Alliansen stympar det kommunala självstyret

Några dagar före jul kommer regeringen med en fin julklapp i form av nya riktlinjer för parkeringstillstånd för handikappade. Handikapptillstånd ska inte längre ges ut till personer med två fungerande ben. Att det innebär att neurosedynskadade eller dubbelamputerade, som kan gå och köra bil men t ex inte betala parkeringsavgift, då blir utan handikapparkeringstillstånd bekymrar inte infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Hon menar att det visserligen är behjärtansvärt med undantag för dessa grupper, men att det ändå är upp till kommunerna själva att sätta upp sina egna riktlinjer.

Ihåligheten i Elmsäter-Svärds argumentering gröptes ut ytterligare med slagborr när regeringen samtidigt ångvältade det kommunala självstyret, då socialminister Maria Larsson pekade med hela handen och krävde att alla kommuner 2014 ska ha tvingats införa privat konkurrens inom äldreomsorgen. Så tydligen betyder "kommunalt självstyre" på allianssvenska en rätt för regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för att utsatta grupper drabbas av paragrafrytteriet som kommer av deras överdrivna spariver, men en rätt att tvinga på kommuner och deras skattebetalare högerregeringens omdömeslösa privatiseringspolitik.

Skenbar inko(M)petens som valtaktik?

Häromdagen anklagades här i bloggen finansminister Anders Borg (M) för att inte bara hushålla med statens resurser (om än dåligt), utan även med sanningen, alternativt kompetensen. Anledningen var att regeringen drar in 12 miljarder från kommunerna, med hänvisning till en rapport från Konjunkturinstitutet, som i realiteten inte ger åtgärden något stöd alls.

Johan Westerholm har i sin blogg dock en alternativ, och kanske mer trolig, tolkning av saken.  Alltihop var utfallet av osedvanligt överarbetad och genomskinlig valtaktik. Han skriver:

Regeringen drar nu tillbaka det stöd som KI baserat sin rapport på, eller helt enkelt på pappret skär bort detta stöd som inbegriper 20 000 anställda i vård, skola och omsorg. Men med detta utspel så kommer vi senast andra veckan i september se en satsning på kommuner och landsting på någonstans mellan 5 och 10 MDR SEK. Och då kommer Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kunna säga att man är lyssnande, progressiva och satsar på välfärden. Regeringen skriver själva att de kommer följa utvecklingen noga vilket på ren svenska innebär att de vill avvakta rätt timing för att (till del) återställa bidraget och därmed skapa en illusion av framgång.

Det vi sett är i praktiken hur regeringen lite klumpigt men snabbt och geschwint nu dukar av bordet för kommunerna och landstingen för att i september komma tillbaka med tallrikarna igen.

Alliansfritt Sverige pekar på att Westerholms tes stöds av att de extra miljarderna till kommunerna redan från början slängdes in i budgeten för 2010, i sista stund och under konstitutionellt tveksamma men PR-mässigt gynnsamma former.

 

Frågan om när de 12 miljarderna mystiskt dyker upp igen ur den moderata valfläskgrytan återstår dock. För min del gissar jag på den 21 augusti, samma datum som Göran Persson lanserade valvinnaren maxtaxa på dagis under valrörelsen 1998.

Dumstrut eller skamvrå, Anders Borg?

Finansminister Anders Borg (M) är nationalekonom, vilket gör det väldigt svårt för honom att ha dyskalkyli (såvida han inte var kurskamrat med S-O Littorin). Han har desutom vid tillfällen gett intryck av att vara läskunnig. Alltså kan hans utspel om att 2011 dra in 12 miljarder av det statsstöd som den kommunala sektorn fått för att motverka att lågkonjunkturen leder till stora uppsägningar, bara förklaras av att finansministern antingen är korkad, cynisk eller en lögnare.

Hårda ord? Alls icke. I en intervju i Sveriges Radio säger Borg nämligen följande:

Men enligt en ekonomisk prognos från SKL finns det risk för att det blir underskott. Finns det då inte risk att kommunerna snålar in på jobb och tjänster?
– Det görs ju olika bedömningar. Notera att Konjunkturinstitutet räknar med en påtagligt starkare utveckling när de kom med sin prognos förra veckan och tror på stigande sysselsättning i kommunsektorn under 2011 och 2012, säger Anders Borg.

Alliansfritt Sverige har dock läst rapporten som Anders Borg hänvisar till, "Konjunkturläget Mars 2010", och finner föga överraskande att hans resonemang inte har något stöd i den. Konjunkturinstitutet räknar (t ex på sid 58 & 125) med att det tillfälliga statsbidraget för 2010 även gäller för 2011. I annat fall skulle den kommunala sektorn behöva göra "stora anpassningar" (läs personalneddragningar) för att klara balanskraven.

Anders Borg motiverar alltså besparingar på kommunerna på grundval av en rapport som säger att om man gör besparingar på kommunerna kommer det att resultera i exakt de nedskärningar som ministern säger sig vilja undvika. Därav slutsatsen att finansministern antingen är behäftad med svåra brister i läsförståelsen (och inte fattat rapporten), en djup cyniker (och således väl medveten om att detta slår mot de kommunala ekonomierna först när det är många långa år till nästa val, samtidigt som det är svårt för medierna att göra bra journalistik av kommuner i kris), eller en bluffmakare (som hoppas att ingen gitter läsa rapporten han hänvisar till). 

Dessutom säger rapporten (sid 125) att regeringens egen politik lägger sten på börda för kommunerna, i och med att arbetslösheten och de mer restriktiva reglerna för sjukförsäkringen ökar kostnaderna för dem. Som Alliansfritt Sverige noterar, lyckas regeringens socialförsäkringsmassaker på så sätt slå två flugor i en smäll och föröda såväl de drabbade familjernas som deras bostadskommuners ekonomi. Det blir i sin tur en självförstärkande spiral eftersom nedskärningar på 12 miljarder, uppskattningsvis innebär tiotusentals förlorade jobb inom de personalintensiva välfärds-,och undervisningssektorerna vilket i sin tur leder till ännu sämre kommunal ekonomi o s v.

Hyckleriet är uppenbart. För mindre än ett år sedan, med en svettig valrörelse hägrande, ansåg de borgerliga partiernas företrädare att den kommunala sektorn var i ett stort behov av pengar. Men när skattepengarna nu ska förslösas på 92 miljarder i skattesänkningsvalfläsk och andra ideologiska projekt som improduktiva hushållssnära tjänster och jobbcoacheriet, klingar högerns tal om värnandet av välfärdens kärna tomt.