Berlus(c)oni i Uppsala

Centerpartiet är sedan länge omvandlat från ett parti till en burleskshow, vilken i Uppsala närmast är att karaktärisera som en tragikomisk fars. Den senaste akten inleddes med att partiet valde Stefan Hanna till kommunalråd i Uppsala, varpå han prompt tackade för förtroendet med att blogga om införandet av skamstraff för bidragsfusk och tjockisskatt.

Detta vållade en del uppbragdhet, inte minst internt i partiet (här skulle man kunna komma med en elak kommentar om att det kan bero på att jordbrukare tenderar att såväl ha en viss rondör och som förkärlek till bidrag, men jag låter bli). Efter en utdragen mediesåpa under vintern hölls därför i slutet av förra veckan ett partimöte där Centerns medlemmar skulle avgöra om de hade förtroende för Hanna.

Stefan Hanna vann. Men det är av sekundär betydelse. Det intressanta är sättet på vilket han tog hem segern. Röstmarginalen var sex röster, vilket gjorde att omröstningen avgjordes av de nyblivna medlemmar som Hanna med medhjälpare både värvat och i vissa fall hjälpt att komma till mötet. Formerna för segern var således närmast kuppartade. Stefan Hanna själv erkände i UNT att hans unga supporters inte direkt röstat på honom av en nyupptäckt vurm för centerrörelsen, utan att det handlade om "tjänster och gentjänster".

Efter att ha erkänt bestickning och valfusk gav sig sedan en segerrusig Stefan Hanna ut på ett korståg mot de som stått emot honom. I ett blogginlägg, såklart, gav han en sådan bredsida mot sina motståndare att den nordkoreanska nyhetsbyrån framstår som en moderationens röst. Han anklagade sina fiender för lögner, förtal och mobbning och att vara antidemokrater (att läggas till tidigare anklagelser om rasism och bakåtsträvande). Att politik handlar om förtroende, är enligt Hanna reducerat till vilka han har förtroende för.

Man kan skratta åt eländet - det är i ärlighetens namn rätt svårt att låta bli - och man kan också tacka sin lyckliga stjärna för att man inte är centerpartist. Men skrattet stockar sig i halsen när man tänker på att detta är på riktigt. Kommunalrådet  i en av landets största städer agerar som vore han i ett krogbråk, och använder sig av metoder som t o m de flesta oseriösa studentkårspartier skulle dra sig för att tillgripa. Det är en sak att han drar sitt parti i smutsen, det är tvärtom närmast en bedrift att lyckas med det med tanke på hur lågt C sjunkit på sistone, men hans beteende underminerar dessutom förtroendet för det demokratiska systemet och politiken som helhet. Och det är problematiskt, speciellt om man som Hanna  legitimerar mutor och fusk som politisk metod. En sak är dock klar - ska Uppsala vara under Silvio Hannas ledning länge till kommer Sveriges fjärde största stad snabbt att driva mot att bli en veritabel banankommun.

Offentlig egendo(m) är stöld

">

Elisabeth Björnsdotter Rahm är inte bara moderat riksdagsledamot från Västerbotten och hyllad av Ja till livet; hon är även något så unikt som en högeranarkist. Åtminstone att döma av hur hon genom utomparlamentariska direktaktioner fört över resurser från offentlig till privat sjukvård. 

Björnsdotter Rahm har nämligen flera gånger stämplat in på sin tjänst på Lycksele lasarett, för att sedan arbeta på makens privata klinik några timmar, innan hon stämplat ut från landstinget igen. Något som inte direkt gjort underverk med sjukhusets redan ansträngda ekonomi och gjort att hon fått lämna sin tjänst som avdelningschef på landstinget.

Att Björnsdotter Rahm fyra dagar på raken glömt att stämpla ut är en aning otroligt; och är man så glömsk och virrig ska man nog inte jobba som sjuksköterska, ens på en privat praktik. Sedan kan det ju vara så, som de lokala moderatpamparna vill hävda, att hon är utsatt för en häxjakt av det hämndlystna socialistdrägg som styr Västerbotten. Fast om de verkligen tror på vad de säger, och inte bara skyller ifrån sig, skulle ju å andra sidan det betyda att samma moderata politruker menar att man även i andra fall ska se mellan fingrarna om personal bryter mot regler och arbetar för konkurrenter, t ex om en Volvoarbetare skulle stämpla in och sedan gå och bygga lastbilar åt Scania. 

Nej, det är uppenbart så att Elisabeth Björnsdotter Rahm idkat civil olydnad. Att hon ser på det här med lagar och regler som ett gott råd visar sig även i att hon tydligen auktoriserat att personal vansinneskört 13 mil på 35 minuter (eller möjligen manipulerat tjänstgöringsjournalerna). Det som hände i Lycksele var alltså inte, som man först kan tro, ett utslag av högerpolitikernas närmast rituella förkärlek för fifflande med skattemedel och profitisering (d v s  omvandling av gemensamma skattemedel till privat profit). Nej, det är följden av att en individ genom praktisk ideologisk kamp hindrar det vänsterstyrda landstinget i Västerbottens län från att bedriva sjukvård som en kollektiv nyttighet i offentlig regi. AFA och Djurens befrielsefront har fått konkurrens, bäva månde SÄPO.