Den käre ledaren räddar nallebjörn

Det har inte hänt så mycket här på sistone, men när vi nu såg att Expressen publicerat en artikel med uppenbara felaktigheter, ser vi det som vår plikt att hjälpa vår favoritkvällstidning genom att genomföra en enkel redigering och korrigering enligt nedan.

Tappade nallen - men Kim Jong-Il såg till att hon fick tillbaka den
Sjuåriga Kika Hendrickx trodde att hon hade förlorat sin kära nallebjörn Kokosh.
Men så en dag kom den tillbaka med Posten - tillsammans med en hälsning från den käre ledaren Kim Jong-Il.
- Det är en väldigt fin historia, säger Kikas mamma Annick Hernot, 41.

Kika Hendrickx flyttade till Pyongyang från Belgien för ett år sedan tillsammans med mor och far. I början på september kom farmor och farfar på besök och familjen begav sig ut på sightseeingtur i sin nya hemstad, Kika med sin nallebjörn Kokosh säkert nerpackad i en ryggsäck märkt med familjens adress i Belgien.
- Någonstans under touren tappade hon sin ryggsäck. Vi hade ingen aning var vi skulle leta så jag trodde att det var slutet på historien, berättar mamma Annick Hernot.

Kim Jong-Il hälsade
I stället tog den en ny vändning när Annick för två veckor sedan såg till huset i Belgien.
- Jag blev väldigt överraskad när jag hittade ett paket från den koreanska regeringen hemma, säger hon.
I paketet fanns Kikas ryggsäck, nallebjörnen Kokosh, en bild på tre personer som kallade sig "The rescue team" som hittat väskan - och en bild på den käre ledaren Kim Jong-Il med ett brev där det stod "I hope the teddy bear finds it's way home".

Väktarna hittade nallen
Kika hade nämligen tappat väskan utanför parlamentet och de vakter som hittat den hade rådfrågat Kim Jong-Il som inte bara rekommenderade att de skulle lägga den på lådan, utan även skickade med en hälsning.
Men sedan hörde varken den käre ledaren eller hans kumpaner ett ljud om den bortkomna nallen.
- En av vakterna har berättat att den käre ledaren frågade om de hört något om nallen, men då hade vi inte hittat den än, skrattar Annick Hernot.
Nu har dock en lycklig Kika Hendrickx tackat Kokoshs räddningsteam med belgisk choklad, och den käre ledaren har fått ett tackbrev.
- Det är en väldigt fin historia, jag tror inte att detsamma skulle hända i Belgien, säger Annick Hernot.

Ministerstyre och mörkläggning i sjukförsäkringsfrågan

Det var rent pinsamt att i valrörelsen se hur de rödgröna fatalt misslyckades med att utnyttja den straffspark i form sjukförsäkringsfrågan man fått till skänks av borgarna. Det krävdes att Emelie Holmqvist skulle stampa rakt på regeringens ömma tå i sin blogg om hur hennes mamma Annica misshandlades av sjukförsäkringsystemet, för att frågan på allvar skulle hamna på bordet. Och då var det för lite, för sent. 

Eller kanske inte. Regeringens märkliga hantering av sjukförsäkringsfrågan gör att man lagt upp bollen på den politiska straffpunkten igen. Det i uppseendeväckande turer som Röda Berget konstaterar alltmer antar karaktären av ett veritabelt Husmarkgate. 

Frågorna är tre. För det första: varför gick Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord, mot alla regler om hur myndighetschefer ska agera, ut och dementerade och ställde ut falska löften i fallet Annica Holmqvist mitt i valspurten? Justitieombudsmannen har fått en anmälan, men misstanken om både missbruk av Orustfjords ställning som myndighetschef, ministerstyrning av myndigheterna och regeringens användning av myndigheterna som en del i deras valrörelse kvarstår. Frågorna som kräver svar (sammanfattade av Johan Ulvenlöv) är: hur såg kontakterna mellan regeringen och myndigheten ut; vem på Regeringskansliet skötte dem, på vems initiativ; och vad var innebörden av kontakterna. Red ut rötan!

För det andra; varför vägrar regeringen att svara på Veronica Palms (S) fråga om Orustfjordaffären? Har regeringen glömt bort att de inte längre har majoritet och att Riksdagen inte längre domineras av in till självutplåningens gräns partitrogna borgerliga knapptryckare? Är det verkligen grundlagsenligt av regeringen att tiga på frågor från Riksdagen? Svara!

För det tredje; varför hemligstämplar regeringen promemorian från den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till statsminister Fredrik Reinfeldt? Vad i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är grund för hemligstämplingen av dokumentet? (Och nej, propagandaminister Schlingmann & co, värnandet av bilden av regeringschefen Reinfeldt som ofelbar och utan fläckar ingår inte som ett av skälen för hemligstämpling). Visa oss promemorian! 

Och snälla, söta, rara rödgröna politiker. Släpp nu inte denna fråga. Driv saken i botten nu när banan är sopad för ett politiskt agerande, tack vare panikartade blundrar i det moderata lägret. Vakna! Gör någonting! Vänta inte på att Emelie ska göra ett nytt inlägg.  

Skiftbyte i socalförsäkringsslakteriet

Mängden sörjande lär vara ännu kortare än mängden förvånade nu när statsminister Fredrik Reinfeldt verkar ta bort Cristina Husmark Pehrsson (M) från regeringen. Statsministern slår dessutom två flugor i en smäll, eftersom han till ny syndabock utförsäkringsminister allmän spottkopp socialförsäkringsminister uppges utse förre socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson (M). Och med Kristersson satt på den post i regeringen som det är mest omöjligt att undkomma från med hedern i behåll, lär därmed hämnden efter den berömda striden mellan de båda om makten i MUF på Förbundsstämman i Lycksele 1992 slutligen vara inkasserad för Reinfeldt.

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama). 

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering. 

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.



Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att  skylla ifrån sig  på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så  uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik?  För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Reinfeldt flirtar med de högerkristna

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad som är underligast med detta radioinslag med Fredrik Reinfeldt. Antingen är det att han nämner den viktigaste världspolitiska frågan som "kärnvapenspridningen". Eller så är det att han tar sig tid i valrörelsen att intervjuas av en kristen radiostation med kopplingar till den amerikanska konservativt högerkristna rörelsen (genom samarbete med National Religious Broadcasters, som inte direkt är kända för sin vidsynthet eller liberala inställning till religion).

Visserligen förstår jag att Reinfeldt inte kan prata om de akuta utrikespolitiska frågorna, som klimat , energiomställning eller Afghanistan, eftersom Högern gör allt för att valet ska handla om allt annat än väsentligheter. Men varför försöker han stjäla röster från KD? Har han månne dömt ut Göran Hägglunds chanser att klara sitt parti in i Riksdagen?

Statsmannafasaden rämnar under press i elfte timmen

Jag lät bli att titta på SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt (M) i går kväll, eftersom jag bedömde sannolikheten att något substantiellt skulle sägas eller några relevanta frågor ställas som tämligen låg. Såhär i efterhand gjorde jag uppenbarligen en felbedömning. Så mycket substantiellt sades kanske inte, men statsministern fick svåra frågor i knät, och lyckades inte leverera svar på dem under press.

Äntligen!, skulle man kanske säga om detta. Fredrik Reinfeldt har, i en mandatperiod som både präglats av misslyckanden för regeringen och en brutal högervridning av politik och samhälle, nogsamt undvikit att svärta ned sin fina kostym genom att ta politiskt ansvar. Så fort saker gått åt fanders för högerregeringen, har ansvarig fackministern fått stå och skämmas i medierna, medan regeringschefen varit osynlig eller kommit med några frammumlade plattityder. Men nu när Reinfeldt faktiskt ställdes inför skarpa frågor om sin politik kom den ideologiska skiljelinjen mot oppositionen i dagen, samtidigt som den mödosamt uppbyggda fasaden av den Regeringsduglige Landsfadern fick sig en redig spricka.

Ett par exempel ur debatten:
- Statsministern hävdade att skattesänkningarna inte alls finansierats av indragningar från de mest utsatta grupperna i Sverige, vilket kan beslås med osanning av såväl verkligheten (med 34 av 70 miljarder i skattesänkningar som finansieras av sjuka och arbetslösa) som av hans egen socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson
 - Statsministern hävdade på frågan om hur man ska hantera en eventuell vågmästarroll för sverigedemokraterna, att det största blocket ska regera, och att han knappast tror att Sahlin kommer gå ihop med SD för att fälla de borgerliga. Tydligare än så kan väl knappast sägas att Reinfeldt nöjt kommer regera vidare med brunt stöd efter valet, om det skulle bli aktuellt.

Det hettade till som mest kring sjukförsäkringsreformerna. Dessa sade sig Reinfeldt med liknöjd arrogans sade sig vara nöjd med, men tvingades likväl till krumbukter när han konfronterades med sjukförsäkringsslaktens konsekvenser. Statsministern försökte komma undan med ett av sina favoritknep - att skylla på tjänstemännen och deras tolkning av regelverket, vilket var ett avgörande misstag. Efter att i fyra år undvikit att svara definitivt på en kontroversiell fråga, så begärde statsministern att se de papper som får till konsekvens att svårt sjuka, t ex strokedrabbade överläkare (eller för den delen cancersjuka professorer eller värkdrabbade undersköterskor, eller ..), skickas till Samhall istället för att sjukskrivas. Det tog mindre än ett dygn innan bluffen synades, och det dokument (se sid 110) som styr Försäkringskassans verksamhet, och som får just de omänskliga konsekvenserna, lades ut av Viktor Tullgren på Alliansfritt Sverige.

Trots att de borgerliga medierna försöker spinna allt de kan på att överläkaren som kom till tals i tv också berättar sin historia för Socialdemokraterna (precis som en borgerlig lobbyist tidigare i serien fick fråga ut Mona Sahlin om fastighetsskatten - SVT:s utfrågemodell formligen inbjuder till konstgräsrotskampanjer och opinionsmaipulation), kvarstår faktum. Trots all propaganda om motsatsen, och några muthundringar i skattesänkningar, leder den borgerliga politiken till att välfärdssamhället undermineras och de rikas skattesänkningar betalas med ett omänskligare Sverige. Det finns det t o m papper på, Fredrik Reinfeldt.

Gammalt moderatmantra i nyspråklig dräkt

Alldeles oavsett hur många RUT-finansierade slavar som viskar i Fredrik Reinfeldts öra att han ska komma i håg Bo Lundgren, är impulsen till nya ofinansierade skattesänkningar aldrig långt borta i den moderata politiken. Nyligen presenterade Fredrik Reinfeldt ett paket som, för den nätta kostnaden 20 miljarder (d v s ungefär ett halvt försvar eller hälften av den högre forsknings- och utbildningssektorn), bl a skulle införa ytterligare ett jobbskatteavdrag och höja ribban för när inkomsttagare betalar statlig skatt.

Att moderaterna vill sänka skatterna, helst då för de rika, är ingen nyhet. Snarare ligger det innovativa i utspelet i att reformen motiveras som ett sätt att minska klyftorna i samhället. Det kan verka en smula förvånande med tanke på högerns kanske inte alltid så heroiska historia i bekämpandet av klasssamhället, och fick kanske de mörkblåaste falangerna i Moderaterna att till en början sätta punschen i vrångstrupen. Men ser man på utspelet mer noggrant, förstår man att det knappast kommer gå några upprörda tåg från Djursholm och Skanör till Rosenbad för att stoppa den sociala nivelleringens förflackande effekter på samhällskroppen.

Det eftersom den skattepolitik som Reinfeldt menar ska utjämna klyftorna, gör precis som det mesta av annan politik som förts under mandatperioden, precis tvärtom. Vi lånar en illustrativ graf från Marika Lindgren Åsbrinks blogg  Storstad för att visa på Moderaternas resonemang kring skattesänkningarna:

En person som tjänar 38 000:- / månad (d v s har en större inkomst än 90 % av den lönearbetande befolkningen) blir skattesänkningen enligt förslaget dubbelt så stor i procentandel av lönen, som för den som har en medelstor eller låg lön. Hur i Mauds glödheta badtunna man kan få det till en reform som minskar klyftorna i samhället är lika obegripligt som ohederligt.

Och då har vi inte ens kommit in på det faktum att breda skattesänkningar för löntagare får försumbara effekter på jobbskapandet (som Storstad fortsätter med att låta en rad Nobelpristagare illustrera). Bloggen Vi har räknat på det här påpekar att förslaget är en återgång till den lika omhuldade som obevisbara moderata myten om "dynamiska effekter", med det självklara påpekandet att problemet i ekonomin knappast är att höginkomsttagare har för lite disponibel inkomst. Lika självklart är att 20 miljarder i sänkta skatter är 20 miljarder i minskad offentlig verksamhet, vilket precis som under den gångna mandatperioden kommer att få effekter, som bl a Anna Vikström, Peter Andersson och Röda Berget poängterat.

Reinfeldt tyckte att skattesänkningarna också kunde motiveras med att akademiskt utbildade "samhällsbärare" behöver få sänkt skatt. Men å andra sidan, om en person nu fått en akademisk utbildning betald av samhället, är det väl mer än rimligt att denna är med om att dela på bördorna för att bygga ett bra samhälle tillsammans med dem som inte haft den möjligheten? Med tanke på de ständiga rekorden i antalet ansökningar till högskolan behövs det heller inte skatteincitament för att locka folk till högre utbildning, utan fler skattefinansierade utbildningsplatser på universitet och högskolor. I talet om samhällsbärarna syns återigen en gammal högerpolitik utformad för att gynna sina egna, fast omformulerad i ett postmodernt tvärtomspråk. För med Moderaterna är det alltfort så att retoriken förgår, men cynismen och egoismen består.

Piska (M) hårt

I Ekots lördagsintervju gick statsminister Fredrik Reinfeldt (M) till angrepp mot riksdagsledamöter som röstar efter den egna övertygelsen vid voteringar i kammaren. Den direkta bakgrunden var regeringens förlust i frågan om erkännandet av folkmordet 1915, men frågan aktualiseras också genom andra viktiga principiella omröstningar som den om FRA 2009 och den kommande riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om kärnkraften. Statsministerns linje var dock solklar, om alla riksdagsledamöter skulle rösta som de ville, så skulle det vara dåligt för Sverige.

Nu kräver den parlamentarismen och den representativa demokratin till viss del partidisciplin för att kunna fungera. Utan möjligheten att välja mellan de åsiktspaket som partierna erbjuder, skulle väljarna omöjligt kunna göra ett någorlunda rationellt val av kandidater för att representera deras vilja för en kortare eller längre tid. Om partierna i Riksdagen skulle avskaffas idag, skulle de i en eller annan form därför återuppstå i morgon. Men det innebär dock inte att partipiskan får användas hur flitigt och hårt som helst, eller användas som en strypsnara för att få trilskande parlamentariker att kompromissa bort sitt samvete för den kollektiva maktens skull. Reinfeldts användning av partipiskan verkar, när det kommer till kritan, vara lika liberal som hans ekonomiska politik. Det visar inte minst spelet bakom kulisserna vid FRA-omröstningen, där riksdagsledamoten Karl Sigfrid ska ha utsatts för mycket hård press av statsministern.

Intressant i sammanhanget är att Reinfeldt i Ekot, och även i bl a SVT, kategoriskt avvisar förhandlingar med den avhoppade moderaten Göran Thingwall i kärnkraftsfrågan. Han binder sig så hårt fast vid denna vägran att han svårligen skulle kunna backa från den utan att förlora politisk trovärdighet, likt en 10-talets Thorbjörn Fälldin. Frågan är om detta betyder att statsministern vet att att Maud Olofsson låtit partipiskan vina så pass hårt att den tredje centerpartistiska rösten som skulle kunna fälla regeringen är i hamn, åtminstone som en nedlagd röst? I vilket fall som helst är det bara att hålla med Martin Moberg om att den politiska våren ser spännande ut, åtminstone för sådana som gillar politisk s&m.

Tomma burkor skramlar högst

Det var bara en tidsfråga, och ingen borde bli förvånad över det, men i debatten med Mona Sahlin i radions Studio Ett i går spelade Fredrik Reinfeldt på islamskräcken. På frågan om hur han ställer sig till det aktuella franska förslaget om att förbjuda kvinnor att bära burka offentligt, svarade Reinfeldt att han inte vill se fler kvinnor med burka i tunnelbanan och att han "sympatiserar med att trycka tillbaka dem som vill få kvinnor att dölja sitt ansikte", vilket refereras till av bl a Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Enligt Reinfeldt ska detta vara hans "personliga åsikt".

Nu finns det ingen i hela världen som tror att en statsminister, oavsett hur valpögd han är, i en debatt med sin främste politiske motståndare inför ett val där hans regering håller på åka ut över stupet i expressfart, tar upp sin "personliga åsikt". Det är klart som korvspad att det är uttänkt, för att spela på de strömningar i samhället som röstar på Åkesson & co, men som nu behövs för att rädda kvar regeringspartierna vid makten. (Ytterligare bevis på detta är att Reinfeldt är betryckt över burkaförekomsten i tunnelbanan - när åkte han med det färdmedlet senast?). Taktiken att skrämmas med det muslimska hotet har fungerat väl för den danska högern, så det var inte frågan om, utan när, en pressad borgerlighet skulle prova samma sak även på den här sidan Sundet. Som Alliansfritt Sverige konstaterar skulle Reinfeldt aldrig säga samma sak om munkar, mormoner eller judar, men att angripa muslimer som grupp är comme il-faut i det debattklimat som vuxit fram i Sverige. (Det obeaktat ger det alltid en smula fadd smak i munnen när ledande företrädare för högerpartier uttalar sig om hur minoriteter klär och beter sig i offentligheten - det känns väldigt 1900-tal...)

Nu återstår det att se om Reinfeldts danska skalle på burkan ger någon effekt. Mona Sahlin riposterade ovanligt bra med orden:

" Sverige ska vara ett land med religionsfrihet och det måste betyda rätt till religion men också rätt från religion. Men jag kommer alltid att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också för deras rätt att bära sjal"

Inte heller får Reinfeldt med sig hela den liberala pressen på båten. Sydsvenskan präglas månne av närheten till det danska avskräckande exemplet  när de skriver att Sahlin landar rätt i debatten. Även t ex Malin Siwe i Dagens Nyheter är inne på samma spår.

Så vi får väl se om väljarna och oppositionen synar Reinfeldts bluff när han spelar islamistkortet. Vad som är mer säkert är att valårets första månad ännu inte är slut, men tecknen som tyder på att detta kommer att bli den smutsigaste riksdagsvalrörelsen i mannaminne är redan på plats.

Reinfeldt och Schlingmann fuskar i planekonomin

Knappt hann Fredrik Reinfeldts avfärdande av oppositionens alternativ till regeringens ättestupeinspirerade sjukförsäkringspolitik som "fusköverenskommelser" sjunka ihop snabbare än en sufflé på en hemkunskapslektion för åk 7, så presenterar han tillsammans med vapenbrodern Per Schlingmann ett eget klockrent fuskresonemang på DN Debatt. För att rädda välfärden, menar den Dyna(m)iska duon, måste lönerna för välfärdsarbetarna höjas. Det är i och för sig riktigt, men vägen dit går tydligen genom, ja just det, skattesänkningar.

Men, kan man fråga sig, är det inte så att om man sänker skatterna för inkomsttagarna, tar man inte då samtidigt bort de resurser som krävs för att kunna betala den offentligt finansierade välfärden? Möjligen får de som får arbeta kvar mer i plånboken, men det tröstar ju varken personalen eller dagisbarnen, eftersom ett minskat skatteuttag gör att folk får sägas upp så att personaltätheten och kvaliteten minskar. På denna synnerligen motiverade fråga ges inget som helst svar i artikeln.

Fast om herrar Schlingfeldt nu faktiskt menade att lönerna i välfärdssektorn bör öka finns en hel del saker att ta hänsyn till, som t ex arbetsmarknadens parter, det kommunala självstyret och ekonomin, aktiebolagslagen mm, m m. Kanske är Johan Westerholm något på spåren i sin blogg  - är det möjligen så att regeringen vill genomföra det välfärdsprogram som skisseras i debattartikeln genom en övergång till planekonomin?  I så fall lär det ske under kuppartade former, eftersom Anders Borg och finansen tydligen inte är uppdaterad, utan fortsätter planera som om att Moderaternas politik fortfarande går ut på lönesänkningar.

Sedan kan det ju också vara så att Reinfeldt och Schlingmann faktiskt inte bryr sig ett jota om offentligt finansierad välfärd, utan föredrar privata lösningar á là Hägglund, Olofsson & Unsgaard, med hemmafruar och tjänstvilliga hushållsnära tjänster. I vilket fall som helst tror jag att de bådas debattinlägg motiverar ett tillägg i den den Svensk-Schlingmannska ordboken med posten:

Höjd lön sub. * Ofinansierad skattesänkning i syfte att fungera som valfläsk.

Det borgerliga fuskbygget

Borgarna lyckades 2006 vinna valet på en politik som, förutom av faktoider och halvsanningar, mest bestod av klatschiga fraser. Eftersom vare sig deras politik eller ideologi blivit mer presentabel sedan dess, är Högerns huvudsysselsättning så här i starten på valrörelsen en jakt på nya invektiv mot de politiska motståndarna kombinerat med nyspråklig omskrivning av verkligheten. Senaste försöket är när Fredrik Reinfeldt försöker vifta undan oppositionens förslag om sjukförsäkringar som en "fusköverenskommelse".

Här är det en aning oklart vad den valpögde statsministern menar. Är det inte sant att det finns en överenskommelse? Antyder han kanske att oppositionen tänkt manipulera valresultatet, vilket verkar synnerligen onödigt? Eller är det månne så att Fredrik menar att det är fuskigt att kommunistmiljötomtesosseslöddret kan komma överens om något, när han själv inte kan få sina fyra partier att röra sig i styrfart åt något annat håll än avgrunden?

I vilket fall som helst är Reinfeldts illa genomförda försök att med ett lingvistiskt trick försöka avleda diskussionen från sin egen regerings katastrofalt förda sjukförsäkringspolitik, en god orsak att se på regeringens eget fuskande. Inte då med skatteinbetalningar, licensavgifter eller examina, utan hur de bedriver sin politik.

Som Ett öga rött utmärkt kommenterar, är det uppenbart att om Reinfeldt menar att det är "fusk" att inte komma med färdiga förslag, har han helt klart rätt. Å andra sidan leder en politik som spelas efter de reinfeldtska reglerna, med att skjuta från höften först, och fråga sedan, om alls, till kaos, att medborgarna kommer i kläm och pinsamma politiska reträtter. I sjukförsäkringsfrågan är det uppenbart. Hade man fuskat, och åtminstone lyssnat på remissisntanserna, hade man kunnat räkna ut konsekvenserna i förväg. Men det är som sagt var fusk.

Överhuvudtaget orsakar den reinfeldtska renlärigheten om att inte fuska med att utreda frågor innan man beslutar om dem kaos på flera andra områden, bl a skatterna och a-kassan, som Katrine Kielos påminner om i en Aftonbladet-ledare. Hon skickar visdomsorden till firma Reinfeldt och Borg från den kinesiske filosofen Lao Tzu om "att regera ett land är som att koka en liten fisk – ta det försiktigt". Med tanke på det elände som regeringen skapat under sin tid vid makten, till vilket ska läggas allt som de med förtvivlans hast kommer införa under en hektisk vårriksdag, är kanske följande fiskrelaterade lärdom från omvandlingen av Östeuropa lämpligare som en beskrivning av Sverige efter tre år av borgerlig regim: "det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men förtvivlat svårt att göra tvärtom".

Kommunikationens svåra konst

För den minskande skaran av regeringsanhängare är det inte bara vädret som varit grått i höst. Ett pärlband av politiska dundertabbar har dragit bort bottenpluggen för opinionssiffrorna. Oppositionen är visserligen relativt harmlös, men vad gör väl det när regeringens värsta fiende är sig själv?

Läget är nu så prekärt att Maud Olofsson inte ens litar på väljarna i hemlänet Västerbotten längre. Därför petas Fredrick Federley från valbar plats, så att Maud kan garantera återval genom att toppa röstsedeln i Stockholm. (Alldeles oavsett vad detta säger om Mauderaternas omvandling från småfolks- till Stureplansparti, så tror jag i förbigående att det är feltänkt. Västerbottningarna kommer självklart att skicka Maud Olofsson till Riksdagen - de gör vad som helst för att undvika att hon kommer hem igen).

I Ekots lördagsintervju förklarade  Fredrik Reinfeldt (ni vet den sorgsne farbrorn med valpögon, som man ibland ser som sidekick till Anders Borg), regeringspartiernas kräftgång med att han varit frånvarande, och att regeringen inte lyckats nå ut med sitt budskap. Reinfeldts tolkning av läget är i korthet: "What we´ve got here is failure to communicate. Some men you just can't reach.":



Den mer realistiska tolkningen är väl snarare den som Aftonbladet gör i en ledare. Nämligen att medborgarna mycket väl förstått sanningen bakom borgarnas politik, och att väljarna inte vill ha välfärdsslakt utklädd till reformer, brist på ansvarstagande, passivitet i energi- och indistrifrågorna, och en otäck tendens till att hänga myndighetschefer så fort det blåser. Regeringens problem är snarast att de inte kan "handle the truth.":



S-O Littorin verkar ha förstått dilemmat precis, nästan som att han hade en masterexamen i kommunikation, såväl som i ekonomi. Eftersom regeringen till stora delar saknar vettig arbetsmarknadspolitik, samtidigt som den politik de faktiskt har är motbjudande för en majoritet för väljarkåren, så är den bästa strategin att låta bli att säga något alls ens på en direkt fråga: