Tips från coachen - redux

Högerregeringen är som bekant inget skinande föredöme på miljöpolitikens område, men en sak är man åtminstone i framkant på - återvinning av sin egen misslyckade politik. TV4 har i en serie reportage lyft fram det rent pinsamma arbetsmarknadspolitiska fiasko regeringen sjösatt i form av jobbcoacherna. Jobbcoach-systemet är dyrt, snarare minskar än ökar chansen att få jobb, slösar skattemedel på humbug och nyandlighet och slussar våra gemensamma skattepengar över till oseriösa privata bolag.

I sig är detta upprörande, men på intet sätt en nyhet. Det stormade om jobbcoacherna redan förra mandatperioden. Skillnaden är att det nu finns än mer konkreta bevis på att satsningen gör lika mycket nytta som ett jobbskatteavdrag till Ingvar Kamprad trots att ansvariga myndigheter slår knut på sig när de försöker hävda motsatsen. 

Precis som all annan välfärdsslaktande politik den moderatledda regeringen lär även jobbcoacheriet fortsätta; till gagn för ingen, utom bloggskribenten som kan återanvända gamla inlägg i all evighet och den profitiserande entreprenör som kommer på nya sätt att "coacha" till sig skattemedel. I nästa vända om något år kanske skandalen handlar om coachning medelst tungomålstal och förbön, eller varför inte genom sexterapi, s&m-förnedring eller tvångsvärvning till Afghanistan. Möjligheterna är oändliga i jobbcoachbranschen - utom för dem som står utanför arbetsmarknaden. 

Berlus(c)oni i Uppsala

Centerpartiet är sedan länge omvandlat från ett parti till en burleskshow, vilken i Uppsala närmast är att karaktärisera som en tragikomisk fars. Den senaste akten inleddes med att partiet valde Stefan Hanna till kommunalråd i Uppsala, varpå han prompt tackade för förtroendet med att blogga om införandet av skamstraff för bidragsfusk och tjockisskatt.

Detta vållade en del uppbragdhet, inte minst internt i partiet (här skulle man kunna komma med en elak kommentar om att det kan bero på att jordbrukare tenderar att såväl ha en viss rondör och som förkärlek till bidrag, men jag låter bli). Efter en utdragen mediesåpa under vintern hölls därför i slutet av förra veckan ett partimöte där Centerns medlemmar skulle avgöra om de hade förtroende för Hanna.

Stefan Hanna vann. Men det är av sekundär betydelse. Det intressanta är sättet på vilket han tog hem segern. Röstmarginalen var sex röster, vilket gjorde att omröstningen avgjordes av de nyblivna medlemmar som Hanna med medhjälpare både värvat och i vissa fall hjälpt att komma till mötet. Formerna för segern var således närmast kuppartade. Stefan Hanna själv erkände i UNT att hans unga supporters inte direkt röstat på honom av en nyupptäckt vurm för centerrörelsen, utan att det handlade om "tjänster och gentjänster".

Efter att ha erkänt bestickning och valfusk gav sig sedan en segerrusig Stefan Hanna ut på ett korståg mot de som stått emot honom. I ett blogginlägg, såklart, gav han en sådan bredsida mot sina motståndare att den nordkoreanska nyhetsbyrån framstår som en moderationens röst. Han anklagade sina fiender för lögner, förtal och mobbning och att vara antidemokrater (att läggas till tidigare anklagelser om rasism och bakåtsträvande). Att politik handlar om förtroende, är enligt Hanna reducerat till vilka han har förtroende för.

Man kan skratta åt eländet - det är i ärlighetens namn rätt svårt att låta bli - och man kan också tacka sin lyckliga stjärna för att man inte är centerpartist. Men skrattet stockar sig i halsen när man tänker på att detta är på riktigt. Kommunalrådet  i en av landets största städer agerar som vore han i ett krogbråk, och använder sig av metoder som t o m de flesta oseriösa studentkårspartier skulle dra sig för att tillgripa. Det är en sak att han drar sitt parti i smutsen, det är tvärtom närmast en bedrift att lyckas med det med tanke på hur lågt C sjunkit på sistone, men hans beteende underminerar dessutom förtroendet för det demokratiska systemet och politiken som helhet. Och det är problematiskt, speciellt om man som Hanna  legitimerar mutor och fusk som politisk metod. En sak är dock klar - ska Uppsala vara under Silvio Hannas ledning länge till kommer Sveriges fjärde största stad snabbt att driva mot att bli en veritabel banankommun.

Bildts UD - utan kompetens, styrning eller ambassader

Den minnesgode minns hur den moderatledda regeringen, efter att ha förlorat en omröstning i kammaren om besparingar på regeringskansliet, surt skyllde på oppositionen när man lade ned en rad ambassader. Åtgärden osade spinn lång väg, vilket nu bekräftats i en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO.

Enligt rapporten hade de omfattande ambassadneddragningarna  kunnat undvikas om UD varit bättre organiserat. Istället präglas organisationen av uppsvälld förvaltning i Stockholm, chefsöverskott med beslutsförlamning, bristande analysförmåga och ineffektivitet samt bristande IT-inkompetens (sin surt och snålt twittrande minister till trots). Allt detta sammantaget äter resurser som skulle kunna användas till ambassader och bedrivande av utrikespolitik.

Spänningen är nu olidlig. Hur ska regeringen även denna gång undvika att ta ansvar för sina egna misslyckanden och lyckas skylla allt på sossarna? För det kommer väl att en gång till bli svårt att lägga ut ljudfiler på Regeringskansliets hemsida och låtsas som att man blivit felciterad? I vilket fall lär svaret komma i det enda Carl Bildt fått att fungera under fyra och ett halvt år som utrikesminister - sin twitterström.

Vägen till träldom

Att regeringens slutförvar för arbetslösa, Fas 3, är mer söndervittrat än motsvarigheten för kärnavfall har varit uppenbart länge. De enda positiva arbetsmarknadseffekten som Fas 3-förvaringen gett är att tusentals oseriösa företagare hittat en ny försörjningskrok där de utan insyn kan kräma ut skattebetalarnas pengar; allt medan de arbetslösa får slösa bort sin tid på menings- och hopplösa arbetsuppgifter till symbolisk betalning.

Det riktigt upprörande med Fas 3 är dock de konstanta angreppen på demokratin och yttrandefriheten Verksamheten döljs från offentligheten och kritik från insidan tystas genom hot och rättsåtgärder. Efter Arbetet, Löntagarbloggen och Alliansfritt Sverige rapporterar nu om ytterligare ett i raden av fall där personer i FAS 3 polisanmälts för att de offentligt kritiserat sin privata Fas 3-anordnare. Företaget med det sublimt nymoderat nyspråkiga namnet Jobbfabriken menar dock att det självklart inte finns något samband mellan en kritisk artikel om slavkontrakt i Efter Arbetet och att två personer kastas ut och polisanmäls. Nej då. Skälet är såklart nätmobbing på Facebook....  Vad säger Arbetsförmedlingen om allt detta? Jo, Jobbfabriken är enligt dem "en seriös anordnare" (vilket är en smula underligt eftersom de är medvetna om att Jobbfabriken verkar ha ljugit om att AF-personal ska blivit vittne till den påstådda mobbingen).

Man undrar vad nästa steg i disciplineringen av de arbetslösa blir. Ska man månne ta ifrån personer i Fas 3 rösträtten och införa inrikespass för dem så att de inte kan röra sig i riket och byta Fas 3-slavdrivare hur som helst? Det är nästan så att man längtar tillbaka till statarsamhället - det var åtminstone lite mer förutsägbart.

Alla vägar bär till rom(er)...

... åtminstone för Thomas Karlsen, SD-ledamot i Trollhättan; som skakar av sig den partibeordrade respektabla fernissan  för att återfalla i öppen rasism genom att jämföra romer med gräshoppor på sin blogg. Ytterligare ett tecken på att sverigedemokraterna både har en Vogel i handen och tio i skogen.

Var är Anton Abele när han faktiskt behövs?

I helgen uppvisade riksdagsledamoten William Petzäll (SD) sällsynt dåligt omdöme, t o m med sverigedemokratiska mått mätt (tänk fylleskandaler på Östersjön med nazistvisor och trakasserier av journalister). Petzäll hamnade i fyllecell efter ett sprit- och tablettkalas av den högre skolan, vilket bl a resulterade i förstörd inredning i ex-sambons lägenhet. Ironiskt nog slutade det hela med att han härmade SD:s bête noire Mona Sahlin, och tog en time out. Allt gick så fort att sverigedemokraternas PR-avdelning inte hann med, vilket föranledde en rad pinsamma krumbukter i helgens pressmeddelandeskörd.

Med tanke på riksdagshuliganens ringa ålder (Petzäll är 22) kan man undra var någonstans Riksdagens egen Mahatma Gandhi, Anton Abele, håller hus. Här har han en livs levande ungdom på glid, dessutom uppvisande våldsamma tendenser, att ta hand på sitt eget jobb - men då är han plötsligt och jamsar runt i landet utan uppenbar orsak eller nytta. Skärpning Anton!

Vad gäller sakfrågan om William Petzälls lämplighet som riksdagsman så är han väl inte sämre folkvald representant än någon annan av sina partikollegor. Utan att kommentera det närmare, kan jag ändå inte låta bli att undslippa mig ett "men vad va det vi sa?".

Heimatdemokraterna

De av er som trodde att sverigedemokraterna i gemen var inskränkta får tänka om. Det visar sig nämligen finnas en falang inom SD som är ännu mer trångsynt xenofobisk än partilinjen, så till den grad att helt avvisar det storsvenska projektet.

På något annat sätt går inte att tolka uttalandet i Sveriges Radio från Markus Wiechel (SD), angående att partiet ensamt är emot bildandet av en Östra Götalandsregion av Östergötland, Småland och delar av Sörmland. En regionbildning skulle öppna gränserna för ett ohejdat inflöde av smålänningar, vars demografiska övertag (jag antar att Weichel här tänker på det utbredda småländska frimickleriet och det därmed förbundna överskottet på barn) snart skulle tunna ut den östgötska folkstammen och göra krösamos och snåljåperi av alltihop. Eller med hans egna ord:

– En östgöte är en östgöte och en smålänning en smålänning, säger Markus Wiechel, som är Sverigedemokraternas distriktsordförande i Östergötland.

Det är naturen, identiteten och det kulturella arvet som gör att det skiljer på invånarna beroende på vilken sida landskapsgränsen de bor, enligt Wiechel.

Och östgötarnas identitet försvinner om de bildar region med smålänningar och sörmlänningar. Det anser alltså SD som är ensamma i landstinget om att kritisera den tänkta storregionen.

– Vi jobbar främst för en gemensam identitet mellan folk, man kan väl kalla det lokalpatriotism.

Efter en sådan här tydlig markering av heimatcentrism kommer det att bli svårt att hålla ihop partiet. Visserligen består ledningsgarnityret mest av blekingar och skåningar, men det finns ju folk från grannhärader med lite här och var. Det är nog därför ingen långsökt spådom att det kommer ske utrensningar i partitoppen.

Och för oss snyltande infiltratörer som flyttat över länsgränserna och kulturberikat en hembygd som inte är vår egen, för oss är det bara att slipa på hemtraktsdialekten och gå och köpa flyttkartonger i väntan på dagen som hembygdsdemokraterna tar makten.

För furstars lögner har vi slagits

Vad vet regeringen om de amerikanska dödspatruller som är baserade tillsammans med de svenska trupperna i Afghanistan? Den synnerligen relevanta frågan ställer Hans Linde och Jonas Sjöstedt (V) i en artikel i Aftonbladet, med anledning av den sistnämndas interpellation i Riksdagen i samma fråga.

De svenska trupperna i Mazar-i-Sharif är nämligen baserade i Camp Marmal, en bas som man bland annat delar med ett amerikanskt förband benämnt Task Force 3-10. TF 3-10 har som stående order är att döda eller tillfångata misstänkta talibaner utifrån särskilt upprättade listor - d v s de är i det närmaste en mordskvadron.

Den svenska truppen delar alltså bo med en enhet vars verksamhet knappast är i samklang med den officiella  retoriken om att man är i Afghanistan för att skapa endräkt och bygga välstånd. I Tyskland, som också har trupp på samma bas, har detta väckt reaktioner efter att det kommit fram att de tyska styrkorna hjälpt sina amerikanska kollegor med att hitta personer på listorna. Det väcker en rad frågor som Jonas Sjöstedt poängterat:

Är det rimligt att svenska trupper delar bas med det här förbandet? Har svensk militär lämnat ut uppgifter på eftersökta till amerikanerna som sedan kan har förts upp på förbandets lista? Vad händer om svenska soldater får kännedom om att amerikaner begår utomrättsliga avrättningar i Afghanistan?

Alla dessa frågor är väl värda ett svar. Från svenskt officiellt håll är det dock tyst som graven, trots att den tyska diskussionen rimligen bör vara känd även i svenska officiella kretsar (såvida inte Carl Bildt lagt ned ambassaden i Berlin och ersatt den med en twittrande praktikant). Armén känner sig, på en direkt fråga från en journalist, inte känna till saken. I riksdagsdebatten kring interpellationen var försvarsminister Sten Tolgfors (M) svar, enligt Jonas Sjöstedts referat, fräna men i stort innehållslösa eller undvikande.

Fast inget av detta är egentligen särskilt förvånande. Inte med en försvarspolitik som går ut på att under inga som helst omständigheter ifrågasätta att man leker krig med de stora grabbarna borta i Centralasien, samtidigt som man inför ett underfinansierat yrkesförsvar som ett sätt att dölja ungdomsarbetslösheten. Och blir frågorna om vad tusan vi gör i Afghanistan egentligen för besvärliga och påträngande (och svenska ungdomar för smarta för att skriva på som kanonmat för skräplöner)  kan man ju alltid låta Försvarsmakten.släppa en devot  actionfilm av hur svenska soldater är i riktig strid med riktiga kulor.

Vänsterns väg från den småborgerliga återvändsgränden

Är problemet för den svenska vänstern att väljarna är positivt inställda till den svenska välfärdsstaten, men inte vill betala för vad den kostar? Har konsekvensen av det blivit att moderata valsegrar som åstadkommits genom att Högern slagit blå dunster i väljarkåren om att man både kan äta välfärdskakan och sänka de skatter som betalar den?

Ungefär så kan man sammanfatta några aktuella debattinlägg som tillsammans lyckas gaffla in en pricksäker analys av orsakerna till SAP:s, och i förlängningen hela den svenska vänsterns, nuvarande kräftgång.

Sociologen Stefan Svallfors vid Umeå universitet beskriver i Aftonbladet hur socialdemokraterna kommit att framstå som ett parti för de svaga.  Stödet för den svenska välfärdsmodellen är urstark i väljarkåren, enligt Svallfors studier. Men när Moderaterna i retoriken också ansluter sig till välfärdsstaten blir andra frågor viktigare för väljarna. Om valet till synes inte längre gäller trygghet och försörjning hamnar fokus på sådana områden där SAP förlorat initiativet, som skolfrågorna, valfriheten eller sysselsättningen (eller för den delen etnicitet och invandring, till SD:s stora lycka). En handfallen socialdemokrati tappar initiativet, vilket förstärks av att man misslyckas att behålla den allians mellan medelklassen och arbetar- och underklassen baserat på ett gemensamt intresse och gemensam nytta av den starka välfärdsstaten, som varit basen för vänsterns politiska framgång. Eller med Stefan Svallfors ord:

Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället.

När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.

Stora grupper är bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod från ekonomisk katastrof.

En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att den formuleras som en politik för hela samhället.  

Problemet och möjligheten är att Högerns omfamning av välfärdsstaten bara är en läpparnas bekännelse, som Kjell Rautio påpekat i en krönika i ETC och i LO-bloggen. Den svenska välfärdsmodellen är redan så urholkad att man efter åtta års borgerligt styre 2014 knappast kommer att ha någon generell välfärd kvar att tala om. Gapet mellan moderat retorik och praktik i välfärdsfrågorna är skriande för den som vill se. Och det på snart sagt alla områden där den svenska välfärdsstaten skapat genom historien unika förutsättningar för tillväxt, välståndsökningar och jämlikhet. Nedmonteringen av den välfärdsmodell som de flesta svenskar ändå stödjer, tillsammans med regeringens ohöljda hyckleri som inte ens den mest intrikat spunna nymoderata retorik lyckas dölja, ger ett slagläge för en vänsterrevansch. Av detta blev dock som allom bekant slätt intet i 2010 års val. En viktig orsak till det var att socialdemokratin inte gjort upp med sitt förflutna och analyserat sin egen skuld i nedmonteringen av välfärdsstaten. Det som regeringen idag utför är ofta den logiska följden av de åtgärder som tidigare S-regeringar påbörjat. Eller med Kjell Rautios ord:

Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna [nedmonteringen av välfärdsstaten]. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivs i ovanstående punkter. En socialdemokratisk krisanalys som inte tar sin utgångspunkt i denna (s)märtsamma insikt - d.v.s. insikten om SAP:s egen handfallenhet i en rad centrala frågor - har nog svårt att vinna i trovärdighet och respekt utanför det egna partiet.

Dessa båda perspektiv både kan och bör förenas, som Peeter-Jaan Kask skriver på ledarplats i Norrländska Socialdemokraten. Nedskärningar får konsekvenser, och det är upp till oppositionen att påpeka detta för de delar av väljarkåren som hittills inte sett, eller inte velat se, detta och som kanske inte själv upplevt att trygghetssystemen eroderat runt dem. Regeringen tjuter i högan sky över att besparingar på 300 miljoner i regeringskanslier får "konsekvenser". Det är dags att någon ställer dem mot väggen om vad, med samma logik, besparingar på hundratals miljarder i välfärdssystemen får för konsekvenser.

Men det kräver som sagt var nytänkande på vänsterkanten. Daniel Suhonen sammanfattar dilemmat i Tvärdrag med att eran Persson-Sahlin drivit socialdemokratin till vägs ände där ideologi ersatts med plånboksfrågor, taktiserande och ett medelklassvurmande. SAP har förträngt sin egen historia, och istället okritiskt anammat Högerns världsbild. Den förutsägbara konsekvensen har blivit att socialdemokratin, som Lena Andersson poängterar i Dagens Nyheter, blivit mer småborgerligt än småborgarna själva. Vänstern måste våga tala om makt och maktunderläge, som Lena Sommestad påpekar. Vad som behövs är, med en formulering lånad av Suhonen, visioner och en varm blick; en blick som lovar att ett annat samhälle är möjligt. Det sistnämnda såväl i en tydligt formulerad ideologi, som i att när man har makten, även t ex på kommunal nivå (som nu senast med Fas 3 i Malmö), genom praktisk handling visar att en vänster vid makten verkligen gör skillnad.