Från flera håll, bl a i ett israeliskt tv-reportage, rapporteras nu om att Israel i helgen erkänt att de under åratal, åtminstone in på 1990-talet, tagit organ för donation från döda palestinier, utan att informera eller be om samtycke från deras anhöriga.
I ljuset av det kanske det inte var en så bra idé att UD vek ned sig och tummade på pressfriheten när den israeliska högerregeringen stormade mot en artikel av Donald Boström på samma tema i Aftonbladet i somras. Hursomhelst misstänker jag, tyvärr, att landets pudelkennlar inte kommer uppleva någon högkonjunktur, trots att det finns en hel del som efter sommarens indignerade tyckarstorm mot Boström och Aftonbladet, borde fundera på att göra en söt knähund.
måndag 21 december 2009
Kommunikationens svåra konst
För den minskande skaran av regeringsanhängare är det inte bara vädret som varit grått i höst. Ett pärlband av politiska dundertabbar har dragit bort bottenpluggen för opinionssiffrorna. Oppositionen är visserligen relativt harmlös, men vad gör väl det när regeringens värsta fiende är sig själv?
Läget är nu så prekärt att Maud Olofsson inte ens litar på väljarna i hemlänet Västerbotten längre. Därför petas Fredrick Federley från valbar plats, så att Maud kan garantera återval genom att toppa röstsedeln i Stockholm. (Alldeles oavsett vad detta säger om Mauderaternas omvandling från småfolks- till Stureplansparti, så tror jag i förbigående att det är feltänkt. Västerbottningarna kommer självklart att skicka Maud Olofsson till Riksdagen - de gör vad som helst för att undvika att hon kommer hem igen).
I Ekots lördagsintervju förklarade Fredrik Reinfeldt (ni vet den sorgsne farbrorn med valpögon, som man ibland ser som sidekick till Anders Borg), regeringspartiernas kräftgång med att han varit frånvarande, och att regeringen inte lyckats nå ut med sitt budskap. Reinfeldts tolkning av läget är i korthet: "What we´ve got here is failure to communicate. Some men you just can't reach.":
Den mer realistiska tolkningen är väl snarare den som Aftonbladet gör i en ledare. Nämligen att medborgarna mycket väl förstått sanningen bakom borgarnas politik, och att väljarna inte vill ha välfärdsslakt utklädd till reformer, brist på ansvarstagande, passivitet i energi- och indistrifrågorna, och en otäck tendens till att hänga myndighetschefer så fort det blåser. Regeringens problem är snarast att de inte kan "handle the truth.":
S-O Littorin verkar ha förstått dilemmat precis, nästan som att han hade en masterexamen i kommunikation, såväl som i ekonomi. Eftersom regeringen till stora delar saknar vettig arbetsmarknadspolitik, samtidigt som den politik de faktiskt har är motbjudande för en majoritet för väljarkåren, så är den bästa strategin att låta bli att säga något alls ens på en direkt fråga:
Läget är nu så prekärt att Maud Olofsson inte ens litar på väljarna i hemlänet Västerbotten längre. Därför petas Fredrick Federley från valbar plats, så att Maud kan garantera återval genom att toppa röstsedeln i Stockholm. (Alldeles oavsett vad detta säger om Mauderaternas omvandling från småfolks- till Stureplansparti, så tror jag i förbigående att det är feltänkt. Västerbottningarna kommer självklart att skicka Maud Olofsson till Riksdagen - de gör vad som helst för att undvika att hon kommer hem igen).
I Ekots lördagsintervju förklarade Fredrik Reinfeldt (ni vet den sorgsne farbrorn med valpögon, som man ibland ser som sidekick till Anders Borg), regeringspartiernas kräftgång med att han varit frånvarande, och att regeringen inte lyckats nå ut med sitt budskap. Reinfeldts tolkning av läget är i korthet: "What we´ve got here is failure to communicate. Some men you just can't reach.":
Den mer realistiska tolkningen är väl snarare den som Aftonbladet gör i en ledare. Nämligen att medborgarna mycket väl förstått sanningen bakom borgarnas politik, och att väljarna inte vill ha välfärdsslakt utklädd till reformer, brist på ansvarstagande, passivitet i energi- och indistrifrågorna, och en otäck tendens till att hänga myndighetschefer så fort det blåser. Regeringens problem är snarast att de inte kan "handle the truth.":
S-O Littorin verkar ha förstått dilemmat precis, nästan som att han hade en masterexamen i kommunikation, såväl som i ekonomi. Eftersom regeringen till stora delar saknar vettig arbetsmarknadspolitik, samtidigt som den politik de faktiskt har är motbjudande för en majoritet för väljarkåren, så är den bästa strategin att låta bli att säga något alls ens på en direkt fråga:
torsdag 17 december 2009
Tomma moderattunnor skramlar om upphovsrätten
I dagens DN Debatt skriver partisekreteraren Per Schlingmann och riksdagsledmoten Henrik von Sydow (båda M) på temat att Moderaterna byter linje i upphovsrättsfrågan. Moderaterna, hävdar de, ska jobba för en dynamisk upphovsrätt, och partistyrelsen kommer därför att lägga tre konkreta förslag om revidering av immaterialrätten för att främja skapande och innovationer i den digitala miljön. För det första, bör ett förfarande som gör det lättare för upphovsmän att avsäga sig eller förkorta sin upphovsrätt införas; för det andra, bör det skapas ett registreringsförfarande för s k "föräldralösa verk", så att det blir lättare att använda verk där upphovsrätten är oklar eller odefinierad; samt för det tredje, ska man arbeta på EU-nivå för en gemensam rättighetsklarering i Europa.
Mycket skrik för lite ull, sa valförrättaren som räknade KD-röster. Under buller och bång aviserar man ett nytänkande från det parti som drivit på för både Ipred och FRA, och som blatant brutit sitt vallöfte om att inte låta det nöjesindustriella komplexet och rättsväsendet jaga en hel ungdomsgeneration. Vad läsaren sedan faktiskt får sig till livs är emellertid en lika styrsel- som innehållslös textmassa. Inget sägs heller om Ipred eller de perversa effekterna av hur industrin tillämpar den. De enda känslor texten överhuvudtaget väcker är förvåning över hur lite Moderaterna lärt av vårens debatt och Piratpartiets framgångar i EU-valet.
De två svartmålar dessutom fortsatt fildelningen, som nu är det stora hotet mot tjänster som Voddler och Spotify. Att det snarare är så att den privata fildelningen varit den faktor som allra tydligast varit efterfrågeskapande för nya nättjänster bortser de ifrån. Precis som Rick Falkvinge konstaterar, finns det klara drag av medveten eller omedveten historieförfalskning i Schlingmann och von Sydows bild av hur det digitala samhället växte fram. Illegal fildelning uppkom därför att spridningstjänsterna för kultur inte var anpassade till det digitala samhället och den digitala infrastrukturen, utan satt i händerna på en industri som ville monopolisera distributionskanalerna. Artikeln hade varit superhet, anmärker Ravenna i sin blogg - om den kommit 1999. Nu känns den bara vilsen i den digitala verkligheten.
Vidare kan man fundera kring hur förslaget om att underlätta för upphovsrättshavaren att avsäga sig sin upphovsrätt skulle kunna slå i praktiken. Är inte risken är att det bara blir ytterligare ett verktyg för de stora bolagen att ta kontrollen över den kreativa processen, exempelvis genom att rutinmässigt få skapare som inte har en stark position på marknaden att skriva av sig sin upphovsrätt som en förutsättning för att få kontrakt? Den som har mer kunskap på området får gärna rätta mig om mina farhågor är fel.
Samma sak med EU-perspektivet. Det är en sak att säga att man vill förändra EU:s regelverk, en helt annan sak att faktiskt göra det, vilket regeringen lärt sig den hårda vägen under ordförandeperioden. I avsaknad av någon djupare analys i artikeln kan man i likhet med Johan Westerholms blogg, undra hur mycket snömos de två pratar i relation till nuvarande och kommande EU-lagstiftning och ACTA.
I vilket fall som helst är intrycket av Schlingmanns och von Sydows debattartikel långt ifrån imponerande. De reformer de presenterar är så vaga och odefinierade att man hoppas att Moderaternas partikansli läser Magnihasas blogginlägg om hur man gör en pudel på allvar. På sätt kan regeringen, innan de får lämna Rosenbad i skam i höst, faktiskt göra någonting vettigt, och ta både Ipred- och FRA-lagarna med sig in i historiens glömska.
Mycket skrik för lite ull, sa valförrättaren som räknade KD-röster. Under buller och bång aviserar man ett nytänkande från det parti som drivit på för både Ipred och FRA, och som blatant brutit sitt vallöfte om att inte låta det nöjesindustriella komplexet och rättsväsendet jaga en hel ungdomsgeneration. Vad läsaren sedan faktiskt får sig till livs är emellertid en lika styrsel- som innehållslös textmassa. Inget sägs heller om Ipred eller de perversa effekterna av hur industrin tillämpar den. De enda känslor texten överhuvudtaget väcker är förvåning över hur lite Moderaterna lärt av vårens debatt och Piratpartiets framgångar i EU-valet.
De två svartmålar dessutom fortsatt fildelningen, som nu är det stora hotet mot tjänster som Voddler och Spotify. Att det snarare är så att den privata fildelningen varit den faktor som allra tydligast varit efterfrågeskapande för nya nättjänster bortser de ifrån. Precis som Rick Falkvinge konstaterar, finns det klara drag av medveten eller omedveten historieförfalskning i Schlingmann och von Sydows bild av hur det digitala samhället växte fram. Illegal fildelning uppkom därför att spridningstjänsterna för kultur inte var anpassade till det digitala samhället och den digitala infrastrukturen, utan satt i händerna på en industri som ville monopolisera distributionskanalerna. Artikeln hade varit superhet, anmärker Ravenna i sin blogg - om den kommit 1999. Nu känns den bara vilsen i den digitala verkligheten.
Vidare kan man fundera kring hur förslaget om att underlätta för upphovsrättshavaren att avsäga sig sin upphovsrätt skulle kunna slå i praktiken. Är inte risken är att det bara blir ytterligare ett verktyg för de stora bolagen att ta kontrollen över den kreativa processen, exempelvis genom att rutinmässigt få skapare som inte har en stark position på marknaden att skriva av sig sin upphovsrätt som en förutsättning för att få kontrakt? Den som har mer kunskap på området får gärna rätta mig om mina farhågor är fel.
Samma sak med EU-perspektivet. Det är en sak att säga att man vill förändra EU:s regelverk, en helt annan sak att faktiskt göra det, vilket regeringen lärt sig den hårda vägen under ordförandeperioden. I avsaknad av någon djupare analys i artikeln kan man i likhet med Johan Westerholms blogg, undra hur mycket snömos de två pratar i relation till nuvarande och kommande EU-lagstiftning och ACTA.
I vilket fall som helst är intrycket av Schlingmanns och von Sydows debattartikel långt ifrån imponerande. De reformer de presenterar är så vaga och odefinierade att man hoppas att Moderaternas partikansli läser Magnihasas blogginlägg om hur man gör en pudel på allvar. På sätt kan regeringen, innan de får lämna Rosenbad i skam i höst, faktiskt göra någonting vettigt, och ta både Ipred- och FRA-lagarna med sig in i historiens glömska.
onsdag 16 december 2009
När moderatkvinnorna tystnar
Regeringens årsavslutning med en fiaskokavalkad, parad med en på andra områden närmast komplett handlingsförlamning, börjar så smått även skaka om dess egna led. Reinfeldt själv slår på valpögonen, och menar att om inget händer blir Sahlin statsminister. Att han själv som statsminister och partiledare i ett av regeringspartierna är ansvarig för regeringens konstanta debacle, säger han dock inget om. Han säger faktiskt inget alls, vilket med tanke på läget nog är lika bra för regeringen. Varje gång t ex Cristina Husmark Pehrsson uttalar sig med en kovändning i socialförsäkringsfrågorna, blir det trängsel i kön bland dem som vill lämna den borgerliga väljarkåren.
Nu verkar det som att t o m Moderatkvinnorna gett upp förhoppningarna på valseger genom att föra fram den egna politiken. I en webreklamkampanj, där "Pastor Erik" skriver till "Lisa 14 år" på nätet med förhoppning om nakenbilder på henne om han visar sin praktfulla pastorspenis, vill högerkvinnorna locka in till en sida med tips mot grooming. Alldeles bortsett från det smaklösa i reklamen, undrar betraktaren stilla vilket politiskt budskap de vill förmedla. Är tanken att när det inte fungerat med att skrämma väljarna med den Röda gubben i regeringen, får man istället skrämma väljarna med den fula gubben på nätet? Fast varför misstänkliggör man då en av KD:s kärnväljartrupper som nätpedofiler?
Samtidigt finns det skäl att misstänka att vad tanken än är, så kommer strategin inte bli så effektiv som Moderatkvinnorna hoppas. Det eftersom det som vanligt kannibaliseras i det borgerliga lägret, t ex när en folkpartist börjar dundra mot det sedeslösa dataspelandet i en riksdagsmotion. I linje med detta är det väl bara att vänta på ett Newsmill-inlägg från Centern där man menar att det egentligen är internet, och inte utsläppen som följer av vårt beteende, som skapar miljöproblemen; samt att KD i riksdagsdebatten vill förbjuda uppkopplingar snabbare än 56 kbps i syfte att undvika att landets ungdom förvandlas till radikal-lesbiska mördarhäxor.
Nu verkar det som att t o m Moderatkvinnorna gett upp förhoppningarna på valseger genom att föra fram den egna politiken. I en webreklamkampanj, där "Pastor Erik" skriver till "Lisa 14 år" på nätet med förhoppning om nakenbilder på henne om han visar sin praktfulla pastorspenis, vill högerkvinnorna locka in till en sida med tips mot grooming. Alldeles bortsett från det smaklösa i reklamen, undrar betraktaren stilla vilket politiskt budskap de vill förmedla. Är tanken att när det inte fungerat med att skrämma väljarna med den Röda gubben i regeringen, får man istället skrämma väljarna med den fula gubben på nätet? Fast varför misstänkliggör man då en av KD:s kärnväljartrupper som nätpedofiler?
Samtidigt finns det skäl att misstänka att vad tanken än är, så kommer strategin inte bli så effektiv som Moderatkvinnorna hoppas. Det eftersom det som vanligt kannibaliseras i det borgerliga lägret, t ex när en folkpartist börjar dundra mot det sedeslösa dataspelandet i en riksdagsmotion. I linje med detta är det väl bara att vänta på ett Newsmill-inlägg från Centern där man menar att det egentligen är internet, och inte utsläppen som följer av vårt beteende, som skapar miljöproblemen; samt att KD i riksdagsdebatten vill förbjuda uppkopplingar snabbare än 56 kbps i syfte att undvika att landets ungdom förvandlas till radikal-lesbiska mördarhäxor.
Kristdemokrat vill röka ut feminismen
När Solna stad höll budgetfullmäktige den 30 november, gick kommunalrådet Malin Appelgren (KD) till generalangrepp - inte mot oppositionens budgetförslag utan mot feminismen. Politikerbloggen rapporterar att hon på i debatten kom med ett inlägg om att:
När Politikerbloggen konfronterar Appelgren om vad hon egentligen menade hävdar hon att hon "inte alls tycker så egentligen, absolut inte". Hon läste i stället upp citatet för att "provocera oppositionen". Och provocera verkar ju hon ha lyckats med, t o m bättre än den gång hon ville framställa sig som en svensk motsvarighet till den lika konservativa som känslokalla och tvångssyndromdrabbade Bree i Desperate Housewives.
Precis som Alliansfritt Sverige, kan man dock undra vad anti-kapitalistiska ensamstående barnamördande lesbiska häxor egentligen har med Solnas budget att göra. Och helt säker på att det hela var ett skämt kan man ju heller inte vara. Johan Lindahl påminner om i sin blogg finns det en misstänkt lång tradition av grodor som hoppat ur KD-munnar. Så möjligen kan vi i Malin Appelgrens uttalande få en inblick i planerna för det kristdemokratiska maktövertagandet i Solna. I så fall ska man nog bli lite orolig när hon på KD:s Solna-sida skriver om partiets vision för 2010:
Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska.Det är ett direkt citat från den amerikanske reaktionärt konservative tv-predikanten Pat Robertson. Förutom att hetsa mot feminister, homosexuella, aborter, muslimer och andra hedningar, liberaler och allmänt vänsterslödder, har Robertson även uppmanat till lönnmord på Hugo Chavez och lika regelbundet som felaktigt spått att Domedagen är nära. Kort sagt, karlen är en auktoritet att hänvisa till på vilket budgetfullmäktige som helst.
När Politikerbloggen konfronterar Appelgren om vad hon egentligen menade hävdar hon att hon "inte alls tycker så egentligen, absolut inte". Hon läste i stället upp citatet för att "provocera oppositionen". Och provocera verkar ju hon ha lyckats med, t o m bättre än den gång hon ville framställa sig som en svensk motsvarighet till den lika konservativa som känslokalla och tvångssyndromdrabbade Bree i Desperate Housewives.
Precis som Alliansfritt Sverige, kan man dock undra vad anti-kapitalistiska ensamstående barnamördande lesbiska häxor egentligen har med Solnas budget att göra. Och helt säker på att det hela var ett skämt kan man ju heller inte vara. Johan Lindahl påminner om i sin blogg finns det en misstänkt lång tradition av grodor som hoppat ur KD-munnar. Så möjligen kan vi i Malin Appelgrens uttalande få en inblick i planerna för det kristdemokratiska maktövertagandet i Solna. I så fall ska man nog bli lite orolig när hon på KD:s Solna-sida skriver om partiets vision för 2010:
Goda finanser är en förutsättning, men människan har större behov än bröd. Med frågor som mer tid för familjen, värdighetsgaranti i äldreomsorgen, gynnande av frivilligkrafter och ideella föreningar, omsätter vi våra värderingar i konkret politik för solnaborna!, avslutar Malin Appelgren.Detta väcker en rad frågor. Vilka värderingar talar hon om? Skilsmässoförbud, kanske? Hur är det tänkt att värdighetsgarantin ska säkras? Genom tvångsomvändelse av homosexuella anställda i äldrevården? Och vilka ideella frivilligkrafter ska egentligen organisera häxbränningen?
måndag 14 december 2009
Kampsång för ett Centerparti i sjönöd
SCB:s stora opinionsmätning för november 2009 visade att det rör sig i svensk politik. På minuskontot ser sverigedemokraterna ut att komma in i Riksdagen med marginal. På pluskontot kan däremot intecknas att det inte spelar roll i regeringsfrågan eftersom oppositionen får egen majoritet i mätningen, så att man nästan kan börja våga hoppas på maktskifte. Allt medan de borgerliga, framför allt då Moderaterna, backar kraftigt.
Speciellt prekärt är läget för Centerpartiet, där de otacksamma väljarna belönar partiets kompetenta hantering av Vattenfall, SAAB, miljöfrågan, infrastrukturen m m, m m, med att låta partiet balansera på fyraprocentsspärren. För att inte hamna i den politiska gärdsgårdsserien har partiledningen insett att det är lönlöst att i valrörelsen prata om partiets politik eller dess politiker. I stället dammar man av 1928 års handlingsplan och hotar väljarna med Det Kommunistiska Spöket [TM].
Ett anspråkslöst förslag från bloggens sida är att förena kosackvalsidén, med en annan av partiets stolta traditioner - glada sångnummer. Nu känns kanske Lokalsamhällevisan en smula svårtillämpad när majoriteten av partieliten numer inte varit närmare landsbygden än en picknick i Humlegården. Erfarenheterna från 2006 verkar heller inte direkt rönt framgång.
Därför föreslår bloggen en ny kampsång för Centerpartiet. Visserligen har den sjungits in på grammofon av vänstervålnader som Timbuktu och Sven Wollter (den som på det populära datornätverket "Inter net", har tillgång till musiktjänsten "Spotify" kan lyssna på deras versioner här och här ) - men kan man bortse från den skönhetsfläcken så måste Bolsjevikvisan från 1920 anses vara som klippt och skuren för att föra fram Centerns moderna och framåtsyftande budskap anno 2010. Inte minst med den trallvänliga texten:
Speciellt prekärt är läget för Centerpartiet, där de otacksamma väljarna belönar partiets kompetenta hantering av Vattenfall, SAAB, miljöfrågan, infrastrukturen m m, m m, med att låta partiet balansera på fyraprocentsspärren. För att inte hamna i den politiska gärdsgårdsserien har partiledningen insett att det är lönlöst att i valrörelsen prata om partiets politik eller dess politiker. I stället dammar man av 1928 års handlingsplan och hotar väljarna med Det Kommunistiska Spöket [TM].
Ett anspråkslöst förslag från bloggens sida är att förena kosackvalsidén, med en annan av partiets stolta traditioner - glada sångnummer. Nu känns kanske Lokalsamhällevisan en smula svårtillämpad när majoriteten av partieliten numer inte varit närmare landsbygden än en picknick i Humlegården. Erfarenheterna från 2006 verkar heller inte direkt rönt framgång.
Därför föreslår bloggen en ny kampsång för Centerpartiet. Visserligen har den sjungits in på grammofon av vänstervålnader som Timbuktu och Sven Wollter (den som på det populära datornätverket "Inter net", har tillgång till musiktjänsten "Spotify" kan lyssna på deras versioner här och här ) - men kan man bortse från den skönhetsfläcken så måste Bolsjevikvisan från 1920 anses vara som klippt och skuren för att föra fram Centerns moderna och framåtsyftande budskap anno 2010. Inte minst med den trallvänliga texten:
Bolsjevikvisan
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Och kanske i vårt land en dag den bryter fram
för bolsjevismen är en sjuka som är smittosam,
Vad är spanskan emot den
det är ingenting min vän
jag ska berätta vad jag tror om den, hå hå ja ja!
En sitter vid stuguknuten
och så kommer där kanske en bolsjevik och kör ut en
slår en på truten
ocy skjuter en på eviga minuten, tar ens värdesaker,
bordssilver , ljusastakar,
kärring och ungakrakar
å en hel massa värdesaker
som ej kan specificeras
eller här relateras
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
En sitter på sin går som en har hatt i alla sin ti,
och tänker här regerar jag med mej och min Sofi.
Då höres de ett tjut
och då man tittar ut
så smäller de ett skott och luktar krut, hå hå ja ja!
Och innan en hinner sej repa
slår de en i skallen med en dyngegrepa
hänger upp en i ett trä
å kärringen breve
och tjuvmjölkar korna,
å bryter av dom horna,
slaktar kvigorna
ä oförskämda mot pigorna
och man är ju maktlös emot ligorna
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Så tar dom hand om krigsmakten till lands och till vann,
rekryten general och översten blir menig man
Ja det blir botten opp
på våran samhällskropp
och därför är det bäst i tid se opp, hå hå ja ja!
För se annars kan det bli ett sabla elände
utan början å utan ände,
de klipper av telefonen
drar kungen av tronen,
ställer till grymma excesser
med prinsar och prinsesser,
och en hop av andra noblesser,
tar pengarna ifrån dom
och låter fattiga få dom,
drar klä´ra å dom
å låter soldaterna klå dom
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
torsdag 10 december 2009
Vem blir Sveriges klimat-Palin?
Klimatrevisionisternas våta dröm, de forskarmail som hackare kommit åt från ett brittiskt forskningsinstitut, har nu även gett krut åt den f d vicepresidentkandidaten och f d Alaska-guvernörens Sarah Palins kampanj för att bli republikansk presidentkandidat 2012. I en artikel i Washington Post, som även återges i The Guardian, ställer sig Palin klart i det klimatrevisionistiska lägret, när hon uppmanar president Obama att bojkotta klimatmötet COP-15 i Köpenhamn.
Palin upprepar klimatförnekarnas argument att klimatfrågan mer handlar om politik än om vetenskapliga fakta. Den epost och de andra dokument som läckt ut från det hackade forskargruppen påstås visa att de vetenskapsmän som hävdar att koldioxidutsläppen håller på att leda till en global katastrofal klimatförändring, tillhör en liten vetenskaplig krets med en politisk agenda. COP-15 kan enligt henne därför inte göra något åt vädret, bara förstöra ekonomin. Därför borde USA bojkotta mötet, eftersom minskade utsläpp enbart kommer leda till ökade kostnader för konsumenterna och skattebetalarna.
Palins uttalanden kräver en del tankemöda för att få ihop logiskt. Å ena sidan hävdar hon i artikeln att hon alltid menat att politik ska bygga på sund vetenskap och inte politik. Alldeles bortsett från att det är logiskt omöjligt, är det starka ord från en kreationist. Å andra sidan gör hon just politik av det hela, eftersom hon hela tiden hänvisar till amerikanska inrikesförhållanden när hon pratar för en patriotisk amerikansk publik. Att hon sedan inte kan förklara varför en liten ondskefull krets av klimatforskare skulle vilja manipulera president Obama och resten av världens ledare till att förstöra USA:s ekonomi ökar inte direkt på trovärdigheten i hennes analys.
I tidskriften The Atlantic, lustmördar Marc Ambinder Palins argumentation. Hon lyckas t ex inte förklara hur en epost-konversation mellan några forskare, som dessutom är flera år gammal, kan motbevisa mängder av forskning som stöder teserna om klimatförändringarna. Speciellt som väldigt lite av den hackade informationen handlade om forskning, utan om digitalt skitprat forskare emellan. Att sedan Palin inte kan skilja på klimat och väder, och att det är en avgörande skillnad på att förändra vädret och att göra något åt klimatförändringarna, gör inte hennes sak starkare. Över huvud taget väljer Palin att konsekvent och oproblematiserande stödja sig på sådan forskning som enbart stöder hennes synvinkel, utom i de fall då hon låter bli att alls grunda sitt tyckande på vetenskapen.
Som den demokratiske kongressmannen Ed Markey påpekar i ett blogginlägg, är Palins uttalande ur ett vetenskapligt perspektiv struntprat. Hon kan t ex inte förklara varför det senaste decenniet varit bland de varmaste i världshistorien. Markey kopplar det hela till en republikansk politisk kampanj för att återvinna makten, i vilket de allierar sig med de starka industriintressen och lobbygrupper som alltid stött partiet. Saudierna är t ex inte speciellt intresserade av en minskad efterfråga på olja. Samma analys av kopplingen mellan inrikespolitik och klimatrevisionism gör andra amerikanska liberala bedömare, som exempelvis Michael Tomasky i sin blogg.
Sarah Palin har på ett sätt en osviklig timing, när hon kommer med sitt utspel precis som Köpenhamnsmötet startar och Barack Obama lovat delta i slutfaserna av mötet för att om möjligt få ett avtal till stånd. Dock, som Suzanne Goldenberg kommenterar i sin blogg, har Palin ur en annan synvinkel en sanslöst dålig timing. Det rimmar lite illa att klimatförneka med hänvisning till att isbjörnarna i Alaska mår bra, när bilder på hur svältande isbjörnar i uppvärmningens spår tvingas kannibalisera på sina ungar sveper runt jorden.
Utan tvekan kommer klimatrevisionismen i dess politiska skepnad, likt den Sarah Palin ger uttryck för, att vinna fäste även i Sverige. Klimatförnekare har vi redan, men de håller sig än så länge i princip utanför den seriösa politiska sfären. Men tendenser finns. Sveriges egen Ann Coulter, Anna Anka, har en julkalender i Aftonbladet, där hon bland annat menar att svenskar inte behöver ändra sitt beteende, eftersom allt ändå hänger på kineserna (men hon glömmer sitt eget kära USA). Så det skulle kanske inte förvåna om en Bert Karlsson-typ en dag står på ett torg nära dig och menar att stigande vattennivåer inte är någon fara - så länge man har en back att stå på. Fast å andra sidan, med en miljöminister som Andreas Carlgren kanske marknaden för miljöpopulism är mättad.
Palin upprepar klimatförnekarnas argument att klimatfrågan mer handlar om politik än om vetenskapliga fakta. Den epost och de andra dokument som läckt ut från det hackade forskargruppen påstås visa att de vetenskapsmän som hävdar att koldioxidutsläppen håller på att leda till en global katastrofal klimatförändring, tillhör en liten vetenskaplig krets med en politisk agenda. COP-15 kan enligt henne därför inte göra något åt vädret, bara förstöra ekonomin. Därför borde USA bojkotta mötet, eftersom minskade utsläpp enbart kommer leda till ökade kostnader för konsumenterna och skattebetalarna.
Palins uttalanden kräver en del tankemöda för att få ihop logiskt. Å ena sidan hävdar hon i artikeln att hon alltid menat att politik ska bygga på sund vetenskap och inte politik. Alldeles bortsett från att det är logiskt omöjligt, är det starka ord från en kreationist. Å andra sidan gör hon just politik av det hela, eftersom hon hela tiden hänvisar till amerikanska inrikesförhållanden när hon pratar för en patriotisk amerikansk publik. Att hon sedan inte kan förklara varför en liten ondskefull krets av klimatforskare skulle vilja manipulera president Obama och resten av världens ledare till att förstöra USA:s ekonomi ökar inte direkt på trovärdigheten i hennes analys.
I tidskriften The Atlantic, lustmördar Marc Ambinder Palins argumentation. Hon lyckas t ex inte förklara hur en epost-konversation mellan några forskare, som dessutom är flera år gammal, kan motbevisa mängder av forskning som stöder teserna om klimatförändringarna. Speciellt som väldigt lite av den hackade informationen handlade om forskning, utan om digitalt skitprat forskare emellan. Att sedan Palin inte kan skilja på klimat och väder, och att det är en avgörande skillnad på att förändra vädret och att göra något åt klimatförändringarna, gör inte hennes sak starkare. Över huvud taget väljer Palin att konsekvent och oproblematiserande stödja sig på sådan forskning som enbart stöder hennes synvinkel, utom i de fall då hon låter bli att alls grunda sitt tyckande på vetenskapen.
Som den demokratiske kongressmannen Ed Markey påpekar i ett blogginlägg, är Palins uttalande ur ett vetenskapligt perspektiv struntprat. Hon kan t ex inte förklara varför det senaste decenniet varit bland de varmaste i världshistorien. Markey kopplar det hela till en republikansk politisk kampanj för att återvinna makten, i vilket de allierar sig med de starka industriintressen och lobbygrupper som alltid stött partiet. Saudierna är t ex inte speciellt intresserade av en minskad efterfråga på olja. Samma analys av kopplingen mellan inrikespolitik och klimatrevisionism gör andra amerikanska liberala bedömare, som exempelvis Michael Tomasky i sin blogg.
Sarah Palin har på ett sätt en osviklig timing, när hon kommer med sitt utspel precis som Köpenhamnsmötet startar och Barack Obama lovat delta i slutfaserna av mötet för att om möjligt få ett avtal till stånd. Dock, som Suzanne Goldenberg kommenterar i sin blogg, har Palin ur en annan synvinkel en sanslöst dålig timing. Det rimmar lite illa att klimatförneka med hänvisning till att isbjörnarna i Alaska mår bra, när bilder på hur svältande isbjörnar i uppvärmningens spår tvingas kannibalisera på sina ungar sveper runt jorden.
Utan tvekan kommer klimatrevisionismen i dess politiska skepnad, likt den Sarah Palin ger uttryck för, att vinna fäste även i Sverige. Klimatförnekare har vi redan, men de håller sig än så länge i princip utanför den seriösa politiska sfären. Men tendenser finns. Sveriges egen Ann Coulter, Anna Anka, har en julkalender i Aftonbladet, där hon bland annat menar att svenskar inte behöver ändra sitt beteende, eftersom allt ändå hänger på kineserna (men hon glömmer sitt eget kära USA). Så det skulle kanske inte förvåna om en Bert Karlsson-typ en dag står på ett torg nära dig och menar att stigande vattennivåer inte är någon fara - så länge man har en back att stå på. Fast å andra sidan, med en miljöminister som Andreas Carlgren kanske marknaden för miljöpopulism är mättad.
En sådan seger till och regeringen är förlorad
I går klubbades de nya sjukreglerna av Riksdagen. I SVT prickade Mats Knutson ovanligt rätt i sina analyser, när han kallade regeringens voteringsseger med 149-140 för en Pyrrhus-seger. Man må ha vunnit slaget i kammaren, men opinionen och väljarna kommer man få förtvivlat svårt att vinna över. Trots lappandet och lagandet i reglerna är regeringens politik med stupstockar och piska i sjukförsäkringen fortfarande så osolidariskt konstruerad att det kommer att ge gott om ammunition valrörelsen ut, vilket Aftonbladets ledare konstaterar (tillsammans med goda råd till oppositionen om hur de ska utforma sin framtida sjukförsäkringspolitik).
I allt buller och larm om sjukförsäkringen, pekar Ett hjärta rött, på hur en avgörande systemförändring införts bakvägen. Mängden undantag från reglerna gör sjukförsäkringen starkt diagnosbaserad och samtidigt fullständigt godtycklig. Vissa diagnoser får mer pengar och bättre villkor, medan personer med andra diagnoser, som är mindre behärtansvärda eller accepterade, får hårdare villkor. Den gamla omhuldade principen om att det inte är diagnosen i sig, utan graden av arbetsoförmåga, som bestämmer om du täcks av sjukförsäkringen eller inte åker därmed all världens väg. Ve dem som drabbas av utslitning eller diffusa diagnoser! Detta är ett gammalt moderat krav, som man nu infört bakvägen, för att "korrigera felaktigheter" i sin vansinniga sjukförsäkringspolitik. Se där, ytterligare en pjäs i oppositionens valrörelsearsenal.
Den kanske främsta tillgången för oppositionen är dock socialutförsäkringsministern själv. Hennes förmåga till kontinuerliga blamager, överträffas enbart av hennes förmåga att inte kunna svara korrekt och sanningsenligt på frågor när det hettar till. Ett hjärta rött exemplifierar:
Jag lutar nog åt det sistnämnda. Moderaternas partisekreterare framstår för var dag som går allt mindre som en politiker, och allt mer som någon som lajvar valda avsnitt av Blackadder med sig själv i huvudrollen. Den som inte tror mig kan, som Alliansfritt Sverige gjort, läsa det nyhetsbrev från Schlingmann skickat till de moderattroende, med instruktioner om hur krisen kring sjukförsäkringen ska hanteras. Strategin är klar: få debatten att handla om 2006; sprid sedan vanföreställningar om hur läget var då; samt avsluta med att undvika att diskutera alternativ, utan framställ regeringens politik som den enda tänkbara vägen (vilket låter underligt bekant...). Så resonerar en person och ett parti där makten är det primära målet, till vilket undersåtarnas väl och ve är underordnat.
I allt buller och larm om sjukförsäkringen, pekar Ett hjärta rött, på hur en avgörande systemförändring införts bakvägen. Mängden undantag från reglerna gör sjukförsäkringen starkt diagnosbaserad och samtidigt fullständigt godtycklig. Vissa diagnoser får mer pengar och bättre villkor, medan personer med andra diagnoser, som är mindre behärtansvärda eller accepterade, får hårdare villkor. Den gamla omhuldade principen om att det inte är diagnosen i sig, utan graden av arbetsoförmåga, som bestämmer om du täcks av sjukförsäkringen eller inte åker därmed all världens väg. Ve dem som drabbas av utslitning eller diffusa diagnoser! Detta är ett gammalt moderat krav, som man nu infört bakvägen, för att "korrigera felaktigheter" i sin vansinniga sjukförsäkringspolitik. Se där, ytterligare en pjäs i oppositionens valrörelsearsenal.
Den kanske främsta tillgången för oppositionen är dock socialutförsäkringsministern själv. Hennes förmåga till kontinuerliga blamager, överträffas enbart av hennes förmåga att inte kunna svara korrekt och sanningsenligt på frågor när det hettar till. Ett hjärta rött exemplifierar:
Cristina Husmark Pehrsson excellerar även i den sköna konsten att skylla i från sig för att undslippa ansvar. Är det inte sakernas tillstånd Socialdemokraternas fel, så är det utförande myndigheters, eller för den delen mediernas. I en intervju i Aftonbladet menar hon att det är Riksdagen, inte regeringen, som är ansvarig för de senaste ändringarna i försäkringen. Det är inte bara Alliansfritt Sverige som har orsak att undra hur det egentligen står till med socialutförsäkringsministerns konstitutionella kunskaper. För om regeringen inte styr riket, vem gör det då? Kungen? Finanskapitalet? Per Schlingmann?…Husmark Pehrsson [står] just nu i riksdagen och fortsätter att blå ljuga. Hon påstår att friska människor tvångspensionerades ”efter ett års sjukskrivning” med den förra regeringen.
För det första – ingen som är frisk har under många, många år (om någonsin) vare sig tvingats till pension eller sjukskrivning. Efter 2003 har prövningarna varit mycket hårda. Och, även de som en gång har fått sjukersättning kan när som helst säga stopp – jag vill inte ha mer pengar, jag vill och kan jobba. Så sluta för i helskotta prata strunt – ingen har någonsin blivit tvångspensionerad av försäkringskassan! Brist på rehabilitering och anpassade arbeten löser man inte genom svält och utförsäkring…
Jag lutar nog åt det sistnämnda. Moderaternas partisekreterare framstår för var dag som går allt mindre som en politiker, och allt mer som någon som lajvar valda avsnitt av Blackadder med sig själv i huvudrollen. Den som inte tror mig kan, som Alliansfritt Sverige gjort, läsa det nyhetsbrev från Schlingmann skickat till de moderattroende, med instruktioner om hur krisen kring sjukförsäkringen ska hanteras. Strategin är klar: få debatten att handla om 2006; sprid sedan vanföreställningar om hur läget var då; samt avsluta med att undvika att diskutera alternativ, utan framställ regeringens politik som den enda tänkbara vägen (vilket låter underligt bekant...). Så resonerar en person och ett parti där makten är det primära målet, till vilket undersåtarnas väl och ve är underordnat.
onsdag 9 december 2009
Kamrater, motståndaren är fortfarande välorganiserad
Det är i dagarna 40 år sedan den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten. Gruvarbetarna i Malmbergets, Kirunas och Svappavaaras gruvor gick ut i vild strejk i protest inte främst mot lönerna, utan mot arbetsmiljön, arbetsplatshierarkin och det stressande, utslitande arbetstempot. Det handlade mer än kanske något annat om människovärdet, under den talande parollen "Vi är inga maskiner".
I 57 dagar varade strejken, som på flera sätt blev epokgörande, vilket bland annat Daniel Suhonen konstaterar i Östran och Tvärdrag. Framför allt skakade strejken om det socialdemokratiska politiska etablissemang som sedan 1945 trott att den svenska arbetarklassen nöjde sig med de materiella fördelar som välfärdsamhället fört med sig. Strejken visade att arbetarna också ville förändra produktionsförhållandena i sig. Arbetarna var människor, inte kapital, och människors värde mäts inte i kronor och ören utan efter andra måttstockar.
Därför blev gruvstrejken startskottet på en lång rad reformer på arbetsmarknaden, som LAS, MBL m fl, till skydd för arbetsmiljö och anställningsskydd. Samtidigt födde reformpaketen och strejkerna en reaktion, vars långsiktiga konsekvenser vi tydligt ser idag. Arbetsmarknadslagstiftningen ruckade på den vapenvila som rått på arbetsmarknaden, där kapitalet godtog den starka staten, så länge staten inte reglerade för hårt. Men när staten reagerade på missnöjet bland arbetarna, mobiliserade högern till motoffensiv, som Björn Elmbrant noterar i Dagens Arena. Plötsligt började pengar pumpas in i de ideologiskapande tankesmedjorna, som exempelvis Timbro, för att långsiktigt förändra opinionen, för att förhindra nya situationer som hotar leda till systemförändringar som utmanar kapitalets makt.
Nu 40 år senare är läget på många sätt sämre än det var 1969, och mycket av framstegen som gjordes har eroderat bort. Klassamhället är kvar, men osynliggjort, bland annat genom att underklassen etnifierats. Arbetsgivarnas makt har sedan 1970-talet successivt stärkts. Arbetsrättslagstiftningen som stiftades har urholkats både i sina skrivningar och genom tillkomsten av bemanningsföretagen, som utgör ett bekvämt sätt att kringå anställningstryggheten. Det av anställningsskydd som finns kvar är samtidigt den kanske främsta måltavlan för högerns ideologiska offensiv. På ett makroekonomiskt plan har massarbetslösheten och slakten på arbetslöshetsförsäkringen skapat en stark press nedåt på lönerna och ett tryck på arbetarna att acceptera försämrade villkor. Mitt i allt detta står ett LO som är än mer försvagat än 1969, och har svårt att både formulera och få genomslag för sin linje, alldeles oavsett partiböcker på regeringstaburetterna.
Till synes verkar det som att tiden är mogen för en nytt stort muller på arbetsmarknaden för att ifrågasätta och påverka klassmakten. Men det finns få tecken på att det verkar vara på väg. Björn Elmbrant skriver med anledning av detta att:
I vilket fall som helst rekommenderas Lars Westmans båda dokumentärfilmer om strejken, "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" (1970, tillsammans med Lena Ewerts) och "30 år har gått, kamrat" som inspiration för den som vill göra samhället bättre. På Youtube finns en aptitretare i form av intervju med Lars Westman i fem delar för den hugade.
I 57 dagar varade strejken, som på flera sätt blev epokgörande, vilket bland annat Daniel Suhonen konstaterar i Östran och Tvärdrag. Framför allt skakade strejken om det socialdemokratiska politiska etablissemang som sedan 1945 trott att den svenska arbetarklassen nöjde sig med de materiella fördelar som välfärdsamhället fört med sig. Strejken visade att arbetarna också ville förändra produktionsförhållandena i sig. Arbetarna var människor, inte kapital, och människors värde mäts inte i kronor och ören utan efter andra måttstockar.
Därför blev gruvstrejken startskottet på en lång rad reformer på arbetsmarknaden, som LAS, MBL m fl, till skydd för arbetsmiljö och anställningsskydd. Samtidigt födde reformpaketen och strejkerna en reaktion, vars långsiktiga konsekvenser vi tydligt ser idag. Arbetsmarknadslagstiftningen ruckade på den vapenvila som rått på arbetsmarknaden, där kapitalet godtog den starka staten, så länge staten inte reglerade för hårt. Men när staten reagerade på missnöjet bland arbetarna, mobiliserade högern till motoffensiv, som Björn Elmbrant noterar i Dagens Arena. Plötsligt började pengar pumpas in i de ideologiskapande tankesmedjorna, som exempelvis Timbro, för att långsiktigt förändra opinionen, för att förhindra nya situationer som hotar leda till systemförändringar som utmanar kapitalets makt.
Nu 40 år senare är läget på många sätt sämre än det var 1969, och mycket av framstegen som gjordes har eroderat bort. Klassamhället är kvar, men osynliggjort, bland annat genom att underklassen etnifierats. Arbetsgivarnas makt har sedan 1970-talet successivt stärkts. Arbetsrättslagstiftningen som stiftades har urholkats både i sina skrivningar och genom tillkomsten av bemanningsföretagen, som utgör ett bekvämt sätt att kringå anställningstryggheten. Det av anställningsskydd som finns kvar är samtidigt den kanske främsta måltavlan för högerns ideologiska offensiv. På ett makroekonomiskt plan har massarbetslösheten och slakten på arbetslöshetsförsäkringen skapat en stark press nedåt på lönerna och ett tryck på arbetarna att acceptera försämrade villkor. Mitt i allt detta står ett LO som är än mer försvagat än 1969, och har svårt att både formulera och få genomslag för sin linje, alldeles oavsett partiböcker på regeringstaburetterna.
Till synes verkar det som att tiden är mogen för en nytt stort muller på arbetsmarknaden för att ifrågasätta och påverka klassmakten. Men det finns få tecken på att det verkar vara på väg. Björn Elmbrant skriver med anledning av detta att:
Dock är en lärdom av det som hände för 40 år sedan att plötsligt en dag bara brister det. Och att även ett osannolikt uppror nerifrån kan skaka om "de däruppe". Men det måste finnas en glipa av hopp för att man ska våga ta steget. Och det måste finnas en stark, självklar solidaritet i samhället i stort mellan starka och svaga. Det är två viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt uppror som tycks saknas i dag.Daniel Suhonen är inne på samma linje eftersom:
Slagna människor gör sällan revolt. Revolten kommer när man rätat på ryggen och väntar på mer; sin beskärda del. När man har ork att kräva människovärdet tillbaka. För den som tror att detta gamla samhälle är borta kan man bara betänka att de sista fem åren har 70 byggnadsarbetare dödats i arbetsplatsolyckor.Vilka skulle egentligen vara dagens strejkande gruvarbetare? Det av tillverkningsindustri som finns kvar har antingen inte den nationella ekonomiska och symboliska betydelse som den hade för 40 år sedan, eller så är dess arbetare så medvetna om det skruvstäd som globaliseringen för med sig, att de knappast kommer att utgöra spjutspetsarna för en ny storstrejk, skulle den komma. Så frågan är var någonstans i tjänstesektorn som kraften finns. Kommunals och sjuksköterskornas strejker de senaste åren har inte gett mersmak, inte minst därför att de offentliga arbetsgivarna agerat som vilka arbetsgivare som helst. En massiv strejk på McDonalds skulle i och för sig vara både behövlig och symboliskt riktig, men eftersom det är den nya typen av tjänsteföretag där arbetskraften verkligen är utbytbar på det löpande bandet, är det samtidigt knappast troligt.
[...]
I grunden är det alltid människans värde och människans pris allt handlar om. Ska priset vara högt eller lågt? Vad är en människa värd? Vad får hon kosta? I dag hörs den rösten från de sjukas kö till arbetsförnedringen.
I vilket fall som helst rekommenderas Lars Westmans båda dokumentärfilmer om strejken, "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" (1970, tillsammans med Lena Ewerts) och "30 år har gått, kamrat" som inspiration för den som vill göra samhället bättre. På Youtube finns en aptitretare i form av intervju med Lars Westman i fem delar för den hugade.
Självklart är sjukförsäkringsfrågan ideologisk
Social(ut)försäkringsminister Cristina Husmark Perssons försök att slingra sig ur de brutala konsekvenserna av regeringens socialförsäkringspolitik blir för var dag som går allt tommare och mer desperata. Att skylla på att man inget visste håller inte, i takt med att bevisen på att remissinstanser, myndighetschefer och experter varnat för effekterna åratal hopar sig. Samtidigt har ministerns slirande på sanningen på bästa sändningstid i Agenda fastnat i mediernas strålkastare. Det fungerar inte ens längre för regeringen att använda det gamla hederliga tricket att skylla på de utförande myndigheterna. De anställda på Försäkringskassan har fått nog.
Således är det hög tid för en borgerlig motoffensiv för att försöka desarmera frågan i valrörelsen. Tre exempel på detta kan plockas ur dagens tidningsskörd.
Från hästarna Littorin och Husmark Pehrssons egen mun kommer en debattartikel i Svenska Dagbladet. De går stolt ut med att hävda att:
I Upsala Nya Tidning, handlar ledaren om att regeringens hantering av sjukförsäkringen inte alls är en ideologisk blunder. Även här kritiseras regeringens hantering av ärendet och att man inte lyssnat ordentligt. Arbetslinjen (i den borgerliga meningen sämre socialförsäkringar), fungerar dock bra för 99,5 % av befolkningen, utom just för de svårast sjuka, menar UNT. Men:
Och det sista sammanfattar väl egentligen de borgerligas strategi för att hantera krisen rätt väl. Intetsägande fluff från regeringen och reträtter under galgen när verkligheten blir för smärtsam för väljarbasen, kompletteras med en mediestrategi som ömsom lätt anklagar regeringen för slarv och brådska, ömsom anklagar oppositionen för att ha fräckheten att bedriva oppositionspolitik. Samtidigt ska den ideologiska dimensionen av det hela tonas ned så långt det går. Antingen ska man hävda att reformerna egentligen inte förändrar någonting, eller att åtgärderna handlar om sunt förnuft. Den förda politiken måste skildras som att det absolut inte handlar om en ideologiskt motiverad omstöpning av hela välfärdssamhället.
Nyckeluppgiften för alla som på något sätt önskar få bort sittande regering 2010 är att se till att just den strategin inte fungerar. Det är klart som korvspad att frågan är ideologisk. Det är inte slarv som gjort att alla socialförsäkringar ser ut som de gör efter år av borgerligt styre. Tvärtom är det följden av en medveten politisk offensiv för att i grunden förändra det svenska socialförsäkringssystemet. Dagens debacle är egentligen bara ett symptom på detta, som följden av den brådska som kommer av att de borgerliga vill genomföra så mycket av systemförändringar som möjligt i fall de bara har fyra år på sig. Socialförsäkringssystemet måste därför ges en starkare ideologisk laddning av oppositionen. De rödgröna måste sätta ned foten och faktiskt bestämma sig för vilken typ av välfärdssamhälle som man vill bygga, och förankra det hos de breda folklagren. Och det utan att fastna i en fällan att bara reducera välfärdssystemen till en sifferexercis om dagar och procentsatser. Lyckas man med det kan man hålla den nuvarande diskussionen levande till i september, och har då faktiskt det kraftfulla vapen i valrörelsen som de borgerliga fruktar och gör allt för att trolla bort.
Således är det hög tid för en borgerlig motoffensiv för att försöka desarmera frågan i valrörelsen. Tre exempel på detta kan plockas ur dagens tidningsskörd.
Från hästarna Littorin och Husmark Pehrssons egen mun kommer en debattartikel i Svenska Dagbladet. De går stolt ut med att hävda att:
Alliansregeringen är tydlig; alla som vill och kan ska ha möjligheten att ha ett jobb att gå till och en arbetsgemenskap att tillhöra. Sedan regeringsskiftet har vi presenterat tre stora propositioner med förslag på sjukförsäkringsområdet vars syfte är solklart; att se till den enskildes behov och förmåga för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta förutsätter logiskt sett två saker:
1) En arbetsmarknad som erbjuder personer ett jobb att gå till, som förutom "en arbetsgemenskap" gärna även får ge en lön som det går att leva på
2) Någon form av verksam politisk styrning som gör så att personer som tagit del av sjukförsäkringen på bästa sätt får rehabilitering, och ekonomisk trygghet under sjukdomsperioden
I spännning om vad de tu har att säga om detta läser man vidare i debattartikeln. Efter lite presentationer av regeringens propositioner, förväntar sig läsaren ett konkret budskap. Det kommer inte, däremot ett programmatiskt uttalande om att:
Reformerna handlar inte om att tvinga sjuka ut i arbetslivet. Reformerna handlar inte heller om att ekonomiskt straffa de som inte har möjlighet att arbeta. De som inte kan delta kommer, precis som tidigare, att få sjukpenning i stället.
Även om det skulle vara så att Moderaterna inte är hjärtlösa monster som ångrar att man avskaffade ättestupan någon gång i arla forntid, och att de två faktiskt menar vad de säger, är det dock fortfarande så att målsättningarna måste matchas av konkreta åtgärder. Och om reformerna faktiskt tvingar sjuka ut i arbetslivet, eller deltidsarbetande ut i heltidsarbetslöshet; och om de ekonomiskt straffar de svagaste i samhället som inte har möjlighet att arbeta; eller om den sjukersättning som ges blir så liten och villkorad att det i realiteten inte utgör en försäkring för stora grupper, vad gör man då?
Husmark Pehrsson och Littorin svarar näppeligen på detta. De hänvisar mest till insatser via Arbetsförmedlingen, och låtsas inte om den kritik som riktats både mot det konkreta innehållet i förslagen, det kaotiska utförandet och att tillförseln av pengar i mycket är en chimär.
Syftet med de reformer som sker inom sjukförsäkringen handlar inte om att straffa eller tvinga sjuka in i arbete. Skulle någon enskild del av reformpaketet i det avseendet inte fungera som det var tänkt kommer vi att lyssna på synpunkter och överväga förändringar.
Som lugnande budskap har det en del i övrigt att önska. Dels låter retoriken som tagen ur sagan om Rödluvan och vargen ("Varför har du så brutala nya regler i sjukförsäkringen, mormor Cristina?" "Det är för att vi ska kunna möta varje individ efter deras unika behov och vilja, lilla barn"). Dels erkänner man indirekt det som redan påpekats i snart tre år - reformpaketet är illa genomtänkt och kommer att behöva förändras. Och med regeringens bredvillighet att lyssna och i tid överväga förändringar hittills, så bådar det inte gott.
I Upsala Nya Tidning, handlar ledaren om att regeringens hantering av sjukförsäkringen inte alls är en ideologisk blunder. Även här kritiseras regeringens hantering av ärendet och att man inte lyssnat ordentligt. Arbetslinjen (i den borgerliga meningen sämre socialförsäkringar), fungerar dock bra för 99,5 % av befolkningen, utom just för de svårast sjuka, menar UNT. Men:
Alliansregeringen har alltså gjort en blunder. Att döma av de egna reaktionerna på kritiken handlar det om ett (obegripligt) förbiseende, en miss, och absolut inte om ideologi, att ha läst av väljarna fel. En arbetslinjeförblindad regering befann sig efter tre år plötsligt på ett stickspår. Förvånat backar man tillbaka och tänker sig att fortsätta på huvbudspåret [sic!] igen.På tal om stickspår släpper UNT regeringens hantering av sjukförsäkringen med detta. Man undviker att diskutera i vad mån frågan är ideologisk, vad man egentligen vill med socialförsäkringssystemet, och vad regeringens halsstarriga hantering egentligen säger om de borgerligas regeringsduglighet. I stället angriper man glatt oppositionen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet anklagas för att vara opportunister som bara hakar på frågan eftersom regeringen gjort bort sig kapitalt. Socialdemokraterna kan däremot inte säga någonting alls, eftersom de själva började reformera sjukförsäkringen under sin tid vid makten, och inte verkar ha någon egen politik i frågan. Oppositionen anklagas kort sagt för att misstolka hela affären som ett utslag av ideologi, inte som en klantighet av regeringen.
Och det sista sammanfattar väl egentligen de borgerligas strategi för att hantera krisen rätt väl. Intetsägande fluff från regeringen och reträtter under galgen när verkligheten blir för smärtsam för väljarbasen, kompletteras med en mediestrategi som ömsom lätt anklagar regeringen för slarv och brådska, ömsom anklagar oppositionen för att ha fräckheten att bedriva oppositionspolitik. Samtidigt ska den ideologiska dimensionen av det hela tonas ned så långt det går. Antingen ska man hävda att reformerna egentligen inte förändrar någonting, eller att åtgärderna handlar om sunt förnuft. Den förda politiken måste skildras som att det absolut inte handlar om en ideologiskt motiverad omstöpning av hela välfärdssamhället.
Nyckeluppgiften för alla som på något sätt önskar få bort sittande regering 2010 är att se till att just den strategin inte fungerar. Det är klart som korvspad att frågan är ideologisk. Det är inte slarv som gjort att alla socialförsäkringar ser ut som de gör efter år av borgerligt styre. Tvärtom är det följden av en medveten politisk offensiv för att i grunden förändra det svenska socialförsäkringssystemet. Dagens debacle är egentligen bara ett symptom på detta, som följden av den brådska som kommer av att de borgerliga vill genomföra så mycket av systemförändringar som möjligt i fall de bara har fyra år på sig. Socialförsäkringssystemet måste därför ges en starkare ideologisk laddning av oppositionen. De rödgröna måste sätta ned foten och faktiskt bestämma sig för vilken typ av välfärdssamhälle som man vill bygga, och förankra det hos de breda folklagren. Och det utan att fastna i en fällan att bara reducera välfärdssystemen till en sifferexercis om dagar och procentsatser. Lyckas man med det kan man hålla den nuvarande diskussionen levande till i september, och har då faktiskt det kraftfulla vapen i valrörelsen som de borgerliga fruktar och gör allt för att trolla bort.
tisdag 8 december 2009
Afghanistan, it's a bomb
I krigföringen mot talibaner och al-Qaida i de otillgängliga bergen i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan, använder sig USA alltmer av förarlösa plan, s k "drönare". Som Jane Mayer beskriver i New Yorker (och som refereras i bl a Aftonbladet) har den amerikanska regeringen flera olika drönarbombsprogram som riktar in sig på att slå mot infrastruktur och speciella personer hos fienden. Fördelen med de förarlösa planen är att risken för egna förluster i liv är så gott som obefintliga. Planen fjärrstyrs från USA, och i flera fall har man t o m outsourcat hanteringen av dem till privata företag för att spara pengar och minska den politiska risken. (Som ett sidospår, visar Jinge att Sverige i drönartrenden har en stor potential, både för vapenexporten och för det av regeringen så omhuldade småföretagandet).
Nackdelen är dock uppenbar. På marken, utanför dataskärmarnas och tv-kamerornas värld. faller det riktiga bomber,som dödar och skadar verkliga människor. Hur högteknologisk bombningen än blir, är det ändå en ofrånkomlig konsekvens att oskyldiga civila drabbas när man försöker slå mot fienden från luften. Speciellt en fiende som inte utgör en reguljär armé och därför är svår att skilja från civilbefolkningen.
Men förlusterna kommer även på hemmaplan för amerikanerna. Kanske inte så mycket i fysiska skador, som i psykiska skador. Dels undermineras moralen i ett samhälle när man börjar bedriva fjärrstyrda, och delvis privatiserade, lönnmord i stor skala med fjärrstyrda flygplan. Dels skadas operatörerna rent mänskligt av vad de gör. De hundratals milen mellan bombaren i USA och de bombade i Afghanistan-Pakistan, hindrar inte att fjärrflygarna darabbas av stress, moraliska dubier och ångest över dödandet. Även om abstraktionen och avståndet till den som dödas blir nästan ofantligt stort, mår den dödande faktiskt ändå dåligt av sina handlingar.
Dessutom kan man ställa sig mycket stora frågetecken bakom grundidén bakom drönarprogrammet - nämligen att man genom bombningar från luften kan åstadkomma reell och varaktig förändring på marken. Det fungerade inte i andra Irak-kriget, och det har hittills inte fungerat i Afghanistan, vare sig nu eller under den sovjetiska ockupationen. Hade amerikanerna t ex valt att gå in med marktrupp snarare än att enbart bomba al-Qaidafästena i bergen 2001, hade man kanske faktiskt kunnat gripa Usama bin Laden.
Amerikanerna borde ha frågat britterna om saken. 1919 försökte brittiska armén i dåvarande Brittiska Indien kuva ett uppror i samma stamområden som utgör dagens talibanfästen. Och, som NY Times krigsblogg visar, gick det väl sisådär den gången också...
Nackdelen är dock uppenbar. På marken, utanför dataskärmarnas och tv-kamerornas värld. faller det riktiga bomber,som dödar och skadar verkliga människor. Hur högteknologisk bombningen än blir, är det ändå en ofrånkomlig konsekvens att oskyldiga civila drabbas när man försöker slå mot fienden från luften. Speciellt en fiende som inte utgör en reguljär armé och därför är svår att skilja från civilbefolkningen.
Men förlusterna kommer även på hemmaplan för amerikanerna. Kanske inte så mycket i fysiska skador, som i psykiska skador. Dels undermineras moralen i ett samhälle när man börjar bedriva fjärrstyrda, och delvis privatiserade, lönnmord i stor skala med fjärrstyrda flygplan. Dels skadas operatörerna rent mänskligt av vad de gör. De hundratals milen mellan bombaren i USA och de bombade i Afghanistan-Pakistan, hindrar inte att fjärrflygarna darabbas av stress, moraliska dubier och ångest över dödandet. Även om abstraktionen och avståndet till den som dödas blir nästan ofantligt stort, mår den dödande faktiskt ändå dåligt av sina handlingar.
Dessutom kan man ställa sig mycket stora frågetecken bakom grundidén bakom drönarprogrammet - nämligen att man genom bombningar från luften kan åstadkomma reell och varaktig förändring på marken. Det fungerade inte i andra Irak-kriget, och det har hittills inte fungerat i Afghanistan, vare sig nu eller under den sovjetiska ockupationen. Hade amerikanerna t ex valt att gå in med marktrupp snarare än att enbart bomba al-Qaidafästena i bergen 2001, hade man kanske faktiskt kunnat gripa Usama bin Laden.
Amerikanerna borde ha frågat britterna om saken. 1919 försökte brittiska armén i dåvarande Brittiska Indien kuva ett uppror i samma stamområden som utgör dagens talibanfästen. Och, som NY Times krigsblogg visar, gick det väl sisådär den gången också...
Utförsäkra inte Husmark Pehrsson riktigt än
Efter nyår faller ättestupan när de första långtidssjukskrivna börjar utförsäkras, för att prövas mot en arbetsmarknad som mindre än någonsin välkomnar dem som inte högpresterar. Regeringen arbetar dag och natt med frågan - inte för att lösa problemen för de drabbade, utan för att inte framstå som hjärtlösa och inkompetenta och kunna skylla på valfri myndighet.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har den omöjliga uppgiften att förklara det orimliga systemet på ett för väljarna aptitligt sätt, hasta igenom snabbprocessade propositioner i Riksdagen för att dölja de värsta missarna, samt försöka spela oförstående i medierna och låtsas som att ingen kunde ha förutsett vad som skulle hända. Resultatet är, som Alliansfritt Sverige sammanfattat väl, självklart en medial katastrof.
I Agenda i SVT på söndagen antingen skarvar Husmark Pehrsson ordentligt på sanningen, när hon menar att det inte fanns några förvarningar om att regeringens massaker på sjukförsäkringen skulle få de nu uppenbara negativa effekterna, eller så är hon monumentalt okunnig om sitt eget fögderi. För varningar har regeringen fått , ungefär hur många gånger som helst. Uppvisande ledarskap i den Maud Olofssonska skolan skickar Socialdepartementet, när det hela börjar uppenbaras, fram en politiskt sakkunnig tjänsteman, i stället för den politiska ledningen, för att komma med en synnerligen sorglig ursäkt till bortförklaring.
Fast vad ska regeringen egentligen säga? Precis som Lena Melin konstaterar i Aftonbladet är utförsäkringskedjan orättvisan och hafsverket personifierat. Regeringens chansning, om att när utförsäkringen väl slog till skulle konjunkturen vara så pass god och 2/3-samhället så cementerat i svenska folket, att tillräckligt många inte skulle bry sig, har inte fallit ut. Problemet för borgarna är att i dåliga tider så blir de ökade klassklyftorna i samhället inte bara tydligare, det blir också uppenbart att de är följden av ett politiskt val, som LO konstaterar i en debattartikel om sin fattigdomsrapport.
Under tiden är det tiotusentals av de redan mest utsatta människorna i Sverige som oroar sig över sin ekonomiska framtid. Inte då huruvida räntan på bostadslånet ska bindas nu eller senare, eller om bilbytet får vänta tills det blivit klarare vilket alternativ till bensinen som kommer att slå igenom på bred front. Utan den högst basala frågan om hur man ska få mat på bordet och behålla tak över huvudet efter nyår. S-O Littorins löften om att alla system ska fungera och ingen falla mellan stolarna klingar tommare än de julsånger i hissmusikversion som just nu övertagit det offentliga rummet. Dessutom varken mättar eller värmer löften.
Kanske läser inte regeringen remissvar, som inte håller med dem? Kanske läser man inte alls? Men TV verkar man i alla fall bry sig om. Och redan i juli 2008 kom i Rapport en förvarning om att regeringens utförsäkringskedja kommer få konkreta effekter för just de cancersjuka kvinnorna. Ett öga rött skrev då om den cancersjuka Anna Olsson som i TV pekade på effekterna av den förda politiken, och återkommer nu till hennes fall. Anna Olsson avled för någon dag sedan. Hon fick aldrig uppleva det socialförsäkringskaos som regeringen hotade slänga ut henne i och som hon försökte stoppa. Men som hennes mamma säger kan vi hedra hennes minne genom att rösta bort den inhumana borgarpolitik som"slår ut de svaga och stödjer de rika".
Fast egentligen vill jag inte kräva socialförsäkringsministerns avgång riktigt än. Ett sådant vallokomotiv för oppositionen gör man ju inte sig av med i första taget. Att hon överlevt snart fyra år i regeringen är dessutom ett styrketecken för Sverige - något av såväl solidaritet som välfärdssystem måste finnas kvar när även en person med Cristina Husmark Pehrssons kompetens lyckas finna såväl en plats i samhället som en försörjning.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har den omöjliga uppgiften att förklara det orimliga systemet på ett för väljarna aptitligt sätt, hasta igenom snabbprocessade propositioner i Riksdagen för att dölja de värsta missarna, samt försöka spela oförstående i medierna och låtsas som att ingen kunde ha förutsett vad som skulle hända. Resultatet är, som Alliansfritt Sverige sammanfattat väl, självklart en medial katastrof.
I Agenda i SVT på söndagen antingen skarvar Husmark Pehrsson ordentligt på sanningen, när hon menar att det inte fanns några förvarningar om att regeringens massaker på sjukförsäkringen skulle få de nu uppenbara negativa effekterna, eller så är hon monumentalt okunnig om sitt eget fögderi. För varningar har regeringen fått , ungefär hur många gånger som helst. Uppvisande ledarskap i den Maud Olofssonska skolan skickar Socialdepartementet, när det hela börjar uppenbaras, fram en politiskt sakkunnig tjänsteman, i stället för den politiska ledningen, för att komma med en synnerligen sorglig ursäkt till bortförklaring.
Fast vad ska regeringen egentligen säga? Precis som Lena Melin konstaterar i Aftonbladet är utförsäkringskedjan orättvisan och hafsverket personifierat. Regeringens chansning, om att när utförsäkringen väl slog till skulle konjunkturen vara så pass god och 2/3-samhället så cementerat i svenska folket, att tillräckligt många inte skulle bry sig, har inte fallit ut. Problemet för borgarna är att i dåliga tider så blir de ökade klassklyftorna i samhället inte bara tydligare, det blir också uppenbart att de är följden av ett politiskt val, som LO konstaterar i en debattartikel om sin fattigdomsrapport.
Under tiden är det tiotusentals av de redan mest utsatta människorna i Sverige som oroar sig över sin ekonomiska framtid. Inte då huruvida räntan på bostadslånet ska bindas nu eller senare, eller om bilbytet får vänta tills det blivit klarare vilket alternativ till bensinen som kommer att slå igenom på bred front. Utan den högst basala frågan om hur man ska få mat på bordet och behålla tak över huvudet efter nyår. S-O Littorins löften om att alla system ska fungera och ingen falla mellan stolarna klingar tommare än de julsånger i hissmusikversion som just nu övertagit det offentliga rummet. Dessutom varken mättar eller värmer löften.
Kanske läser inte regeringen remissvar, som inte håller med dem? Kanske läser man inte alls? Men TV verkar man i alla fall bry sig om. Och redan i juli 2008 kom i Rapport en förvarning om att regeringens utförsäkringskedja kommer få konkreta effekter för just de cancersjuka kvinnorna. Ett öga rött skrev då om den cancersjuka Anna Olsson som i TV pekade på effekterna av den förda politiken, och återkommer nu till hennes fall. Anna Olsson avled för någon dag sedan. Hon fick aldrig uppleva det socialförsäkringskaos som regeringen hotade slänga ut henne i och som hon försökte stoppa. Men som hennes mamma säger kan vi hedra hennes minne genom att rösta bort den inhumana borgarpolitik som"slår ut de svaga och stödjer de rika".
Fast egentligen vill jag inte kräva socialförsäkringsministerns avgång riktigt än. Ett sådant vallokomotiv för oppositionen gör man ju inte sig av med i första taget. Att hon överlevt snart fyra år i regeringen är dessutom ett styrketecken för Sverige - något av såväl solidaritet som välfärdssystem måste finnas kvar när även en person med Cristina Husmark Pehrssons kompetens lyckas finna såväl en plats i samhället som en försörjning.
måndag 7 december 2009
Ett mail betyder så lite
När jag i lördags handlade inför den stora Mammon-högtiden, var det ovanligt trångt om saligheten på stadens gator. Dels fick jag makas med isbjörnar och pingviner, som demonstrerade mot att deras habitat hotades av den globala uppvärmningen. Dels fick jag löpa gatlopp mellan minst tre olika, mer eller mindre rabiata, grupper, som hävdade att de demonstrerande djuren alls inte hade något att oroa sig över, utom möjligen tjuvjägare. Standardargumentet, som gick att läsa från plakat och flygblad och som ropades ut av agitatorerna var "Climategate".
Historien i korthet är som följer. Det brittiska klimatforskningsinstitutet CRU fick sin email hackad (här kan man fråga av vilka, och på vems uppdrag), varefter emailkonversationerna prompt spreds på nätet. Mailen visar dels att forskarna baktalar sina motståndare, och dels att data i vissa fall till synes manipulerats för att bättre passa med modellerna. Från klimatskeptikerhåll hävdas att detta motbevisar teorin om den globala uppvärmingen, samt underminerar resultaten från FN:s klimatpanel IPCC. Detta ska också mörkas av medierna och den politiska eliten, som av egenintresse driver en falsk linje om att världen står inför en klimatkatastrof.
Men vad är då den verkliga betydelsen av den läckta e-postkonversationen? Det finns två delar av det svaret, den ena rör om avslöjandet skadat arbetet för miljön, det andra rör vad detta säger om vad vetenskapen har att säga om klimatförändringarna.
För att börja med om trovärdigheten för miljöarbetet påverkats, är svaret nog ja. Frågan är bara hur mycket och hur långvarig effekten blir. Man ska inte glömma bort, som George Monbiot kommenterar i sin blogg, att klimatskeptikerna under flera år både fört en förtalskampanj mot klimatforskare och manipulerat eller använta data på ytterst tveksamma sätt. Risken är dock att om båda sidor framstår som lika goda kålsupare så kommer den politiska processen i klimatfrågorna att bli mycket svårare att föra. Inte minst om de som arbetar för miljön ständigt tvingas värja sig mot fuskanklagelser snarare än framföra sina argument.
Erik Svensson kommenterar emellertid i ett debattinlägg på Second Opinion att svenska medier i stort sett hanterat rapporteringen kring email-skandalen bra. Framför allt har man inte fallit till föga för de högljudda lobbygrupperna som önskat att använda saken till att skjuta fram sina positioner på dagordningen. Klimatskeptikerna har dragit alldeles för stora växlar på de felaktigheter som avslöjats, utan att någonting grundläggande egentligen förändrats i klimatmodellerna.
Det leder över till den andra betydelsen av klimatmailskandalen, nämligen synen på vetenskapen. Piprök-bloggen har en, så vit jag kan bedöma, bra genomgång av argumenten ur en naturvetenskaplig synpunkt. Samtidigt konstaterar han att egentligen är inte manipulationerna som avslöjats speciellt avgörande, och ytterst marginella. Att sedan en grupp forskare i en mailkonversation kallar motståndare för "idiot" är kanske ouppfostrat, men inte värre än vad som förekommer inom all internkommunikation på mail, eller för den delen ett fikarum. Homo Politicus konstaterar att den enda nyheten kanske är att den akademiska världen består av revir som folk tenderar att försvara. I Guardian skriver Mark Lynas om att forskarna nog får väna sig vid att de inte längre lever i en bubbla somingen bryr sig om, utan att det omgivande samhället i allra högsta grad är intresserad av vad de gör. Det ställer i sin tur ökade krav på god forskningssed och hög etisk standard. Samtidigt varnar han för de allt fulare knepen och den förändrade strategin från klimatförnekarna.
Så vad lär vi oss i slutändan av klimatmailskandalen? Egentligen inte mer än två saker. Miljöfrågorna kommer att bli allt mer politicerande och bli föremål för en ideologisk kamp. Det vi ser nu är bara början på det som komma skall när klimatförändringar och energi- och råvarubrist kommer att göra en bred konsenus i samhället och mellan nationer mycket svår att uppnå. Till och med i Sverige har vi, som konstaterats både här och där, en regering som inte tycker att klimathotet är en nödvändig förutsättning för att förändra vare sig folks beteende eller bilpark.
Den andra slutsatsen är att vi faktiskt måste ha en öppen och förutsättnignslös diskussion om vetenskapen. Dess slutsatser är aldrig gjutna i sten, frågeställningar kan vara fel, metoder kan vara missvisande och ibland tar man blindskär. Men genom kontinuerlig och metodisk prövning och testande når vetenskapen till sist stegvis såväl kunskap som tekniska framsteg. Det vet forskare och andra vetenskapligt skolade, men långt ifrån hela allmänheten. Därför måste forskarvärlden både bli mer ödmjuk och pedagogisk, för att kunna få ut sitt livsviktiga budskap utan att väcka skepticism eller skapa förvirring. Nu om någonsin är det viktigt att akademikerna klättrar ut ur sina elfenbenstorn.
Historien i korthet är som följer. Det brittiska klimatforskningsinstitutet CRU fick sin email hackad (här kan man fråga av vilka, och på vems uppdrag), varefter emailkonversationerna prompt spreds på nätet. Mailen visar dels att forskarna baktalar sina motståndare, och dels att data i vissa fall till synes manipulerats för att bättre passa med modellerna. Från klimatskeptikerhåll hävdas att detta motbevisar teorin om den globala uppvärmingen, samt underminerar resultaten från FN:s klimatpanel IPCC. Detta ska också mörkas av medierna och den politiska eliten, som av egenintresse driver en falsk linje om att världen står inför en klimatkatastrof.
Men vad är då den verkliga betydelsen av den läckta e-postkonversationen? Det finns två delar av det svaret, den ena rör om avslöjandet skadat arbetet för miljön, det andra rör vad detta säger om vad vetenskapen har att säga om klimatförändringarna.
För att börja med om trovärdigheten för miljöarbetet påverkats, är svaret nog ja. Frågan är bara hur mycket och hur långvarig effekten blir. Man ska inte glömma bort, som George Monbiot kommenterar i sin blogg, att klimatskeptikerna under flera år både fört en förtalskampanj mot klimatforskare och manipulerat eller använta data på ytterst tveksamma sätt. Risken är dock att om båda sidor framstår som lika goda kålsupare så kommer den politiska processen i klimatfrågorna att bli mycket svårare att föra. Inte minst om de som arbetar för miljön ständigt tvingas värja sig mot fuskanklagelser snarare än framföra sina argument.
Erik Svensson kommenterar emellertid i ett debattinlägg på Second Opinion att svenska medier i stort sett hanterat rapporteringen kring email-skandalen bra. Framför allt har man inte fallit till föga för de högljudda lobbygrupperna som önskat att använda saken till att skjuta fram sina positioner på dagordningen. Klimatskeptikerna har dragit alldeles för stora växlar på de felaktigheter som avslöjats, utan att någonting grundläggande egentligen förändrats i klimatmodellerna.
Det leder över till den andra betydelsen av klimatmailskandalen, nämligen synen på vetenskapen. Piprök-bloggen har en, så vit jag kan bedöma, bra genomgång av argumenten ur en naturvetenskaplig synpunkt. Samtidigt konstaterar han att egentligen är inte manipulationerna som avslöjats speciellt avgörande, och ytterst marginella. Att sedan en grupp forskare i en mailkonversation kallar motståndare för "idiot" är kanske ouppfostrat, men inte värre än vad som förekommer inom all internkommunikation på mail, eller för den delen ett fikarum. Homo Politicus konstaterar att den enda nyheten kanske är att den akademiska världen består av revir som folk tenderar att försvara. I Guardian skriver Mark Lynas om att forskarna nog får väna sig vid att de inte längre lever i en bubbla somingen bryr sig om, utan att det omgivande samhället i allra högsta grad är intresserad av vad de gör. Det ställer i sin tur ökade krav på god forskningssed och hög etisk standard. Samtidigt varnar han för de allt fulare knepen och den förändrade strategin från klimatförnekarna.
Så vad lär vi oss i slutändan av klimatmailskandalen? Egentligen inte mer än två saker. Miljöfrågorna kommer att bli allt mer politicerande och bli föremål för en ideologisk kamp. Det vi ser nu är bara början på det som komma skall när klimatförändringar och energi- och råvarubrist kommer att göra en bred konsenus i samhället och mellan nationer mycket svår att uppnå. Till och med i Sverige har vi, som konstaterats både här och där, en regering som inte tycker att klimathotet är en nödvändig förutsättning för att förändra vare sig folks beteende eller bilpark.
Den andra slutsatsen är att vi faktiskt måste ha en öppen och förutsättnignslös diskussion om vetenskapen. Dess slutsatser är aldrig gjutna i sten, frågeställningar kan vara fel, metoder kan vara missvisande och ibland tar man blindskär. Men genom kontinuerlig och metodisk prövning och testande når vetenskapen till sist stegvis såväl kunskap som tekniska framsteg. Det vet forskare och andra vetenskapligt skolade, men långt ifrån hela allmänheten. Därför måste forskarvärlden både bli mer ödmjuk och pedagogisk, för att kunna få ut sitt livsviktiga budskap utan att väcka skepticism eller skapa förvirring. Nu om någonsin är det viktigt att akademikerna klättrar ut ur sina elfenbenstorn.
Varför slåss vi i Afghanistan, egentligen?
Trogen den snubbelfumliga stil som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan Anders Björck var försvarsminister och sprang sick-sack inför hedersvakten vid ett besök i Finland, är Sverige nu i krig i Afghanistan. Inte för att någon riktigt vet hur det gått till, vad vi har där att göra eller ens vad vi hoppas åstadkomma, väntar vi nu på att den första svenska soldaten kommer hem i en likpåse.
Kraven på att Sverige ska dra sig ut ur Afghanistan har rests så sakteliga från olika håll i den svenska debatten. Och visserligen kan jag sympatisera med det kravet av principiella skäl, men framför allt så tycker jag att frågan behöver diskuteras mer seriöst innan man kan ta ställning. Vad hoppas vi åstadkomma med den svenska insatsen, är vår insats adekvat för att nå dessa mål, och vilka risker och potentiella vinster finns det med en svensk närvaro i Afghanistan? Vet vi ens vem vår fiende är? Och, för att lyfta näsan över det knappologiskt svenska perspektivet, vad händer med Afghanistan, Pakistan och resten av Central- och Sydasien om Sverige och Nato-styrkorna lämnar?
Den diskussionen är bara i sin linda i Sverige. Den som kanske är bäst på att konsekvent lyfta det perspektivet är Jonas Sjöstedt. I USA finns däremot, kanske föga förvånande, en större diskussion från alla delar av det politiska spektrat. Så som inspiration för mig själv, och förhoppningsvis någon annan, att fundera vidare kring den kniviga Afghanistan-frågan (och med den utvecklingen i Pakistan) så utgörs resten av denna blogg länkar och referat till intressanta inlägg i den amerikanska debatten.
Den vänsterliberala amerikanska tidskriften The Nation, som för övrigt är alldeles utmärkt läsning om man får tag i den, hade i november ett temanummer om Afghanistan och Pakistan. Bland artiklarna fanns en artikel av Stephen Walt, som ifrågasätter hela målet med insatsen. Kriget i Afghanistan är oerhört kostsamt, samtidigt som chansen att nå målet, att komma åt al-Qaida, är minimal. I den mån organisationen är kvar i regionen, och inte flyttat sin verksamhet till t ex Somalia eller Jemen, så är al-Qaida klart försvagat. Vad som i stället hänt är att USA dragits in i ett afghanskt inbördeskrig, där man stöder den svaga, ineffektiva och korrupta Karzai-regimen mot talibanerna. Det gör både krigets mål avsevärt vagare, kriget svårt eller omöjligt att vinna, samtidigt som man förlorar fokus på det som en gång var målet för interventionen, d v s al-Qaida.
John Mueller diskuterar i samma nummer vidare om myten kring al-Qaida. Han avvisar tanken på att de talibandominerade pashtunska områdena i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan skulle vara en fristad för al-Qaida. Relationen mellan talibanerna, som inte alls är en lika enhetlig grupp som västliga medier ibland försöker få dem att framstå som, och al-Qaida är långt i från okomplicerad. Således är det inte säkert att det ligger i en talibanregims intresse att härbergera al-Qaida, och det är inte heller självklart att al-Qaida själv skulle vilja etablera baser i ett talibandominerat Afghanistan.
Att läget är illa i Afghanistan är svårt att betvivla. Kongressmedarbetaren Michael Shank skriver en redogörelse för sin nyligen avslutade vistelse i Afghanistan, där han pekar ut den slående skillnaden mellan retoriken i den politiska och militära ledningen i Washington, och verkligheten på plats. Av fungerande afghansk statsmakt eller effektivt bistånd och nationsbyggande finns föga. Däremot finns ett motstånd som eldas på av de militära insatserna, som därför blir kontraproduktiva. Den amerikanska biståndsinsatsen är dessutom så ineffektiv, och läcker så mycket pengar i administration och till outsourcade underkontraktörer, att för varje dollar i medel används endast 10 cent i konkreta åtgärder. De osynliga biståndsinsatserna kan afghanerna lätt kontrastera mot den fullt påtagliga närvaron av tungt beväpnade amerikanska soldater som var och en kostar en miljon dollar årligen för att verka i Afghanistan. Shank efterlyser att Väst lyssnar mindre på sina egna militärer och lobbyister, och mer på vad afghanerna själva faktiskt tycker och upplever situationen. Det är enda sättet framåt om man verkligen menar allvar med att vinna befolkningens stöd, och därmed kunna göra slut på kriget.
Obamas strategi verkar däremot bli mer av samma - mer turpp, och en intensifiering av striderna för att försöka kunna nå en deadline för uttåg. I sin blogg beskriver Tom Englehardt det hela som att Monty Python tagit över Afghanistan-frågan. framför allt har Obama kapitulerat för generalerna, och går på en militär strategi, i hopp om att med en snabb seger slippa frågan i valet 2012.
Kriget i Afghanistan brukar i amerikansk debatt ofta jämföras med det Vietnam, t o m till den grad att militären själva tar fram scenarier baserade på jämförelsen. analogt brukar president Obama jämföras med Lyndon B Johnson, som eskalerade kriget i Vietnam i hopp om att få ett snabbt slut på det, men i stället hopplöst körde fast USA i ett krig utan slut. Om detta diskuteras mycket och länge i amerikansk debatt. Ett intressant inlägg kommer i public service-kanalen PBS, där Bill Moyers, diskuterar hur man kan höra ett eko av gårdagen i dagens situation, när man lyssnar på hur diskussionerna gick 1963, när Johnson belslutade att intensifiera kriget i Vietnam.
Men om man nu gett sig in i leken, och inte vill tåla den, hur tar man då sig ut ett militärt engagemang? Robert Dreyfuss, identifierar i samma temanummer av The Nation som tidigare nämnts, ett antal åtgärder för att snabbt kunna ta sig ur Afghanistan utan att skada vare sig västmakterna eller Afghanistan alltför mycket. Framför allt menar han att man måste ge upp tanken på att bedriva ett decennielångt anti-gerillakrig i regionen. I stället borde man erkänna att segern är vunnen, al- Qaida är besegrat och att truppnärvaron därför kan upphöra inom ett snar tidpunkt. Det inkluderar att man medger att kriget inte går att vinna, och att det amerikanska militär- och biståndsindustriella komplexet i Afghanistan måste monteras ned och att stödet till regeringen Karzai upphör eller villkoras hårt. För att detta inte ska leda till en katastrof, krävs samtidigt att man på allvar genomför en förutsättningslös deiplomatisk och politisk offensiv, för att tillsammans med de regionala aktörerna försöka få till stånd en långsiktig och hållbar lösning på läget i Afghanistan.
Till detta, och mer därtill, kring Afghanistan, och den svenska insatsen där, finns det goda skäl att återkomma, både i denna blogg och i det svenska politiska samtalet i stort.
Kraven på att Sverige ska dra sig ut ur Afghanistan har rests så sakteliga från olika håll i den svenska debatten. Och visserligen kan jag sympatisera med det kravet av principiella skäl, men framför allt så tycker jag att frågan behöver diskuteras mer seriöst innan man kan ta ställning. Vad hoppas vi åstadkomma med den svenska insatsen, är vår insats adekvat för att nå dessa mål, och vilka risker och potentiella vinster finns det med en svensk närvaro i Afghanistan? Vet vi ens vem vår fiende är? Och, för att lyfta näsan över det knappologiskt svenska perspektivet, vad händer med Afghanistan, Pakistan och resten av Central- och Sydasien om Sverige och Nato-styrkorna lämnar?
Den diskussionen är bara i sin linda i Sverige. Den som kanske är bäst på att konsekvent lyfta det perspektivet är Jonas Sjöstedt. I USA finns däremot, kanske föga förvånande, en större diskussion från alla delar av det politiska spektrat. Så som inspiration för mig själv, och förhoppningsvis någon annan, att fundera vidare kring den kniviga Afghanistan-frågan (och med den utvecklingen i Pakistan) så utgörs resten av denna blogg länkar och referat till intressanta inlägg i den amerikanska debatten.
Den vänsterliberala amerikanska tidskriften The Nation, som för övrigt är alldeles utmärkt läsning om man får tag i den, hade i november ett temanummer om Afghanistan och Pakistan. Bland artiklarna fanns en artikel av Stephen Walt, som ifrågasätter hela målet med insatsen. Kriget i Afghanistan är oerhört kostsamt, samtidigt som chansen att nå målet, att komma åt al-Qaida, är minimal. I den mån organisationen är kvar i regionen, och inte flyttat sin verksamhet till t ex Somalia eller Jemen, så är al-Qaida klart försvagat. Vad som i stället hänt är att USA dragits in i ett afghanskt inbördeskrig, där man stöder den svaga, ineffektiva och korrupta Karzai-regimen mot talibanerna. Det gör både krigets mål avsevärt vagare, kriget svårt eller omöjligt att vinna, samtidigt som man förlorar fokus på det som en gång var målet för interventionen, d v s al-Qaida.
John Mueller diskuterar i samma nummer vidare om myten kring al-Qaida. Han avvisar tanken på att de talibandominerade pashtunska områdena i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan skulle vara en fristad för al-Qaida. Relationen mellan talibanerna, som inte alls är en lika enhetlig grupp som västliga medier ibland försöker få dem att framstå som, och al-Qaida är långt i från okomplicerad. Således är det inte säkert att det ligger i en talibanregims intresse att härbergera al-Qaida, och det är inte heller självklart att al-Qaida själv skulle vilja etablera baser i ett talibandominerat Afghanistan.
Att läget är illa i Afghanistan är svårt att betvivla. Kongressmedarbetaren Michael Shank skriver en redogörelse för sin nyligen avslutade vistelse i Afghanistan, där han pekar ut den slående skillnaden mellan retoriken i den politiska och militära ledningen i Washington, och verkligheten på plats. Av fungerande afghansk statsmakt eller effektivt bistånd och nationsbyggande finns föga. Däremot finns ett motstånd som eldas på av de militära insatserna, som därför blir kontraproduktiva. Den amerikanska biståndsinsatsen är dessutom så ineffektiv, och läcker så mycket pengar i administration och till outsourcade underkontraktörer, att för varje dollar i medel används endast 10 cent i konkreta åtgärder. De osynliga biståndsinsatserna kan afghanerna lätt kontrastera mot den fullt påtagliga närvaron av tungt beväpnade amerikanska soldater som var och en kostar en miljon dollar årligen för att verka i Afghanistan. Shank efterlyser att Väst lyssnar mindre på sina egna militärer och lobbyister, och mer på vad afghanerna själva faktiskt tycker och upplever situationen. Det är enda sättet framåt om man verkligen menar allvar med att vinna befolkningens stöd, och därmed kunna göra slut på kriget.
Obamas strategi verkar däremot bli mer av samma - mer turpp, och en intensifiering av striderna för att försöka kunna nå en deadline för uttåg. I sin blogg beskriver Tom Englehardt det hela som att Monty Python tagit över Afghanistan-frågan. framför allt har Obama kapitulerat för generalerna, och går på en militär strategi, i hopp om att med en snabb seger slippa frågan i valet 2012.
Kriget i Afghanistan brukar i amerikansk debatt ofta jämföras med det Vietnam, t o m till den grad att militären själva tar fram scenarier baserade på jämförelsen. analogt brukar president Obama jämföras med Lyndon B Johnson, som eskalerade kriget i Vietnam i hopp om att få ett snabbt slut på det, men i stället hopplöst körde fast USA i ett krig utan slut. Om detta diskuteras mycket och länge i amerikansk debatt. Ett intressant inlägg kommer i public service-kanalen PBS, där Bill Moyers, diskuterar hur man kan höra ett eko av gårdagen i dagens situation, när man lyssnar på hur diskussionerna gick 1963, när Johnson belslutade att intensifiera kriget i Vietnam.
Men om man nu gett sig in i leken, och inte vill tåla den, hur tar man då sig ut ett militärt engagemang? Robert Dreyfuss, identifierar i samma temanummer av The Nation som tidigare nämnts, ett antal åtgärder för att snabbt kunna ta sig ur Afghanistan utan att skada vare sig västmakterna eller Afghanistan alltför mycket. Framför allt menar han att man måste ge upp tanken på att bedriva ett decennielångt anti-gerillakrig i regionen. I stället borde man erkänna att segern är vunnen, al- Qaida är besegrat och att truppnärvaron därför kan upphöra inom ett snar tidpunkt. Det inkluderar att man medger att kriget inte går att vinna, och att det amerikanska militär- och biståndsindustriella komplexet i Afghanistan måste monteras ned och att stödet till regeringen Karzai upphör eller villkoras hårt. För att detta inte ska leda till en katastrof, krävs samtidigt att man på allvar genomför en förutsättningslös deiplomatisk och politisk offensiv, för att tillsammans med de regionala aktörerna försöka få till stånd en långsiktig och hållbar lösning på läget i Afghanistan.
Till detta, och mer därtill, kring Afghanistan, och den svenska insatsen där, finns det goda skäl att återkomma, både i denna blogg och i det svenska politiska samtalet i stort.
fredag 4 december 2009
Krisbekämpning eller klassbekämpning
Jonas Sjöstedt fäste i sin blogg min uppmärksamhet på en insändare i Sydsvenskan från Johan Lönnroth (V) och Karin Svensson Smith (MP). De båda uppmanar Fredrik Reinfeldt att lyssna på förra årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, Paul Krugmans rekommendationer om krishantering.
Krugman menar att en ekonomisk politik som inriktar sig mot utbudssidan är meninglös i nuläget, eftersom det underliggande problemet i samhällsekonomin är bristande efterfrågan. Den offentliga sektorns roll i ett sådant läge är att få igång konsumtion och investeringar för att täcka efterfrågebortfallet, och på så sätt få samhällsekonomins hjul att rulla.
Lönnroth och Svensson Smith konstaterar att regeringen gjort precis tvärtom. De offentliga utgifterna stryps, kommuner och landsting går på sparlåga, de offentliga investeringarna avtar (trots att de just nu är avsevärt billigare än under högkonjunktur) och välfärdssystemen skärs ned, vilket gör att efterfrågan minskar än mer, inte minst hos eftersatta grupper. Regeringens ekonomiska favoritmedicin, sänkta skatter, är däremot i princip verkningslöst som krisbekämpning.
Bilden av de borgerligas impotenta ekonomiska politik förstärks än mer om man gör ytterligare en utblick till USA. Professorn och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich skriver i sin blogg om tankar kring utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Läget i USA liknar den i Sverige, med en tvåsiffrig arbetslöshet och en dramatisk förlust av tillverkningsindustri till andra länder. Allt kopplat till en dramatisk förlust av inhemsk efterfrågan.
Reich menar att det finns en farlig övertro på att de förlorade jobben med automatik kommer att komma tillbaka så fort konjunkturen vänder. I stället menar han att detta är ytterst otroligt, utan att de jobb som försvunnit utomlands kommer stanna hos den både billiga och relativt välutbildade arbetkraften där.
Enda alternativet till radikalt sänkta löner, vilket i sin tur skulle slita sönder samhället och minska efterfrågan än mer, är att skapa nya jobb och öka konkurrenskraften genom att åstadkomma nya komparativa fördelar och förbättrad produktivitet. Det kan bara ske genom investeringar, dels i fysisk infrastruktur men framför allt i humankapital d v s utbildning och forskning. Det samtidigt som man skapar ett gynnsamt samhällsklimat som främjar kreativitet och flexibilitet - vilket inte innebär låga skatter, avsaknad av offentlig välfärd och obefintlig arbetsrättslig trygghet, utan raka motsatsen. Enda sättet att konkurrera i världsekonomin för ett utvecklat industriland är att utbilda så många som möjligt, och låta dem arbeta med avancerad produktion, samtidigt som de känner trygghet för sin försörjning och för framtiden.
Reich ser dock föga av insikt om denna problematik i dagens USA. Och flyttar man fokus till Sverige syns ingenting av den. Regeringen slaktar välfärdsystemen, skapar a- och b-lag på gymnasiet så att de som inte gått teoretiskt program icke göre sig besvär på högskolan, underminerar grundskolan med kadaverdisciplin och friskolekaos, detaljstyr forskningen m m, m m. Jämlikhet och ekonomisk stimulans vill man från regeringens håll däremot inte veta någonting av.
För att så slutligen återgå till Jonas Sjöstedt, så lyfter han också fram torftigheten och enkelspårigheten i den svenska ekonomiska debatten, som gör att regeringens enögda politik och brist på visioner och investeringar sällan ifrågasätts. I New York, menar Sjöstedt, skriver Paul Krugman i lokaltidningen, i Stockholm får DN-läsaren nöja sig med Malin Siwe.
Jag förstod inte vad han menade med det, innan jag slog upp dagens exemplar av Dagens Nyheter, och såg just Malin Siwe ondgöra sig över vad hon kallar för kurbitskolchoser. Och om landets största dagstidning lyckas få invigningen av en utbyggnad av en naturbruksgymnasium i Rättvik, med ambitionen att göra kommunen självförsörjande på viss ekologisk produktion, att låta som att en repris av den sovjetiska tvångkollektiviseringen är på väg att drabba riket, är jag nog böjd att hålla med Sjöstedt om att den offentliga ekonomiska debatten i Sverige saknar riktigt lyft.
Krugman menar att en ekonomisk politik som inriktar sig mot utbudssidan är meninglös i nuläget, eftersom det underliggande problemet i samhällsekonomin är bristande efterfrågan. Den offentliga sektorns roll i ett sådant läge är att få igång konsumtion och investeringar för att täcka efterfrågebortfallet, och på så sätt få samhällsekonomins hjul att rulla.
Lönnroth och Svensson Smith konstaterar att regeringen gjort precis tvärtom. De offentliga utgifterna stryps, kommuner och landsting går på sparlåga, de offentliga investeringarna avtar (trots att de just nu är avsevärt billigare än under högkonjunktur) och välfärdssystemen skärs ned, vilket gör att efterfrågan minskar än mer, inte minst hos eftersatta grupper. Regeringens ekonomiska favoritmedicin, sänkta skatter, är däremot i princip verkningslöst som krisbekämpning.
Bilden av de borgerligas impotenta ekonomiska politik förstärks än mer om man gör ytterligare en utblick till USA. Professorn och f d arbetsmarknadsministern Robert Reich skriver i sin blogg om tankar kring utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Läget i USA liknar den i Sverige, med en tvåsiffrig arbetslöshet och en dramatisk förlust av tillverkningsindustri till andra länder. Allt kopplat till en dramatisk förlust av inhemsk efterfrågan.
Reich menar att det finns en farlig övertro på att de förlorade jobben med automatik kommer att komma tillbaka så fort konjunkturen vänder. I stället menar han att detta är ytterst otroligt, utan att de jobb som försvunnit utomlands kommer stanna hos den både billiga och relativt välutbildade arbetkraften där.
Enda alternativet till radikalt sänkta löner, vilket i sin tur skulle slita sönder samhället och minska efterfrågan än mer, är att skapa nya jobb och öka konkurrenskraften genom att åstadkomma nya komparativa fördelar och förbättrad produktivitet. Det kan bara ske genom investeringar, dels i fysisk infrastruktur men framför allt i humankapital d v s utbildning och forskning. Det samtidigt som man skapar ett gynnsamt samhällsklimat som främjar kreativitet och flexibilitet - vilket inte innebär låga skatter, avsaknad av offentlig välfärd och obefintlig arbetsrättslig trygghet, utan raka motsatsen. Enda sättet att konkurrera i världsekonomin för ett utvecklat industriland är att utbilda så många som möjligt, och låta dem arbeta med avancerad produktion, samtidigt som de känner trygghet för sin försörjning och för framtiden.
Reich ser dock föga av insikt om denna problematik i dagens USA. Och flyttar man fokus till Sverige syns ingenting av den. Regeringen slaktar välfärdsystemen, skapar a- och b-lag på gymnasiet så att de som inte gått teoretiskt program icke göre sig besvär på högskolan, underminerar grundskolan med kadaverdisciplin och friskolekaos, detaljstyr forskningen m m, m m. Jämlikhet och ekonomisk stimulans vill man från regeringens håll däremot inte veta någonting av.
För att så slutligen återgå till Jonas Sjöstedt, så lyfter han också fram torftigheten och enkelspårigheten i den svenska ekonomiska debatten, som gör att regeringens enögda politik och brist på visioner och investeringar sällan ifrågasätts. I New York, menar Sjöstedt, skriver Paul Krugman i lokaltidningen, i Stockholm får DN-läsaren nöja sig med Malin Siwe.
Jag förstod inte vad han menade med det, innan jag slog upp dagens exemplar av Dagens Nyheter, och såg just Malin Siwe ondgöra sig över vad hon kallar för kurbitskolchoser. Och om landets största dagstidning lyckas få invigningen av en utbyggnad av en naturbruksgymnasium i Rättvik, med ambitionen att göra kommunen självförsörjande på viss ekologisk produktion, att låta som att en repris av den sovjetiska tvångkollektiviseringen är på väg att drabba riket, är jag nog böjd att hålla med Sjöstedt om att den offentliga ekonomiska debatten i Sverige saknar riktigt lyft.
Miljöministern på väg
Stackars Andreas Carlgren. Inte nog med att hans julstök drabbas av att han måste ned till Köpenhamn, för att som ordförande för EU:s miljöministrar vara med att försöka ro ett allt mer dödfött klimattoppmöte i hamn.
Dessutom blir han desavouerad av sin egen statsminister, som inför världens ledare kräver att man ska ta ansvar, göra uppoffringar och ändra sitt beteende för att rädda miljön. I ett slag underminerar därigenom Reinfeldt det omsorgsfulla arbete som Carlgren gjort för att försäkra svenska folket om att ingenting behöver göras i miljöpolitiken. Titta bara:
Alla vet ju att klimatfrågorna bäst löses genom teknisk utveckling, huvudet i sanden och glatt humör. Att sedan experterna hävdar att det finns ett samband mellan väginvesteringar, ökad trafik och ökade utsläpp och miljöpåverkan, är absolut ingen orsak till att stoppa Förbifart Stockholm.
Sedan måste ju Carlgren utstå alla illasinnade angrepp från miljövänstern, som vill skicka tillbaka mänskligheten till stenåldern. Det är t ex ologiskt att, som Birgitta Sevefjord, anklaga Carlgren för svek, när han gjort en 180-graders sväng på motorvägen, och numer kallar Förbifart Stockholm för en seger för miljön. Om man är centerpartistisk minister ingår det i arbetsbeskrivningen att vela och dagtinga med sin övertygelse, annars känner ingen igen partiet.
Och när sedan Maud Olofsson och partiledningen, för att skala av sig partiets lantliga Stureplansimage, satt sig in i de senaste (nåja) samhällsvetenskapliga teorierna, och behandlar klimathotet som vore det en social konstruktion. Då kommer glädjedödare, som Christian Valtersson, och hävdar att miljöproblemen är reellt existerande. Hur ska man då kunna uppfylla centerledningens plan att "kunna köra bil utan att ha dåligt samvete"?
Sedan måste miljövänstertokarna ha missat att Centerpartiet faktiskt inte sitter ensam vid makten, utan är i en koalition med bland annat Kristdemokraterna. Ska man ha balans i den borgerliga koalitionen måste således alla som är med i regeringen vara troende. Är man då ljummen i sin tro på gudomliga väsen, får man tro på något annat, som t ex teknikens under.
Otack är dessutom världens lön. När Andreas Carlgren i en intervju i Aftonbladet faktiskt säger att (det av regeringen ägda, och av det centerpartistiskt kontrollerade Näringsdepartementet styrda) Vattenfall av miljöskäl måste göra sig av med sina kolkraftverk. Då kontrar den otacksamma boulevardblaskan med att låta Eva Franchell anklaga miljöministern för miljörasism. Det är grymt orättvist att jämföra hur Carlgren agerade som kommunalråd i Ekerö, när motorvägen skulle dras genom kommunen, med hans agerande som miljöminister, när motorvägen ska gå över mark vid de barnrika och invandrartäta förorterna Akalla och Hjulsta, men under mark i Ekerö. Det finns självklart inget samband mellan de båda uttalandena - i det förra fallet var ju Andreas Carlgren emot Förbifart Stockholm, i det andra för.
Dessutom blir han desavouerad av sin egen statsminister, som inför världens ledare kräver att man ska ta ansvar, göra uppoffringar och ändra sitt beteende för att rädda miljön. I ett slag underminerar därigenom Reinfeldt det omsorgsfulla arbete som Carlgren gjort för att försäkra svenska folket om att ingenting behöver göras i miljöpolitiken. Titta bara:
Alla vet ju att klimatfrågorna bäst löses genom teknisk utveckling, huvudet i sanden och glatt humör. Att sedan experterna hävdar att det finns ett samband mellan väginvesteringar, ökad trafik och ökade utsläpp och miljöpåverkan, är absolut ingen orsak till att stoppa Förbifart Stockholm.
Sedan måste ju Carlgren utstå alla illasinnade angrepp från miljövänstern, som vill skicka tillbaka mänskligheten till stenåldern. Det är t ex ologiskt att, som Birgitta Sevefjord, anklaga Carlgren för svek, när han gjort en 180-graders sväng på motorvägen, och numer kallar Förbifart Stockholm för en seger för miljön. Om man är centerpartistisk minister ingår det i arbetsbeskrivningen att vela och dagtinga med sin övertygelse, annars känner ingen igen partiet.
Och när sedan Maud Olofsson och partiledningen, för att skala av sig partiets lantliga Stureplansimage, satt sig in i de senaste (nåja) samhällsvetenskapliga teorierna, och behandlar klimathotet som vore det en social konstruktion. Då kommer glädjedödare, som Christian Valtersson, och hävdar att miljöproblemen är reellt existerande. Hur ska man då kunna uppfylla centerledningens plan att "kunna köra bil utan att ha dåligt samvete"?
Sedan måste miljövänstertokarna ha missat att Centerpartiet faktiskt inte sitter ensam vid makten, utan är i en koalition med bland annat Kristdemokraterna. Ska man ha balans i den borgerliga koalitionen måste således alla som är med i regeringen vara troende. Är man då ljummen i sin tro på gudomliga väsen, får man tro på något annat, som t ex teknikens under.
Otack är dessutom världens lön. När Andreas Carlgren i en intervju i Aftonbladet faktiskt säger att (det av regeringen ägda, och av det centerpartistiskt kontrollerade Näringsdepartementet styrda) Vattenfall av miljöskäl måste göra sig av med sina kolkraftverk. Då kontrar den otacksamma boulevardblaskan med att låta Eva Franchell anklaga miljöministern för miljörasism. Det är grymt orättvist att jämföra hur Carlgren agerade som kommunalråd i Ekerö, när motorvägen skulle dras genom kommunen, med hans agerande som miljöminister, när motorvägen ska gå över mark vid de barnrika och invandrartäta förorterna Akalla och Hjulsta, men under mark i Ekerö. Det finns självklart inget samband mellan de båda uttalandena - i det förra fallet var ju Andreas Carlgren emot Förbifart Stockholm, i det andra för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
