Högerns låglönepolitik är en fara för Sverige (och för dig)

LO-ekonomen Thomas Carlén gästbloggar på Storstad om sänkta löner som den outtalade förutsättningen för borgarnas arbetsmarknadspolitik. Inlägget är alldeles utmärkt och behöver egentligen inte kommenteras med mer än en uppmaning om att läsa den.

Dock vill jag särskilt framhålla den poäng Carlén gör genom att peka på de makroekonomiska riskerna med borgarnas ekonomiska systemskifte. En faktor som i allmänhet glöms bort i en valrörelse som, i den mån den handlar om någonting alls, mest berör hundralappar och den övre medelklassens bekvämlighet. Högerns politik med sänkta löner och satsning på lågproduktiva tjänstejobb (tillsammans med, skulle jag vilja tillägga, minskade utbildningsambitioner och minskad humankapitaltillväxt samt slösaktiga satsningar på en ineffektiv hemtjänstesektor i form av RUT och vårdnadsbidrag) är enligt Carlén ett hot mot samhällsekonomin och den svenska konkurrenskraften. Den ensidiga satsningen på att öka det kvantitativa utbudet av arbetskraft, leder inte bara till ökade klyftor, minskad social rörlighet och en omänsklig välfärdspolitik, det slår även mot produktivitetstillväxten och blir ett hinder för strukturomvandlingen. Eller med andra ord; borgarnas politik förstör förutsättningarna för den unika tillväxt som under hundra år förvandlade Sverige från Europas fattighus till ett av världens rikaste länder.

Thomas Carlén fångar därför elegant den verkliga essensen i det val du står inför den 19 september, medborgare:

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Varje moderatadministrerad skattekrona är en stöld från medborgarna

Marika Lindgren Åsbrink fortsätter i bloggen Storstad sin utmärkta serie inlägg om det obegripliga i varför Högern omges med en aura av ekonomisk trovärdighet. Nu senast sätter hon luppen på den lika ineffektiva som dyra borgerliga jobbpolitiken, som föga förvånande inneburit mycket skrik för lite ull.

För den som anser att skattemedel ska användas så effektivt, varsamt och rationellt som möjligt, med minimal inslag av symbolpolitik, är det en dyster läsning. Nedanstående tabell ger syn för sägen:

Hur många ytterligare personer man skulle kunnat anställa för samma pengar som regeringen avsatt till sina genomförda eller planerade jobbreformer*

- RUT-avdraget 540 jobb

- Halverad restaurangmoms (förslag) 3 200 jobb

-  Sänkta arbetsgivaravgifter för unga 9 000 jobb

- Sänkta arbetsgivaravgifter 15 000 jobb

Totalt: 27 740 jobb

Alltså - om regeringen istället för att lägga skattepengarna på allehanda avdrag och skattesänkningar använt samma skattepengar till att direkt anställa personer skulle 27740 fler heltidsarbeten skapats än det verkliga utfallet av deras politik. Och då har vi inte ens börjat diskutera andra kostnader som regeringens politik ger upphov till, t ex genom utträngnings- eller inlåsningseffekter.

Jobbpolitiken är tyvärr bara ett exempel på att borgarnas maktinnehav inte bara präglas av närmast lösaktig  slösaktighet, den är dessutom dyr för den enskilde medborgaren. Johan Westerholm har således helt rätt när han konstaterar att om borgarna får fortsätta administrera samhället på detta sätt är det snart inte mycket kvar att bära för det samhällsbärande Högerpartiet. Men det kanske var det som var meningen från första början?




* - Alla siffror är en bearbetning av uppgifterna i Storstad.
- Utgångspunkten är att en heltidsanställning kostar 500 000:-/ år för arbetsgivaren.
-Beräkningsformel: [(Kostnaden för reformen / 500 000) - Antalet skapade jobb regeringens reformer gett upphov till.]

Såsom Bresjnev, så ock Reinfeldt

Regeringens passiva, på gränsen till katatoniska, arbetsmarknadspolitik, som bl a går ut på att lägga tre miljarder på ytterligare jobbcoacher, får med all rätta skarp kritik. Senast i Aftonbladet där Sven-Erik Österberg (S) konstaterar att jobbcoachning medelst frigörande målning eller terapi med utgångspunkt i Star Trek-metaforer kanske inte direkt är den mest effektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärden.

Fast Österberg och andra kritiska röster, som bl a Alliansfritt Sverige, har kanske fått allt om bakfoten. Regeringen bedriver visst en aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom att lägga miljarder på en ineffektiv, improduktiv tjänstesektor i form av jobbcoacher och RUT-tjänster har man fått mängder av människor ut i arbete.

Den som tycker att det är en politik som verkar vagt bekant har rätt. Receptet att hålla sysselsättningsgraden uppe till varje pris genom att låta folk utföra lika meningslösa som improduktiva sysslor har prövats förut - i de kommunistiska öststaterna före murens fall. Med den skillnaden att där hade man åtminstone så pass mycket socioekonomisk insikt i de styrande klickarna att man insåg att systemet krävde att subventionerade bostäder, basvaror och annan livets nödtortft. Fast kanske har man ändå läst sin ekonomiska historia på regeringskansliet, för hur kan man annars förklara regeringens senaste bidragsfläsklägg i valgrytan...

Gammalt moderatmantra i nyspråklig dräkt

Alldeles oavsett hur många RUT-finansierade slavar som viskar i Fredrik Reinfeldts öra att han ska komma i håg Bo Lundgren, är impulsen till nya ofinansierade skattesänkningar aldrig långt borta i den moderata politiken. Nyligen presenterade Fredrik Reinfeldt ett paket som, för den nätta kostnaden 20 miljarder (d v s ungefär ett halvt försvar eller hälften av den högre forsknings- och utbildningssektorn), bl a skulle införa ytterligare ett jobbskatteavdrag och höja ribban för när inkomsttagare betalar statlig skatt.

Att moderaterna vill sänka skatterna, helst då för de rika, är ingen nyhet. Snarare ligger det innovativa i utspelet i att reformen motiveras som ett sätt att minska klyftorna i samhället. Det kan verka en smula förvånande med tanke på högerns kanske inte alltid så heroiska historia i bekämpandet av klasssamhället, och fick kanske de mörkblåaste falangerna i Moderaterna att till en början sätta punschen i vrångstrupen. Men ser man på utspelet mer noggrant, förstår man att det knappast kommer gå några upprörda tåg från Djursholm och Skanör till Rosenbad för att stoppa den sociala nivelleringens förflackande effekter på samhällskroppen.

Det eftersom den skattepolitik som Reinfeldt menar ska utjämna klyftorna, gör precis som det mesta av annan politik som förts under mandatperioden, precis tvärtom. Vi lånar en illustrativ graf från Marika Lindgren Åsbrinks blogg  Storstad för att visa på Moderaternas resonemang kring skattesänkningarna:

En person som tjänar 38 000:- / månad (d v s har en större inkomst än 90 % av den lönearbetande befolkningen) blir skattesänkningen enligt förslaget dubbelt så stor i procentandel av lönen, som för den som har en medelstor eller låg lön. Hur i Mauds glödheta badtunna man kan få det till en reform som minskar klyftorna i samhället är lika obegripligt som ohederligt.

Och då har vi inte ens kommit in på det faktum att breda skattesänkningar för löntagare får försumbara effekter på jobbskapandet (som Storstad fortsätter med att låta en rad Nobelpristagare illustrera). Bloggen Vi har räknat på det här påpekar att förslaget är en återgång till den lika omhuldade som obevisbara moderata myten om "dynamiska effekter", med det självklara påpekandet att problemet i ekonomin knappast är att höginkomsttagare har för lite disponibel inkomst. Lika självklart är att 20 miljarder i sänkta skatter är 20 miljarder i minskad offentlig verksamhet, vilket precis som under den gångna mandatperioden kommer att få effekter, som bl a Anna Vikström, Peter Andersson och Röda Berget poängterat.

Reinfeldt tyckte att skattesänkningarna också kunde motiveras med att akademiskt utbildade "samhällsbärare" behöver få sänkt skatt. Men å andra sidan, om en person nu fått en akademisk utbildning betald av samhället, är det väl mer än rimligt att denna är med om att dela på bördorna för att bygga ett bra samhälle tillsammans med dem som inte haft den möjligheten? Med tanke på de ständiga rekorden i antalet ansökningar till högskolan behövs det heller inte skatteincitament för att locka folk till högre utbildning, utan fler skattefinansierade utbildningsplatser på universitet och högskolor. I talet om samhällsbärarna syns återigen en gammal högerpolitik utformad för att gynna sina egna, fast omformulerad i ett postmodernt tvärtomspråk. För med Moderaterna är det alltfort så att retoriken förgår, men cynismen och egoismen består.

Regeringen vågar inte driva sin egen jobbpolitik

Den stora valvinnarfrågan 2006 är inte längre de borgerligas trumfkort. SVT:s Rapport och Aktuellt redovisade den 12 april nya opinionsundersökningar som pekar på att regeringens förtroende i arbetsmarknadspolitiken dalar som en sten. Inte ens den marknadsliberalaste högern har förtroende för regeringens jobbpolitik.

I Aktuelltinslaget intervjuades professor Magnus Henrekson, VD för det Svenskt Näringsliv-anknutna Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Henrekson, vars åsikter sällan kan anklagas för att vara vänstervridna, upprepade sin tidigare kritik mot jobbskatteavdraget, som varken skapar jobb eller får dem som är utanför arbetsmarknaden i arbete. Eftersom avdraget inte sänker företagens lönekostnader, utan enbart kommer löntagarna till godo, skapas få arbeten. Samtidigt blir försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem både verkningslösa och orimliga, eftersom det inte finns några jobb att gå till för dem som sätts under ekonomisk press. Henrekson anklagade "det nya arbetarpartiet" för att inte våga åstadkomma det som han menar krävs för att politiken ska fungera - sänkta löner och en dramatiskt ökad lönespridning.

Tydligare än så kan det alltså inte bli. Regeringen för en USA-importerad politik som kräver en låglönemarknad, vilket de dock vet är omöjligt att sälja till väljarna. Därför paketerar man om ineffektiva skattesänkaråtgärder och trygghetssystemslakt under namnet "arbetslinjen" och hoppas på att saker ändå löser sig till det bästa, trots att politiken passar synnerligen illa till såväl den svenska arbetsmarknaden som samhället i stort. Tack och lov för det här landets skull har det hittills under mandatperioden inte gått så bra, trots att regeringen gjort det den lovat göra. Fiaskona fortsätter som bekant att staplas på hög, senast i form av de 65 000 praktikplatser som skulle tvingas på myndigheterna vars antal smälte snabbare än en snödriva i vårsolen.

Skenbar inko(M)petens som valtaktik?

Häromdagen anklagades här i bloggen finansminister Anders Borg (M) för att inte bara hushålla med statens resurser (om än dåligt), utan även med sanningen, alternativt kompetensen. Anledningen var att regeringen drar in 12 miljarder från kommunerna, med hänvisning till en rapport från Konjunkturinstitutet, som i realiteten inte ger åtgärden något stöd alls.

Johan Westerholm har i sin blogg dock en alternativ, och kanske mer trolig, tolkning av saken.  Alltihop var utfallet av osedvanligt överarbetad och genomskinlig valtaktik. Han skriver:

Regeringen drar nu tillbaka det stöd som KI baserat sin rapport på, eller helt enkelt på pappret skär bort detta stöd som inbegriper 20 000 anställda i vård, skola och omsorg. Men med detta utspel så kommer vi senast andra veckan i september se en satsning på kommuner och landsting på någonstans mellan 5 och 10 MDR SEK. Och då kommer Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kunna säga att man är lyssnande, progressiva och satsar på välfärden. Regeringen skriver själva att de kommer följa utvecklingen noga vilket på ren svenska innebär att de vill avvakta rätt timing för att (till del) återställa bidraget och därmed skapa en illusion av framgång.

Det vi sett är i praktiken hur regeringen lite klumpigt men snabbt och geschwint nu dukar av bordet för kommunerna och landstingen för att i september komma tillbaka med tallrikarna igen.

Alliansfritt Sverige pekar på att Westerholms tes stöds av att de extra miljarderna till kommunerna redan från början slängdes in i budgeten för 2010, i sista stund och under konstitutionellt tveksamma men PR-mässigt gynnsamma former.

 

Frågan om när de 12 miljarderna mystiskt dyker upp igen ur den moderata valfläskgrytan återstår dock. För min del gissar jag på den 21 augusti, samma datum som Göran Persson lanserade valvinnaren maxtaxa på dagis under valrörelsen 1998.

Dumstrut eller skamvrå, Anders Borg?

Finansminister Anders Borg (M) är nationalekonom, vilket gör det väldigt svårt för honom att ha dyskalkyli (såvida han inte var kurskamrat med S-O Littorin). Han har desutom vid tillfällen gett intryck av att vara läskunnig. Alltså kan hans utspel om att 2011 dra in 12 miljarder av det statsstöd som den kommunala sektorn fått för att motverka att lågkonjunkturen leder till stora uppsägningar, bara förklaras av att finansministern antingen är korkad, cynisk eller en lögnare.

Hårda ord? Alls icke. I en intervju i Sveriges Radio säger Borg nämligen följande:

Men enligt en ekonomisk prognos från SKL finns det risk för att det blir underskott. Finns det då inte risk att kommunerna snålar in på jobb och tjänster?
– Det görs ju olika bedömningar. Notera att Konjunkturinstitutet räknar med en påtagligt starkare utveckling när de kom med sin prognos förra veckan och tror på stigande sysselsättning i kommunsektorn under 2011 och 2012, säger Anders Borg.

Alliansfritt Sverige har dock läst rapporten som Anders Borg hänvisar till, "Konjunkturläget Mars 2010", och finner föga överraskande att hans resonemang inte har något stöd i den. Konjunkturinstitutet räknar (t ex på sid 58 & 125) med att det tillfälliga statsbidraget för 2010 även gäller för 2011. I annat fall skulle den kommunala sektorn behöva göra "stora anpassningar" (läs personalneddragningar) för att klara balanskraven.

Anders Borg motiverar alltså besparingar på kommunerna på grundval av en rapport som säger att om man gör besparingar på kommunerna kommer det att resultera i exakt de nedskärningar som ministern säger sig vilja undvika. Därav slutsatsen att finansministern antingen är behäftad med svåra brister i läsförståelsen (och inte fattat rapporten), en djup cyniker (och således väl medveten om att detta slår mot de kommunala ekonomierna först när det är många långa år till nästa val, samtidigt som det är svårt för medierna att göra bra journalistik av kommuner i kris), eller en bluffmakare (som hoppas att ingen gitter läsa rapporten han hänvisar till). 

Dessutom säger rapporten (sid 125) att regeringens egen politik lägger sten på börda för kommunerna, i och med att arbetslösheten och de mer restriktiva reglerna för sjukförsäkringen ökar kostnaderna för dem. Som Alliansfritt Sverige noterar, lyckas regeringens socialförsäkringsmassaker på så sätt slå två flugor i en smäll och föröda såväl de drabbade familjernas som deras bostadskommuners ekonomi. Det blir i sin tur en självförstärkande spiral eftersom nedskärningar på 12 miljarder, uppskattningsvis innebär tiotusentals förlorade jobb inom de personalintensiva välfärds-,och undervisningssektorerna vilket i sin tur leder till ännu sämre kommunal ekonomi o s v.

Hyckleriet är uppenbart. För mindre än ett år sedan, med en svettig valrörelse hägrande, ansåg de borgerliga partiernas företrädare att den kommunala sektorn var i ett stort behov av pengar. Men när skattepengarna nu ska förslösas på 92 miljarder i skattesänkningsvalfläsk och andra ideologiska projekt som improduktiva hushållssnära tjänster och jobbcoacheriet, klingar högerns tal om värnandet av välfärdens kärna tomt.

Spara och SlösO

De lika oberoende, som opartiska och välbalanserade, organisationerna Timbro och Skattebetalarnas förening har startat en kampanj mot slöseri med skattebetalarnas pengar - SlösO. I en debattartikel i Svenska Dagbladet uppmanar de befolkningen i riket att höra av sig med information om hur den kleptokratiska taxeringseliten förslösar verklighetens folks pengar.

Initiativet är såklart utmärkt, och tillika ett synnerligen progressivt förslag. Högerorganisationerna som står bakom SlösO t o m citerar den socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers devis "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Så det är bara för alla med hjärtat tilll vänster att gå in på SlösO:s praktiska formulär och ange slöseriet.

Det gäller dock att skynda sig - tipsandet är redan i full gång, så att en del är redan taget. Storstad vill anmäla avknoppningar, ombildningar av hyresrätter, vårdnadsbidraget, Vårdval Stockholm och nya jobb för 2,5 miljoner kronor stycket. Emil Broberg tipsar å sin sida SlösO om bl a obeskattade förmögheter som bara ligger och växer utan att göra nytta, offentligt finansierad privat städning, försäljningar av offentliga verksamheter till underpris, samt avregleringar och privatiseringar som fördyrar och försämrar.

Själv funderar jag på att ange följande till Stasi-Slöso (Slösi?):

- Cristina Husmark Pehrsson, S-O Littorin, & Gunnar Axén - för att bedriva en socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitik som gör folk mer, i stället för mindre, sjuka och arbetslösa,

- Riksdagen - eftersom regeringens totala obenägenhet att följa kammarens beslut i fråga om erkännandet av folkmordet på armenier, visar att det folkvalda parlamentet under den borgerliga regeringen inte ens är att betrakta som ett transportkompani längre,

- Ifpi  - för att de använder det av skattebetalarna finansierade rättsväsendet och polisen, till att bedriva hetsjakt och utpressning på samma skattebetalare i det upphovsrättsindustriella komplexets intresse,

- Friskolorna - för att utarma det nationella utbildningssystemet i sin helhet, genom att använda sig av pseudo-marknadsekonomiska mekanismer på ett område totalt olämpligt för marknadsstyrning, vilket leder till att resurser som bättre kunnat användas för att utbilda morgondagens arbetskraft och medborgare slösas bort i transaktionskostnader och privata vinster,

- Sverigedemokraterna - för att vi inte har råd att inte ha invandrare här i landet.

(Ja, jag vet att SlösO-svamlet egentligen är en direktimporterad kampanj från högraste högerkanten i USA, där man genom en populistisk konstgräsrotskampanj vill bidra till en politik för en minimal stat med maximala skattesänkningar för de rika. Men ska man ändå sticka en tumme i ögat på högern, kan man lika gärna ha deras egna vantar på sig).

Ekonomi är för viktigt för att överlåta till högern

Som på beställning på gårdagens inlägg om hur Centerpartiet tenderar att dölja sin ideologiskt hårdföra politik, genom att försöka framställa den som sprungen ur en objektiv ekonomisk nödvändighet, kommer nu en artikel om vänstern och ekonomin i Tvärdrag. Ekonomi, menar de tre författarna Erik Mohlin, Robert Östling och Peter Gerlach, behöver inte vara en grundkurs i nyliberalism. Med en medvetenhet och en problematisering av teorier och frågeställningar kan tvärtom istället bli ett verktyg för en progressiv politik - ett verktyg för användbart och för legitimt för att passivt överlåta till högern. Eller med artikelns ord:

Nationalekonomi är ett kraftfullt verktyg för samhällsanalys, inte bara för högern utan också för vänstern. Precis som en ingenjör behöver goda kunskaper i hållfasthetslära för att bygga en bro eller som en musiker måste kunna hantera sitt instrument för att åstadkomma nyskapande musik, behöver politiker en god förståelse för hur samhället fungerar, oavsett vilken ideologisk hemvist man har.

Överhuvudtaget är hela det senaste numret av Tvärdrag på temat vetenskap sprängfyllt med läsvärde. Tidningen rymmer den kanske den vitalaste vänsterdebatten i tryckt form just nu, och det för endast för 100:- för sex nummer per år.

Valutasammanbrott?

I en artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Stefan de Vylder det paradoxala i att det är borgerliga politiker som ånyo lyfter frågan om en svenska EMU-anslutning, samtidigt som verkligheten visar att EMU-skeptikerna hade rätt i samband med folkomröstningen 2003. Snarare är det så, menar de Vylder, att det vore osolidariskt att gå med i EMU nu, eftersom den starka svenska ekonomin bara skulle förvärra för de länder som är i ekonomiskt trångmål.

Att den nuvarande krisen visar att EMU-projektet har problem att rymma alla medlemmar i samma trånga penningpolitiska kostym är uppenbart. Just nu är det Grekland som är i blickpunkten. Landet är som en dominobricka som står och vinglar inför det dubbla trycket av socialt motstånd mot en påtvingad åtstramningspolitik och marknadsspekulationer om att man ska tvingas lämna den gemensamma valutan. Vid ett eventuellt fall hotar Grekland också dra med sig fler länder, och i förlängningen hela valutasamarbetets trovärdighet. Exemplen kan dock flerfaldigas. Irlands omvandling från keltisk tiger till ett malätet får, visar t ex tydligt på effekterna på den hårda deflations- och nedskärningspolitik som blir den politiska logiken med ett EMU-medlemskap.

Fast inget av detta kommer dock att hindra Folkpartiet från att i tid och otid fortsätta tjata om svenskt EMU-medlemskap.

Mer grus i räkne(m)askineriet

Regeringens halvsanningar och siffertrollande om sysselsättningsökningen, där ett helt irrelevant mått överdrevs med faktor fem, är lika underhållande för en utomstående betraktare, som pinsamt för regeringen. Det särskilt som de flesta andra siffror pekar åt fel håll, vilket regeringen, som Ett hjärta rött noterar, nogsamt undviker att kommentera. Orsaken är enkel. För som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, hänger regeringens retorik och dess politiska praktik inte ihop, och då är det förståeligt om man vill undvika sakfrågor och hårda fakta.

Att slirandet på siffersanningen inte har att göra med dåligt underlag utan snarare dålig politik, bevisar även Anders Borg. Nordeas chefekonom Annika Winsth ifrågasatte på ett riksdagsseminarium finansministerns positiva långsiktiga tillväxtprognos, samtidigt som hon satte fingret på det sätt som regeringen paketerar sitt budskap på. E24 rapporterar:

- Nordea blev faktiskt väldigt glada när vi såg er prognos häromsistens. Vi tror ju också på en ganska stark tillväxt på runt 3 procent i år. Men det är kanske därför jag är här, sade hon.
Här inflikade Anders Borg:
- Men alla experter är ju ganska samstämmiga på den punkten, sade han.
- Nja, det håller jag inte riktigt med om. Det finns faktiskt bedömare som är betydligt mer pessimistiska, svarade Annika Winsth.

Fast de pessimistiska bedömarna hade kanske inte räknat med en sysselsättningsökning i absoluta tal på 100 000 personer?

Reinfeldt och Schlingmann fuskar i planekonomin

Knappt hann Fredrik Reinfeldts avfärdande av oppositionens alternativ till regeringens ättestupeinspirerade sjukförsäkringspolitik som "fusköverenskommelser" sjunka ihop snabbare än en sufflé på en hemkunskapslektion för åk 7, så presenterar han tillsammans med vapenbrodern Per Schlingmann ett eget klockrent fuskresonemang på DN Debatt. För att rädda välfärden, menar den Dyna(m)iska duon, måste lönerna för välfärdsarbetarna höjas. Det är i och för sig riktigt, men vägen dit går tydligen genom, ja just det, skattesänkningar.

Men, kan man fråga sig, är det inte så att om man sänker skatterna för inkomsttagarna, tar man inte då samtidigt bort de resurser som krävs för att kunna betala den offentligt finansierade välfärden? Möjligen får de som får arbeta kvar mer i plånboken, men det tröstar ju varken personalen eller dagisbarnen, eftersom ett minskat skatteuttag gör att folk får sägas upp så att personaltätheten och kvaliteten minskar. På denna synnerligen motiverade fråga ges inget som helst svar i artikeln.

Fast om herrar Schlingfeldt nu faktiskt menade att lönerna i välfärdssektorn bör öka finns en hel del saker att ta hänsyn till, som t ex arbetsmarknadens parter, det kommunala självstyret och ekonomin, aktiebolagslagen mm, m m. Kanske är Johan Westerholm något på spåren i sin blogg  - är det möjligen så att regeringen vill genomföra det välfärdsprogram som skisseras i debattartikeln genom en övergång till planekonomin?  I så fall lär det ske under kuppartade former, eftersom Anders Borg och finansen tydligen inte är uppdaterad, utan fortsätter planera som om att Moderaternas politik fortfarande går ut på lönesänkningar.

Sedan kan det ju också vara så att Reinfeldt och Schlingmann faktiskt inte bryr sig ett jota om offentligt finansierad välfärd, utan föredrar privata lösningar á là Hägglund, Olofsson & Unsgaard, med hemmafruar och tjänstvilliga hushållsnära tjänster. I vilket fall som helst tror jag att de bådas debattinlägg motiverar ett tillägg i den den Svensk-Schlingmannska ordboken med posten:

Höjd lön sub. * Ofinansierad skattesänkning i syfte att fungera som valfläsk.

Krisbekämpning eller klassbekämpning

Jonas Sjöstedt fäste i sin blogg min uppmärksamhet på en insändare i Sydsvenskan från Johan Lönnroth (V) och Karin Svensson Smith (MP). De båda uppmanar Fredrik Reinfeldt att lyssna på förra årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, Paul Krugmans rekommendationer om krishantering.

Krugman menar att en ekonomisk politik som inriktar sig mot utbudssidan är meninglös i nuläget, eftersom det underliggande problemet i samhällsekonomin är bristande efterfrågan. Den offentliga sektorns roll i ett sådant läge är att få igång konsumtion och investeringar för att täcka efterfrågebortfallet, och på så sätt få samhällsekonomins hjul att rulla.

Lönnroth och Svensson Smith konstaterar att regeringen gjort precis tvärtom. De offentliga utgifterna stryps, kommuner och landsting går på sparlåga, de offentliga investeringarna avtar (trots att de just nu är avsevärt billigare än under högkonjunktur) och välfärdssystemen skärs ned, vilket gör att efterfrågan minskar än mer, inte minst hos eftersatta grupper. Regeringens ekonomiska favoritmedicin, sänkta skatter, är däremot i princip verkningslöst som krisbekämpning.

Bilden av de borgerligas impotenta ekonomiska politik förstärks än mer om man gör ytterligare en utblick till USA. Professorn och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich skriver i sin blogg om tankar kring utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Läget i USA liknar den i Sverige, med en tvåsiffrig arbetslöshet och en dramatisk förlust av tillverkningsindustri till andra länder. Allt kopplat till en dramatisk förlust av inhemsk efterfrågan.

Reich menar att det finns en farlig övertro på att de förlorade jobben med automatik kommer att komma tillbaka så fort konjunkturen vänder. I stället menar han att detta är ytterst otroligt, utan att de jobb som försvunnit utomlands kommer stanna hos den både billiga och relativt välutbildade arbetkraften där.

Enda alternativet till radikalt sänkta löner, vilket i sin tur skulle slita sönder samhället och minska efterfrågan än mer, är att skapa nya jobb och öka konkurrenskraften genom att åstadkomma nya komparativa fördelar och förbättrad produktivitet. Det kan bara ske genom investeringar, dels i fysisk infrastruktur men framför allt i humankapital d v s utbildning och forskning. Det samtidigt som man skapar ett gynnsamt samhällsklimat som främjar kreativitet och flexibilitet - vilket inte innebär låga skatter, avsaknad av offentlig välfärd och obefintlig arbetsrättslig trygghet, utan raka motsatsen. Enda sättet att konkurrera i världsekonomin för ett utvecklat industriland är att utbilda så många som möjligt, och låta dem arbeta med avancerad produktion, samtidigt som de känner trygghet för sin försörjning och för framtiden.

Reich ser dock föga av insikt om denna problematik i dagens USA. Och flyttar man fokus till Sverige syns ingenting av den. Regeringen slaktar välfärdsystemen, skapar a- och b-lag på gymnasiet så att de som inte gått teoretiskt program icke göre sig besvär på högskolan, underminerar grundskolan med kadaverdisciplin och friskolekaos, detaljstyr forskningen m m, m m. Jämlikhet och ekonomisk stimulans vill man från regeringens håll däremot inte veta någonting av.

För att så slutligen återgå till Jonas Sjöstedt, så lyfter han också fram torftigheten och enkelspårigheten i den svenska ekonomiska debatten, som gör att regeringens enögda politik och brist på visioner och investeringar sällan ifrågasätts. I New York, menar Sjöstedt, skriver Paul Krugman i lokaltidningen, i Stockholm får DN-läsaren nöja sig med Malin Siwe.

Jag förstod inte vad han menade med det, innan jag slog upp dagens exemplar av Dagens Nyheter, och såg just Malin Siwe ondgöra sig över vad hon kallar för kurbitskolchoser. Och om landets största dagstidning lyckas få invigningen av en utbyggnad av en naturbruksgymnasium i Rättvik, med ambitionen att göra kommunen självförsörjande på viss ekologisk produktion, att låta som att en repris av den sovjetiska tvångkollektiviseringen är på väg att drabba riket, är jag nog böjd att hålla med Sjöstedt om att den offentliga ekonomiska debatten i Sverige saknar riktigt lyft.

Det man borde läst om Dubai i förrgår

I går kraschade, förutsägbart nog, den ekonomiska bubbla som byggts upp i Dubai. En ekonomi där ett överflöd av lånade pengar eldat på en fastighetsboom med få motstycken i världshistorien, nådde slutligen vägs ände när emiratet Dubais jättelika konglomerat Dubai World ställde in betalningarna. Även om aktiemarknaderna krumbuktar sig är betydelsen av det hela på längre sikt oklar, och det är inte på långa vägar säkert att detta leder till en ny våg av finansiell oro som skakar om den globala ekonomin i sin helhet (eller blir den chock som till sist får det kapitalistiska systemet att implodera av sin egen tyngd och interna motsättningar).

Vad som däremot inte är en nyhet, men däremot helt säkert, är att krisen i Dubai varit länge i vardande, och att dess tillväxt drivits på genom en hunsad armé av låglönearbetare från Sydasien, vars kroppar betalat priset för den besuttna klassens rikedomsackumulation. Johann Haris reportage i brittiska Independent om Dubai som ett Disneyland byggt av slavarbete, och Mike Davis artikel i New Left Review från 2006 om hur Albert Speer möter Disney vid Persiska vikens stränder, rekommenderas som ögonöppnare i adventsmörkret.

Jämrikhet, ftw

Under den liberal-konservativa opinionsoffensiv som pågått under de senaste decennierna har det trumpetats ett mantra om att vänsterns ideal om jämlikhet, rättvisa och ekonomisk demokrati i själva verket är ett hot mot allt vad som välstånd heter. LAS leder till massarbetslöshet, socialförsäkringssystem leder till trångboddhet på sofflocken där de bidragstagande latmaskparasiterna häckar medan fälten står för fäfot och boskapen förvildas, samt att allt som inte marknadstyrs i princip blir så ineffektivt att man lika gärna kan elda upp pengarna i stället.

Mitt i den propagandastormen känns det då befriande att läsa en essä, förvånansvärt nog i den regeringstrogna liberalmegafonen Dagens Nyheter, av nationalekonomen Mats Lind, som menar att det i själva verket är tvärtom. Den generösa välfärdsstaten är ett sätt att skapa både ekonomiskt välstånd och en social rörlighet som inte är möjlig i ett mer marknadsliberalt politiskt ekonomiskt system. Den amerikanska drömmen om den sociala mobiliteten oavsett ursprung är förvisso möjlig, men i en välfärdsstat av nordisk modell.

Jag ska inte referera essän här, utan uppmanar er att läsa den själva. Dock vill jag instämma i Linds varnande ord om att avsaknaden av heltäckande debatt om det politiska och ekonomiska systemet i Sverige, på sikt riskerar att vi slänger ut barnet med badvattnet. Inte minst eftersom motbilderna till den liberala synen allt för ofta både hålls och håller sig inom en smal redan troende krets, inte minst på obskyra bloggar som den här. Och då missar man att ha en bred samhällsdiskussion om de samhällsavgörande frågorna, som t ex de som Lind lyfter i slutet på sin essä:

Den sociala rörligheten [i Sverige] är hög och produktiviteten är minst i paritet med jämförbara länder. Är det så att det senare förklaras av detta förra? I en modern kunskapsekonomi blir en hög social rörlighet en allt viktigare konkurrensfaktor. Varje individ som inte får ut sin fulla potential i arbetslivet blir en större förlust för oss alla. Är minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen? Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Hemska tanke.

Herrskap och tjänstefolk

Det kom en rapport häromdagen från det socialistiska propagandaorganet Statistiska Politbyrån som svartmålar regeringens införande av hushållsnära tjänster. Denna eminenta reform skulle ju, som alla med vett insett sedan länge, befria de arbetande klasserna från hushållsarbetets bördor, och så att de med full kraft kan arbeta för att bidra till nationalinkomsten och med moderlig omsorg ta hand om barnen. Men nu har de kommunistiska räknenissarna haft fräckheten att implicera att de hushållsnära tjänsterna i princip visat sig bli överklassnära tjänster. Medan 8 % av de hushåll som tjänar 1 000 000 kr eller mer gör skatteavdrag för hushållsnära tjänst, är antalet knappt mätbart bland de hushåll som tjänar 200 000 eller mindre. Dessutom finns det en geografisk snedfördelning i uttaget av tjänsten. Tydligen verkar lantisar och miljonprogramsslödder inte ha förstått fördelen med att ha en skattesubventionerad piga i hemmet. Sossarnas partiorgan Dagens Nyheter gör så klart en stor sak av detta och låter företrädare för rånarmyndigheten Skatteverket sprida lögner som:

- Självklart är det så. Den som tjänar mest har ändå råd att köpa mest, även om man får tillbaka hälften av pengarna. I slutänden är det omöjligt att komma ifrån det.

Som om det inte var nog med detta har någon "konstnär", förmodligen i maskopi med den samhällsfarliga klottrar- och fejkpsykosklicken på Konstfack, designat en produkt avsedd att håna Den Stora Arkitekten bakom reformen. Nej, det är dags för oss i de bättre vetande grupperna i samhället att protestera mot baktalandet av de hushållsnära tjänsterna - det är ju inte bara bekvämt att ha tjänstefolk hemma, det är även lett.

Varför man ska krama a-kassan

Det är lätt att glömma varför vi har en arbetslöshetsförsäkring. Speciellt som den nuvarande regeringen kallar a-kassan för "bidrag" och trummar fram bilden av att den är till för folk utanför tullarna som är för lata att jobba (eller ännu värre, för sådana förtappade individer som som tror på förlegade kommunisthippiepundarideal som solidaritet) . Men arbetslöshetsförsäkringen fyller en viktig funktion i samhällsekonomin, vilket gör att dess underminerande faktiskt samtidigt undergräver den tillväxt och den marknad som regeringen säger sig värna.

Ett bra exempel på detta finns i något så ovanligt som en välformulerad artikel från en socialdemokratisk kommun- och regionpolitiker i Karlskrona, Mats Johansson. Johansson poängterar att när Karlskrona drabbades hårt av strukturkris under slutet av 1990-talet, vilket tvingade fram en dramatisk omorientering av både näringsliv och kommunal verksamhet, var den starka arbetslöshetsförsäkringen en absolut nödvändig förutsättning för att omvandlingen skulle lyckas. Facket gick med på att tidigt omvandla Ericssons produktionsenheter till att drivas i Flextronics regi, medan den framväxande IT-branschen i Blekinge kunde nyrekrytera, trots IT-kris och trots att det var en ny och främmande fågel i den regionala ekonomin. Orsaken var att arbetstagarna vågade chansa på det nya, eftersom man visste att om experimentet misslyckades, och företagen gick omkull, så skulle de inte stå på bar backe utan istället ha en omställningsförsäkring som klarade försörjningen tills de fann nya jobb.

Detta kontrasterar Johansson med hur dagens kris slår i Blekinge, som bl a drabbats hårt av Volvos nedskärningar. Utan en a-kassa att falla tillbaka på blir de som har arbete förändringsobenägna. ovilliga att prova nya arbeten. men tvingas samtidigt till lönesänkningar av arbetsgivarna, eftersom alternativet arbetslöshet är katastrofalt för privatekonomin. För de som ändå blir arbetslösa innebär inkomstbortfallet i många fall ekonomisk ruin, vilket sänker efterfrågan i samhället och påverkar skatteintäkterna dramatiskt. Alltså den diametralt motsatta effekten än den som rådde för drygt tio år sedan i Blekinge, då det fortfarande fanns en arbetslöshetsförsäkring värd namnet.

Roger Mörtvik på TCO:s utredarblogg, säger ungefär samma sak, fast klätt i ekonomiskt teoretiska termer. Han menar att regeringens ursäkt att inte föra en expansiv ekonomisk politik eftersom de s k automatiska stabilisatorerna, d v s sociala välfärdssystem som fungerar som stötdämpare vid nedgångar i ekonomin, är så starka är falsk. Framför allt eftersom regeringen själv genom sin politik gjort allt för att underminera stabilisatorernas effekter.

Tydligast är detta när det gäller a-kassan där man genom att försämra förmånerna och höjt priset på försäkringen, skapat den förutsägbara effekten att folk drivits ur a-kassan. Alla som läst en grundkurs in nationalekonomi (eller tänker efter lite, vilket är i princip samma sak) vet att om du får betala mer för att få mindre, minskar självklart betalningsviljan, samtidigt som det framstår som mer rationellt att inte betala nu för någonting som du kanske kommer att behöva i framtiden. Alltså har vi tack vare regeringens högst medvetna politik hamnat i ett läge där 500 000 personer står utanför a-kassan, samtidigt som avgifterna till den är omvänt proportionerliga mot behovet av den. Så att när försäkringen behövs som mest är det som dyrast att vara med och dess stabilisatoreffekt därför inte fungerar som det är tänkt. Bland de som kritiserat detta, och pekat på regeringens underliga oförståelse kring ekonomiska fundamenta, är regeringens eget finanspolitiska råd.

Så sammanfattningsvis, ska man inte höja a-kassan och få ned avgifterna till den i kristider för att det är synd om arbetslösa eller för att ge folk en försörjning. En god arbetslöshetsförsäkring behövs för att säkra tillväxten, och bekämpa krisen, genom att dämpa konjunkturnedgångens effekter, bidra till en strukturomvandling i ekonomin, göra arbetstagarna rörligare och mer riskbenägna så de vågar byta jobb eller starta nya företag samt hålla uppe den totala efterfrågan i ekonomin. Antingen förstår regeringen inte detta eller så, vilket nog är troligare med tanke på att det är en nationalekonom som regisserar showen på Finansdepartementet, väljer man av ideologiska skäl att förbise det. Man kan bara hoppas på att en ny regering faktiskt studerar både de ekonomiska läroböckerna och arbetarrörelsens historia före 2000-talet och inser hur och varför det är bra med en stark arbetslöshetsförsäkring (förutom då det där med den mystiska solidariteten, förstås).

Hästsvans istället för stimulans

När den nya regimen 2006 skulle tillsätta en ny finansminister lär diskussionerna i Högerpartiets hökkvarter ha gått till ungefär så här:

- Kan inte Anders Borg få posten?, sa någon och tog en kanapé till.
- Fan heller, han är ju dogmatiskt nyliberal. Får han föra den ekonomiska politik han vill kommer ingen gå på vår bluff om "nytt arbetarparti" och "arbetslinjen", sa en annan medan han letade i spritkabinettet efter mer konjak.
- Det är, *tugga tugga, kras kras*, inga problem, replikerade den förste talaren, medan det stärkta skjortbröstet allt mer vanpryddes av kanapésmulor, - Borg har hästsvans och ser löjlig ut i frack. Folk kommer inte fatta att han är blåare än en belgisk tjur innan det är försent.
- Resistance is futile, sa Anders Borg.

Fast nu verkar, långsamt, verkligheten nå i kapp även regeringskansliet och finansdepartementet. Krispolitiken, eller snarare avsaknaden av sådan, har tydligt accentuerat det orättvisa, välfärdsfientliga och direkt ekonomiskt skadliga i regeringens ekonomiska politik, vilket inte längre går att dölja med fluffig retorik.

Senast var det Finanspolitiska rådet, regeringens eget rådgivande organ i dessa frågor, som i en rapport skarpt kritiserar regeringens brist på stimulansåtgärder för att motverka krisen, samt dess övertro på "jobbsökaraktiviteter i långkonjunkturen". Man efterlyser kraftfulla åtgärder för att stärka efterfrågan, samt att regeringen i det exceptionella läget ska överge budgettak och överskottsmål för att finanisera åtgärderna. Rådet efterlyser också större statsbidrag till kommunerna, och en temporär höjning av arbetslöshetsersättningen, där ersättningsnivåerna kan göras konjunkturanpassade. Kort sagt vill regeringens egna experter att regeringen gör någonting.

Kraven på efterfrågestimulans är inte nya, men ha alltid viftats bort av Borg och hans gelikar. Keynesianismen har avfärdats som omodern, samtidigt som man frenetiskt pekar på alla små tecken på återhämtning som kan skönjas, t ex i USA, som ett skäl till passiviteten. Men, som Dagens Arena påminner om, satsar man i USA faktiskt på efterfrågestimulanser. I Sverige försöker man däremot snåla sig ur krisen, vilket Utredarbloggen påpekar bara gör saken etter värre och hotar att förvärra och förlänga krisen. Sverige hotas av en nedåtgående självförstärkande spiral där, fallande produktion, galopperande arbetslöshet och deflation skapar sådan ekonomisk osäkerhet och rädsla att både konsumtionen och investeringsviljan rasar, vilket i sin tur sänker efterfrågan i ekonomin, med ytterligare arbetslöshet och prisfall som följd o s v, o s v.

Med lite tur gör rasande opinionssiffror att regeringen tvingas till åtgärder under sommaren eller till höstbudgeten. Om inte så är risken att den svenska ekonomin och välfärdssamhället 2010 är så illa åtgånget efter år av borgerlig "krisbekämpning" att åtminstone andra hälften av Fredrik Reinfeldts gamla samhällsvision till sist besannats:

"Vi vill inte se ett samhälle där folk svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras."
(ur Fredrik Reinfeldt, Det sovande folket (1993) )

Livet är hårt utanför Tullarna

TCO:s trevliga utredarblogg har tagit fram en sammanställning av hur regeringens politik slår mot välfärden, utanför Stockholms innerstad där politiker- och mediaeliten bor. Resultaten är skrämmande, och visar på att nedmonteringen av a-kassan och trycket mot de långtidssjuksskrivna över hela landet driver folk rätt in i en allt hårdare pressad socialhjälp. Att detta skulle bli effekten av borgarnas hycklande "arbetslinje" samma sekund som konjunkturen vände nedåt borde inte förvåna någon. Men regeringen och dess stödtrupper möter detta med tystnad, eller med skepsis.

Synd att den svenska politiska satiren visar mindre livstecken än en socialliberal på ett Folkpartimöte, för här finns det mycket stoff att arbeta med. Eller som Hasseåtage skulle ha kunnat låta Reinfeldt säga: "Driver vår politik folk från hus och hem för att leva på 53 kronor om dagen? Det var det jävligaste! Det hade jag inte en aaning om". 

Depressiv repris

Teaterstockholm har fått ett nytillskott i form av Teater Rosenbad, som låter uppföra en svensk översättning av en amerikansk tragikomisk pjäs från 1929 (som på senare år gjorts populär av George Bush d.y.). Pjäsen handlar om en regering som på grundval av ideologisk stelbenthet, föråldrade ekonomiska teorier och en allmän ovilja till drastiska åtgärder, med glatt humör klipper sönder fallskärmen för en ekonomi som redan är i fritt fall. Detta genom att vägra lägga pengar på investeringar eller direkt stöd till de krisdrabbade, utan i stället strama åt ekonomin för att hålla budgeten och pengavärdet stabila. Allt med hänvisning till att lite kris bara rensar ut de dåliga äpplena ur korgen (vilket dock inte hindrar ett något ideologiskt malplacerat riktat stöd till enskilda företag och banker som man av någon anledning vill ge nödhjälp). I den aktuella uppsättningen gör Fredrik Reinfeldt Herbert Hoovers paradroll med viss bravur, men det är framför allt Anders Borgs kusliga närtolkning av finansminister Andrew W. Mellons spelstil, som man kommer ihåg.

Skämt åsido - så skriver nationalekonomen Lars Pålsson Syll i Efter Arbetet om regeringens maniska ovilja till att stimulera efterfrågan och de konsekvenser det hotar att få. Grundproblemet i ekonomin är att det inte finns efterfrågan, till följd av arbetslöshet, fallande investeringar, hårt åtsnörd offentlig konsumtion samt en allmän otrygghet i ekonomin som får både hushåll och företag att vilja hålla på pengarna snarare än att konsumera. Denna likviditetspreferens, som i sig är illa nog, späs på av att deflationen hägrar på bred front, vilket ytterligare hotar att leda till radikalt fallande efterfrågan. Ingen vill idag spendera sina surt förvärvade och osäkra pengar på något som i morgon kan vara ännu billigare.

Men i Anders Borgs ordlista finns inte ordet "efterfrågestimulans" med över huvud taget. Statens roll ses som att med bankgarantier rädda bankerna från att gå under (och ha nog med pengar i reserv för att kunna gå in och ta över om det baltiska låneträsket blir för djupt). Övrig konjunkturpolitik för man med penningpolitiken, där Riksbanken styr med räntan (även om ammunitionen till räntevapnet nu börjar sina i takt med att nollräntan närmar sig med rasande fart). Håller staten bara det finansiella systemet under armarna, inte spräcker sina budgetramar och låter marknaden vara ifred, så kommer allt att lösa sig till det bästa, basunerar regeringen trosvisst ut.

Men lärdomen av Depressionen är att det finns en tid för allt, och i allvarliga ekonomiska kriser är det inte tid för att strama åt eller spara. Men det är just det regeringen gör. Inga satsningar på efterfrågestimulerande åtgärder syns så långt ögat kan nå, samtidigt som kommuner och landsting i brist på pengar måste avskeda folk på löpande band. Inte heller aviseras det om några stora investeringar i t ex infrastruktur, vilket är särskilt underligt som det just nu borde vara billigare än på mycket länge. Och för de som förlorat jobbet eller på andra sätt hamnat i behov av det offentliga skyddsnätet sätts ersättningsnivåerna på svältnivåer, så att de ska piskas ut på en arbetsmarknad som bara finns i teorin.

Pålsson Syll pekar helt riktigt på att en stor bov i dramat är den ekonomiska bondage som regeringen utövar. Utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten fungerar som en effektiv broms för alla efterfrågestimulerande åtgärder. Målen fyllde en funktion i 1990-talets upprensning av de förra borgerliga årens Stora oreda, men har, förutsägbart nog, under den här borgerliga regimen främst fungerat som ett bekvämt argument för att bedriva ett nyliberalt lustmord på offentlig sektor.

Men nu när arbetslösheten snart når tvåsiffriga tal och BNP backar närmare 5 % måste regeringen ta ansvar för sin politik och inte lamt hänvisa till budgetmål som på inga sätt är tvingande. Det är varken Gud Fader eller, ännu värre, EU självt som ålagt oss budgetrestriktionerna. Det är vi själva genom beslut i riksdag och regering. Och det som med ett pennstreck införts, kan med samma pennstreck tas bort. Det enda man stilla kan hoppas på är att oppositionen tar sitt förnuft till fånga, och någon gång vågar inse vansinnet i att frivilligt ta på sig en tvångströja när det brinner i farstun. Man vinner inga val på att lova väljarna att man ska svälta sig till döds. Ska inte den nuvarande farsen på Teater Rosenbad bli en långkörare, så krävs det snarare att man anlitar en pjäsförfattare med mer nytänkande och som inte bara ger folket underhållning för stunden, utan även vad de mest av allt behöver - framtidshopp.