Grumlad glädje

Berlusconi ser nu ut att äntligen vara på väg bort. Det är glädjande, men känns ändå inte helt rätt. Det är nämligen inte demokratin som tvingar honom att avgå. Istället är det, för att låna Sveriges Radios ord, för att "lugna den oroliga marknaden".

Det är alltså där vi landat till slut. Krisen i Grekland och Italien har gjort det mer uppenbart än någonsin att i slutändan är det den allenarådande Marknaden som fäller det slutliga avgörandet över demokratin. När Greklands premiärminister vill ordna folkomröstning för att folket ska få säga sitt om ett krispaket som förhandlats fram för att blidka Marknaden, då får EU:s politiker skrämselhicka: herrejestanes, vad ska Marknaden säga?

När nu Berlusconi tvingas bort är det inte på grund av att karln samarbetar med fascister, har använt statlig media för att göra reklam för sig själv, har stiftat lagar för att slippa undan åtal, är ett gubbslem som köper sex, har haft nära kontakter med Ghadaffi, samt har sagt att jordbävningsoffer som bor i tältläger borde gaska upp sig och se det hela som en campinghelg, m.m, m.m. Berlusconi är helt enkelt en vandrande skandalmaskin som får kung Carl XVI Gustav att framstå som en korgosse. Han borde inte ens kunna bli invald i en sketen vägförening, men det är inte något av detta som nu får honom att avgå. Icke. Det är Marknaden som tvingar fram avgången, eftersom Marknaden behöver lugnas.

Har det någonsin varit tydligare att vår tid är marknadsdiktaturens tid?