Partipi(C)kan viner i uranfrågan

Centerpartiet brukade ha decentralisering som hjärtefråga - så mycket som möjligt skulle avgöras så nära de styrda som möjligt. Visserligen har den maximen urvattnats betänkligt på sistone, Centern verkar nuförtiden snarast anse att så mycket som möjligt ska avgöras så nära Sturecompagniet som möjligt. En sista (?) dödsryckning för decentraliseringstanken verkar dock komma i form av det för partiet så efterhängsna kärnkraftsspöket.

Näringsutskottet beslutade den 11 mars att föreslå Riksdagen att inte utvidga det kommunala vetot mot uranbrytning till att också omfatta ett veto mot prospektering. Det intressanta i sammanhanget är att bland de motioner som utskottet föreslår ska avslås ingår sådana som skrivits av centerpartister.

Det paradoxala läget har alltså uppstått att näringsutskottets linje inte har majoritet i kammaren, förutsatt att de centerpartister som motionerat om ett kommunalt veto mot uranprospektering följer sina egna motioner. Alltså råder i princip samma parlamentariska läge i uranfrågan, som den som uppkommit sedan Centerpartiet kovänt även i  kärnkraftspolitiken som helhet.

Den centerpartistiske ledamoten i näringsutskottet Jan Andersson  tar det hela med ro, och säger till Sveriges radio att han förutsätter att motionärerna i omröstningen följer Centerstämmans beslut. Dock verkar inte alla ledamöter helt pigga på att dagtinga med sina samveten. Riksdagsledamoten Eva Selin Lindgren menar i en TT-intervju att riksdagsledamöter inte ska behöva "göra våld på sina samveten", och att den hårda partipiskan som tvingar ledamöterna att rösta mot sina egna motioner är ett "demokratiproblem".

Nu är jag tveksam till att vare sig denna eller den andra omröstningen om kärnkraftspolitiken kommer att leda till en förlust för regeringen. Till det är S&M-tendenserna i styrningen av de borgerliga riksdagsledamöterna  alltför hårda. Så för enkelhetens skull är nog, även i detta fall, en rödgrön röst i september att föredra.