tisdag 13 april 2010

Regeringen vågar inte driva sin egen jobbpolitik

Den stora valvinnarfrågan 2006 är inte längre de borgerligas trumfkort. SVT:s Rapport och Aktuellt redovisade den 12 april nya opinionsundersökningar som pekar på att regeringens förtroende i arbetsmarknadspolitiken dalar som en sten. Inte ens den marknadsliberalaste högern har förtroende för regeringens jobbpolitik.

I Aktuelltinslaget intervjuades professor Magnus Henrekson, VD för det Svenskt Näringsliv-anknutna Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Henrekson, vars åsikter sällan kan anklagas för att vara vänstervridna, upprepade sin tidigare kritik mot jobbskatteavdraget, som varken skapar jobb eller får dem som är utanför arbetsmarknaden i arbete. Eftersom avdraget inte sänker företagens lönekostnader, utan enbart kommer löntagarna till godo, skapas få arbeten. Samtidigt blir försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem både verkningslösa och orimliga, eftersom det inte finns några jobb att gå till för dem som sätts under ekonomisk press. Henrekson anklagade "det nya arbetarpartiet" för att inte våga åstadkomma det som han menar krävs för att politiken ska fungera - sänkta löner och en dramatiskt ökad lönespridning.

Tydligare än så kan det alltså inte bli. Regeringen för en USA-importerad politik som kräver en låglönemarknad, vilket de dock vet är omöjligt att sälja till väljarna. Därför paketerar man om ineffektiva skattesänkaråtgärder och trygghetssystemslakt under namnet "arbetslinjen" och hoppas på att saker ändå löser sig till det bästa, trots att politiken passar synnerligen illa till såväl den svenska arbetsmarknaden som samhället i stort. Tack och lov för det här landets skull har det hittills under mandatperioden inte gått så bra, trots att regeringen gjort det den lovat göra. Fiaskona fortsätter som bekant att staplas på hög, senast i form av de 65 000 praktikplatser som skulle tvingas på myndigheterna vars antal smälte snabbare än en snödriva i vårsolen.

måndag 12 april 2010

Norrbotniabana, Norrschmotniabana

Det hela börjar nästan bli löjligt. I sin närmast paniska ovilja att göra infrastruktursatsningar i Norrland har regeringen reducerat planeringen av Norrbotniabanan till en lek om Svarte Petter. Under ett valår vill Alliansen med infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) i spetsen inte för död och pina erkänna för norr- och västerbottningarna att man fullständigt skiter i deras landsända och inte har något intresse av att betala för Norrbotniabanan. Därför har man helt enkelt med jämna mellanrum bollat över Svarte Petter till berörda kommuner och företag och krävt att de minsann ska ta sitt ansvar och betala en del av investeringen innan staten kan öppna plånboken.

Förvisso kan man tycka att regeringen har en märklig inställning när man inte verkar anse att ett så fundamentalt statligt ansvar som infrastruktur först och främst är en fråga för staten. Men själv lutar jag dock åt att det bara är förbannat löjligt, alternativt provocerande. Kostnaden för Norrbotniabanan beräknas bli 20 miljarder kronor. Det kan låta mycket, men å andra sidan kan regeringen tänka sig att avsätta en fjärdedel av summan, 5 miljarder, till ett projekt som hittills bara hjälpt en enda person. Om det är den gällande måttstocken kan jag försäkra fru infrastrukturminister om att ett järnvägsbygge i norr lär vara till gagn för betydligt fler än fyra personer.

Anders Borg klyver Centerpartiets kärnkraftstaktik

Om finansminister Anders Borgs (M) uppträdande i Ekots lördagsintervju den 10 april finns mycket att säga (varav mycket klokt redan har sagts). En sak som slank ur honom måste dock ha skapat en omedelbar efterfrågan på hushållsnära kaffefläcksborttagartjänster hos stora delar av Centerns riksdagsgrupp.

Finansministern antydde nämligen att de investeringar i ny kärnkraftskapacitet som är den logiska följden av den energipolitiska propositionen som riksdagen ska besluta om i juni, delvis kan komma att göras med statligt stöd. Han sade (saxat från en transkription på bloggen Dagbok mot Atomkraft):
... min uppfattning är att det nog är rimligt att [nyinvesteringar i kärnkraft] i huvudsak finansieras utan statliga ingripanden
[...]
Ja, som sagt det kan vara så att vi nu pratar om något som ska beslutas om tio år och jag tror inte det är så alldeles klokt att jag i varje detalj binder mig för [att staten inte kommer att ge lånegarantier till de nya kärnkraftsinvesteringarna].
Att Anders Borg redan nu, sex veckor innan riksdagsomröstningen och fem - tio år innan investeringsbeslut eventuellt ska fattas, börjar sväva på målet om huruvida staten ska vara med och finansiera kärnkraftsinvesteringarna eller inte är måhända otaktiskt, men symptomatiskt. Alliansfritt Sverige poängterar att den brittiske professorn Stephen Thomas tidigare i år siat om att de politiker som idag lovar att inte subventionera kärnkraften i framtiden ändå kommer att göra just det, helt enkelt för att statligt stöd behövs för att få investeringarna till stånd. Dock hade professorn kanske trott att det skulle ta tre år, snarare än tre veckor, innan han blev sannspådd.

Detta slår samtidigt i spillror vissa centerpartisters försvar av sin ömkliga reträtt i kärnkraftsfrågan, vilket lutat mot resonemanget att beslutet saknar praktisk effekt, då det ändå inte kommer att gå att bygga någon ny svensk kärnkraft, eftersom investeringen är för dyr och osäker utan statsstöd. Men om man lyssnar på Anders Borg verkar den premissen vara tveksam.

Detta borde i sin tur leda till att de centerriksdagsledamöter som vacklat om hur de ska agera i omröstningen, där regeringen hotar att förlora, kanske slutgiltigt skulle bestämma sig för ett nej. Fast det troliga är väl snarare att det blir mer av det schackrande som SVT:s Agenda visade på den 11 april, för att lotsa regeringens förslag förbi de trilskande folkvaldas vilja. Partipiska och röstningstaktik kan kanske hindra ett pinsamt nederlag för regeringen,  förhoppningsvis till det borgerliga väljarstödets förfång, men sannolikt även till priset av ytterligare underminering av tilltron till det politiska systemet och de etablerade politiska rörelserna.

torsdag 8 april 2010

Allt ideologiskt du skulle vilja veta om sjukförsäkring - men varit för skraj att fråga om

Något så ovanligt som en både intressant, som informativ och klargörande bloggdebatt har brutit ut över sjukförsäkringsfrågan. Debatten har dessutom den sällsynta kvaliteten att skingra den Lützendimma som alltsomoftast skymmer de ideologiska skillnaderna mellan de båda blocken, dessutom i en av de viktigaste frågorna inför höstens val. Kort sagt - en måsteläsning för den politiskt intresserade.

Men vi tar det från början.

Allt började med att Marika Lindgren Åsbrink i sin utmärkta blogg Storstad kom med ett inlägg som krävde en varning till känsliga läsare. Hon utgick där från den nationella folkhälsoenkäten 2009, och dess uppgifter om psykisk ohälsa i befolkningen kopplat till sysselsättning. Siffrorna visar tydligt att bland den del av befolkningen som antingen är arbetslösa eller uppbär sjukersättning är det en oproportionerligt stor andel som lider av svår trötthet, ångest, suicidtankar eller t o m har försökt ta sitt liv. Lindgren Åsbrink konstaterar att:
Det här är de människor som regeringen jagar. Detta är de människor som har fått sin ersättning sänkt, blivit föremål för hårdare prövningar av Försäkringskassan, som trots att de fortfarande är sjuka varit tvungna att skriva in sig för ”tre månaders arbetslivsintroduktion” på Arbetsförmedlingen och som uppmanats att söka socialbidrag av socialministern.

Dagen efter gjorde Sanna Rayman ett inlägg på Svenska Dagbladets ledarsida där hon också utgick från överrepresentationen av psykiska besvär hos gruppen långtidssjukskrivna. Ingen torde dock bli förvånad över att Rayman kom till helt annorlunda slutsatser kring frågan om sjukförsäkringen, och stödde principerna bakom regeringens reformer. Visserligen har utfallet i vissa fall blivit olyckligt, men det menar Rayman i stort sett är följden av trubbigheten i offentliga socialförsäkringssystem som sådana. Dessutom framhåller hon betydelsen av att få bort folk från gruppen sjukskrivna:
Två tredjedelar av en grupp som har varit sjukskriven i över två år arbetstränar eller är på väg in på arbetsmarknaden. Två tredjedelar av dem som omförsäkrades vid årsskiftet kliver ur befolkningsgruppen med mest självmordstankar och mest ångest. 

Marika Lindgren Åsbrink blev dock inte svaret skyldig. I en bloggreplik ifrågasatte hon den underliggande logiken i Raymans inlägg; att det är sjukskrivningen i sig som gör folk sjuka, så att problemen löses bara man får bort personer ur sjukförsäkringen. Alldeles bortsett från att den logiska slutpunkten på ett sådant resonemang skulle vara att inte sjukförsäkra någon alls, är premissen av att folk blir friska bara av att utförsäkras synnerligen tveksam. Dessutom, påpekar Lindgren Åsbrink, är en överväldigande majoritet av de människor som nyttjar sjukförsäkringen för sjuka för att kunna arbeta, men de drabbas likväl av sänkta ersättningar och ett misstänkliggörande tryck från Försäkringskassan. Och det är där den grundläggande orätvisan ligger eftersom:

[...] huvudskälet till att de sjuka tvingas betala detta pris är för att regeringen ska få pengar över till skattesänkningar till personer som oftast mår bra.
Jag kan inte acceptera att det är en bra politik att använda piskor för att förändra beteendet hos människor som inte har det bra – sjukskrivna, arbetslösa – medan morötterna reserveras för folk som har det bra – jämställdhetsbonusen, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, mm. Ytterst är detta vad frågan handlar om. Och jag tycker att människosynen bakom den politiken är fruktansvärd, inget annat.


Bloggkommentarerna till detta inlägg är även de värda att följa, inte minst för den debatt mellan Rayman och Lindgren Åsbrink som utbröt. Den spillde bland annat över i Svenska Dagbladets ledarblogg där Sanna Rayman menade att de 2/3 som inte återförsäkras i sjukförsäkringen är ett tecken på att reformen fungerar och är bättre än det tidigare systemets, enligt henne, grymma passivisering. Det avgörande är att regeringens s k rehabiliteringskedja fungerar.

I ett svar på detta riposterade slutligen Marika Lindgren Åsbrink med att konstatera att kärnfrågan inte är att återgå till något gammalt. Kärnfrågan är snarare att inte acceptera ett sjukförsäkringssystem som låter piskan vina och trycket öka på de redan utsatta, samtidigt som man skapar en rehabiliteringskedja som i praktiken bara är ett tomt namn på obefintliga åtgärder. omflyttade budgetposter och nedskärningar. Vägen framåt är däremot lika tydlig som blockskiljande ideologisk:
En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du [Sanna Rayman] håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.

Debatten lär fortsätta skriver Sanna Rayman i sitt blogginlägg. Det är sant, men nu vet vi åtminstone vad saken handlar om och vart skiljelinjerna går. Kom ihåg det när det börjar osa valfläsk framåt augusti.

Skenbar inko(M)petens som valtaktik?

Häromdagen anklagades här i bloggen finansminister Anders Borg (M) för att inte bara hushålla med statens resurser (om än dåligt), utan även med sanningen, alternativt kompetensen. Anledningen var att regeringen drar in 12 miljarder från kommunerna, med hänvisning till en rapport från Konjunkturinstitutet, som i realiteten inte ger åtgärden något stöd alls.

Johan Westerholm har i sin blogg dock en alternativ, och kanske mer trolig, tolkning av saken.  Alltihop var utfallet av osedvanligt överarbetad och genomskinlig valtaktik. Han skriver:

onsdag 7 april 2010

Kris(t)demokratisk valtaktik slår snett

Ibland förstår jag inte hur Kristdemokraternas valstrateger tänker. Läget är som bekant prekärt eftersom partiet leker lindansare på fyraprocentsspärren, då verklighetens folk visade sig inte bestå av vare sig frimicklare eller hemmafruar i någon särskilt stor omfattning. Alltså måste KD i valkampanjen mobilisera partiets bas, d v s de tokkristna.

Och till en början har det ju gått bra. Partipastorn Göran Hägglund gick ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där han menade att kriminalvården ska leda till den straffades moraliska uppbyggnad. Visserligen kan detta möjligen reta partiets evangelistiska valmanskår då det lutar en aning mot det katolska sakramentet bikten, men det är samtidigt i linje med den borgerliga skam och straff-politiken på religiös grund och det är alltid bra att visa enighet i regeringsställning.

De bokstavstroende kärnväljarna kan ändå alltid entusiasmeras på andra sätt. Exempelvis genom att, som rapporteras från Gotland, låta en man i profetskägg (dock vit så man inte får fel sorts troende i båten) predika avhållsamhet och förklara att homosexualitet inte är funktionellt biologiskt sett. Händerna på täcket-retorik, ska således entusiasmera de kristna väljarmassorna. (Även om man kan ifrågasätta Gute-KD:arnas datorvana. Det räcker med ett par snabba googlingar för att hitta gott om filmklipp på nätet som visar att homosexuellt sex visst är biologiskt funktionellt.)  

Men så låter man ungdomsförbundet KDU förstöra alltihop genom att starta en kampanj där valstrategin går helt om intet. Dels fiskar man i en redan inpinkad moderat nisch, genom att framstå som välkammat maniska Anton Abele-typer. Dels tydliggör man den borgerliga splittringen i utbildningspolitiken; eftersom KDU framstår som riktiga latmaskar som vill slöa på utan att anstränga sig i sina praktiska program, medan man överlåter pluggandet till Jan Björklund-stachanoviterna i spetsutbildningarna. En image som de ytterligare understryker med den medvetna felstavningen  "Låt de praktiska utbildningar vara praktiska".

Se själva:

Dumstrut eller skamvrå, Anders Borg?

Finansminister Anders Borg (M) är nationalekonom, vilket gör det väldigt svårt för honom att ha dyskalkyli (såvida han inte var kurskamrat med S-O Littorin). Han har desutom vid tillfällen gett intryck av att vara läskunnig. Alltså kan hans utspel om att 2011 dra in 12 miljarder av det statsstöd som den kommunala sektorn fått för att motverka att lågkonjunkturen leder till stora uppsägningar, bara förklaras av att finansministern antingen är korkad, cynisk eller en lögnare.

Hårda ord? Alls icke. I en intervju i Sveriges Radio säger Borg nämligen följande:

Men enligt en ekonomisk prognos från SKL finns det risk för att det blir underskott. Finns det då inte risk att kommunerna snålar in på jobb och tjänster?
– Det görs ju olika bedömningar. Notera att Konjunkturinstitutet räknar med en påtagligt starkare utveckling när de kom med sin prognos förra veckan och tror på stigande sysselsättning i kommunsektorn under 2011 och 2012, säger Anders Borg.
Alliansfritt Sverige har dock läst rapporten som Anders Borg hänvisar till, "Konjunkturläget Mars 2010", och finner föga överraskande att hans resonemang inte har något stöd i den. Konjunkturinstitutet räknar (t ex på sid 58 & 125) med att det tillfälliga statsbidraget för 2010 även gäller för 2011. I annat fall skulle den kommunala sektorn behöva göra "stora anpassningar" (läs personalneddragningar) för att klara balanskraven.

Anders Borg motiverar alltså besparingar på kommunerna på grundval av en rapport som säger att om man gör besparingar på kommunerna kommer det att resultera i exakt de nedskärningar som ministern säger sig vilja undvika. Därav slutsatsen att finansministern antingen är behäftad med svåra brister i läsförståelsen (och inte fattat rapporten), en djup cyniker (och således väl medveten om att detta slår mot de kommunala ekonomierna först när det är många långa år till nästa val, samtidigt som det är svårt för medierna att göra bra journalistik av kommuner i kris), eller en bluffmakare (som hoppas att ingen gitter läsa rapporten han hänvisar till). 

Dessutom säger rapporten (sid 125) att regeringens egen politik lägger sten på börda för kommunerna, i och med att arbetslösheten och de mer restriktiva reglerna för sjukförsäkringen ökar kostnaderna för dem. Som Alliansfritt Sverige noterar, lyckas regeringens socialförsäkringsmassaker på så sätt slå två flugor i en smäll och föröda såväl de drabbade familjernas som deras bostadskommuners ekonomi. Det blir i sin tur en självförstärkande spiral eftersom nedskärningar på 12 miljarder, uppskattningsvis innebär tiotusentals förlorade jobb inom de personalintensiva välfärds-,och undervisningssektorerna vilket i sin tur leder till ännu sämre kommunal ekonomi o s v.

Hyckleriet är uppenbart. För mindre än ett år sedan, med en svettig valrörelse hägrande, ansåg de borgerliga partiernas företrädare att den kommunala sektorn var i ett stort behov av pengar. Men när skattepengarna nu ska förslösas på 92 miljarder i skattesänkningsvalfläsk och andra ideologiska projekt som improduktiva hushållssnära tjänster och jobbcoacheriet, klingar högerns tal om värnandet av välfärdens kärna tomt.

tisdag 6 april 2010

Att coacha pengarna i sjön

Sveriges Radios P1 har i ett reportage visat på hur regeringens omhuldade jobbcoachsatsning urartat. Snarare än att varje coach ska ha hand om mellan 30-40 arbetssökande, har flera privata jobbcoachföretag satsat på stordrift, så att en jobbcoach kunnat ta hand om upp till 70 sökande per vecka. I runda slängar har alltså coachen en halvtimme per sökande till förfogande (inklusive all administration, research m m ), vilket har den självklara effekten att kvaliteten ersätts av, i bästa fall, ren slussning.

Precis som Claes Krantz, Alliansfritt Sverige och Johan Ulvenlöv konstaterar är orsaken att det blir på det sättet inte speciellt svårförklarad. En privat vinstmaximerande aktör som agerar i en bransch där kvaliteten och effekten av verksamheten i princip är omöjlig att mäta, men där ersättningen utgår vare sig man lyckas med uppdraget eller ej, kommer självklart att tendera att ta in så många personer / inkomstkällor som möjligt (jämför friskolornas ekonomiska drivkrafter). Om coachföretagen ens har incitament att slussa ut någon till arbete d v s, eftersom det medför ett potentiellt kund- och inkomstbortfall. Detta hindrar dock inte arbetsgivarorganisationen Almegas garderobsfolkpartist Ulf Lindberg att på bästa tv-tid hävda att endast de privata alternativen fungerar för jobbförmedling, vilket redan nu torde kunna nomineras till årets Bagdad Bob-pris.

Vad som däremot är svårförklarat är hur slöseriet som denna massiva överföring av offentliga medel till improduktiv privat verksamhet innebär kan tillåtas fortgå. Fast å andra sidan är det kanske inte mer ologiskt än att regeringen gödslar med skattepengar för att med RUT subventionera en annan improduktiv tjänstesektor med så gott som obefintliga makroekonomiska effekter. Hoppfullt i sammanhanget är dock att riksdagsledamöterna ska få hjälp med jobbcoacher efter valet, vilket förhoppningsvis är ett sätt för en hel del borgerliga riksdagsledamöter att den hårda vägen till sist få lite insikt om vad de egentligen ställt till med.