Alliansen stympar det kommunala självstyret

Några dagar före jul kommer regeringen med en fin julklapp i form av nya riktlinjer för parkeringstillstånd för handikappade. Handikapptillstånd ska inte längre ges ut till personer med två fungerande ben. Att det innebär att neurosedynskadade eller dubbelamputerade, som kan gå och köra bil men t ex inte betala parkeringsavgift, då blir utan handikapparkeringstillstånd bekymrar inte infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Hon menar att det visserligen är behjärtansvärt med undantag för dessa grupper, men att det ändå är upp till kommunerna själva att sätta upp sina egna riktlinjer.

Ihåligheten i Elmsäter-Svärds argumentering gröptes ut ytterligare med slagborr när regeringen samtidigt ångvältade det kommunala självstyret, då socialminister Maria Larsson pekade med hela handen och krävde att alla kommuner 2014 ska ha tvingats införa privat konkurrens inom äldreomsorgen. Så tydligen betyder "kommunalt självstyre" på allianssvenska en rätt för regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för att utsatta grupper drabbas av paragrafrytteriet som kommer av deras överdrivna spariver, men en rätt att tvinga på kommuner och deras skattebetalare högerregeringens omdömeslösa privatiseringspolitik.

Maria Larssons eviga undanflykt

Sverige har en äldre- och folkhälsominister. Hon heter Maria Larsson, är kristdemokrat, och har allt som oftast svårt att föra någon vettig politik, när allt som regeringen i övrigt gör tenderar att antingen slå mot de äldre, eller mot folkhälsan, eller gärna både och.

I ett sådant läge finns bara en sak att göra om man tillhör ett parti som balanserar på nedflyttningsstrecket -  man gör ett lika dramatiskt som tomt utspel.  Alltså går man ut med pukor och trumpeter och pekar på behovet att rätta till missförhållanden som alla tycker är fruktansvärda, dock utan att göra några som helst förpliktelser att faktiskt göra något påtagligt åt saken.

Symbolpolitik kallas det med andra ord, och kan illustreras med en nyhet från häromdagen. Maria Larsson gjorde ett braskande utspel på temat "stoppa vräkningar av barn". Hade hon menat allvar hade detta åtföljts av ett konkret och kraftfullt åtgärdsprogram. Det är dock på förhand omöjligt, eftersom den borgerliga bostadspolitiken går ut på att göra ingenting, vilket lastbilsminister Mats Odell gång på gång bevisat i ord och (brist på) handling. I stället vill Larsson tillsätta en samordnare, och dela ut 50 miljoner i stimulansmedel till kommunerna. Pengar som även om det funnits bostäder att tillgå, i princip är småsmulor som knappast får någon reell verkan på problemet med barn som vräks.För säkerhets skull sätter Larsson datumet 2012 för att åtgärden ska slå igenom, så att saken garanterat ska vara glömd utifall regeringen mirakelräddas vid makten.

Överhuvudtaget chansar Maria Larsson på att det politiska minnet bland allmänheten är kort. Hela saken är nämligen en favorit i repris, då ministern redan 2007 föreslog åtgärder mot kommuner som vräker barn. Inte heller den gången fick någonting kosta pengar, utan hon förelsog en "skamlista" med motiveringen "Benchmarking brukar fungera, statistik är effektivt". (Det sistnämnda borde hon för övrigt ha berättat för Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund innan de började trixa med statistiken i partiledardebatten i Agenda). 

Nej, Maria Larsson borde nog hålla sig till Kristdemokraternas patenterade valstrategi, d v s att undvika att diskutera regeringens politik, vilket bara kan få förödande konsekvenser, utan i stället fiska efter ströväljare i grumliga vatten med hjälp av partiets patenterade dimridåpopulism. Fast å andra sidan har inte Maria Larsson varit speciellt lyckad med det heller, annat än i att offra partilinjen i alkoholfrågan och tillåta längre öppettider för verklighetens Stureplansfolk; samt hävda att det enda som verklighetens tidningsläsare kan tillägna sig på en kultursida är Sex and the City och dansband.