Vänsterns väg från den småborgerliga återvändsgränden

Är problemet för den svenska vänstern att väljarna är positivt inställda till den svenska välfärdsstaten, men inte vill betala för vad den kostar? Har konsekvensen av det blivit att moderata valsegrar som åstadkommits genom att Högern slagit blå dunster i väljarkåren om att man både kan äta välfärdskakan och sänka de skatter som betalar den?

Ungefär så kan man sammanfatta några aktuella debattinlägg som tillsammans lyckas gaffla in en pricksäker analys av orsakerna till SAP:s, och i förlängningen hela den svenska vänsterns, nuvarande kräftgång.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet beskriver i Aftonbladet hur socialdemokraterna kommit att framstå som ett parti för de svaga.  Stödet för den svenska välfärdsmodellen är urstark i väljarkåren, enligt Svallfors studier. Men när Moderaterna i retoriken också ansluter sig till välfärdsstaten blir andra frågor viktigare för väljarna. Om valet till synes inte längre gäller trygghet och försörjning hamnar fokus på sådana områden där SAP förlorat initiativet, som skolfrågorna, valfriheten eller sysselsättningen (eller för den delen etnicitet och invandring, till SD:s stora lycka). En handfallen socialdemokrati tappar initiativet, vilket förstärks av att man misslyckas att behålla den allians mellan medelklassen och arbetar- och underklassen baserat på ett gemensamt intresse och gemensam nytta av den starka välfärdsstaten, som varit basen för vänsterns politiska framgång. Eller med Stefan Svallfors ord:

Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället.

När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.

Stora grupper är bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod från ekonomisk katastrof.

En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att den formuleras som en politik för hela samhället.  

Problemet och möjligheten är att Högerns omfamning av välfärdsstaten bara är en läpparnas bekännelse, som Kjell Rautio påpekat i en krönika i ETC och i LO-bloggen. Den svenska välfärdsmodellen är redan så urholkad att man efter åtta års borgerligt styre 2014 knappast kommer att ha någon generell välfärd kvar att tala om. Gapet mellan moderat retorik och praktik i välfärdsfrågorna är skriande för den som vill se. Och det på snart sagt alla områden där den svenska välfärdsstaten skapat genom historien unika förutsättningar för tillväxt, välståndsökningar och jämlikhet. Nedmonteringen av den välfärdsmodell som de flesta svenskar ändå stödjer, tillsammans med regeringens ohöljda hyckleri som inte ens den mest intrikat spunna nymoderata retorik lyckas dölja, ger ett slagläge för en vänsterrevansch. Av detta blev dock som allom bekant slätt intet i 2010 års val. En viktig orsak till det var att socialdemokratin inte gjort upp med sitt förflutna och analyserat sin egen skuld i nedmonteringen av välfärdsstaten. Det som regeringen idag utför är ofta den logiska följden av de åtgärder som tidigare S-regeringar påbörjat. Eller med Kjell Rautios ord:

Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna [nedmonteringen av välfärdsstaten]. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivs i ovanstående punkter. En socialdemokratisk krisanalys som inte tar sin utgångspunkt i denna (s)märtsamma insikt - d.v.s. insikten om SAP:s egen handfallenhet i en rad centrala frågor - har nog svårt att vinna i trovärdighet och respekt utanför det egna partiet.

Dessa båda perspektiv både kan och bör förenas, som Peeter-Jaan Kask skriver på ledarplats i Norrländska Socialdemokraten. Nedskärningar får konsekvenser, och det är upp till oppositionen att påpeka detta för de delar av väljarkåren som hittills inte sett, eller inte velat se, detta och som kanske inte själv upplevt att trygghetssystemen eroderat runt dem. Regeringen tjuter i högan sky över att besparingar på 300 miljoner i regeringskanslier får "konsekvenser". Det är dags att någon ställer dem mot väggen om vad, med samma logik, besparingar på hundratals miljarder i välfärdssystemen får för konsekvenser.

Men det kräver som sagt var nytänkande på vänsterkanten. Daniel Suhonen sammanfattar dilemmat i Tvärdrag med att eran Persson-Sahlin drivit socialdemokratin till vägs ände där ideologi ersatts med plånboksfrågor, taktiserande och ett medelklassvurmande. SAP har förträngt sin egen historia, och istället okritiskt anammat Högerns världsbild. Den förutsägbara konsekvensen har blivit att socialdemokratin, som Lena Andersson poängterar i Dagens Nyheter, blivit mer småborgerligt än småborgarna själva. Vänstern måste våga tala om makt och maktunderläge, som Lena Sommestad påpekar. Vad som behövs är, med en formulering lånad av Suhonen, visioner och en varm blick; en blick som lovar att ett annat samhälle är möjligt. Det sistnämnda såväl i en tydligt formulerad ideologi, som i att när man har makten, även t ex på kommunal nivå (som nu senast med Fas 3 i Malmö), genom praktisk handling visar att en vänster vid makten verkligen gör skillnad.

Kan SAP bli mer ur takt med FRAmtiden?

Krisinsikten hos socialdemokratins ledning är är uppenbart lika flortunn som dess minne är kort. I september gjorde man sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten, där en tydlig bakomliggande orsak var att partiet totalt lyckades missa samtidsfrågorna, inte minst de om integritet, övervakning och digitala kulturyttringar. Därför är det en smula oväntat att partiet, inte ens tre månader efter det praktfulla valfiaskot, nu passar på att bryta ett av sina tydligaste vallöften i en fråga som definierar den unga generation som övergett partiet. 

Ordföranden i Riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (S), vill nämligen plötsligt, i ljuset av bombningen i Stockholm den 11 december, överge vallöftet om att FRA-lagen ska rivas upp. Tvärtom vill man utöka inrikesspionagets mandat så att även SÄPO får signalspana. 

Helomvändningen är så huvudlös att man häpnar. Signalen Morgan Johansson skickar ut är att terror lönar sig och att värnandet av demokratin är en synnerligen tunn fernissa. Man fasar vid tanken på vilka repressiva åtgärder som kunnat skyndas igenom om attentatet åstadkommit allvarligare och mer spektakulära skador. Även ur en rent krass taktisk synvinkel är det idiotiskt att först svika ett vallöfte, kring de övervaknings- och identitetsfrågor som en stor del av väljarkåren bevisligen känner starkt för, samtidigt som man politiskt desarmerar något som skulle kunna skada den borgerliga regeringen allvarligt. 

Hela debaclet visar att det uppenbarligen är mycket illa ställt med både interndemokratin och ledarskapet i SAP. Ledningen kan tydligen utan större debatt kan bryta mot både  kongressbeslut och utställda löften till väljarna  Det är inte bara dåligt ledarskap, utan även tanklöst och ogenomtänkt, och luktar i min mening populism av sämsta sort. Istället för att i panik eller desperation försöka gripa efter politiska initiativ och poänger man ändå inte kan vinna, borde S i stället överlåtit till regeringen att ta ansvar för den säkerhetspolitiska (o)ordning som de ansvarar för. För att istället själva i mer lugn och ro formulera förslag till effektivare alternativ kring säkerhetsfrågorna.

Kort sagt, Morgan Johanssons utspel kommer varken göra till eller från i jakten på extremister samtidigt som man levererar politiska vinster till borgerligheten. Allt medan socialdemokratin tar ytterligare steg mot att plan- och ledarlöst irra sig ned i irrelevansens gyttjepöl. 

En liten instruktionsvideo för socialdemokratins ledargarnityr

Som en del i vad som måste vara världshistoriens mest långdragna offentliga självmord hade Socialdemokraterna i helgen ett TV-sänt krismöte, som både till form, retorik och entusiasm mest påminde om en reprissändning av ett regionalt politbyråmöte i någon gudsförgäten del av DDR under 1970-talet. Trots att det skulle vara ett krismöte var det mest flagranta intrycket från tillställningen den närmast totala avsaknaden av ideologisk riktning eller framtidstro. Katrine Kielos sammanfattar läget utmärkt i Aftonbladet när hon, på temat att S saknar känsla för samtiden, skriver att:

Finanskrisen markerar en vändpunkt, både för världsekonomin och 30 års ekonomiskt tänkande. FRA har politiskt definierat en hel ungdomsgeneration.

Allt detta har hänt mitt framför ögonen på Socialdemokraterna. 

/.../

Var är socialdemokratin i allt detta?

Tja, Östros, Sahlin och Österberg diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse.

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er. 

Det finns mycket att orda om socialdemokratins närmast defaitistiska inställning till sin egen ideologi. Eftersom det mesta och bästa ändå redan är sagt, och socialdemokratins ledning verkar närmast resistent mot verbal påverkan, tänkte jag tillgripa rörliga bilder för att få S-toppen att fatta att det krävs lite jävlar anamma för att vinna kampen mot Högern (d v s raka motsatsen till att hävda att SCB inte kan räkna).


[Filmen visar den irländske labour-parlamentsledamoten Pat Rabbittes upprörda utskällning  av ministern Pat Carey i direktsänd tv med anledning av den irländska statsfinansiella krisen]

Önskelista för vänstervalseger 2014

Kära Tomten,
Eftersom du också är röd förstår du säkert att jag vill undvika ett liknande spektakel som valet 2010. Därför har jag sammanställt följande önskelista på sådant som jag tror skulle säkra en vänsterseger i valet 2014. Förhoppningen är att jag ska få anledning att återkomma till listan, för att löpande kunna pricka av när önskningarna infriats.

Inför valet 2014 önskar jag därför att de rödgröna oppositionspartierna och/eller dess anhängare:

1. Faktiskt formulerar en vision om ett bättre samhälle, som både är trovärdig och framstår som ett bättre alternativ än borgarnas enda vägen-liberalism. Det måste vara slut med slogans om att "alla ska med" eller att man "inte kan vänta", utan att man först faktiskt sagt vart man ska, vad man väntar på och varför. Det enda sättet att undvika att borgarna vinner ett val med plånboks- och personfrågor tre gånger på raken är att presentera ett alternativ som ingjuter hopp och en tro på förändring till det bättre hos medborgarna. Det räcker inte att säga att regeringen är dålig och ful. Tala istället om hur ett samhälle som samtidigt är solidariskt, rikt, tryggt och ekologiskt hållbart ser ut, och varför en vänsterregering är en förutsättning för att det ska inträffa. Kort sagt vänstern måste erövra mitten från borgarna och flytta samtidigt mittpunkten till vänster.
2. Formulerar en långsiktig strategi för hur valrörelsen och politiken ska bedrivas som kopplar till den ovan nämnda visionen, men som även anpassar sig till det politiska läget. Frågan måste ställas och besvaras om vilken typ och konstellation av samarbete till vänster som krävs för att man ska vinna en riksdagsmajoritet igen. Oavsett vilken arbetsform som väljs måste man förankra Miljöpartiet som ett parti i en rödgrön gemenskap, vilket samtidigt innebär att man från de röda partierna på allvar måste bejaka de gröna frågorna.  
3. Formulerar en kortsiktig taktik om hur man både ska kontra borgarnas negativa kampanjer och personfixering, och samtidigt utnyttja sprickorna som uppstår i regeringen. Man får inte tveka att slå på de svaga ministerkorten (tänk Cristina Husmark Pehrsson 2006-2010), partierna (d v s alla regeringspartier utom M) eller tvinga Fredrik Reinfeldt att ta ansvar för sitt regerande (vilket man varit usel på 2006-2010). Man vinner heller inte val på att vara snäll om motståndaren samtidigt spelar fulspel. Den som tror något annat kan fråga Demokraterna i USA om deras ökenvandring 2000-2008.
4. Skapar en medial taktik för hur man kortsiktigt överkommer högerns totala mediala övertag (den s k ekokammaren). Det handlar om att vänstern måste föra upp sina frågor på dagordningen, och kommunicera sin ideologi och den politiska dagsbild på sina egna villkor, trots ett underläge i både pengar och kommunikationskanaler.
5. Skapar och börjar genomföra  en långsiktig medial strategi för hur man på lång sikt kan skapa en nationell plattform för att få ut sitt budskap och styra debatten. Det kommer att kosta pengar, det kan innebära att man måste bryta tabut mot att äga fler tidningar, men är förmodligen oundvikligt. Om nästan 50 % röstar rödgrönt är det underligt att i princip hela pressen med nationell tyngd är borgerlig.  
6. Skaffar en effektiv strategi för att använda sociala medier och använder den sedan både för att få ut budskapet och engagera väljarbasen. Tänk Obama 2008. Detta kräver betydligt förändrade arbetssätt, eftersom de försök som gjordes 2010 oftast mynnade i ingenting (dock var borgarna värre med Tubesalacentern och Anton Abeles kampanjer som lika avskräckande som roande exempel).
7. Ser till att det finns en levande, ej partiorganisationsanknuten, nätrörelse kring sociala medier som kan vara en blåslampa i baken på borgarna. Alliansfritt Sverige, four more years. 
8. Inte hakar upp för mycket av politiken kring sverigedemokraterna eller invandrings- och integrationsfrågorna. Gör förslagsvis en uppgörelse med högerregeringen som håller borta SD:s inflytande i de frågorna, ta sedan debatten med SD när de försöker föra politik men inte på ett sådant sätt att de framstår som martyrer. Det måste ständigt poängteras att det är borgarna som är huvudmotståndaren och att SD är förutsättningen för deras makt. 
9. Diskuterar integrations- och invandringsfrågorna inom den egna rörelsen. Något är snett i den interna skolningen när det är arbetarna som är SD-väljare. Detta förutsätter att man tar diskussionen på markplan i partier, på arbetsplatser och i facket, men även formulerar den hoppingivande alternativa framtidsvisionen, vars avsaknad göder och föder högerpopulismen. Dessutom kräver det att man faktiskt inte har skygglappar när man talar om invandrings- och integrationsfrågorna. 
10. Inte låter borgarna och de liberala medierna, utan den egna rörelsen, styra vilka taktiska eller strategiska val som den rödgröna oppositionen gör. Det var idiotiskt att hasta igenom det rödgröna samarbetet p g a att bl a Dagens Nyheter tjatade om det. Lyssna därför inte när högerpressen kommer med "goda råd" om hur vänsterpartierna ska agera.
11. Inte fastnar i för smala perspektiv - d v s inte formulerar en politik som är för geografiskt eller klassmässigt smal eller är insnöad på akademiska perspektiv och livsstilsfrågor som är viktiga men inte entusiasmerar fler än de redan frälsta. Valseger handlar om att bygga breda koalitioner, alltså måste man måste få med RUT-medelklassen lika väl som LO-kollektivet, queerparet på Söder eller den heteronormativa kärnfamiljen i Norrtälje.
12. Åstadkommer ideologisk förnyelse i de tre partierna (vilket i korthet borde innebära att S skaffar en ideologi, teknokrati räknas inte; MP hindrar från att driva för långt åt höger; samt att V inte följer den stolta partitraditionen att först blöda sig vit i ett inbördeskrig mellan två obskyra falanger, varefter den segrande sidan, efter rituella utrensningar, styr om partiet i en ideologisk riktning som få förstår och än färre bryr sig om).
13. Visar lite jävlar anamma och vilja att vinna - och inte väntar på ett angeläget blogginlägg några få dagar innan valdagen för att få lite eld i kampanjen. 
14. Att man för helsefyr slutar att göra gratisreklam för regeringen genom att tala om Alliansen - och istället kallar fienden vid dess rätta namn: Högern, borgarna eller moderatregeringen. 

Fixar du detta, Tomten, lovar jag att vara solidarisk varje dag fram till den 21 september 2014. Minst.