Livet passerar revy för en döende socialliberalism

Folkpartiet, partiet som övergått från att vara den svenska socialliberalismens fanbärare till dess likdito, upphör aldrig att förvåna. Att ett parti med en förhärskande batongideologi, svår dragning åt högerpopulism och lägre i tak än SAP på 1990-talet, drabbas av avhopp av personer med socialliberala böjelser är inte så konstigt. Mikael Trolins och Camilla Lindbergs flykt ur FP-fållan är t ex snarast att betrakta som den logiska följden av allmäntillståndet i major Björklunds flock.

Nej, det förvånande med Folkpartiet är att det inte verkar finnas någon gräns för hur långt ifrån liberala värderingar partiet kan främja sig, utan att det slutar kalla sig liberalt. När man trodde gränsen var nådd, kommer nyheten om folkpartisten i Blekinge som vill använda polisiär makt för att censurera en nyårsrevy...  

Björklund kristnar alla barnen

Den Käre Utbildningsledaren major Jan Björklund (FP) körde som väntat över Skolverket när de nya läroplanerna för skolan fastställdes av regeringen. Kristendomen ska, tvärtemot expertisens förslag, ges ett försteg i undervisningen före de andra världsreligionerna, vilket motiveras av grumliga historiska skäl. Svenska barn ska alltså lära sig om sådant de redan kan om kristna traditioner, för att kunna ha gulliga teaterspel i skolan under olika högtider. Varför några i klassen firar ramadan i stället, eller har påsken på andra datum, eller för den delen inte verkar ge ett jota för den religiösa vidskepelsen, anser dock inte Björklund vara lika viktigt att lära ut. Man kan bara instämma i Johan Westerholms beklagan om dagens arma barn som drabbas av den björklundska politiken.

Man kan tolka detta som ett sätt av Jan Björklund att fiska röster från sverigedemokraterna, genom att sätta hårt mot hårt mot Den Hiskelige Muselmanen. Men framför allt är det en illustration av hur regeringen Reinfeldt i sitt utsatta parlamentariska läge är minst lika beroende av att blidka Kristdemokraterna, som bara blir allt mer svårstyrda och fundamentalistiska för varje personvalskampanj eller utnämning som går av stapeln. Det ska bli spännande att se om major Björklund kan peka sig med hela handen ur den här röran under de kommande åren.

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...


* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner. 

Den livegna framtid är vår

Utbildningsminister Tobias Krantz har det inte lätt. I ivern att få igenom så mycket förändringar som möjligt innan de giftalgfärgade partierna förlorar makten har en massa halvfärdiga utbildningspolitiska reformer i all hast pressats genom riksdagskvarnen. När sedan verkligheten hunnit ikapp, och börjat hota partiets kärnväljare i den akademiskt utbildade medelklassen, tvingas Krantz till förnedrande reträtter. I fallet med antagningsreglerna under sommaren var det lika upppenbart som pinsamt när ministern fick krypa till korset.

När det gäller de utländska studenter som fr o m 2011 ska betala avgift för högskolestudie i Sverige är vändningen under galgen inte lika uppenbar, men minst lika pinsam. I ett försök att undvika kritiken om att införandet av avgifter i princip kommer att utradera närvaron av studenter från utanför EU/EES (förutom de som kommer på de småsmulor till stipendier som kommer erbjudas) samt drabba många lärosäten hårt, gör Tobias Krantz ett utspel om att de utländska studenterna visst kan få studera gratis. Förutsatt då att de förbinder sig att jobba i Sverige under ett antal år efter examen.

Här kan man hålla med  Alliansfritt Sverige om att det hela luktar livegenskap. Hur ska man garantera att de studerande uppfyller arbetsplikten efter examen? Vi har fri rörlighet i Sverige sedan inrikespassen avskaffades 1860; passfrihet gentemot Norden sedan 1952; och fri rörlighet inom Schengen sedan 2001. Har Krantz tänkt avskaffa det? Eller är det för att kunna jaga förrymda studenter som Folkpartiet tjatar på att skapa ett europeiskt FBI, lämpligen då genom en omstrukturering av CSN i en mer militant och beväpnad riktning? Och hur gör man med de studenter som inte får ett jobb efter examen? Ska man månne införa subventioner till de arbetsgivare som anställer dem (TRÄL-avdraget), kanske kopplat till en lättnad i förbuden mot kroppsbestraffning och husaga för att hålla uppe produktivitetsutvecklingen i ekonomin?

Eller så tar regeringen den lätta lösningen - och erkänner att införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter var ett ogenomtänkt och idiotiskt förslag från första början, mest avsett som en ideologisk försöksballong för att bana vägen för avgifter även för svenska studenter, och skrotar hela studieavgiftsreformen innan den börjar göra skada på allvar. 

Folkpartiet framtidsspanar in i forntiden

På en valaffisch för Folkpartiet tronar major Alfred E Björklund under devisen "Framtiden börjar i klassrummet - Ja till betyg". Visserligen har de borgerliga under 2000-talet gjort nyspråk till det nya svarta, och det intetsägande budskapet till sitt alldeles speciella kännemärke, men sällan i den politiska retorikens historia har något parti använt så få ord till att säga så mycket konstigt.

Att framtiden börjar i klassrummet är en truism - det skulle vara minst lika logiskt att säga samma sak om t ex BB eller nuet. Dock säger det absolut ingenting om riktningen;. vilken sorts framtid; är den bra eller dålig; och finns det chans att man slipper folkpartister den?

Men, säger nu den folkpartiapologetiske läsaren, det finns ju faktiskt ett förtydligande. Partiet slår stolt fast att de vill ha betyg. Det är visserligen sant, men det vill alla andra partier utom Vänsterpartiet också (och V driver den frågan med samma sprudlande entusiasm som SAP driver frågan om republikens införande). Håller man med affischens bokstavliga budskap kan man lika gärna slå tärning om vilken valsedel man ska ta.

Eller, så är affischen möjligen bara synnerligen dåligt formulerad och Folkpartiet menar egentligen att det ska vara mer och tidigare betyg i skolan. Inte heller i det fallet är väl frågan särskilt politiskt laddad (den socialdemokratiska fogligheten efter den borgerliga taktpinnen i skolfrågorna är rätt pinsam), men däremot är den synnerligen kontroversiell ur ett pedagogiskt perspektiv. Ett bra exempel finns i Uppsala universitets remissvar till regeringens betygsförslag, där forskare framhåller tidiga betyg som skadliga och hämmande för såväl elevers lärande som lärares kreativitet.

Det är bara det senaste exemplet på hur Folkpartiets strategi till att profilera sig på skol- och utbildningsfrågor får skadliga konsekvenser för såväl skola som samhälle. Den björklundska klockartron på hårda tag, utsortering , privatisering och betyg, tillsammans med den fullständigt förödande detaljregleringen och ryckligheten som politiseringen av utbildningsfrågorna för med sig, hotar inte bara leda till försämrade utbildningsnivåer, brist på arbetskraft och sociala problem. På sikt hotar även en fanflykt av lärarpersonal från en skolsektor som utarmas på såväl resurser som personligt handlingsutrymme. Det är det verkligt allvarliga budskapet i en framtid som börjar i ett klassrum under en folkpartistisk regim.

Folkpartiets utbildningspolitik - betalas av många, gynnar de få

I UNT söndag den 22 augusti återfanns nedanstående, synnerligen avslöjande, personvalannons från den folkpartistiske riksdagskandidaten Eva Edwardsson

[Beklagar den usla bildkvaliteten - men fotot är taget med en mobilkamera på tåget, så förhållandena var, likt det rådande opinionsläget, långt ifrån optimala]

Budskapet från Edwardsson (som själv är anställd på Uppsala universitet, och således talar i egen sak) visar tydligt vad Folkpartiets utbildningspolitik egentligen syftar till. Resurserna ska koncentreras till de "främsta lärosätena"; vilket rimligen avser de stora universiteten Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Karolinska institutet, SLU, Chalmers och KTH, som redan idag gynnas av resursfördelningssystemet för forskningen. Resten av landets mer än 30 lärosäten reduceras (i den mån de alls blir kvar) till utbildningsfabriker med tynande forskningsresurser.

Detta är den verkliga, och högst troliga, konsekvensen om borgerlighetens utbildningspolitik får fortsätta att råd i fyra år till. Och det hela motiveras självklart med den vanskliga och orealistiska Nobelprishysteri som FP:s politik och kampanj hängs upp på. Så för alla er som bor på orter med, eller läser på, lärosäten som kommer att drabbas av den folkpartistiska centraliserings- och koncentrationshysterin  är det hög tid att kräva era lokala borgerliga kandidater på besked om saken (eller ställa era barn i studentbostadskö i storstäderna).

Folkpartiets obegripliga utbildningscred

Det är verkligen helt ofattbart hur Folkpartiet kan ha någon form av utbildningspolitisk trovärdighet. Nu tänker jag inte främst på de upprepade blamagerna på högskolans område, med lika hafsiga och slafsiga som ofinansierade reformer kring det mesta mellan studieavgifter, över antagning, till ny lärarutbildning (för om t o m den mörkblå pressen börjar tycka det är nog, då är det verkligt illa). Inte heller har jag partiets pinsamma Nobelprisfetischism (som  tyvärr alltför sällan problematiseras) i åtanke. Visserligen är major Björklunds detaljreglerande rotting- och dumstrutspräglade skolpolitik, där kunskap tros komma som en följd av mer betyg och elitism samt skamstraff för barn och föräldrar, tillsammans med en vulgärprivatisering av det offentliga skolväsendet, värd allt klander - men det är ändå inte det som är den främsta orsaken till att FP borde relegeras från allt vad utbildningspolitik heter.


Nej, det verkligt upprörande är att, trots sin läpparnas bekännelse till utbildningens välsignelser, så lär Folkpartiet Sveriges barn en felaktig version av alfabetet på sina valaffischer! Efter "f" kommer "g" kära folkpartister, vilket i förbigående är ett betyg som er undermåliga utbildningspolitik aldrig någonsin kommer att få.

[Här kan man dock invända att FP kanske försökte vara lite vitsiga i sin affisch, men å andra sidan stavas presensformen av verbet "vara" med "ä" och "r" i skriven svenska så den pedagogiska effekten är lika illa; dessutom skulle det vara första gången i historien som någon folkpartist skulle fått för sig att vara (avsiktligt) rolig, vilket jag har svårt att tro.]

Stolpskott av Johan Pehrson

När den borgerliga majoriteten i Riksdagen skulle utse folk i utskotten efter valet 2006 måste de ha utgått från principen att utse bocken till trädgårdsmästare. Det skulle exempelvis förklara varför Gunnar Axén (M) gjordes ordförande i socialförsäkringsutskottet med mandat att mobba enskilda medborgare.

Samma princip verkar Folkpartiet ha gått efter när de gjorde Johan Pehrson till ledamot i justitieutskottet, och tillika partiets rättpolitiske talesman. Pehrsons debattartikelhistoria präglas t ex av batongliberalismens krav på hårdare tag och mer befogenheter till ordningsmakten. Gärna då utan trams om integritet och dylikt pjåsk.

Nyligen fick regeringens förslag om att tillåta drogtester med tvång för barn under 15 år, samt öka brottsutredningarna av icke straffmyndiga personer, blankt nej av Lagrådet. Motiveringen var bland annat att åtgärderna vore oproportionerliga och skulle kränka den personliga integriteten, samt vara ett steg mot en reell sänkning av straffmyndighetsåldern.

Lagrådets dalteri fick självklart Johan Pehrson att gå i taket. På sin blogg skriver han om att Lagrådet gjort ett "stolpskott". För att verkligen understryka hur illa Lagrådets utlåtande är och underminera deras auktoritet, använder Pehrson sig av personangrepp på den lägsta skalan. Han skriver:

Det framstår som om Lagrådet helst av allt skulle vilja avkriminalisera eget bruk. Jag känner inte till dessa aktuella domares historia, men det vore intressant att gräva i hur de agerade på 70- och 80-talet när detta debatterades och vi senare kriminaliserade eget bruk av narkotika.

När inte juristerna tycker som Johan Pehrson vill hänger sig han således åt insinuanta konspirationsteorier mot, kombinerat med en arrogant inkompetensförklaring av, av landets höga jurister. Mårten Schultz poängterar i Juridikbloggen att Pehrsons "ofräscha" inställning till maktdelning mellan jurister och politiker förutsätter att de förra aldrig får tycka annorlunda än de senare. Upphovsträtan påpekar å sin sida att Johan Pehrson i princip verkar tycka att politisk registrering och åsiktskontroll vore önskvärt.

Själv hoppas jag bara att Pehrson inte i sin politiska roll börjar översätta sina egna, synnerligen liberalt hållna, bevisföringsprinciper, som han använder i sina anklagelser mot Lagrådet, till rättsväsendet i stort. Det skulle kunna få häxprocesserna att framstå som ett elevrådsmöte, på lågstadiet.

Uppdatering
Kanske Johan Pehrson, när han ändå har slagit i gång sin ilskemaskin, kan rikta vreden även mot koalitionsbröderna. Efter att ha övergett sina traditionella väljare, söker Centern nämligen nya gräsrötter (avsiktlig putslustighet), genom riksdagskandidaten Johan Hedin (Stureplans-C) som lyfter frågan om legalisering av cannabis. Det delvis med det något oväntade argumentet att det kan vara bra för handelsbalansen. Om utspelet kan täta läckorna i det sjunkande Centerskeppet tvista de lärde om men en sak är säker - det krävs förmodligen en hel del röka för att  kunna förstå sig på Centerpartiets nuvarande politik.

Sabuni kvoterar ut valfläsk

I SVT:s Debatt den 11 februari (med början 12:18 in i programmet), vilken även refereras i E24,  gör integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) ett öppenhjärtligt angrepp på Moderaternas nya linje i fråga om kvotering i näringslivet. Bakgrunden är att både Per Schlingmann och Anders Borg uttalat sig positivt om kvotering av kvinnor till styrelserna i näringslivet (dock i vaga ordalag och på sikt, men ändå). Apropå detta säger Sabuni:

- Jag måste säga att jag tycker att det är jättefegt att Moderaterna, för att ducka i den politiska debatten, intar den ställning som de nu gör. Det är väldigt beklagligt, för de vet vad som är rätt och de tycker inte att kvotering är rätt

Moderaterna är alltså inte bara ryggradslösa, de är även hycklande. Något förvånande ska de även enligt Sabuni vara rent näringslivsfientliga, ehuru:

- Det är ett sätt för dem att straffa näringslivet och jag tycker inte att politiken är till för att straffa någon grupp i samhället.

Ovanstående citat kan också tolkas som ett direkt angrepp på socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Sabuni menar vidare att Nya Arbetarpartiet faktiskt blivit som det gamla Arbetarpartiet:

- Jag beklagar det moderata ställningstagandet. Att Socialdemokraterna gör det är ingen nyhet. Deras ideologi och deras historia bygger på att man formulerar politik efter grupper i samhället och system går alltid före människor. Men för Moderaternas del så ska individen ställas i centrum.

Inbördeskrig i borgarregeringen alltså. Det är också uppenbart att högerfyrspannet inte har politiken klar, vilket man annars är snabba att anklaga motståndarna för. I vilket fall som helst är det bara att tacka och ta emot för hjälpen med valkampanjen. (Man kan också påminna om att Sabuni själv för ett år sedan lyckades göra en helomvändning i samma fråga på mindre än en månad).

Fast Sabunis valfläskutdelning till andra partier slutade inte med det denna dag. Även sverigedemokraterna fick stöd med sin kampanj. SVT rapporterade om att Säpo av Nyamko Sabuni ska få i uppdrag att specialgranska radikal islamism i Sverige, vilket hon tidigare talat om i termer av "tickande bomber". Fast man kan inte undvika att misstänka att saken egentligen handlar om valtaktik. För hela poängen med säkerhetspolisens arbete är ju att det är hemligt, så att om ministern annonserar om Säpos arbete i medierna blir det ju aningen poänglöst och en hel del Magnus Ranstorp över det hela. Men en hård linje mot muslimer kan såklart kanske locka in lite potentiella SD-väljare i Folkparti-fållan. Fast den mer troliga effekten att man snarare ger ytterligare luft under vingarna för sverigedemokraternas islamofobiska retorik.

Folkpartiets (så) kalla(de) argument

Jag vet inte om han motiveras av att vädret ger honom en fysisk förnimmelse av hur det kommer att kännas i den politiska frysboxen efter valet, eller om det bara kommer från en allmän desperation över läget, men Folkpartiets riksdagsledamot Carl B Hamiltons försök att använda den pågående köldknäppen som ett slagträ i den politiska debatten är hursomhelst lägre än kvicksilvret i termometern.

Hamilton har slösat värdefull el på att producera ett  pressmeddelande och ett blogginlägg som är lika dunkelt tänkt som en uteliggares koja är upplyst. Rubriken "Kylan avslöjar - Vänstertrojkans el-politik farlig för Sverige" lovar gott till en början, om inte annat om man har smak för konspirationsteorier. Dock är Carl B Hamilton ingen Dan Brown, utom möjligen i språkhanteringen. Så det enda han åstadkommer är lite gammal hederlig skräckpropaganda,dock med kosackerna utbytta mot Flickan med svavelstickorna Ett exempel:

- Med oppositionens energipolitik får vi ransonera el, mångdubbla elpriserna och vänja oss vid att frysa. Det finns risk redan idag för elbrist pga. kylan. 
[...]
- ... Nej, om vänstertrojkan får råda blir det elbrist, skyhöga elpriser, import av rysk fossilgasbaserad el eller finsk kärnkraftsel, och sist men inte minst, nedlagd elintensiv basindustri och färre jobb i Sverige.

Orsaken till detta är att två av oppositionspartierna (som friherre Hamilton benämner med sin lika smickrande som missvisande favoritfras, "vänstertrojkan") anser att kärnkraften på sikt bör avskaffas. Visserligen kan man ha olika åsikter om det kloka i att avskaffa kärnkraften innan det finns gångbara alternativ, speciellt om det leder till ett ökat användande av fossila bränslen och ett geopolitiskt beroende av bl a Ryssland. Men sättet som Carl B Hamilton försöker föra debatten på röner honom inte direkt intellektuell heder.

Alliansfritt Sverige konstaterar att Hamilton läser oppositionens program som fan läser bibeln. Ingen har exempelvis hävdat att kärnkraften ska stängas av i morgon eller införa ett system med elransonering. Men det är såklart alltid lättare att angripa en politisk motståndare om man själv hittar på vad de säger.

Samtidigt pekar Hamilton själv på att elförsörjningen redan idag är bristfällig, bl a med skenande priser som följd. Fast det kan ju logiskt sett inte bero på den energipolitik som oppositionen kanske kommer föra efter valet i september. Om det finns en reell elkris, vilket juryn är ute och överlägger om än, så måste den i så fall vara orsakad av den faktiska energipolitik som förs idag av den borgerliga koalitionen. Och den politiken går ut på att, såväl inom energisektorn som annorstädes, driva en benhård avreglering, och det på en marknad med oligopolstruktur och naturliga monopol i distributionen. Det är i sin tur en mirakelkur för att gynna storproducenterna till nackdel för konsumenterna. En konsekvens, som bl a Knapsu diskuterar, är att det öppnar för marknadsmanipulation. Det är inte självklart att producenter som dominerar sin marknad och kan sätta det pris de vill, tjänar på att producera maximalt med energi, utifall de kan få mer betalt genom att sälja mindre. Så att om det är något som skapar elransonering, är det de av de borgerliga så omhuldade marknadskrafterna.   

När man läser Hamiltons inlägg i eldebatten önskar man att ljuset verkligen släcks på Folkpartiets riksdagskansli till hösten. Inte då för att elen ransonerats, för det kommer inte att hända, utan därför att energin tagit slut i den nyliberala politiska rörelsen.

Folkpartiet - från socialliberalt till fiskalrabiat

Folkpartiet hade partidagar i helgen och fortsatte taktfast marschen högerut. Socialliberalismen har rensats ur partiet i drontliknande takt, och ersatts av en vulgärliberal batong- och tvångsliberalism. Av värnandet av välfärdssamhället ryms längre intet när den nyliberala ekonomiska ortodoxin tar all plats i såväl retorik som politik. Förebilden är klar. Kan ett högerliberalt parti som Venstre bli regeringsbärande parti i Danmark, om än med stöd av Dansk Folkeparti, så kan Folkpartiet bli det i Sverige, om man släpper den socialliberala barlasten.

Hur kunde det gå så här? Var inte Folkpartiet en gång ett parti som bestod av grundskolelärare, socionomer och andra lika välutbildade som välmenande personer, som såg betydelsen av att alla ska ha samma möjligheter i livet trots olika förutsättningar? Nu är partiet tvärtom så långt till höger att Moderaterna tenderar att bli det parti som rödgröna blocköverskridande väljare byter till.

Visserligen gör de svenska partiernas små medlemstal att de löper en risk att ge marginella grupper i partiets utkant stort inflytande (hur kan man t ex annars förklara fenomen som Stureplanscentern?), men jag har ändå tyckt att det varit något underligt med Folkpartiets snabba ideologiska omvandling. Sedan såg jag referatet i Dagens Nyheter av Jan Björklunds tal på landsmötet och tror att jag möjligen kommit en alternativ förklaring på spåren, vilken får Maud Olofssons nepotismhärva i vindkraften att framstå som en mild västanbris (avsiktligt skämt).

I talet önskar den gode majoren utbyggd kärnkraft; han dundrar mot den ondsinta intellektuella vänsterns kulturhegemoni; han ljuger om arbetsrätten; men framför allt kräver han sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter samt sänkta skatter. Det hela låter väldigt, väldigt bekant. Har månne Folkpartiet återfallit i sina brottsliga tendenser, och hackat det moderata partikansliet för att stjäla deras valstrategi för valet 2002? Eller är det Per Schlingmann som planterat en gammal bunkergängsmoderat som mullvad i Folkpartiets partiledning, i syfte att säkra moderat dominans bland de borgerliga för överskådlig framtid? Har någon överhuvudtaget sett Jan Björklund och Bo Lundgren på samma bild? Vart är Janne Josefsson när han behövs?

Riv i miljonärsprogrammen för integrationens skull

I en debattartikel i Dagens Nyheter har integrationsminister Nyamko Sabuni tillsammans med partisekreterare Erik Ullenhag (båda Volkspartei) skrivit på temat att problemen i den svenska integrationspolitiken löses med att man river bort delar av miljonprogramsområdena.

Nu kan väl den konspiratoriskt lagde misstänka att detta egentligen handlar om hämnd för att man i förorterna inte velat plocka upp Svarte Petter på handen genom att på bred front omvandla hyresfastigheter i svårt behov av upprustning till bostadsrätter (utan istället osolidariskt nog lämnar dem till politikerna att ta ansvar för). Samtidigt kommer man inte ifrån tanken att förslaget är ett sätt att spä på bostadsbristen, och på så sätt öka hyresvärdarnas vinster och samtidigt hålla de vikande bostadspriserna under armarna.

Men jag ska ha ett öppet synsätt, och därför konstatera att firma Sabullenhag kanske har en poäng – de har bara inte tänkt nog visionärt. Segregationen i bostadssektorn är faktiskt ett av de största problemen i dagens Sverige, och samtidigt styrande för en rad andra sociala följdproblem. Det är verkligen dags, som de båda skriver, "för ett grundligt omtag av den svenska stadsplaneringen" och göra upp med den bostadspolitik som skapat och fördjupat det s k "utanförskapet". Så jag föreslår att man faktiskt följer deras förslag, och gör sig av med förorter som är byggda med likartad stil och storlek - fortliknande områden, isolerade med få in- och utvägar.

Men för att man ska få störst effekt av åtgärden ska man inte börja med Rosengård, Tensta, Bergsjön, Gottsunda och liknande områden, utan istället direkt gå på de mest segregerade områdena. Jag väntar mig därför att grävskoporna redan innan valet börja riva villor i skadligt utanförskapande områden som Djursholm, Limhamn, Täby och Sigtuna, för att istället, som Sabullenhag föreslår, uppföra mer attraktiva offentliga rum, och få mer blandade bostadsområden som inte "isolerar och segregerar utan öppnar upp och integrerar".