Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt  hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Highway to Hägglund

Jag trodde inte det var möjligt, men Joakim Hörsing har faktiskt satt fingret på att ett av problemen med Göran Hägglunds gärning är att han är för lite kristen. Det låter helt bisarrt, givet partiets frimicklarsolkiga politiska gärning, och misslyckade försök att vara Högerns good cop; men den som förstått historien om den barmhärtige samariten (Luk. 10:25-37) skulle omöjligt kunna stå bakom en politik som går ut på att öka klyftorna, försämra för de svagaste i samhället, utförsäkra sjuka in till socialbidrag eller hänvisa dödssjuka och gravt handikappade till Arbetsförmedlingen.

Möjligen kan KD:s stöd till Högerns välfärdsslakt förklaras av att Göran Hägglund tror att sjukvården borde ersättas av helbrägdagörelse och att döden ändå bara är första steget på den rättroendes eviga chartersemester i himmelriket. Min begränsade teologiska kunskap till trots, vågar jag mig dock på en gissning att ifall Hägglund, snarare än jag själv, har rätt i fråga om hur livet efter detta gestaltar sig, så är det nog bäst att vi båda klär oss i asbestkalsonger på Domens dag.

Kan någon se skillnaden mellan KD och SD?

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund hakar på trenden med att försöka vinna valet genom att skrämmas med kommunistspöket. Till Aftonbladet säger han att han omöjligt kan välja mellan att samarbeta mellan sverigedemokraterna och Vänsterpartiet eftersom båda står för "en människosyn och demokratisyn" som han inte kan förlika sig med, eftersom de omfattar en "kollektivistisk människosyn där människor ses som precis likadana. Det leder till en uniform politik där man inte lämnar utrymme för individuella skillnader".

Ingen behöver vara förvånad över detta. Tecknen på att Högern vill bedriva smutskastningskampanj snarare än att tala om (sin egen misslyckade) politik har varit uppenbara länge. Alltihop är uppenbart en välregisserad fälla för att slösa bort ytterligare en dags medieutrymme med att diskutera utspel och oväsentligheter, istället för politik och bristen på borgerligt ansvarstagande.

Jämförelsen är självklart orimlig. SD handlar om ytterst konkret dagsaktuell främlingsfientlighet (samt en hel del illa förklädd brun ideologi); medan Vänsterpartiet visserligen (precis som Centerpartiet och Moderaterna) har en hel del trist historiskt bagage, men så vitt jag  vet vare sig bedrivit tvångskollektivisering, deporteringar, erövringskrig, nukleär kapprustning eller utrensningar av klassfiender sedan partiets grundande 1917.

Så egentligen bör man bara ignorera Hägglunds kräkframkallande provokation. Hade KD-ledaren menat allvar, istället för att hyckla så att man skäms för att vara uppväxt en kulturkrets som bygger på kristen etik, så hade, som Alliansfritt Sverige redovisar, inte Kristdemokraterna undertecknat en mängd gemensamma motioner med Vänsterpartiet under mandatperioden.

Fast när man ändå är i bojkottartagen så är det kanske V som ska säga upp bekantskapen med KD. För, som Johan Westerholm konstaterar, att om det är det något parti som har problem med människosyn, demokratisyn, kollektivism och att behandla folk som individer är Kristdemokraterna själva, med en politik som går ut på bl a:

- Inskränkningar i yttrandefriheten

- Inskränkningar i homosexuellas rättigheter (och ett envist motstånd mot samkönade äktenskap)

- Hemmafruns återupprättande genom vårdnadsbdrag och sambeskattning

- Segregationens bibehållande genom vårdnadsbidrag och sambeskattning

- Användandet av förståndshandikappade som valarbetare

- Samt  en hel del av abortmotstånd, murken sexualsyn, moralpanik och samverkan med Livets Ord och andra mörkersekter.

Kristdemokraternas minoritetssamarbete med SD - blåkopian

Göran Hägglund (KD) sade i en intervju i Dagens Nyheter idag att han är beredd att regera vidare i minoritetsställning om sverigedemokraterna blir vägmästare i Riksdagen. Hur det kan sluta syns tydligt på lokal nivå - i Karlskrona föredrar t ex det kristdemokratiska kommunalrådet att samarbeta med det "reko" SD före S.

Sjukt förutsägbara effekter av pillerprivatiseringen

Aftonbladet skriver idag (precis som tidigare i sommar bl a Expressen) om hur privatiseringen av Apoteket försvårar och försämrar tillvaron för de sämst ställda i samhället och hotar deras hälsa. Det kan handla om att man inte får handla läkemedel på kredit, p g a tidigare betalningsanmärkningar, vilket gör att personer inte har råd att köpa sin medicin alls. Eller så kan det röra sig om att en blind och sjuk person måste resa miltals för att kunna göra apoteksärenden, eftersom kedjan hon har konto på inte finns i hemstaden.

I det här läget kan man tänka sig att ansvarig minister Göran Hägglund (KD) tar lite politiskt ansvar för den röra som den apoteksprivatisering han skapat lett till. Av ansvarstagande syns dock föga i det svar Aftonbladet fått departementshåll:

Regeringen är medveten om situationen – men vill inte gå in och styra över apoteksaktörerna.
– Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare, Martin Kitz, pressekreterare hos socialminister Göran Hägglund.

De drabbade undrar om pengar och ekonomi går före liv och hälsa?

– Det svaret är entydigt nej.

Så regeringen vet vet alltså om problemen; hävdar med emfas att liv och hälsa är viktigare än pengar; men vägrar ändå att använda sina maktmedel för att göra något åt saken utan hänfaller åt en klockartro om marknadens självreglerande kraft. Jag blir inte riktigt klok på om detta innebär att Göran Hägglund är naiv, en fullblodscyniker eller menar att fattiga gott kan bli friska genom helbrägdagörelse.

Fast egentligen utvecklingen mot att mediciner blir en klassfråga inte alls överraskande. Riskerna med privatiseringen av Apoteket var kända i förväg och de bärande argumenten för reformen var i princip enbart av ideologisk karaktär. Något som märks med all önskvärd tydlighet nu när de mest påtagliga effekterna av avregleringen blivit höjda priser och ökad irrationalitet i systemet när privata aktörer slåss på en oligopolmarknad. Men detta är ändå bara ett exempel på att tillgången på vård styrs efter plånbokens storlek och inte efter vårdbehov efter fyra år av högerstyrd välfärdsvandalism. Fast allt är inte nattsvart  - numer får vi ju faktiskt välja vilken pillertrillare vi inte har råd att handla hos.

Kris(t)demokratisk valtaktik slår snett

Ibland förstår jag inte hur Kristdemokraternas valstrateger tänker. Läget är som bekant prekärt eftersom partiet leker lindansare på fyraprocentsspärren, då verklighetens folk visade sig inte bestå av vare sig frimicklare eller hemmafruar i någon särskilt stor omfattning. Alltså måste KD i valkampanjen mobilisera partiets bas, d v s de tokkristna.

Och till en början har det ju gått bra. Partipastorn Göran Hägglund gick ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där han menade att kriminalvården ska leda till den straffades moraliska uppbyggnad. Visserligen kan detta möjligen reta partiets evangelistiska valmanskår då det lutar en aning mot det katolska sakramentet bikten, men det är samtidigt i linje med den borgerliga skam och straff-politiken på religiös grund och det är alltid bra att visa enighet i regeringsställning.

De bokstavstroende kärnväljarna kan ändå alltid entusiasmeras på andra sätt. Exempelvis genom att, som rapporteras från Gotland, låta en man i profetskägg (dock vit så man inte får fel sorts troende i båten) predika avhållsamhet och förklara att homosexualitet inte är funktionellt biologiskt sett. Händerna på täcket-retorik, ska således entusiasmera de kristna väljarmassorna. (Även om man kan ifrågasätta Gute-KD:arnas datorvana. Det räcker med ett par snabba googlingar för att hitta gott om filmklipp på nätet som visar att homosexuellt sex visst är biologiskt funktionellt.)  

Men så låter man ungdomsförbundet KDU förstöra alltihop genom att starta en kampanj där valstrategin går helt om intet. Dels fiskar man i en redan inpinkad moderat nisch, genom att framstå som välkammat maniska Anton Abele-typer. Dels tydliggör man den borgerliga splittringen i utbildningspolitiken; eftersom KDU framstår som riktiga latmaskar som vill slöa på utan att anstränga sig i sina praktiska program, medan man överlåter pluggandet till Jan Björklund-stachanoviterna i spetsutbildningarna. En image som de ytterligare understryker med den medvetna felstavningen  "Låt de praktiska utbildningar vara praktiska".

Se själva:

Göran Hägglund - sverigedemokraternas nya stora ledargestalt

Det finns mycket sagt, varav somligt är klokt, i debatten och mediestormen kring kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (S), uttalande om situationen för den judiska befolkningen i Malmö. Det som är riktigt intressant i sammanhanget är emellertid hur frågan kommit att bli en del i vad som artar sig till den smutsigaste valkampanjen som förts i landet sedan valkungadömets avskaffande.

I SVT:s Agenda söndagen den 7 mars debatterade Mona Sahlin (S) och Göran Hägglund (?D) om frågan. Martin Moberg uppmärksammar i sin blogg att KD-ledaren i debatten först gjorde billiga partipolitiska poänger på frågan, för att sedan låna ett av den sverigedemokratiska Åsa-Nisse-rasismens favoritargument. Hägglund anklagade nämligen Socialdemokraterna i Malmö för att mer eller mindre vara gisslan till hatbrottshetsande malmöitiska muslimer, eftersom Ilmar Reepalu inte kan "stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer."


Som Alliansfritt Sverige konstaterar är uttalande anmärkningsvärt, inte bara för att det osar konspirationsteori, utan för att Göran Hägglund rent Magnus Rantorpskt, implicerar att en mycket stor del av den muslimska befolkningen i Malmö bejakar hatbrott mot judar. Röda Berget påpekar att Hägglund därmed i svepande ordalag skuldbelägger den majoritet av stadens befolkning som antingen är muslimer, "vänstermänniskor", eller, gud förbjude, både och.

Vad som är beklämmande med Hägglund klavertramp är inte att han solkar ner finaste nattvardskjortan med lika smutsiga som billiga kampanjknep. Det som framför allt oroar är att KD:s partiledare fiskar i bruna vatten i sitt angrepp mot Socialdemokraterna. Statsvetaren Ulf Bjereld efterlyser i sin blogg ett klargörande från Göran Hägglund. Fast klargörandet har redan kommit - från sverigedemokraternas ordförare Jimmie Åkesson:

”Jag vill tacka Göran Hägglund för att han, om än i förtäckta ordalag, hade modet att beröra ett känsligt men mycket viktigt ämne.”

Dyrare läkemedel för den privatiserade verklighetens folk

Socialminister Göran Hägglund (KD) lät i går symboliskt täckelsen falla likt sina egna opinionssiffror från skylten för det första nyöppnade privatiserade apoteket. Händelsen dokumenterades i närmast anal detalj av Hägglunds stabs blogg, vilken också med en del kreativt bildvinkelval försökte få det att se ut som att enorma skaror samlats i söndagssnömodden för att bevista händelsen.

Knappt hade Hägglund hunnit handla sina första Alvedon innan nyheten om effekterna av den beramade privatiseringen kom. I flera medier rapporteras att priserna på receptfria läkemedel höjts kraftigt efter avregleringen. I ett läge med deflation, med obefintliga eller sänkta reallöner och pensioner har priserna på dessa läkemedel höjts med imponerande 11 % i snitt på ett kvartal. Pengar som gått till läkemedelsbolagen, som ser om sitt hus i samband med avregleringen. Att detta skulle bli följden är dock ingen nyhet, alls. Och som Peter Högberg konstaterar i sin blogg är det ett led i att läkemedel, liksom vården i sin helhet, börjar bli en klassfråga i den heliga privatiseringens och valfrihetens namn.

Vad tycker då socialministern, pensionärernas, familjernas, barnens och verklighetens, stora vän och beskyddare? Som Alliansfritt Sverige konstaterar har det blivit tyst  från Göran Hägglund om att privatiseringen ska leda till lägre priser för konsumenterna. Men som Hägglund förklarar på Newsmill, är allt dåligt den betongtrista "vänsterkartellens" fel; medan allt kommer att bli bra, bara konsumenterna inte kommer att ha råd att handla vare sig hos den ena eller den andra privata apoteksnasaren, oavsett vilken tid det är på dygnet.

Göran Hägglund och verklighetens arvssynd

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund utfrågades av TV4 häromdagen och kom med inte mindre än två häpnadsväckande avslöjanden. Till att börja med erkände han att:

Vilka av de tio budorden har du brutit mot?
– Jag kan nog bocka av de flesta, ...

Minst sex av de tio budorden (2 Mos 20:3-16) ska KD-ledaren alltså ha brutit mot. Vissa är uppenbara - bara man sätter sig i den nuvarande regeringen har man offrat anständigheten på Mammons altare. Om man vidare antar att han inte gjort något brottsligt (och således varken dräpt, stulit eller begått mened), borde någon eller eller några av Hägglunds fru (du skall inte begå äktenskapsbrott); Hägglunds grannar (du skall inte ha begär till din nästas hus); samt Hägglunds grannfru, dess hushållsnära tjänst och/eller bönderna i Bankerydstrakten (du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa) ha klara skäl att oroa sig.

Framför allt borde Hägglunds barn ta sig ett allvarligt samtal med pappa som dragit arvssynden över dem, med tanke på vad Luther säger i sin lilla katekes om hur gud ser på dem som bryter hans bud:

Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led...

Det andra häpnadsväckande avslöjandet som Hägglund kom med var när han definierade vad som faktiskt menas med det så beramade uttrycket "verklighetens folk":

Vilka är "verklighetens folk"?
– Det är ett begrepp som jag framför allt lanserande för att beskriva att det finns personer på olika arenor som vill styra över människors liv på ett sätt som går över gränsen, ...

Uttalandet kan inte tolkas på annat sätt än en frondering mot regeringens omänskliga socialförsäkringspolitik, som konstant går över gränsen för att styra över människors liv, allt för korta sjukskrivningstiden med i snitt tre timmar. Och jag som misstagit mig och hela tiden trott att den otroligt lyckade kampanjen varit ett lika desperat som taffligt försök att rädda ett sjunkande parti med hjälp av nykonservativa kulturkrigskampanjmetoder direktimporterade från den amerikanska kristna högern.

Kyrkkaffet i vrångstrupen

Sabla Göran Hägglund att förstöra min fritid. Inte nog med att han är så lik Robert i Boxer-reklamen att man knappt kan se på tv av risk för att bli påmind om borgarregeringens existens. Dessutom ska han nu under buller och bång ut på en "köksbordsturné" för att träffa "verklighetens folk". Bland annat för att få input till kristdemokraternas valmanifest 2010. Eftersom det finns rätt mycket jag skulle vilja ha in (och bort) från KD:s valmanifest, samtidigt som jag är ganska övertygad om att jag både är verklig och tillhör folket, har jag bunkrat upp med fikabröd och kaffe och tillbringar min lediga tid med att vänta på att Göran ska ringa på dörren.

Gårdagen var dock en besvikelse. Ringklockan var tyst, kaffet kallnade i termosen, och vetelängden börjar bli lite torr i sin plastpåse. Den stora dagen verkade inte komma.

Möjligen är jag en smula naiv. Den verklighet som Hägglund mötte verkar underligt lik hans egna värderingar, vilket syns i hans stabs blogg, som nogsamt dokumenterar partiledarens/ministerns nedstigande till undersåtarna. Den första familjen utnyttjade exempelvis vårdnadsbidraget, vilket inte på något sätt är speciellt representativt för vanliga familjer.

Om man tycker att avslappnade fikadiskussioner kan verka lite krystat med ett pressuppbåd och partiledarstab i släptåg, så är det ingenting mot det andra köksbordsbesöket. I en familj utanför Ulricehamn handlade samtalet om "hur man kan skapa sig mer tid med familjen och hur man kan vända arbetslöshet till något positivt." Jag hade velat se den diskussionen samma dag i Trollhättan med omnejd. Eller menar möjligen Hägglund att arbetslöshet är ett bra sätt att få mer tid till familjen? I så fall är han dåligt påläst, då regeringens arbetsmarknadspolitik tenderar att sysselsätta den arbetslöse med meningslöst pappersarbete, krångel med a-kassorna eller flytt från familjen till annan ort för att ta vilka jobb som helst.

Cyniska vänsterkommentarer, som t ex Katrine Kielos i Aftonbladet, misstror såklart Hägglunds goda uppsåt, och anför som bevis att man vinnlagt sig om att göra fikastunden synnerligen massmedial. Badlands hyena tror att det hela egentligen handlar om en etnografisk expedition, avsedd att omvandla vildarna till den kristet demokratiska nyliberala tron. Eftersom Hägglund bara verkar vilja besöka de redan omvända, verkar det emellertid inte riktigt troligt.

Andra, som Peter Andersson, ger i stället Hägglund en rad tips om saker som kan tas upp runt köksbordet, som vårdköer, utarmningen av skolan, den otillräckliga a-kassan och vad vårdnadsbidraget egentligen ska vara bra för. Jinge å sin sida, informerar Hägglund om att han inte behöver anstränga sig för att komma förbi hans hus, men om en Jimmie som skulle kunna bli en lämplig resekamrat.

Själv ska jag inte slänga fikabrödet och plocka bort finduken riktigt än. Jag ser att alla hans köksbordsbesök gjorts mitt på dagen så Göran Hägglund kanske inte vet att verklighetens folk i allmänhet är på arbetet hela dagen. Så jag tar nog ut en semesterdag i morgon för att tillbringa dagen i hemmets vrå - chansen att faktiskt få någon form av förklaring till vårdnadsbidragets existens är för bra för att försättas.

Den sjuka apoteksförsäljningen

[bilden tagen från aftonbladet.se]

Göran Hägglund, som kan sin bibel, borde väl om någon veta att man inte ska stjäla. Skulle KD-ledaren, mot all förmodan, ha rätt i sin teologiska världsuppfattning, är det efter utförsäljningen av Apoteket från det gemensamma ägandet inte bara skribenterna i denna blogg som har orsak att investera i asbestkalsonger att bära på den yttersta dagen.

Hela den aktuella mandatperioden har präglats av en slösaktig irrationalitet, där de borgerliga säljer statliga företag och slaktar välfärdssystem, alldeles oavsett om det är skadligt för samhället och samhällsekonomin som helhet. Apoteksförsäljningen är dock ett ovanligt tydligt exempel på hur snett det kan bli när dogmer får stå över både förnuft och moral.

Det hela tog fart på allvar när Göran Hägglund i en kommentar till Apoteksutredningen fantiserade om ett apotekarägt Apotek i varje gathörn och by i hela landet; där glada farmaceuter skulle sälja ständigt billigare läkemedel till ännu gladare konsumenter under dygnets alla timmar. Detta precis som i Norge där apoteksavregleringen omvandlat landet från Sovjetstat till himmelrike. Att den norska apoteksmarknaden, som bl a Alliansfritt Sverige visat, snarast präglas av stigande priser när ett demokratiskt styrt monopol, ersatts av ett privatägt och slutet oligopol där tre aktörer kan samsas om att sätta allt högre priser, ignorerade Hägglund gladeligen. Likaledes struntade han i att Apoteket i Sverige skapat ett av de kostnadseffektivaste läkemedelsdistributionssystemen i världen, trots att det är något så skamligt som ett statligt monopol.

När så utförsäljningen väl skulle bli av, utbröt en rent bendersk kalabalik. Som förväntat gjorde lågkonjunkturen att köparna inte direkt hängde på dörren och priset rasade. När styrelsen för Apoteket AB inte gjorde som de blev tillsagda, fick de silkessnöret, helt enligt rådande doktriner i regeringskansliet där ordet "nej" är lika tabu som ett flyktingbarn i sydvästraste Skåne. Mona Sahlin ställde i Riksdagen den berätigade frågan om Hägglund var nöjd med cirkusen. Det var han, även om inte ens det högborgerliga husorganet Svenska Dagbladet riktigt förstod varför.

Så kom i november utfallet av Apoteks-basaren. 5,9 miljarder fick stadskassan för bolag som omsätter 16 miljarder. Visserligen hävdade Göran Hägglund fortsatt att han var nöjd, men det hade han nog varit även om han fått tre gräddkola och ett hockeysamlarkort på Börje Salming i betalning. Dominerande köpare blev till stor del skatteparadisbaserade riskkapitalbolag. Det är ingen avancerad gissning som E24 gör när de tror att dessa snabbt kommer att sälja sina andelar när möjligheten öppnas om tre år, lagom i tid till nästa högkonjunktur.

Vad blev då utfallet av Hägglunds privatiseringsvision? Apotekare i varje hörn kan vi glömma, istället har vi precis som i Norge fått ett oligopol på en marknad som tidigare var offentligt reglerad och tog ett samhällsansvar. Tillgängligheten till apoteksvaror i de centrala städerna kommer förmodligen att öka, till priset av att apoteken förvandlas till tingeltangel-krämare, där receptbelagda produkter trängs inne i hörnen så att kunderna ska få maximal exponering av allehanda lockvaror. Några garantier för städernas utkanter eller glesbygden finns dock inte, och man behöver inte vara vänsterpartist, för att undra hur riskkapitalbolag ska förmås att ta ett regionalpolitiskt ansvar. Priserna kommer förmodligen att öka, inte minst därför att, som Kommunalarbetaren konstaterar, de nya privata vinstdrivande aktörerna saknar andra incitament än att få kunderna att konsumera så mycket av deras produkter som möjligt. Erfarenheterna från andra avregleringar har inte heller direkt imponerat, som Ett hjärta rött påminner om. Men det är helt i linje med regeringens konsekventa politik att omvandla sjukvård från en rättighet till en vara.

Det enda problem som Hägglund löst med sin Apoteks-rea är att man på vissa ställen kan få ökad tillgänglighet till apotekstjänster. Om det nu var ett verkligt problem, vilket jag inte är helt övertygad om, hade det gått relativt enkelt att lösa. Åtminstone så länge som det fanns ett statligt apoteksmonopol att ha offentligt inflytande över. Nu har regeringen inte bara slängt ut barnet med badvattnet, utan även sålt badkaret och ersatt det med tvättlappar finansierade med sms-lån. Göran Hägglund kanske är nöjd över detta, men han har absolut ingen orsak att vara stolt.

SD-torsk på Tallinn

Jag har en mycket kluven inställning till både KD och SD. Å ena sidan avskyr jag så gott som allting de står för – å andra sidan är partierna en ständig källa till humor i den annars så knastertorra svenska politiken.

KD lyfter ju den letargiska debatten med löjeväckande uttalanden om den heteronormativa kärnfamiljens mirakulösa effekter på folksjälen, samt genom att gång efter annan uppvisa den vekaste ryggraden en koalitionspartner haft i en svensk regering på den här sidan parlamentarismen. För allvarligt talat - vad utom ett urvattnat hemmafrubidrag - har de lyckats få igenom sedan 2006, samtidigt som de fått göra koutou på alla andra profilfrågor, som homosexuellas rättigheter, abort m fl? Jan Björklund kan nog visserligen tänka sig att införa både skolbön och skolaga, men det kommer knapppast förrän nästa mandatperiod.

I Sveriges Radios program "Kaliber" (kan både lyssnas på och läsas om) wallraffades olika SD-möten, med resultatet att SD lyckades få till stånd så pass många PR-katastrofer att LO i jämförelse verkar ha en fungerande mediestrategi. Ironiskt nog var det på en färjeresa till Tallinn som SD:s försök att bli politiskt rumsrena fick de flesta skotten under vattenlinjen.

En slutsats man kan dra av programmet är att SD:are är lika bra på att sjunga som de är toleranta. Av all dålig Finlandsfärje-karaoke jag någonsin hört eller sjungit med i är det som framförs i reportaget nog bland det värsta. SD:arna, däribland partiledaren Jimmie Åkesson, vars skåneländska brölande hörs klart och tydligt på bandet, går ut hårt med att sjunga en nidvisa om Palme (som SD traditionellt hatat som "landsförrädare") med den smakfulla texten texten ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann”.

Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist drar sedan några rasistiska somalier-skämt innan han i fyllan sätter sig i en hytt och (återigen i Åkessons närvaro) för att skråla nationalistisk Vit makt-musik (filmklipp finnes – men känsliga och icke-tondöva åskådare varnas). Sedan sjunger samme ungdomsordförande med i en "cool" nazistisk kampsång från 1930-talet. Konfronterad med detta av reportrarna svarar sångarna att de inte reflekterat dessmer över texten – fast tydligen har de åtminstone reflekterat nog mycket över den för att kunna sången utantill…

En inbokad kommenterande intervju med hrr Åkesson och Almqvist avbokades i sista stund med motiveringen ”vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för seriösa medier”. Mediestrategi, sa Bill. Völkischer Beobachter, sa Bull.

Vad har då KD med detta att göra? Jo, i Ekots lördagsintervju (leve Public service!) öppnar Göran Hägglund för en regering med SD-stöd efter nästa val (refererat i husorganet Dagen). Anar jag en ny supergrupp i genren burlesk politisk humor i vardande?