmhärtige samariten (Luk. 10:25-37) skulle omöjligt kunna stå bakom en politik som går ut på att öka klyftorna, försämra för de svagaste i samhället, utförsäkra sjuka in till socialbidrag eller hänvisa dödssjuka och gravt handikappade till Arbetsförmedlingen.

Möjligen kan KD:s stöd till Högerns välfärdsslakt förklaras av att Göran Hägglund tror att sjukvården borde ersättas av helbrägdagörelse och att döden ändå bara är första steget på den rättroendes eviga chartersemester i himmelriket. Min begränsade teologiska kunskap till trots, vågar jag mig dock på en gissning att ifall Hägglund, snarare än jag själv, har rätt i fråga om hur livet efter detta gestaltar sig, så är det nog bäst att vi båda klär oss i asbestkalsonger på Domens dag.

Fundamentalister i alla länder, förenen eder!

Alliansfritt Sverige uppmärksammar att Tuve Skånberg (KD), tvåa på partiets lista till Riksdagen i norra och östra Skåne, skrivit en debattartikel där han kräver "blasfemiförbud". Motivet till att han vill ha ett förbud mot hädelse är incidenten kring den galna pingstpastor i Florida som ville ha bokbål med Koranen den 11 september, vilket enligt Skånberg hotade leda till "religionskrig".

Skånbergs argumentation för att återinföra förbudet att häda (som togs bort 1970 i Sverige) är lika förvirrad som en  sverigedemokratisk budget. Han hävdar å ena sidan att yttrande- och tryckfriheten är omistlig; men poängterar å andra sidan i stycket efter att det behövs skydd mot hets och uppvigling när det gäller religion speciellt som "västliga sekulariserade medier" inte kan hantera frågor om hets och respekt för religion. Vilket dels kan tyckas vara en aning självmotsägande, samtidigt som han praktiskt nog glömmer bort att religionsfriheten också innebär frihet från religion. Sedan tycker Skånberg att den irländska lagen mot hädelse från ifjol är problematisk (vilket är vettigt eftersom det är en lag som kan leda till €25 000 i böter på synnerligen tveksamma grunder); men vill istället införa en trosfridsparagraf som den i Norge, vilken kan leda till fängelse för förövaren.

Att Kristdemokraterna har en, ironiskt nog, rätt relativistisk syn på det här med yttrandefrihet har märkts i valrörelsen. Men Skånbergs uttalande är inte bara problematiskt för att det visar på hur KD, trots upprepade påståenden om motsatsen, har problem med att hålla isär politik och religion. Det är dessutom en öppen fråga hur Skånbergs påstådda värn om muslimer som religiös minoritet passar ihop med hans uttalade ambition att ge kristendomen en särställning t ex i skolan? Och hur hanterar man den uppenbara ideologiska sprickan i partiet när en annan kristdemokratisk toppkandidat till Riksdagen, Annelie Enochson i Göteborg, enligt Västnytt gjort tvärtom och länkat till islamofober på sin blogg?

I denna interna KD-strid verkar dock Tuve Skånbergs linje, för en utomstående, mer fruktbar. Representerar man ett parti som består av religiösa minoriteter som inte har någon naturlig plats i ett modernt sekulariserat samhälle, är det smartast att både kräva lagskydd för sin egen extremposition, och samtidigt söka allianser med andra grupperingar som är i samma läge. Själv yrkar jag inte på ett förbud mot Skånberg, men hoppas att minst 96,1 % av de röstande på söndag markerar att yttrande- och religionsfriheten är så pass viktig att de väljer ett annat parti.

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag  vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:

- Inskränkningar i yttrandefriheten

- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)

- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning

- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning

- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare

- Samt  en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Kristdemokraternas minoritetssamarbete med SD - blåkopian

Göran Hägglund (KD) sade i en intervju i Dagens Nyheter idag att han är beredd att regera vidare i minoritetsställning om sverigedemokraterna blir vägmästare i Riksdagen. Hur det kan sluta syns tydligt på lokal nivå - i Karlskrona föredrar t ex det kristdemokratiska kommunalrådet att samarbeta med det "reko" SD före S.

Kristdemokraternas valarbetaretik

I Vimmerby tidning avslöjas att Kristdemokraterna i Vimmerby använder sin maktposition i kommunen till att få personer med hjärnskador att arbeta som gratis arbetskraft i KD:s valarbete. Eller gratis och gratis, de handikappade fick faktiskt en tårta för besväret. Den ansvariga politikern Elisabeth Lago Nilsson (med titeln "trebarnsmamma") försvarar tilltaget med att "det är särskilt svårt för [handikappomsorgen] att hitta bra jobb till deltagarna under sommaren".

Om detta finns mycket att säga. Peter Högberg undrar om det är utnyttjande av förståndshandikapppade som är substansen bakom KD:s (något modesta) valslogan "Ett mänskligare Sverige". Alliansfritt Sverige talar å sin sida om skandal. Medan Badlands Hyena tycker att man kan utveckla idén till fler områden, så att man t ex låter de hjärnskadade fylla i nätomröstningar för att skapa virtuellt stöd åt regeringspartierna. Kort sagt, en logisk vidareutveckling av arbetslinjen.

Innan jag kommer med ett eget utlåtande i frågan om KD:s agerande i Vimmerby är förenligt med judisk-kristen etik, eller bara utslaget av vanligt hederligt arrogant pampvälde, måste jag dock ha mer fakta i frågan utöver det som framgår av den hittillsvarande rapporteringen. Var det så att de gratisarbetande valarbetarna var hjärnskadade redan innan, eller uppkom problemen medan de hanterade Kristdemokraternas valmaterial?

Kris(t)demokratisk valtaktik slår snett

Ibland förstår jag inte hur Kristdemokraternas valstrateger tänker. Läget är som bekant prekärt eftersom partiet leker lindansare på fyraprocentsspärren, då verklighetens folk visade sig inte bestå av vare sig frimicklare eller hemmafruar i någon särskilt stor omfattning. Alltså måste KD i valkampanjen mobilisera partiets bas, d v s de tokkristna.

Och till en början har det ju gått bra. Partipastorn Göran Hägglund gick ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där han menade att kriminalvården ska leda till den straffades moraliska uppbyggnad. Visserligen kan detta möjligen reta partiets evangelistiska valmanskår då det lutar en aning mot det katolska sakramentet bikten, men det är samtidigt i linje med den borgerliga skam och straff-politiken på religiös grund och det är alltid bra att visa enighet i regeringsställning.

De bokstavstroende kärnväljarna kan ändå alltid entusiasmeras på andra sätt. Exempelvis genom att, som rapporteras från Gotland, låta en man i profetskägg (dock vit så man inte får fel sorts troende i båten) predika avhållsamhet och förklara att homosexualitet inte är funktionellt biologiskt sett. Händerna på täcket-retorik, ska således entusiasmera de kristna väljarmassorna. (Även om man kan ifrågasätta Gute-KD:arnas datorvana. Det räcker med ett par snabba googlingar för att hitta gott om filmklipp på nätet som visar att homosexuellt sex visst är biologiskt funktionellt.)  

Men så låter man ungdomsförbundet KDU förstöra alltihop genom att starta en kampanj där valstrategin går helt om intet. Dels fiskar man i en redan inpinkad moderat nisch, genom att framstå som välkammat maniska Anton Abele-typer. Dels tydliggör man den borgerliga splittringen i utbildningspolitiken; eftersom KDU framstår som riktiga latmaskar som vill slöa på utan att anstränga sig i sina praktiska program, medan man överlåter pluggandet till Jan Björklund-stachanoviterna i spetsutbildningarna. En image som de ytterligare understryker med den medvetna felstavningen  "Låt de praktiska utbildningar vara praktiska".

Se själva:

Odell ser grandet i Ohlys öga

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) försöker i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet slå de två vänsterflugorna Reepalu och Ohly i en smäll. Resultatet blir dock ett trött upprepande av kända (frireligiösa) ståndpunkter, och en manifestation av regeringens uppgivenhet och maktlöshet inför det kommande valet.

Odell hänvisar till en artikel i Wall Street Journal där Daniel Schwammenthal skriver om svenska judars situation i Malmö. Artikeln i WSJ är en enastående uppvisning i vinklad journalistik, vilket inte minst syns i uttryck som "Eurabia", och svepande formuleringar om effekten av 20 % muslimer i Malmö och "traditional Swedish anti-Zionism". Mats Odell citerar ändå gladeligen att kombinationen av en fientlig inställning mot Israel bland muslimska invandrare och i den svenska vänstern skapar en "explosiv cocktail".

Med Odells sätt att resonera kan man alltså aldrig någonsin kritisera staten Israels agerande, eller andra yttringar av den sionistiska ideologin, eftersom det hotar riskera till bildliga eller bokstavliga molotov-cocktail-attacker. För att verkligen understryka allvaret i saken gör den gode ministern en tribut till Godwins lag* och hänvisar till Kristallnatten. Röda Berget sammanfattar argumentationstekniken väl - den som kritiserar Israel ska antingen anklagas för att vara anti-semit, eller göras moraliskt ansvarig för den palestinska sidans handlingar. Odells resonemang haltar dock en smula, då han också kräver att Vänsterpartiet och Lars Ohly ska markera hårdare mot Hamas - vilket med hans sätt att resonera skulle leda till övergrepp på svenska palestinier och andra araber.

Om det är någon som faktiskt legitimerar något är det dock Mats Odell själv. Som Emil Broberg konstaterar gör ministern snarare de svenska judarna en otjänst, när han medvetet sammanblandar dem med staten Israel. Vänder man på Odells resonemang (d v s att man inte får kritisera staten Israel eftersom det hotar leda till anti-semitiska uttryck), så blir den absurda konsekvensen att Mats Odell logiskt sett menar att det är rimligt att rikta protester mot den förda israeliska politikern mot just judiska individer i Sverige. Självklart är det inte så, men det pekar på hur snett Mats Odell resonerar i sin iver att stödja det den nuvarande israeliska regeringen och samtidigt inrikespolitiskt kunna ropa att "kosackerna kommer".

Mats Odell avslutar sin debattartikel med att bålt hävda det är Vänsterpartiets och Lars Ohlys ansvar att judar ska känna sig trygga, och att Mona Sahlin ska ta sitt ansvar att se till att de gör det. Peter Andersson noterar att även Nyamko Sabuni (FP) är inne på samma spår. Men snälla Sabuni och Odell, valet är först i september, det återstår några månader där det faktiskt är ni som både har makten och ansvaret. Det kanske inte känns så, men er regering har inte skickats på skräphögen riktigt än.


* D v s tesen om att ju längre en (internet)diskussion pågår, går sannolikheten om att en jämförelse eller liknelse med Hitler eller nazismen kommer att göras mot ett.

Maria Larssons eviga undanflykt

Sverige har en äldre- och folkhälsominister. Hon heter Maria Larsson, är kristdemokrat, och har allt som oftast svårt att föra någon vettig politik, när allt som regeringen i övrigt gör tenderar att antingen slå mot de äldre, eller mot folkhälsan, eller gärna både och.

I ett sådant läge finns bara en sak att göra om man tillhör ett parti som balanserar på nedflyttningsstrecket -  man gör ett lika dramatiskt som tomt utspel.  Alltså går man ut med pukor och trumpeter och pekar på behovet att rätta till missförhållanden som alla tycker är fruktansvärda, dock utan att göra några som helst förpliktelser att faktiskt göra något påtagligt åt saken.

Symbolpolitik kallas det med andra ord, och kan illustreras med en nyhet från häromdagen. Maria Larsson gjorde ett braskande utspel på temat "stoppa vräkningar av barn". Hade hon menat allvar hade detta åtföljts av ett konkret och kraftfullt åtgärdsprogram. Det är dock på förhand omöjligt, eftersom den borgerliga bostadspolitiken går ut på att göra ingenting, vilket lastbilsminister Mats Odell gång på gång bevisat i ord och (brist på) handling. I stället vill Larsson tillsätta en samordnare, och dela ut 50 miljoner i stimulansmedel till kommunerna. Pengar som även om det funnits bostäder att tillgå, i princip är småsmulor som knappast får någon reell verkan på problemet med barn som vräks.För säkerhets skull sätter Larsson datumet 2012 för att åtgärden ska slå igenom, så att saken garanterat ska vara glömd utifall regeringen mirakelräddas vid makten.

Överhuvudtaget chansar Maria Larsson på att det politiska minnet bland allmänheten är kort. Hela saken är nämligen en favorit i repris, då ministern redan 2007 föreslog åtgärder mot kommuner som vräker barn. Inte heller den gången fick någonting kosta pengar, utan hon förelsog en "skamlista" med motiveringen "Benchmarking brukar fungera, statistik är effektivt". (Det sistnämnda borde hon för övrigt ha berättat för Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund innan de började trixa med statistiken i partiledardebatten i Agenda). 

Nej, Maria Larsson borde nog hålla sig till Kristdemokraternas patenterade valstrategi, d v s att undvika att diskutera regeringens politik, vilket bara kan få förödande konsekvenser, utan i stället fiska efter ströväljare i grumliga vatten med hjälp av partiets patenterade dimridåpopulism. Fast å andra sidan har inte Maria Larsson varit speciellt lyckad med det heller, annat än i att offra partilinjen i alkoholfrågan och tillåta längre öppettider för verklighetens Stureplansfolk; samt hävda att det enda som verklighetens tidningsläsare kan tillägna sig på en kultursida är Sex and the City och dansband.

Göran Hägglund och verklighetens arvssynd

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund utfrågades av TV4 häromdagen och kom med inte mindre än två häpnadsväckande avslöjanden. Till att börja med erkände han att:

Vilka av de tio budorden har du brutit mot?
– Jag kan nog bocka av de flesta, ...

Minst sex av de tio budorden (2 Mos 20:3-16) ska KD-ledaren alltså ha brutit mot. Vissa är uppenbara - bara man sätter sig i den nuvarande regeringen har man offrat anständigheten på Mammons altare. Om man vidare antar att han inte gjort något brottsligt (och således varken dräpt, stulit eller begått mened), borde någon eller eller några av Hägglunds fru (du skall inte begå äktenskapsbrott); Hägglunds grannar (du skall inte ha begär till din nästas hus); samt Hägglunds grannfru, dess hushållsnära tjänst och/eller bönderna i Bankerydstrakten (du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa) ha klara skäl att oroa sig.

Framför allt borde Hägglunds barn ta sig ett allvarligt samtal med pappa som dragit arvssynden över dem, med tanke på vad Luther säger i sin lilla katekes om hur gud ser på dem som bryter hans bud:

Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led...

Det andra häpnadsväckande avslöjandet som Hägglund kom med var när han definierade vad som faktiskt menas med det så beramade uttrycket "verklighetens folk":

Vilka är "verklighetens folk"?
– Det är ett begrepp som jag framför allt lanserande för att beskriva att det finns personer på olika arenor som vill styra över människors liv på ett sätt som går över gränsen, ...

Uttalandet kan inte tolkas på annat sätt än en frondering mot regeringens omänskliga socialförsäkringspolitik, som konstant går över gränsen för att styra över människors liv, allt för korta sjukskrivningstiden med i snitt tre timmar. Och jag som misstagit mig och hela tiden trott att den otroligt lyckade kampanjen varit ett lika desperat som taffligt försök att rädda ett sjunkande parti med hjälp av nykonservativa kulturkrigskampanjmetoder direktimporterade från den amerikanska kristna högern.

Vålnadsbidraget

Regeringens linje att konsekvent låta ideologin snarare än verkligheten styra politiken orsakar ibland en sådan brist på logik i dess politik att man tror att det gått en maska modell större i rymd-tid-väven. Samtidigt som kroniskt sjuka ska piskas ut på en icke-existerande arbetsmarknad, eftersom de inte längre har rätt till den försäkring som det borgerliga nyspråket döpt om till bidrag, har regeringen infört vårdnadsbidraget, som tvärtom ska ge fullt friska människor betalt för att inte arbeta. Arbetslinjen verkar således upphöra i höjd med Göran Hägglunds socialdepartement.

Dagens Nyheter skriver (mer utvecklat i papperstidningen än på nätet bör inflikas) om hur vårdnadsbidraget inte slagit igenom på bred front ens i det grundmurat blåa Stockholm, med de invandrartäta förorterna som undantag. På grund av detta har förskolor tvingats lägga ned i dessa stadsdelar. Farhågor har också framförts om att detta kommer att förstärka segregationen i de invandrartäta områdena och inverka menligt på barnens språkutveckling.

Vårdnadsbidraget försvaras i tidningen endast av Kristdemokraternas familjepolitiska talesperson Emma Henriksson, som kommer med följande synnerligen pregnanta (skämtsamheten medveten) analys:

Det barnen förlorar i språkutveckling tar de igen i trygghet. Och barn lär sig svenska snabbt sedan, de är så receptiva.

Jag hade gärna sett den forskning som Henriksson stöder detta på. Om sådan finns, och inte är baserad på någon av testamentena eller apokryferna, bör hon fundera på att skippa politiken och satsa på pedagogiken, där hon verkar ha material för en raketartad forskarkarriär.

Att totalt ignorera integrationsaspekten av vårdnadsbidraget som KD konstant vägrar att göra är livsfarligt. Dels därför att det faktiskt förstärker segregationen, dels därför att det hotar ge sverigedemokraterna vatten på sin kvarn. Vad KD:s frikyrkopastorfamiljeanpassade politik i praktiken gör är att de försörjer och passiviserar låginkomsttagarfamiljer i segregerade förorter, och besannar på så sätt SD:s bild av de bidragsberoende invandrarna.Erfarenheterna från Norge, och deras kontantstötte, avskräcker, som både HBT-sossen och Mats Persson visar från olika politiska perspektiv. I Norge har man kunnat visa på förödande effekter på invandrarkvinnornas deltagande på arbetsmarknaden bosatta i deras motsvarighet till miljonprogramsområden.

Man kan bara hålla med Johan Sjölander som i sin blogg hoppas på att oppositionen vågar ta barnens parti, även om det är kontroversiellt och berör den svåra integrationsproblematiken. Egentligen borde väl också de övriga borgerliga partierna agera mot den kristdemokratiska hemmafruromantiken översatt till praktisk politik. Dock är väl chansen att det händer rätt liten, trots att Dagens Nyheter driver kampanj om saken; särskilt som Göran "Kamrat 4 %" Hägglund på frågan om han inte uppfattar vårdnadsbidraget som problematiskt ur ett integrationsperspektiv svarar:

Det är bara bra att det är föräldrarna som väljer

Kristdemokrat vill röka ut feminismen

När Solna stad höll budgetfullmäktige den 30 november, gick kommunalrådet Malin Appelgren (KD) till generalangrepp - inte mot oppositionens budgetförslag utan mot feminismen. Politikerbloggen rapporterar att hon på i debatten kom med ett inlägg om att:

Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska.

Det är ett direkt citat från den amerikanske reaktionärt konservative tv-predikanten Pat Robertson. Förutom att hetsa mot feminister, homosexuella, aborter, muslimer och andra hedningar, liberaler och allmänt vänsterslödder, har Robertson även uppmanat till lönnmord på Hugo Chavez och lika regelbundet som felaktigt spått att Domedagen är nära. Kort sagt, karlen är en auktoritet att hänvisa till på vilket budgetfullmäktige som helst.

När Politikerbloggen konfronterar Appelgren om vad hon egentligen menade hävdar hon att hon "inte alls tycker så egentligen, absolut inte". Hon läste i stället upp citatet för att "provocera oppositionen". Och provocera verkar ju hon ha lyckats med, t o m bättre än den gång hon ville framställa sig som en svensk motsvarighet till den lika konservativa som känslokalla och tvångssyndromdrabbade Bree i Desperate Housewives.

Precis som Alliansfritt Sverige, kan man dock undra vad anti-kapitalistiska ensamstående barnamördande lesbiska häxor egentligen har med Solnas budget att göra. Och helt säker på att det hela var ett skämt kan man ju heller inte vara. Johan Lindahl påminner om i sin blogg finns det en misstänkt lång tradition av grodor som hoppat ur KD-munnar. Så möjligen kan vi i Malin Appelgrens uttalande få en inblick i planerna för det kristdemokratiska maktövertagandet i Solna. I så fall ska man nog bli lite orolig när hon på KD:s Solna-sida skriver om partiets vision för 2010:

Goda finanser är en förutsättning, men människan har större behov än bröd. Med frågor som mer tid för familjen, värdighetsgaranti i äldreomsorgen, gynnande av frivilligkrafter och ideella föreningar, omsätter vi våra värderingar i konkret politik för solnaborna!, avslutar Malin Appelgren.

Detta väcker en rad frågor. Vilka värderingar talar hon om? Skilsmässoförbud, kanske? Hur är det tänkt att värdighetsgarantin ska säkras? Genom tvångsomvändelse av homosexuella anställda i äldrevården? Och vilka ideella frivilligkrafter ska egentligen organisera häxbränningen?

Kyrkkaffet i vrångstrupen

Sabla Göran Hägglund att förstöra min fritid. Inte nog med att han är så lik Robert i Boxer-reklamen att man knappt kan se på tv av risk för att bli påmind om borgarregeringens existens. Dessutom ska han nu under buller och bång ut på en "köksbordsturné" för att träffa "verklighetens folk". Bland annat för att få input till kristdemokraternas valmanifest 2010. Eftersom det finns rätt mycket jag skulle vilja ha in (och bort) från KD:s valmanifest, samtidigt som jag är ganska övertygad om att jag både är verklig och tillhör folket, har jag bunkrat upp med fikabröd och kaffe och tillbringar min lediga tid med att vänta på att Göran ska ringa på dörren.

Gårdagen var dock en besvikelse. Ringklockan var tyst, kaffet kallnade i termosen, och vetelängden börjar bli lite torr i sin plastpåse. Den stora dagen verkade inte komma.

Möjligen är jag en smula naiv. Den verklighet som Hägglund mötte verkar underligt lik hans egna värderingar, vilket syns i hans stabs blogg, som nogsamt dokumenterar partiledarens/ministerns nedstigande till undersåtarna. Den första familjen utnyttjade exempelvis vårdnadsbidraget, vilket inte på något sätt är speciellt representativt för vanliga familjer.

Om man tycker att avslappnade fikadiskussioner kan verka lite krystat med ett pressuppbåd och partiledarstab i släptåg, så är det ingenting mot det andra köksbordsbesöket. I en familj utanför Ulricehamn handlade samtalet om "hur man kan skapa sig mer tid med familjen och hur man kan vända arbetslöshet till något positivt." Jag hade velat se den diskussionen samma dag i Trollhättan med omnejd. Eller menar möjligen Hägglund att arbetslöshet är ett bra sätt att få mer tid till familjen? I så fall är han dåligt påläst, då regeringens arbetsmarknadspolitik tenderar att sysselsätta den arbetslöse med meningslöst pappersarbete, krångel med a-kassorna eller flytt från familjen till annan ort för att ta vilka jobb som helst.

Cyniska vänsterkommentarer, som t ex Katrine Kielos i Aftonbladet, misstror såklart Hägglunds goda uppsåt, och anför som bevis att man vinnlagt sig om att göra fikastunden synnerligen massmedial. Badlands hyena tror att det hela egentligen handlar om en etnografisk expedition, avsedd att omvandla vildarna till den kristet demokratiska nyliberala tron. Eftersom Hägglund bara verkar vilja besöka de redan omvända, verkar det emellertid inte riktigt troligt.

Andra, som Peter Andersson, ger i stället Hägglund en rad tips om saker som kan tas upp runt köksbordet, som vårdköer, utarmningen av skolan, den otillräckliga a-kassan och vad vårdnadsbidraget egentligen ska vara bra för. Jinge å sin sida, informerar Hägglund om att han inte behöver anstränga sig för att komma förbi hans hus, men om en Jimmie som skulle kunna bli en lämplig resekamrat.

Själv ska jag inte slänga fikabrödet och plocka bort finduken riktigt än. Jag ser att alla hans köksbordsbesök gjorts mitt på dagen så Göran Hägglund kanske inte vet att verklighetens folk i allmänhet är på arbetet hela dagen. Så jag tar nog ut en semesterdag i morgon för att tillbringa dagen i hemmets vrå - chansen att faktiskt få någon form av förklaring till vårdnadsbidragets existens är för bra för att försättas.

Mirakelvaccin i Örebro

Örebros kommunalråd Lennart Bondeson (KD), hade häromdagen ett inlägg på sin blogg, där han angrep örebroarnas "klagande och gnällande" över bristerna i vaccineringskampanjen. Visserligen sträcker sig köerna 700 meter långa (vad är det förresten med borgerligt styrda landsting och Sovjet-köer till vaccinationen?) och vaccinet räcker inte till, men det är ingen orsak för att framföra klagomål på sakernas tillstånd enligt Bondeson. Kritik och politik undanbedes, speciellt från medierna och oppositionen. Förutom att det mesta är sossarnas fel, är dessutom de som klagar ynkliga och svaga. Jag citerar Bondesons blogg:

Man blir minst sagt upprörd över de som gnäller och klagar när massvaccineringen påbörjats på Örebromässan! Dessutom har Nerikes Allehanda lyckats(återigen) att bara se problem, utan att ge en bakgrund till den svåra planering och genomförande som vaccinering av invånare i Örebro innebär.

Allt detta är ju något utöver det vanliga, som innbär mycket svåra planeringsförutsättningar och ett genomförande som inte kan liknas med något annat. Då klagar folk över köer, dimma och dålig sikt på E20 till mässan, att vaccinet tar slut osv. Det är ynkligt och svagt.

/.../

Man kan fråga sig hur i hela världen vi i vår del av världen ska kunna klara av en riktigt svår krissituation, när man klagar så mycket just nu. Men det verkar som många inte klarar av "mindre kriser", som innebär förändringar i vardagsliv med köer - väntan , som kräver tålamod och lite uthållighet, samt att kunna acceptera att allt inte går som man tänkt sig, eller planerat för.

Jag tycker reaktionerna säger mera om läget bland medborgare - som räknar med att livet ska vara en enda rak motorväg! Jag blir lite förskräckt över all detta.

/.../

Peter Dahlgren(s) har på ett populistiskt sätt också försökt göra politik av detta.

/.../


Så min uppmaning till Peter Dahlgren(s) och alla som klagar - slut upp, ta ansvar och ge stöd i ett svårt arbete, så det går så bra som möjligt!

Tänk om alla inkusive Peter Dahlgren(s) skulle kunna tillämpa solidaritetstanken.

Blogginlägget har, med all rätt, rönt viss uppståndelse i regionen och lett till en reträtt under galgen från Lennart Bondesons sida. Personligen tycker jag att det är synnerligen häpnadsväckande hur någon kan klaga på att folk i Örebro gnäller. Men kritikerna skjuter dock en smula över målet. För att förstå Bondesons människosyn räcker det inte som förklaring att han bekänner sig till en ond ideologi. Man måste även ta i beräkningen att han även bekänner sig till frimickleriet, och således har den heliga skrift som rättesnöre för sitt agerande.

Här har jag en teologisk dispyt med Alliansfritt Sverige, som hänvisar till Matteusevangeliet 5:5. Personligen tror jag att Lennars Bondeson som god baptist låter forma sin vaccinationspolitik av aningen mer drastiska bibelstycken. Exempelvis kan:

Han sade "Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare (2 Mos 15:26)

förklara varför han inte tycker det är så viktigt att anordna profant arrangerade vaccinationer. Vi andra som syndat eller vantrott ut oss ur det gudomliga helandet, får väl antingen förlita oss påH1N1-virusets välvilja eller ta ut en semestervecka för att tälta i vaccinationsköerna.

Vagnarna demonstrerar - jag har fått nog

Efter tre år av borgerlig regim är jag fortfarande förvånad över att folk tillåts vara lediga 1 maj. Eftersom regeringen Renfield är ondare än vad dess ledares troskyldiga valpögon vill ge sken av, är detta förmodligen ingen slump, utan det måste finnas någon annan orsak.

Jag tror att svaret finns att hitta i Uppsala. Förutom den allmänna nesan att Första maj-demonstrationerna för varje år blir allt mindre, har den liberala monopoltidningen UNT de senaste åren stolt kunnat basunera ut att på Arbetarnas dag så var minsann Kristdemokraternas tåg för värnandet av familjen stadens största. Visserligen är det utfallet av att Livets Ord och andra frikyrkor mobiliserar mangrant. Men att det i tider av borgerligt styre med annalkande massarbetslöshet är de högerkonservativa som håller den största demonstrationen i rikets fjärde stad, är ett svaghetstecken för vänstern som t o m överträffar att sossarna styrs av Mona Sahlin och Ibbe Baylan.

Att det kristna tåget blir störst i Uppsala har nog dock i grunden en ganska enkel förklaring. Den traditionella Första maj-manifestationen passar bättre för en i grunden konservativ organisation, än vad den gör för en vänster, vars väljare och sympatisörer, i linje med den progressiva ideologin, faktiskt utvecklats sedan 1890. Religionen har däremot behållit en mängd saker som vänstern i stort övergett, som dogmtroendet, konformismen, auktoritetstron och den mässande översteprästen som lägger ut texten för de andäktigt lyssnande massorna. Alltså passar ett traditionellt Första maj-tåg dem som en hundring i kollektbössan. Men för vänstern, som faktiskt har emancipering, deltagande och allas lika värde som mål, kan åtminstone jag tycka att det är dags att tänka i banor av Första maj-manifestationer som bygger på någon form av interaktivitet och tvåvägskommunikation, om traditionen ska vara värd att bevara. (Inte minst därför att arbetarrörelsen inte fostrar några retoriker längre, utan håller torgmöten med talekonst på så låg nivå att den inte ens hade kunnat användas till att verbalt entusiasmera en dagisklass till att äta glass efter fruktstunden. Den som hörde Ardalan Shekarabi tala på Vaksala torg 1 maj i år förstår vad jag menar.)

Jag befann mig således i Uppsala 1 maj, och lyckades i den härliga vårsolens glans missa att det var Kristdemokraternas demonstration som kom traskande under pukor och trumpeter. Innan jag visste ordet av hade min väg blivit spärrad av Barnens Dag-tåget, så jag tvingades bli åsyna vittne till eländet medan de marscherade förbi (jag ville inte vända mig om och backa bakåt, eftersom det då skulle se ut som att jag gick med i marschen – hade det fångats på bild skulle seppuku ha varit en alldeles för billig utväg). Efter att ha passerats av den oklanderligt välputsade Göran Hägglund, med den lika oklanderligt välputsade lokale KD-politruken i vid sin sida, följde så en aldrig sinande ström av kristet utseende. I solgasset fick kombinationen av kritvita stärkta skjortor och blusar och bländande Stomatol-leenden oskyddade ögon att förkolna. För att förlänga pinan i Skärselden var tåget också oändligt långt, eftersom alla skulle visa att de fullgjort påbudet att föröka sig och uppfylla jorden. Och är det något frireligiösa har svårt med så är det att anpassa födelsetalen till det moderna samhället, vilket, i kombination med smala gator där man maximalt kan köra en barnvagn i bredd, gjorde tåget längre än kön till punschen på Föreningen Heimdals möten.

"Blunda, och tänk på historiematerialismen", försökte jag intala mig själv för att stå ut, men det gjorde bara att man istället tydligare hörde slagorden som studsade mellan väggarna. "Höj vårdnadsbidraget" skrek vissa; "Myndigförklara familjen" skanderade andra, vilket jag fann en smula underligt eftersom jag trodde att KD var mot tonårsgraviditeter; men sedan hojtade någon "Satsa på barnen", och där gick åtminstone min gräns. Högern får i anständighetens namn baske mig nöja sig med att göra som de alltid gjort – att satsa på sig själv – då blir det också färre barnvagnar i deras jämrans tåg i framtiden.