Centerpartist i intellektuell kollaps

Idag är det svårt att tro att Centerpartiet en gång var landets näst största parti, med en partiledare som var den självklara borgerliga statsministerkandidaten. Olle Svenning skrev i Aftonbladet en krönika om hur Centern förvandlades under Thorbjörn Fälldins ledning för snart 40 år sedan. Då gick partiet från att vara ett intresseparti för den krympande bondebefolkningen, till ett parti för landsbygds- och småfolk i vid mening, med ett socialt ansvar och ett ansvarstagande för hela landet. Det vill säga snarast antitesen till dagens rabiata sektliberala högerparti, lindansande på fyraprocentsspärren, med en partiledare vars affärer gör att "inkompetent" snarast är en förmildrande omskrivning. Eller med Svennings ord:

Fälldin byggde högskola och universitet för ungdomar i norr. Dagens center vill hyra ut unga människor till särskilt låga löner och utan anställningsskydd. I Frankrike demonstrerade miljontals ungdomar mot den sortens politik.
Centerns sociala perspektiv har krympt från glesbygd och norrlandskommunen till, symboliskt, Stureplan. En plats, minnesvärd endast tack vare sin utmärkta bokhandel. Den får mig att associera till Fälldins generation: moralkonservativ, tveklöst, men också kulturellt bildad. I dag representerar oftast Fredrick Federley Centerns offentlighet.
En stillsam lunch med Anders Carlgren kan påminna om det gamla Centerpartiet, kanske det sista parti berett att offra makten för sin övertygelse, för ekologins krav och kampen mot den nukleära galenskapen.
Den övertygelsen har, med personerna som bar upp dem, flytt Centern och byggt det dubbelt så stora Miljöpartiet.

Hur mycket arvet från Fälldin-eran förslösats stod i klar dager i en artikel i Newsmill under helgen, som Alliansfritt Sverige fäste min uppmärksamhet på.

I Newsmill-artikeln skriver Jonas Pettersson, som arbetar på Centerns riksdagskansli, under rubriken "Miljöpartiet är livsstilsfascistiskt och inte liberalt". Att Pettersson skriver ut sin akademiska titel (pol. mag.inriktning politisk teori) borde få informationsavdelningarna på hans före detta universitet (Göteborg och Uppsala) att vrida sig i plågor, eftersom han inte röner deras statsvetarutbildningar någon vidare heder. Petterssons kunskaper i vad fascismen och nazismen är tunnare än regeringens sociala patos; när han tillskriver Miljöpartiets fascistiska tendenser till motstånd mot försäljning av gårdsvin, förslag på tredelad föräldraförsäkring, och förespråkande av kortare arbetstid och mindre hets i arbetslivet. Dessutom slänger han in en jämförelse mellan SVT och Gestapo. I likhet med bl a Piprök, undrar man om Pettersson ens hört talas om Mussolini, eller för den delen Hitler. Eller om han tror att Andra världskriget var den gången Gustaf II Adolf besegrade Napoleon i Körslaget.

Alla dessa dumheter kröns dessutom av ett självförhärligande hyllning av Petterssons egen, och i förlängningen Centerpartiets, nyliberala ortodoxa renhet. Detta fullt logiskt från från en man som har Ronald Reagan som förebild, och som i sin blogg både hyllar klassamhället och Maud Olofsson som Sveriges Margaret Thatcher. Inlägget har dock en markant underton av panik och skrämseltaktik för att hindra de allmänborgerliga ekologiskt medvetna väljarnas strömhopp från det allt extremare Centerpartiet i riktning mot just Miljöpartiet. För att ytterligare stoppa upp denna fanflykt poserar Pettersson, likt en kommissarie i Stalins Röda Armé, med ett hotande pistolfinger mot läsaren ("Rösta Maud, annars blir det Mord").

Med den slutklämmen hade jag egentligen tänkt sluta detta blogginlägg. Fast jag kunde inte låta bli att tycka att namnet Jonas Pettersson verkade underligt bekant. Och som vanligt är Internet min (av FRA avlyssnade) vän.

Jonas Pettersson arbetade ett tag som vikarierande ledarskribent på Borås tidning där han drev kampanj mot det han kallade för "världens största bluff", d v s klimathotet. Samma budskap hade han trumpetat ut i en debattartikel i Aftonbladet något år innan. Hans inställning syns även i svaret han gav till de livsstilsfascister från Miljöpartiet som gav honom mothugg. I korthet driver han tesen att klimatförändringarna kan vara naturliga, att de forskare och FN:s klimatpanel som larmar om klimathotet bluffar av rent egenintresse, samt att de forskare som har sanningen om att det inte finns något klimathot marginaliseras och tystas. (Pettersson arbetade för övrigt åren innan dessa artiklar på tankesmedjan Captus, som ofta drev polemik mot "klimatbluffen" och "miljöfanatiker").

Idag jobbar alltså den mannen som arbetar på riksdagspartiet för ett parti som hävdar att de är "gröna liberaler", och som dessutom innehar miljöministerposten i regeringen. Kanske är det fler än invånarna på Maldiverna som har orsak att vara oroliga för miljön?

Håll inte tyst om klassen

Göran Greider skriver i Dala-Demokraten om hur klassamhällets existens och ständiga reproduktion, inte minst genom den borgerliga regeringens politik (tack till Bloggpolitruken för lästipset). Ledaren avslutas med en uppmaning till socialdemokratin att tala om klass, hela tiden, om de kan. Nu tycker jag att den uppmaningen är för smal. Hela vänstern borde tala om klass, en hel massa mer. Inte bara för att det på kort sikt vinner valet 2010 och håller sverigedemokraterna utanför Riksdagen. Utan därför att vänsterns hela existensberättigande bygger på att den är medlet för att på politisk väg kämpa mot de orättvisor och den ojämlikhet som det kapitalistiska systemet har inbyggt i sin funktion. En vänster som glömmer det, till förmån för taktik, eller för att enbart driva symbol- och identititesfrågor utan klassgrund, kommer vare sig bli effektiv, livskraftig eller för den delen relevant.

Som inspiration, eller om någon skulle behöva påminnas om att klassamhället inte dog med den svenska tillverkningsindustrin, citeras Greiders text i sin helhet nedan:

Att vi lever i ett klassamhälle är inget nytt. Det som är förundransvärt är att det finns människor som tror att vi inte gör det.

Bara de sista dagarna har rapporter vällt in som berättar om det svenska klassamhället. I vården visar det sig återigen - i en rapport från Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting - att den som har högre utbildning får bättre vård än den som är lågutbildad.
Vad beror det på? Det beror förstås på flera sammanfallande saker: Den som har låg utbildning har ofta svårare att komma till tals med vårdapparaten, är inte lika van att driva sina intressen. Man vill inte krångla med att gå till läkare i tid och otid, trots att lågutbildade har jobb som oftare leder till krämpor. Det är det ena. Det andra är att det nog spelar in att läkarkåren till stor del rekryteras från medelklassen och uppåt och därmed har lättare att tala med sina medelklass-likar än med andra.

Ungefär samtidigt meddelas i en annan undersökning, från Skolverket, att barn till högutbildade får högre betyg än barn till lågutbildade. Klassfaktorn slår igenom. Den har förvärrats på senare år och friskolerevolutionen har säkerligen stärkt klassamhället i skolvärlden.
Och det här är centrala områden för var och en av oss. Därmed borde det vara ett centralt område för arbetarrörelsen. Att tala om klass är tyvärr ofta svårt. Ordet förknippas med strider på gatorna, sammandrabbningar, oresonligt hat. Men klassfrågans främsta kännetecken är egentligen dess subtilitet: Ett annat tonfall, ett ord, som läkarens uppmärksamhet inte fångas av och som läraren inte riktigt kan ta till sig för att han eller hon har en annan klassbakgrund.
Jag brukar alltid säga att nittio procent av det som kallas för etniska problem i själva verket är klassfrågor och borde förstås som det.
Så här är ett tips till en just nu rätt slocknad socialdemokrati: Tala om klass! Och gör det hela tiden! Om ni klarar det.

Blockkorkat, Sahlin

I Dagens Nyheter lyckas Mona Sahlin med den närmast osannolika bedriften att göra ett politiskt självmål inte bara en, utan två gånger, när hon ska reagera på sverigedemokraternas höga opinionssiffror. För att undvika "politiskt kaos" öppnar hon för ett samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet om SD skulle hamna i riksdagen utan att något av blocken får egen majoritet.

Därmed lyckas hon, till att börja med, underminera den rödgröna oppositionen som ett samlat regeringsalternativ redan innan valrörelsen börjat. Tänker Sahlin och S-ledningen överhuvudtaget, och i så fall hur och med vad?. För om FP och C, som idag i många frågor är längre till höger än Moderaterna, ens skulle vilja samarbeta med Socialdemokraterna (och för den delen klara 4 %-spärren, vilket kan bli ett projekt om Maud Olofsson får hållas länge till), kommer de näppeligen att sitta i samma regering som Vänsterpartiet. Därmed lyckas Sahlin slänga bort den enda svaga fördelen med att gå till val med en samlad rödgrön plattform, nämligen att det blir förutsägbart vilken regering en röst på ett visst parti kommer leda till. En socialdemokratisk väljare skulle, i det osannolika fall att Sahlins utspel skulle överleva helgen, inte veta om en röst på S också är en röst på Jan Björklund och Maud Olofsson.

Alldeles bortsett från det valtaktiskt korkade, samt att Sahlins konstitutionsteoretiska kunskaper framstår som en aning grunda, är utspelet om en blocköverskridande regering direkt kontraproduktivt om man verkligen vill hindra sverigedemokraternas framväxt. För en gångs skull håller jag med Fredrik Reinfeldt när han, visserligen i rent egenintresse men ändå, hävdar att blocköverskridande koalitioner för att hålla borta högerpopulister bara ger dessa mer stöd. Det får i själva verket högerpopulisternas agitation om att eliten sitter i samma båt och att de är den verkliga oppositionen, att framstå som sann.

Ulf Bjereld skrev i sin blogg om detta, vilket även kommenterades av oss, där han listade fyra enkla regler för att motverka sverigedemokraternas frammarsch. En viktig slutsats är att de etablerade partierna inte ska ge sig in i blocköverskridande samarbete. I likhet med det resonemanget framhåller statsvetaren Marie Demker i DN-artikeln, precis som bl a Jonas Sjöstedt, att det viktiga om man vill motverka SD är att betona höger-vänster-konflikten i politiken snarare än att tona ned den.

Det verkar Socialdemokraterna inte vilja göra. En klart bidragande orsak är förmodligen, som Jinge menar, att högern inom SAP ända från början bjudit in Vänsterpartiet med armbågen i valsamarbetet, och att man här ser ett snabbt sätt att komma ur det obekväma äktenskapet. Strunt samma att det spelar SD rakt i händerna. Eller som Daniel Scythe kommenterar, utspelet är som att försöka släcka eld med bensin, samtidigt som man också indirekt accepterar att SD kommer in i Riksdagen, vilket egentligen är långt ifrån självklart.

Men inget av detta vill S-ledningen med Mona Sahlin i spetsen ta till sig. Snarare verkar det som att Socialdemokraterna inte vill ta diskussionen med SD, utan ger upp den politiska debatten, ser den främlingsfientliga högerpopulismens intåg i riksdagen som ett på förhand avgjort faktum, och inriktar allt krut på regeringsbildningstaktik. Sin vana trogen tonar man samtidigt ned klassdimensionen i politiken, och drömmer sig bort till ett mysigt mittenpolitiskt landskap från 1990-talet där SAP var den självklara centralpunkten. Ett landskap som inte existerar längre. Högern har polariserat sig kring den hårda ekonomiska nyliberalismen, kryddat med allt mer konservativa inslag, och någon borgerlig mittenvänster á là Bengt Westerberg eller Olof Johansson finns knappast längre. Det har socialdemokratin inte kunnat förstå, eller så har man inte accepterat den förändrade roll det ger partiet. I stället vacklar de, till synes utan riktning, runt i jakt på en politik och ett existensberättigande.

Katrine Kielos liknar i Aftonbladet Socialdemokraterna med dinosaurier som både saknar sjukdomsinsikt och ambitioner, utöver att på kort sikt återvinna makten. Dinosaurierna dog som bekant ut, och deras dominerande roll ersattes av däggdjuren. Frågan är bara, när man ser på dagens politiska ekologi och dess avsaknad av stark systemkritisk vänster, vem som ska hindra att det nya dominerande djuret i det svenska politiska landskapet blir nyliberalt, konservativt och främlingsfientligt?

Det man borde läst om Dubai i förrgår

I går kraschade, förutsägbart nog, den ekonomiska bubbla som byggts upp i Dubai. En ekonomi där ett överflöd av lånade pengar eldat på en fastighetsboom med få motstycken i världshistorien, nådde slutligen vägs ände när emiratet Dubais jättelika konglomerat Dubai World ställde in betalningarna. Även om aktiemarknaderna krumbuktar sig är betydelsen av det hela på längre sikt oklar, och det är inte på långa vägar säkert att detta leder till en ny våg av finansiell oro som skakar om den globala ekonomin i sin helhet (eller blir den chock som till sist får det kapitalistiska systemet att implodera av sin egen tyngd och interna motsättningar).

Vad som däremot inte är en nyhet, men däremot helt säkert, är att krisen i Dubai varit länge i vardande, och att dess tillväxt drivits på genom en hunsad armé av låglönearbetare från Sydasien, vars kroppar betalat priset för den besuttna klassens rikedomsackumulation. Johann Haris reportage i brittiska Independent om Dubai som ett Disneyland byggt av slavarbete, och Mike Davis artikel i New Left Review från 2006 om hur Albert Speer möter Disney vid Persiska vikens stränder, rekommenderas som ögonöppnare i adventsmörkret.

Kyrkkaffet i vrångstrupen

Sabla Göran Hägglund att förstöra min fritid. Inte nog med att han är så lik Robert i Boxer-reklamen att man knappt kan se på tv av risk för att bli påmind om borgarregeringens existens. Dessutom ska han nu under buller och bång ut på en "köksbordsturné" för att träffa "verklighetens folk". Bland annat för att få input till kristdemokraternas valmanifest 2010. Eftersom det finns rätt mycket jag skulle vilja ha in (och bort) från KD:s valmanifest, samtidigt som jag är ganska övertygad om att jag både är verklig och tillhör folket, har jag bunkrat upp med fikabröd och kaffe och tillbringar min lediga tid med att vänta på att Göran ska ringa på dörren.

Gårdagen var dock en besvikelse. Ringklockan var tyst, kaffet kallnade i termosen, och vetelängden börjar bli lite torr i sin plastpåse. Den stora dagen verkade inte komma.

Möjligen är jag en smula naiv. Den verklighet som Hägglund mötte verkar underligt lik hans egna värderingar, vilket syns i hans stabs blogg, som nogsamt dokumenterar partiledarens/ministerns nedstigande till undersåtarna. Den första familjen utnyttjade exempelvis vårdnadsbidraget, vilket inte på något sätt är speciellt representativt för vanliga familjer.

Om man tycker att avslappnade fikadiskussioner kan verka lite krystat med ett pressuppbåd och partiledarstab i släptåg, så är det ingenting mot det andra köksbordsbesöket. I en familj utanför Ulricehamn handlade samtalet om "hur man kan skapa sig mer tid med familjen och hur man kan vända arbetslöshet till något positivt." Jag hade velat se den diskussionen samma dag i Trollhättan med omnejd. Eller menar möjligen Hägglund att arbetslöshet är ett bra sätt att få mer tid till familjen? I så fall är han dåligt påläst, då regeringens arbetsmarknadspolitik tenderar att sysselsätta den arbetslöse med meningslöst pappersarbete, krångel med a-kassorna eller flytt från familjen till annan ort för att ta vilka jobb som helst.

Cyniska vänsterkommentarer, som t ex Katrine Kielos i Aftonbladet, misstror såklart Hägglunds goda uppsåt, och anför som bevis att man vinnlagt sig om att göra fikastunden synnerligen massmedial. Badlands hyena tror att det hela egentligen handlar om en etnografisk expedition, avsedd att omvandla vildarna till den kristet demokratiska nyliberala tron. Eftersom Hägglund bara verkar vilja besöka de redan omvända, verkar det emellertid inte riktigt troligt.

Andra, som Peter Andersson, ger i stället Hägglund en rad tips om saker som kan tas upp runt köksbordet, som vårdköer, utarmningen av skolan, den otillräckliga a-kassan och vad vårdnadsbidraget egentligen ska vara bra för. Jinge å sin sida, informerar Hägglund om att han inte behöver anstränga sig för att komma förbi hans hus, men om en Jimmie som skulle kunna bli en lämplig resekamrat.

Själv ska jag inte slänga fikabrödet och plocka bort finduken riktigt än. Jag ser att alla hans köksbordsbesök gjorts mitt på dagen så Göran Hägglund kanske inte vet att verklighetens folk i allmänhet är på arbetet hela dagen. Så jag tar nog ut en semesterdag i morgon för att tillbringa dagen i hemmets vrå - chansen att faktiskt få någon form av förklaring till vårdnadsbidragets existens är för bra för att försättas.

Därför är jag republikan

Om herr propagandachef Schlingmann tittade på Gomorron Sveriges debatt igår morse om monarki och republik (08:28), torde han ha satt sitt oekologiska kaffe i vrångstrupen. I tevesoffan lyckades hans partikollega, riksdagskvinnan Cecilia Magnusson, göra bort sig totalt i debatten med namnkunnige Peter Althin, Republikanska föreningens nye ordförande.

Althin lade klart och tydligt ut texten om det absurda i att Sveriges högsta offentliga post tillsätts genom arv istället för genom demokratiska val. Magnusson svar var på många sätt typiskt för rojalister, men hon passade ändå på att ge det hela lite extra dumkonservativ krydda.

Till att börja med menade hon sig vara ovetande vad den Republikanska föreningen vill ha istället för monarki. Man skulle kunna tycka att föreningsnamnet "republikanska" vore förklaring nog, men Magnusson undrade om föreningen vill att folket ska få välja ny statschef "varje gång en monark dör"... Touché, fru riksdagsledamot!

Magnusson hävdade sedan att "monarkin som statsskick är övertrumfat republikens" eftersom den är ett "sammanhållande kitt" för befolkningen när landet är hårt åtgånget. Att Sverige i nuvarande skick är hårt åtgånget kan jag reservationslöst skriva under på. Efter att Magnussons eget parti monterat ned välfärdsstaten är väl Carl Gustaf Folke Hubertus oklanderliga omdöme och pondus det enda vi har kvar att skyla oss från högervindarna med.

Nåväl. Magnusson kom sedan ut som fullödig aristokrat genom att hävda att det var med monarkin som "så mycket annat som går i arv", exempelvis "i affärsvärlden". På oklara grunder valde hon sedan att kröna (oavsiktlig ordvits) hela resonemanget genom att exemplifiera med Thomas Bodström. Denne kan tydligen, enligt fru riksdagsledamot, jämföras med kungen eftersom Bodström skolades in i politiken av sin gamla utrikesminister till pappa.

Då Sverige enligt Magnusson "får oerhört kompetenta statschefer" genom arvsprincipen, måste hon därmed också med sitt Bodström-exempel menat att vi skulle få bättre statsråd om deras poster också gick i arv. Kanske vi på samma satt skulle få bättre civilingenjörer, diplomater, lokalvårdare och undersköterskor om dessa yrken gick i arv? Ur det perspektivet noterar jag besviket att Magnusson, som gammal undersköterska, berövar sina egna eventuella barn fyra års viktig undersköterskeskolning genom att låta sig inväljas i riksdagen. Det kommer att inverka menligt på telningarnas framtida yrkesutövning inom undersköterskeskrået!

Lyckligtvis är inte första gången skogstokiga rojalister tittar fram ur Högerpartiets led. För det politiska underhållningsvärdets skull bör vi hoppas att det heller inte är den sista.

Kämpa på Maud!

Snälla Maud Olofsson, stanna kvar som partiledare för Centerpartiet och som näringsminister. Du är betydelsefull. Din tid är nu!

Visserligen blåser det lite tungt nu när du gjort en Sarkozy, och gynnat en vindkraftsatsning som din son arbetade inom. Visserligen framstår du som jävig, dubbelmoralisk, inkonsekvent och antingen inkompetent eller glömsk av hela historien, men lite får man stå ut med som mamma.

Vattenfel-affären är knivigare. Även här har du problemet att du antingen är en lögnare eller inkompetent, eftersom effekterna av Vattenfalls bolagisering och ägande av tyska kärnkraftverk, och därmed obegränsat skadeståndsansvar varit känt länge. Det finns dock ingen orsak att vara ledsen över dessa alternativ, Maud. Sanningen brukar ligga mitt emellan, du kanske bara är inkompetent på att ljuga?

Sedan är det den här bilhistorien. Var inte meningen att man skulle lägga ned fabriken i den där Saabla sosse-regionen i god tid före valet? Näringsdepartementet skickade tydliga signaler om det, genom att inte skicka några signaler alls, för länge sedan. Fast det är bara att ta det lugnt, när nedläggningen kommer kan du skylla på GM - USA-kritik går hem i väljarkåren.

Den svåraste nöten att knäcka är det egna partiet, som trilskas. Gnällspikarna tycker att särarten gått förlorad, att den politiska linjen är lika oigenkännlig som ryckig och att ni spelar andrafiolen till moderaterna. Kritiken är såklart obegriplig - hur kan man exempelvis anklaga Centern för en oklar ideologisk linje, det är ju hela affärsidén för partiet? Ett genidrag då att lätta på trycket med ett utspel på DN Debatt, med förslag på sänkta löner, ofinansierade skattesänkningar för de rika istället för satsningar på välfärden och hot om Röda faran. Visserligen har de andra borgerliga partierna redan tagit alla dessa profilfrågor före Centern, men samarbetet blir ju bara enklare när man slipper hitta på en egen ideologi. Värre då med det partiinterna gnället. Kanske, Maud, får du välja dig ett nytt parti.

Så stanna kvar på dina poster Maud. Du har mycket att bidra med i en kommande valrörelse. Lyssna inte på dem som hävdar att det är ditt fel att partiet riskerar att hamna utanför riksdagen, så att de hemska bolsjevikerna hamnar i regeringsställning. Du kommer inte alls att vara som ett sänke för samtliga borgerliga partier, eller påminnas om alla dina felsteg genom hela valkampanjen. Nej kämpa vidare, Maud, kriga ända in i kaklet, din insats behövs för en bättre regering!

Folkpartiet - från socialliberalt till fiskalrabiat

Folkpartiet hade partidagar i helgen och fortsatte taktfast marschen högerut. Socialliberalismen har rensats ur partiet i drontliknande takt, och ersatts av en vulgärliberal batong- och tvångsliberalism. Av värnandet av välfärdssamhället ryms längre intet när den nyliberala ekonomiska ortodoxin tar all plats i såväl retorik som politik. Förebilden är klar. Kan ett högerliberalt parti som Venstre bli regeringsbärande parti i Danmark, om än med stöd av Dansk Folkeparti, så kan Folkpartiet bli det i Sverige, om man släpper den socialliberala barlasten.

Hur kunde det gå så här? Var inte Folkpartiet en gång ett parti som bestod av grundskolelärare, socionomer och andra lika välutbildade som välmenande personer, som såg betydelsen av att alla ska ha samma möjligheter i livet trots olika förutsättningar? Nu är partiet tvärtom så långt till höger att Moderaterna tenderar att bli det parti som rödgröna blocköverskridande väljare byter till.

Visserligen gör de svenska partiernas små medlemstal att de löper en risk att ge marginella grupper i partiets utkant stort inflytande (hur kan man t ex annars förklara fenomen som Stureplanscentern?), men jag har ändå tyckt att det varit något underligt med Folkpartiets snabba ideologiska omvandling. Sedan såg jag referatet i Dagens Nyheter av Jan Björklunds tal på landsmötet och tror att jag möjligen kommit en alternativ förklaring på spåren, vilken får Maud Olofssons nepotismhärva i vindkraften att framstå som en mild västanbris (avsiktligt skämt).

I talet önskar den gode majoren utbyggd kärnkraft; han dundrar mot den ondsinta intellektuella vänsterns kulturhegemoni; han ljuger om arbetsrätten; men framför allt kräver han sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter, sänkta skatter samt sänkta skatter. Det hela låter väldigt, väldigt bekant. Har månne Folkpartiet återfallit i sina brottsliga tendenser, och hackat det moderata partikansliet för att stjäla deras valstrategi för valet 2002? Eller är det Per Schlingmann som planterat en gammal bunkergängsmoderat som mullvad i Folkpartiets partiledning, i syfte att säkra moderat dominans bland de borgerliga för överskådlig framtid? Har någon överhuvudtaget sett Jan Björklund och Bo Lundgren på samma bild? Vart är Janne Josefsson när han behövs?

Mirakelvaccin i Örebro

Örebros kommunalråd Lennart Bondeson (KD), hade häromdagen ett inlägg på sin blogg, där han angrep örebroarnas "klagande och gnällande" över bristerna i vaccineringskampanjen. Visserligen sträcker sig köerna 700 meter långa (vad är det förresten med borgerligt styrda landsting och Sovjet-köer till vaccinationen?) och vaccinet räcker inte till, men det är ingen orsak för att framföra klagomål på sakernas tillstånd enligt Bondeson. Kritik och politik undanbedes, speciellt från medierna och oppositionen. Förutom att det mesta är sossarnas fel, är dessutom de som klagar ynkliga och svaga. Jag citerar Bondesons blogg:

Man blir minst sagt upprörd över de som gnäller och klagar när massvaccineringen påbörjats på Örebromässan! Dessutom har Nerikes Allehanda lyckats(återigen) att bara se problem, utan att ge en bakgrund till den svåra planering och genomförande som vaccinering av invånare i Örebro innebär.

Allt detta är ju något utöver det vanliga, som innbär mycket svåra planeringsförutsättningar och ett genomförande som inte kan liknas med något annat. Då klagar folk över köer, dimma och dålig sikt på E20 till mässan, att vaccinet tar slut osv. Det är ynkligt och svagt.

/.../

Man kan fråga sig hur i hela världen vi i vår del av världen ska kunna klara av en riktigt svår krissituation, när man klagar så mycket just nu. Men det verkar som många inte klarar av "mindre kriser", som innebär förändringar i vardagsliv med köer - väntan , som kräver tålamod och lite uthållighet, samt att kunna acceptera att allt inte går som man tänkt sig, eller planerat för.

Jag tycker reaktionerna säger mera om läget bland medborgare - som räknar med att livet ska vara en enda rak motorväg! Jag blir lite förskräckt över all detta.

/.../

Peter Dahlgren(s) har på ett populistiskt sätt också försökt göra politik av detta.

/.../


Så min uppmaning till Peter Dahlgren(s) och alla som klagar - slut upp, ta ansvar och ge stöd i ett svårt arbete, så det går så bra som möjligt!

Tänk om alla inkusive Peter Dahlgren(s) skulle kunna tillämpa solidaritetstanken.

Blogginlägget har, med all rätt, rönt viss uppståndelse i regionen och lett till en reträtt under galgen från Lennart Bondesons sida. Personligen tycker jag att det är synnerligen häpnadsväckande hur någon kan klaga på att folk i Örebro gnäller. Men kritikerna skjuter dock en smula över målet. För att förstå Bondesons människosyn räcker det inte som förklaring att han bekänner sig till en ond ideologi. Man måste även ta i beräkningen att han även bekänner sig till frimickleriet, och således har den heliga skrift som rättesnöre för sitt agerande.

Här har jag en teologisk dispyt med Alliansfritt Sverige, som hänvisar till Matteusevangeliet 5:5. Personligen tror jag att Lennars Bondeson som god baptist låter forma sin vaccinationspolitik av aningen mer drastiska bibelstycken. Exempelvis kan:

Han sade "Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare (2 Mos 15:26)

förklara varför han inte tycker det är så viktigt att anordna profant arrangerade vaccinationer. Vi andra som syndat eller vantrott ut oss ur det gudomliga helandet, får väl antingen förlita oss påH1N1-virusets välvilja eller ta ut en semestervecka för att tälta i vaccinationsköerna.

Sökes: Sopkunnig piga. Finnes: Centerpartiets dörr

Ola Larsmo lyfte i Dagens Nyheter försynt frågan om Centerpartiets bruna förflutna. Han, hänvisade bland annat till ett blogginlägg där den "poltiskt sakkunninge" [hon titulerar sig faktiskt så på sin blogg] åt Maud Olofsson på Näringsdepartementet, Catrin Mattsson, gjorde en koppling mellan Berlinmurens fall och att man måste rösta på de borgerliga för att Lars Ohly varit kommunist. Enligt Larsmo kanske tonläget från Mattsson var lite högt, och Centerns kampanj "Stopp för röd gubbe i politiken" en aning övermaga, med tanke på att partiet aldrig gjort upp med sin egen historia.

Larsmos inlägg har gett upphov till flera intressanta debatter. Jonas Sjöstedt visar t ex i sin blogg under rubriken "Att tvätta en neger vit" hur Bondeförbundet under Andra världskriget var väldigt kvicka att, i linje med tyska önskemål, yrka på partiförbund mot kommunisterna.

Även Catrin Mattson har nu kommit med en replik till Larsmo i sin blogg. Argumentationen präglas av en synnerligen selektiv användning av guilt by assication. Hon skriver:

Att Larsmo väljer att blanda ihop olämpliga uttalande från några Bondeförbundare på 1930-talet med kommunistiska uttalanden från 2000-talet känns lite förhastat. De personer som uttalade sig olämpligt för 70 – 80 år sedan finns inte kvar, och åsikterna har inte fått fäste i Centerpartiet, vilket även Larsmo konstaterar. Detta ska då ställas mot att vänsterledaren Lars Ohly bara för några år sedan kallade sig för kommunist, och säger sig alltjämt vara trogen sina gamla ideal. Det är en realitet som svenska folket bör förhålla sig till vid nästa val, då Ohly, påhejad av S och MP, aspirerar på en ministerpost vid ett eventuellt maktskifte. Sedan har vi även riksdagsledamoten Kalle Larsson (V) som öppet kallar sig för kommunist och nu sitter med i den arbetsgrupp som ska utforma den storstadspolitik som S, MP och V enas om att gå till val på.
...
Politik bygger på ideologier, och ideologier får konsekvenser för människor. Konsekvenserna av kommunismen är tydliga, vilket inte minst våra grannar som råkade bo på fel sida om järnridån, vars mänskliga fri- och rättigheter kränktes dagligen, kan vittna om. Detta är även en åsikt som delas av flera socialdemokrater.

Ovanstående tyder på att Mattsson har ett kulturellt intresse, då hon verkar ha besökt Forum för levande historias utställningar, eftersom också hon har förtvivlat svårt att skilja kommunism från kommunism. Det finns i hennes värld en variant av kommunismen, och det är den totalitära. Demokratisk socialism, eurokommunism eller för den delen vår egen hemvävda Norrbottenskommunism har hon inte hört talas om eller ignorerar. Och ett parti som en gång innehållit kommunister av den gamla stammen är dessutom för evigt fördömt. Ett parti som haft fascisttendenser, får däremot både syndernas och Mattssons förlåtelse.

Mattsson hävdar vidare att:

Larsmo verkar i sin analys missat att detta rör vår nutid, inte enbart historien. Att vi bör lära av historien, för att misstag inte ska få chans att upprepas var min poäng med ovan nämnda inlägg.

Jag trodde i min enfald att Larsmos avsikt faktiskt var att Centerpartiet skulle lära av historien, vilket man varit manifest ovilliga att göra. Trots upprepade löften har det aldrig kommit någon vitbok från dem. Mattsson hävdar att man tillsatt en oberoende forskare att se på frågorna, men fan tro't.

Dock ska Catrin Mattsson ha eloge för en sak. Centerpartiets paradgren från Gunnar Hedlunds dagar till Maud Olofsson med sitt Vattenfel, har varit att vela. I sin replik har Mattsson tvärtom en fullständigt konsekvent linje genom hela argumentationen. Det mesta handlar om att saker och ting går att skylla på:

... Pär Nuder (S) ...
... dåvarande socialdemokrater ...
... ledande socialdemokrater som Göran Persson (S) ...

Tips från coachen II

Den europeiska stormaktsunionen utsåg igår en president och utrikesminister; den belgiske kristdemokraten Herman van Rompuy samt den brittiska sossen och baronessan Catherine Ashton. Den dynamiska duon ser ut att vara själva inkarnationen av europeiska byråkratpolitiker och som alltid när det gäller EU-systemets Tordesillasdemokrati har socialdemokrater och kristdemokrater delat på makten sinsemellan.

Reinfeldt själv kallade van Rompuy för en "coach". Huruvida det är en komplimang eller förolämpning låter jag vara osagt, men eftersom EU, i likhet med borgerlig arbetsmarknadspolitik, är ett nyliberal experiment som kännetecknas av slöseri med skattepengar och floskelproduktion, kan statsministerns ordval vara mer passande än man kanske tror.

Venezuela, mer än bara duschförbud

DN:s kulturdel chockar understundom. Häromdagen var det Ola Larsmos inlägg om Centerpartiet som på samma gång lyckades vara aktuell, intresseväckande och komma med något nytt. Någon dag senare följdes det upp med en artikel av Kajsa Ekis Ekman om Venezuela.

Ekis Ekman lyfter fram flera tecken på att Venezuela utvecklas i en ny spännande riktning, med sex timmars arbetsdag, arbetarstyrda företag och ett försök till nya former av direktdemokrati. Problemet är att det från vår horisont är svårt att bedöma den reella betydelsen av detta, eftersom svenska medier väljer att inte rapportera om de frågorna.

I svenska medier är det i stället vanligare att Venezuela presenteras som en diktatur i vardande, enväldigt styrd av Hugo Chavez, som ömsom skildras som en maktgalen caudillo, ömsom som en latinsk pajas. Ett av flera exempel Ekis Ekman lyfter fram är rapporteringen om uppmaningen att spara energi genom att minska på duschandet. Det presenterades som att:

Venezuelas president Chavez ”har utfärdat en order till sina undersåtar: Sluta sjunga i duschen!” (DN 23/10) För ”venezolanerna är det snart slut på de ljuva tonerna”, stod det varnande, och man föreställde sig poliser som rusade in i duschen och skrek: Sjung inte, i lagens namn!

Jag är på intet sätt en expert på vare sig Venezuela eller Latinamerika i stort. Dock ter sig den vinklingen ungefär lika rättvisande som att ta landstingspolitikernas i Uppsala län beslut att ge sig själva förtur till svininfluensavaccinet, samtidigt som barnfamiljer och pensionärer förgäves får stå i kilometerlånga Sovjetliknande vaccinköer i snålregn och avgaser, till intäkt för att Sverige håller på att omvandlas till en bananmonarki styrd av en liberal nomenklatura. Duschdekretet verkar inte konstigare än uppmaningar till allmänheten från svenska myndigheter om att på allehanda uppfinningsrika sätt spara energi, t ex genom att inte bada badkar.

Svenska medier, t o m public service-radio, tråkigt nog, har även en tendens att presentera Venezuela som ett land med hotad yttrandefrihet. Det rimmar illa med att både Ekis Ekman och bl a Lokes och Frasses bloggar, rapporterar om att medieklimatet tvärtom präglas av starkt partiska, och delvis hatiska, högermedier med monopolställning på marknaden. Eftersom nyheterna som sipprar ned till svenska mediekonsumenter inte sällan kommer från de dominerande anti-Chavez-medierna, blir konsekvensen att svenska medier tar ställning för ena sidan i landets politiska maktkamp. Det gör det inte bara omöjligt att bedöma om det skett reella framsteg i Venezuela de senaste åren. Dessutom ger det röst åt den lilla, men ack så upprörda, maktelit, vars ställning utmanas av Chavez och som har allt att förlora på en varaktig ekonomisk och social omvandling av landet.

Slutligen kan jag inte, i likhet med flera andra kommentatorer låta bli att undra hur det kommer sig att just DN tar in denna artikel. Har redaktionen ockuperats av autonoma grupper? Har tidingens redigering hackats i protest mot Ipred och FRA? Eller har den misslyckade vaccinationskampanjen i Stockholms län slagit ut korrekturläsarna i svininfluensa? Oavsett svaret förtjänar utvecklingen i Venezuela en mer heltäckande rapportering än vad som nu sker. Hugo Chavez är inget helgon, och den samhällsmodell som man försöker skapa är spännande men saknar knappast fläckar. Dock är det knappast för mycket begärt att vi här i Sverige själva ska kunna bilda oss en uppfattning om sakernas tillstånd, utan att behöva förlita oss på importerad venezolansk inrikespolitisk propaganda utklätt till nyheter.

Slut på historiens slut

Givet att det nu är tjugo år sedan historiens slut och kapitalismens Endsieg är det extra intressant att ägna några minuter åt resultaten från den internationella opinionsundersökning som BBC släppte för någon vecka sedan. Undersökningen har tillfrågat strax över 29 000 människor i 27 länder om deras förtroende för kapitalismen som ekonomiskt system och hur de värderar Sovjetunionens fall.

Undersökningens resultat är riktig mysläsning. Av de tillfrågade är det nämligen bara 11% som anser att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan hela 23% vill ersätta den med ett annat ekonomiskt system. Majoriteten, 51%, anser att marknadskapitalismen har problem som kan lösas med regleringar och reformer. Hela 67% vill att staten ska fördela rikedomar mer jämnt, 56% att staten ska reglera företag mer och 47% anser att staten borde äga eller direkt kontrollera stora företag.

Självfallet finns stora skillnader mellan de olika länderna i undersökningen. I Frankrike anser exempelvis 43% av de tillfrågade att kapitalismen är bortom räddning och att ett nytt system behövs. I Tyskland är det endast 8% som tycker så. I USA anser 25% att den oreglerade kapitalismen fungerar väl, medan knappt någon delar den uppfattningen i grannlandet Mexiko (vilket inte är särskilt förvånande).

Nu kan det givetvis vara så att det är en dålig undersökning som är gjord för att väcka sensation och ge BBC extra intäkter för nyhetsförsäljning i samband med Berlinmursjubilerandet. Det är också så att de som i undersökningen förkastat kapitalismen eller krävt reformer inte angett vad de vill ha för sorts förändringar. Men faktum kvarstår. Väldigt många människor anser att kapitalismen har stora brister. Vad som är förvånande med den här undersökningen är inte dess resultat (det hade gissningsvis sett ungefär likadant ut i Sverige), utan snarare att den visar vilket glapp som finns mellan vanliga människors åsikter och det kompakta marknadsliberala konsensus som råder över politiken i samhället, såväl i Sverige som internationellt.

Det finns med andra ord utrymme för antikapitalistisk politik, oavsett om den står på röda eller gröna ben. Problemet är således inte någon brist på stöd för radikal politik bland befolkningen, utan politikernas ovilja att våga släppa den marknadsliberala dogmsargen.

För att citera en skäggig herre: "Inget folk kommer att finna sig i att dess produktion ledes av truster med deras ohöljda utsugning av hela samhället till förmån för ett litet band av kupongklippare"

Just så. Det tror inte jag heller.

Skönhetstävling i stället för krisbekämpning

Rapporter från industriländernas samarbetsorganisation OECD brukar ofta användas av regeringen för att motivera krav på exempelvis sänkta skatter, avgifter i högskolan och neddragningar i det sociala skyddsnätet. Visserligen finns det skäl att misstänka att man på regeringskansliet läser OECD-rapporter som hin håle sjunger Höga visan, men när ekonomen och chefen för OECD:s direktorat för sociala och arbetsmarknadsfrågor, John P Martin, yttrar sig borde åtminstone någon i regeringen lyssna. Men så icke.

Martin talade på en OECD-konferens i Stockholm i våras, där bevisligen ministrarna Husmark Pehrsson och Littorin också deltog. Där lyfte han fram tre frågor där OECD:s studier visar att åtgärder behövs för att lösa utmaningarna i socialförsäkringssystemet, inte minst i kristider:

• Rätt åtgärder, till rätt personer och vid rätt tidpunkt
• Arbetsgivare och andra huvudaktörer måste också bistå med stöd och ha rätt incitament
• Sjukförsäkringspolitiken måste bli mer aktiv och uppmuntra till deltagande i samhälle och arbetsliv

Om de deltagande ministrarna var vakna vid denna session på konferensen, måste de ha twittrat eller spelat luffarschack med någon statssekreterare, för lärdom har de definitivt inte tagit.

I OECD Observer återkommer samme Martin med policyrekommendationer för att motverka arbetslöshetskrisen. För den late har TCO:s Utredarblogg gjort en utmärkt sammanfattning, som en ännu latare person citerat i sin helhet nedan:

1. Stärk arbetslöshetsförsäkringen. Den som förlorar jobbet måste kunna upprätthålla sin inkomst och köpkraft som långt möjligt. Skyddet är generellt sett för svagt, särskilt för personer med svag anknytning till arbetsmarknaden, vilka också är de första att förlora jobbet när kriser kommer.

2. Satsa mer på kvalificerad och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det. Kvalificerad arbetsmarknadspolitik är samhällsekonomiskt kostnadseffektivt.

3. Se till så att de jobbsökande inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Även i djup lågkonjunktur skapas många jobb, därför måste sökaktivitet upprätthållas.

4. Ändra fokus från “första-bästa-jobb” till “utbildning-först. Detta är viktigare än någonsin nu då krisen också driver på den globala strukturomvandlingen, vilket gör att kompetens och utbildning blir mer avgörande för att kunna konkurrera om de jobb som skapas.

5. Se till att anställningsstöd inte är generella utan riktade och tillfälliga. Generella stöd har hög dödvikt - alltså subventionerar de jobb som ändå skapas.

Den som hittar någon av dessa åtgärder i regeringens dåliga skämt till arbetsmarknadspolitik vinner ett pris. Snarare är det så att regeringen på de allra flesta av dessa punkter gör precis tvärtom.

Den elake tolkar detta som att regeringen konsekvent vägrar lyssna på utomstående, ens om de är ekonomer helt utan socialistiska tendenser. Det för att undvika att drabbas av folk som har fräckheten att faktiskt tycka annorlunda, eller kräva att regeringen fattar beslut baserade på vetenskaplig kunskap och beprövade erfarenheter, bottnade i empiriska fakta.

Dock verkar den tolkningen en aning konstig i ljuset av att finansminister Anders Borg av Financial Times rankats som EU:s fjärde bästa finansminister. En mer välvillig tolkning till regeringens motvallspolitik skulle därför kunna vara att Anders Borg och S-O Littorin utnyttjat den sistnämndas erfarenheter från den s k Fairfax-skolan i ekonomisk vetenskap, till att ha kommit fram till helt nya och banbrytande sanningar om sambanden i samhällsekonomin. I så fall är det bara för de båda att boka frack, för Ekonomipriset till Alfred Nobels minne lär vara vikt för dem 2010.

Fast läser man FT:s ministerranking lite noggrannare ser man att Anders Borg rankas synnerligen lågt för det konkreta innehållet i politiken, men högt för att han är skicklig och trovärdig som politiker (samt har hästsvans och runda karaktäristiska glasögon). Usel politik men bra marknadsföring, med andra ord. Så det kanske ändå är så, som Aftonbladets ledare vill göra gällande, att regeringens politik, att under brinnande lågkonjunktur och accelererande massarbetslöshet systemomvandla samhällsekonomin och experimentera med socialförsäkringssystemet, bara gör arbetslösheten värre. Så det kanske trots allt inte är fracken som regeringen borde boka till kommande höst, utan en tid hos valfri jobbcoach.

Den sjuka apoteksförsäljningen

[bilden tagen från aftonbladet.se]

Göran Hägglund, som kan sin bibel, borde väl om någon veta att man inte ska stjäla. Skulle KD-ledaren, mot all förmodan, ha rätt i sin teologiska världsuppfattning, är det efter utförsäljningen av Apoteket från det gemensamma ägandet inte bara skribenterna i denna blogg som har orsak att investera i asbestkalsonger att bära på den yttersta dagen.

Hela den aktuella mandatperioden har präglats av en slösaktig irrationalitet, där de borgerliga säljer statliga företag och slaktar välfärdssystem, alldeles oavsett om det är skadligt för samhället och samhällsekonomin som helhet. Apoteksförsäljningen är dock ett ovanligt tydligt exempel på hur snett det kan bli när dogmer får stå över både förnuft och moral.

Det hela tog fart på allvar när Göran Hägglund i en kommentar till Apoteksutredningen fantiserade om ett apotekarägt Apotek i varje gathörn och by i hela landet; där glada farmaceuter skulle sälja ständigt billigare läkemedel till ännu gladare konsumenter under dygnets alla timmar. Detta precis som i Norge där apoteksavregleringen omvandlat landet från Sovjetstat till himmelrike. Att den norska apoteksmarknaden, som bl a Alliansfritt Sverige visat, snarast präglas av stigande priser när ett demokratiskt styrt monopol, ersatts av ett privatägt och slutet oligopol där tre aktörer kan samsas om att sätta allt högre priser, ignorerade Hägglund gladeligen. Likaledes struntade han i att Apoteket i Sverige skapat ett av de kostnadseffektivaste läkemedelsdistributionssystemen i världen, trots att det är något så skamligt som ett statligt monopol.

När så utförsäljningen väl skulle bli av, utbröt en rent bendersk kalabalik. Som förväntat gjorde lågkonjunkturen att köparna inte direkt hängde på dörren och priset rasade. När styrelsen för Apoteket AB inte gjorde som de blev tillsagda, fick de silkessnöret, helt enligt rådande doktriner i regeringskansliet där ordet "nej" är lika tabu som ett flyktingbarn i sydvästraste Skåne. Mona Sahlin ställde i Riksdagen den berätigade frågan om Hägglund var nöjd med cirkusen. Det var han, även om inte ens det högborgerliga husorganet Svenska Dagbladet riktigt förstod varför.

Så kom i november utfallet av Apoteks-basaren. 5,9 miljarder fick stadskassan för bolag som omsätter 16 miljarder. Visserligen hävdade Göran Hägglund fortsatt att han var nöjd, men det hade han nog varit även om han fått tre gräddkola och ett hockeysamlarkort på Börje Salming i betalning. Dominerande köpare blev till stor del skatteparadisbaserade riskkapitalbolag. Det är ingen avancerad gissning som E24 gör när de tror att dessa snabbt kommer att sälja sina andelar när möjligheten öppnas om tre år, lagom i tid till nästa högkonjunktur.

Vad blev då utfallet av Hägglunds privatiseringsvision? Apotekare i varje hörn kan vi glömma, istället har vi precis som i Norge fått ett oligopol på en marknad som tidigare var offentligt reglerad och tog ett samhällsansvar. Tillgängligheten till apoteksvaror i de centrala städerna kommer förmodligen att öka, till priset av att apoteken förvandlas till tingeltangel-krämare, där receptbelagda produkter trängs inne i hörnen så att kunderna ska få maximal exponering av allehanda lockvaror. Några garantier för städernas utkanter eller glesbygden finns dock inte, och man behöver inte vara vänsterpartist, för att undra hur riskkapitalbolag ska förmås att ta ett regionalpolitiskt ansvar. Priserna kommer förmodligen att öka, inte minst därför att, som Kommunalarbetaren konstaterar, de nya privata vinstdrivande aktörerna saknar andra incitament än att få kunderna att konsumera så mycket av deras produkter som möjligt. Erfarenheterna från andra avregleringar har inte heller direkt imponerat, som Ett hjärta rött påminner om. Men det är helt i linje med regeringens konsekventa politik att omvandla sjukvård från en rättighet till en vara.

Det enda problem som Hägglund löst med sin Apoteks-rea är att man på vissa ställen kan få ökad tillgänglighet till apotekstjänster. Om det nu var ett verkligt problem, vilket jag inte är helt övertygad om, hade det gått relativt enkelt att lösa. Åtminstone så länge som det fanns ett statligt apoteksmonopol att ha offentligt inflytande över. Nu har regeringen inte bara slängt ut barnet med badvattnet, utan även sålt badkaret och ersatt det med tvättlappar finansierade med sms-lån. Göran Hägglund kanske är nöjd över detta, men han har absolut ingen orsak att vara stolt.

I rymden kan ingen höra Maud skrika

Sverige har, av någon outgrundlig anledning, en rymdminister. Hon heter Maud Olofsson. Och det är nog inte bara en stor del av svenska folket, utan även hon själv, som i dessa dagar önskar att hon tog den delen av jobbet lite seriösare, och gjorde ett längre statsbesök på rymdstationen ISS.

Orsaken är såklart debaclet kring Vattenfall, där Maud Olofsson imponerar genom att lyckas göra ett magplask i energipolitiken som överträffar det mesta i Centerns långa och ärorika historia av dylika. Turerna är lika långa som farsartade, men bl a Aftonbladet och Alliansfritt Sverige har sammanfattningar, för den masochistiskt lagde att fördjupa sig i.

I nyckelfrågan om den tyska kärnkraften konstaterade E24 att den som hävdar att Vattenfalls obegränsade ansvarsskyldighet i Tyskland är en nyhet, antingen är inkompetent, analfabet eller en lögnare. Under helgen bestämde sig Olofsson för att komma ut som lögnare, vilket fortfarande inte utesluter de andra alternativen innan motsatsen är bevisad. Speciellt som det åtminstone sedan 2008, enligt bl a Ekot, stått klart att kärnkraftsverksinnehavet i Tyskland i princip medför ett obegränsat skadeståndsansvar för hela koncernen.

Att det sedan finns en mer eller mindre dold privatiseringsdagordning för Vattenfall, både från bolagets och borgerliga politikers sida, underlättar inte näringsministerns arbete. Fast det gör å andra sidan inte kraven på tydligt och kompetent ledarskap mindre.

Nu ska man inte klanka ned på Maud. Det är inte lätt att vara partiledare för ett bondeparti i ett land utan bönder (speciellt inte på gångavstånd till Stureplan). Så jag tänkte att hon kunde muntras upp med en sång, för att göra tiden till nästa rymdfärjeuppskjutning lite behagligare. Speciellt refrängen stämmer till eftertanke, Maud:

Don't go chasing waterfalls
Please stick to the rivers and lakes that
You're used to
I know that you're gonna have it your way
Or nothing at all
But I think you're moving too fast

Stopp för brun gumma i regeringen!

Det ska Fan till att vara Centerpartist i dessa dagar. Opinionssiffrorna kamikazedyker i takt med att Maud Olofsson krumbuktar sig allt längre in i halvlögner och manifest inkompetens i Vattenfalls-affären. Dessutom har de andra partierna stulit de gamla flaggskeppsfrågorna om miljö- och småföretagskramande, och i samma veva blottlagt den häpnadsväckande bristen på konsekvent ideologisk bas inom Centern.

Lösningen Centerpartiet hittat för att undvika nedflyttning till politikens gärdsgårdsserie i valet 2010 andas dock inte direkt nytänkande. Kampanjen "Varning för röd gubbe", som annonserades med buller och bång, häromveckan är tänkt att frälsa partiet genom att upprepa framgångsreceptet från Kosackvalet 1928. I avsaknad av egen politik ska valet vinnas genom att hänvisa till att Lars Ohly är kommunist. Catrin Mattsson, "poltiskt sakkunning" [sic!] åt Maud Olofsson på Näringsdepartementet, hyllar kampanjen med en formlig klusterbomb av floskler, som får en att tro att Sarah Palin lärt sig svenska. Den som, i likhet med mig, naivt trodde att den svenska politiska propagandan inte kunde sjunka lägre än EU-valet 2009, häpnar däremot.

Ett varningens ord kan dock vara på plats till alla bondeförbundare. Om man sitter i ett hus i huvudsakligen tillverkat av amorft och transparent keramiskt material bestående av kvartssands- och alkalieföreningar, bör man vara synnerligen försiktig i sitt handhavande med stenar. Precis som både Ola Larsmo och Peter Wolodarski påpekat i Dagens Nyheter har Centerpartiet en synnerligen tveksam historia av antisemitiska och fascistiska böjelser. Det var först 1946 som skrivningarna i partiprogrammen om bevarande av den svenska folkstammen från inblandning av mindervärdiga utländska raselement togs bort. I samma veva försvann den öppna anti-semitiska propagandan i Bondeförbundets tidningar. Men kända nazister kunde trots det spela en politisk roll i partiet långt in på 1950-talet.

Det är mot denna bakgrund kanske inte så konstigt att Centerpartiet kämpar för att överleva genom att försöka framstå som ett bålverk mot bolsjevismen. Dock finns det en påtaglig oförmåga att granska den egna historien. Partiet har upprepade gånger lovat ta fram en vitbok som belyser partiets bruna historia. År 2000 försäkrade partisekreteraren Jöran Hägglund att så skulle ske till partiets 100-årsjubileum. Ett löfte som upprepades av Maud Olofsson 2001. Hundraårsjubiléet för Centern inträffar 2010, så det är dags att fatta pennan på partihögkvaret för att undvika att de borgerliga regeringskamraterna måste bussa Forum för statlig historierevisionism på dem.

Arbetslöshet är inte bara en siffra

Att regeringens arbetsmarknadspolitik går ut på att bekämpa arbetslösa snarare än arbetslösheten stod klart redan från dag ett av högerstyre. Med hjälp av piska, hypnos och förmodligen även voodoo-seanser i Rosenbad, hoppas de borgerliga skapa sysselsättning, eller åtminstone få arbetslösheten utom synhåll för nog många väljare hösten 2010.

Utanför regeringens snäva synfält, i det verklighetens Sverige som inte alls ser ut så som Göran Hägglund drömmer våta drömmar om, slår däremot arbetslösheten mot människor av kött och blod som blir socialt utsatta på riktigt. Aftonbladet har börjat ett artikelprojekt för att skildra detta, när journalisten Erik Wiman och fotografen Magnus Wennman under hösten arbetat i Eskilstunastadsdelen Nyfors. Eskilstuna är just den typ av mellanstor industristad där krisen kanske slagit som hårdast, och i stadsdelar som Nyfors har arbetslösheten krupit upp mot 20 %. Vad som händer med människorna och samhället när var femte person står utanför arbetsmarknaden och långtidsarbetslösheten biter sig fast ska de båda Aftonbladetreportrarna försöka skildra i den så kallade Nyforsbloggen.

Det ska bli intressant att se vart detta tar vägen. Det första reportaget, med åtföljande ljudbildspel, är lovande med intressanta inblickar i livet för den som står utanför arbetsmarknaden. Hur blir egentligen tillvaron när man saknar ekonomiska marginaler, bostad, cv och framtidsdrömmar, så att till och med ett missat jobb som telefonförsäljare fem mil bort blir en nästan oöverstiglig besvikelse? För den som trott att klassamhället föll med Berlinmuren borde svaret på de frågorna bli ett uppvaknande.

Mota Jimmie i grind

Valfrihetsterrorn i samhället har sedan ett tag invaderat även opinionsmätningarnas område. Likt jobbcoacher verkar det snart finnas ett opinionsinstitut i varje buske. Och med tanke på hur stor spridning de olika mätningarna uppvisar, kan man nog anta att instituten generellt sett är lika kvalitetssäkrade som coacherna.

I helgen kom dock en undersökning från Sifo som visade på det utfall som jag personligen tror är det mest troliga 2010, allt annat lika. Undersökningen, som kommenteras i bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, visar ett rekordstöd för sverigedemokraterna, som blir större än både Kristdemokraterna och Centern. Än värre är att SD, trots att oppositionspartierna är klart större än de borgerliga, skulle få en vågmästarroll i Riksdagen.

Skulle vi hamna i det läget på valnatten 2010 behöver man inte vara Vellinge-moderat för att tro att Reinfeldt et consortes inte glatt skulle välja att regera vidare med stöd från SD. Det alldeles oavsett hur mycket Schlingmann dementerar och pratar om andra lösningar.

Hur kan man då komma undan att efter valet 2010 råka ut för en dansk skalle rakt i det svenska samhällsbygget? Statsvetaren Ulf Bjereld har i sin blogg fyra lika enkla som kloka regler för att i valrörelsen motverka sverigedemokraterna:

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

Jonas Sjöstedt har i sin blogg utökat Bjerelds fyra regler med en femte, som mer explicit riktar sig till oppositionspartierna (eller egentligen Vänsterpartiet, men jag tycker att det är en för snäv tolkning. Kanske kan man faktiskt lära gamla sossar att sitta). Han menar att man dessutom ska bedriva en tydlig vänsterpolitik. Det för att inte ge SD möjligheten att använda verkliga klyftor och samhällsproblem som en språngbräda för att driva sin främlingsfientliga linje. Oppositionen kan slå två flugor i en smäll om de på ett trovärdigt sätt kan visa på ett politiskt alternativ som minskar klassklyftor, skapar arbete och välfärd åt alla, samt kan lösa de reella problem med integration och social utsatthet som finns i miljonprogramsområdena. Samtidigt som man ger oppositionen en bekväm majoritet, vinner man på så sätt över de väljare som, enligt andra opinionsundersökningar, mot sitt eget klassintresse röstar sverigedemokratiskt.

Så lösningen är egentligen både tydlig och ganska självklar. Frågan är bara om någon i den rödgröna oppositionen vågar resa sig ur försiktighetens och visionslöshetens pr-konsultträsk, för att ta debatten med SD på rätt sätt och i förbifarten presentera en politik som ger väljarna hopp om framtiden. De borgerliga partierna lär inte göra det. Speciellt inte så länge en sverigedemokratisk vågmästarposition verkar vara det troligaste sättet att säkra ytterligare fyra år av blålila regeringsinnehav.

Tips från coachen

Vad som måste kvalificera sig som en av världshistoriens mest förutsägbara arbetsmarknadspolitiska fiaskon har just brutit ut, i form av stormen kring de s k "jobbcoacherna". Tanken från regeringens sida var att coacherna skulle hjälpa arbetssökande att hitta jobb på arbetsmarknaden. Samtidigt som regeringen passade på att i förbifarten privatisera arbetsmarknadspolitiken, genom att lägga ut uppgiften på närmare tusen privata företag.

Hela tanken med coacherna rymmer dock en rad uppseendeväckande tankevurpor. Redan när coach-satsningen drog igång i början av 2009 konstaterades att upphandlingen gått så snabbt och var så kortsiktig att kvaliteten på tjänsten var omöjlig att upprätthålla. Bortsett då från att det hela förutsätter en arbetsmarknad där det finns arbeten för de arbetssökande att coachas till. Möjligen hade regeringen redan tänkt på detta, då man snabbutbildade arbetslösa till att bli coacher till andra arbetslösa (möjligen kan man här misstänka att det fanns en baktanke på att införa någon form av rotationssystem, där coacher och coachade efter ett tag skulle byta plats, för att kunna frisera siffrorna lagom till valet). Kort sagt: minister ekonomie master S-O Littorins famösa skitår, skulle tydligen bemötas med skitåtätgärder.

När sedan verkligheten trängde sig på och förstörde lugnet i regeringens blåfiltrerade ideologiska bubbla, började jobbcoachsatsningen snabbt framstå som en lika dålig praktik som idé. SVT gjorde en undersökning där det visade sig att det bara var 2 % av de arbetssökande som anlitat en jobbcoach som blivit hjälpt till jobb genom dem. Alliansfritt Sverige beräknade att detta ger en kostnad på en miljon kronor per förmedlat jobb genom coacherna. Med andra ord så har arbetslösa som anlitar coacherna förmodligen mindre chans att få jobb än om hon söker arbete helt på egen hand (gissningsvis till och med jämfört med om hon går runt på stan och slumpmässigt frågar alla hon möter om de vill köpa hennes arbetskraft). Samtidigt kostar varje jobb som verkligen förmedlas lika mycket av skattebetalarnas medel som ungefär två tjänster i offentlig sektor (vilka dessutom skulle direkt komma till nytta i de så beramade vården, skolan och omsorgen). Rent konkret är alltså den samhällsekonomiska nyttan av coachpolitiken troligen negativ, medan arbetsmarknaden förmodligen klarat sig bättre om man helt låtit bli coachsatsningen.

Och då har vi inte ens kommit fram till innehållet i de upphandlade coachtjänsterna, vilket är en hisnande exposé över borgarnas inkompetens, blå- och enögdhet samt totala ansvarslöshet med offentliga medel.

Aftonbladet har de senaste dagarna varit i kvällstidnings-nirvana, genom att under flera dagar kunna komma med det ena avslöjandet efter det andra på samma tema. Ena dagen har det handlat om att mer än 10 % av de kontrakterade företagen använder sig av humbugmetoden neurolingvistisk programmering, vilket användarna kan lära sig på en snabbkurs på sju dagar (att jämföra med en psykologutbildning som tar fem år...). Inte nog att metoden, tillsammans med andra metoder som trängs om coachingutrymmet som hypnos, healing och new age-terapi, har tveksamt bevisbart värde i sammanhanget, de är dessutom explicit förbjudna från coachningsuppdraget enligt upphandlingen. Tydligen ska arbetslösheten coachas bort genom mantran, vilket i och för sig är det regeringen gör hela tiden med den Krishna-inspirerade-ramsan "fri marknad, Sossarnas fel, Ohly kommunist".

Nästa dag visarAftonbladet att coachningsuppdrag getts till en person med sektanknytning. Visserligen finns det flera personer i regeringen med just sektanknytning, men det kanske ändå är övermaga att ge nästan tre miljoner skattekronor till ett företag som drivs av en person som tidigare sysslat med en verksamhet (Landmark) som anklagats för bl a psykisk tortyr och hjärntvätt. Med den bakgrunden låter det lite otäckt att företaget fått kontrakt på att använda en självutvecklad metod för att "medvetandegöra" den arbetssökande och få denne att "ifrågasätta sitt förhållningssätt". Det kanske är jag, men jag får lite maoism-vibbar av det hela, i bästa fall...

Slutligen visar det sig att många av dem som vunnit kontrakten, helt i strid med de offentliga upphandlingsregler som det i alla andra fall ska hållas så hårt på, gått till dömda bedragare och våldsbrottslingar, personer med mångmiljonskulder och skattesmitare. Kanske inte så konstigt eftersom avtalen är rena guldgruvorna - där man utan att förmedla ett jobb kan få över 700 000 kronor för verksamheten, och ännu mer om man lyckas trixa in någon till arbete (vilket inte alls behöver vara coachens förtjänst).

Arbetsförmedlingen har nu slagit till reträtt och förlänger inga avtal under 2010 utan ska göra en helt ny upphandling. I Dagens Nyheter säger Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör att coacherna på det hela taget "fungerat bra". Då kan man i sitt stilla sinne undra hur i hela friden det skulle sett ut enligt henne om coach-systemet fungerade dåligt? Skulle det vara om man gett alla coachkontrakt till Röda Khmererna?

Ekonomie master Littorin hävdar att han är maktlös, och att problemet ligger i administrationens händer. Visserligen önskar jag också att Littorin vore maktlös, men i det här fallet är argumentationen lika tunn som ministerns akademiska meriter. Klart som korvspad är det regeringens både ansvar och fel att det blivit som det blivit. Det är de som kommit på idén med coacher i stället för verkningsfull arbetsmarknadspolitik, satt de ekonomiska ramarna och gjort det pressade tidsschemat. Då duger det inte att skylla på verkställande myndighet, som har att lyda oavsett hur korkade och omöjliga order som kommer från departementet.

Aftonbladets ledarsida konstaterar, helt korrekt, att grundproblemet med coachpolitiken är att pengar vräks ut i en sektor utan utbildningsvägar, tradition eller metoder för kvalitetssäkring. Det, kombinerat med regeringens vanliga förkärlek för slarv och brådska, har gjort att man dragit till sig charlataner och lycksökare som minderåriga till en MUF-svartklubb. Samtidigt identifierar de att problemet är större än en uselt genomförd upphandling av tveksamma coacher. Det handlar egentligen om att regeringens arbetsmarknadspolitik präglas av cynism och förakt för de svaga, där man konsekvent vägrar se arbetslöshet som något annat än resultatet av individuella tillkortakommanden. Strukturella orsaker till arbetsmarknadens problem finns inte i regeringens värld, och med den synen är det fullt logiskt av de borgerliga att ersätta verksamma arbetsmarknadsåtgärder till de arbetssökande med en kombination av en uppmuntrande klapp på axeln och en rejäl spark i baken.

"Skitår", sa Littorin. "Valår", säger jag, och förhoppningsvis en betryggande majoritet av väljarkåren.

Sångarhyllning till sverigedemokratin, del II

Ibland ligger genialiteten i det enkla. Utbildningsradion har en programserie om främlingsfientlighet, mångkultur och rasism som heter "Välkomna nästan allihopa". I programmet den 28 oktober, på det retoriska frågetemat "När förlät vi Bert Karlsson?", gör programledaren Doreen Månsson en intervju med de två sverigedemokrater som skrivit partiets valsång "Blåsippans väg".

(Utvikning: Blåsippans väg skrevs till valet 2006, och släpptes bland annat i en karaokeversion och i en version där man fick en hälsning från ledare Åkesson själv. En recension i Expressen kallade den "Elsa Beskowförklädd nazimarsch mot helvetet". Med textrader som "vi tar blåsippans väg, trots storm och regn och uppförslut, ja vi tar den när ditt tvivel motats ut", förstår man varför. Slut på utvikning)

I samband med intervjun med de båda upphovsmännen görs en mycket elegant övergång, när programmet helt enkelt kapar Blåsippans väg och gör det till en anti-rasisitisk sång, med mellanösternkomp och en multikulturell kör. Resultatet blir helt briljant, som ett artigt men bestämt petande med fingrarna i ögonen på sverigedemokraternas försök att monopolisera definitionen av svenskhet. Se den! Inslaget börjar 17.17 in i programmet som kan ses på UR Play Klippet finns även tillgängligt här.

Leve public service!

Satirens olidliga lätthet

Debattsidan Newsmill publicerade häromveckan en artikel från rektorn för den kristna friskolan Mullbergaskolan med titeln "Revolutionen mot evolutionen". (Själva sidan är bortplockad för icke-inloggade på Newsmill, men ett utdrag finns bl a publicerad på denna blogg). Rektorn Leif Waldemark, uttalade sig till försvar mot kreationismen och manade till uppror mot de förhärskande evolutionsteorierna. När Newsmill sedan tog bort inlägget, anklagades de för censur och odemokratiska metoder av samme Waldemark.

Här vore det dags för bloggen att komma med ett vitriolosande angrepp mot den svenska slapphänta friskoleflumpolitiken i allmänhet, och epidemin av konfessionella friskolor i synnerhet, om det inte vore så att allt är bluff. Uppenbarligen har inte Newsmill någon som helst redaktionell granskning av sina inlägg, eftersom vare sig skolan eller ens den förort de ligger i existerar i sinnevärlden (trots egen hemsida, twitter och Facebook). I jakten på sensation och konfrontation för att jaga träffar på sidan, så gjorde Newsmill helt enkelt bort sig, ordentligt.

Kanske finns det något att lära sig av denna synnerligen underhållande bluff, dock. Som Martin Aagård konstaterade i Aftonbladet är det kanske i detta som betydelsen av den nykonservativa floskeln "verklighetens folk" blottas - det är helt enkelt beteckningen på någon som finns på riktigt. Malin Ullgren i Dagens Nyheter kommenterar i stället att verkligheten och satiren närmar sig varandra. Konservatismens, högerkristenhetens och främlingsfientlighetens framväxt inom borgerligheten gör snart att den politiska verkligheten överträffar den mest avancerade humoristiska dikten.

Personligen tror jag att det är ren taktik. Först stal Högern vänsterns ord för att kunna bedriva sin klasspolitik (tänk "arbetslinje" och "det nya arbetarpartiet"), för att sedan förvandla sig till en parodi på sig själv i syfte att vrida satirvapnet ur händerna på oppositionen. Smart, Per Schlingmann, smart.

Pinsam prelat i pressen

Om det verkat tomt på en del arbetsplatser den senaste dagen beror det inte på svininfluensan (alltså inte själva sjukdomen, utan regeringens synnerligen valhänta hantering av pandemifrågorna som skapat närmast sovjetiska köer utanför vaccinationsstationerna), utan på att landets samtliga islamofobiska och hobbyrasistiska bloggare är hemma och skriver i ett kollektivt orgiastiskt rus. Orsaken är en debattartikel i Blekinge Läns Tidning, där Karlskrona-prästen Helene Sturefelt uppmanar oss (d v s kristna vitingar) att inte vara "så naiva om islam".

Vad består då denna naivitet av enligt Sturefelt? Till att börja med bakar hon ihop islam till en enhet. Det finns ett islam, som är på ett sätt, vilket gör alla muslimer likadana. Med den synen på religion undrar jag hur Sturefelt som kvinna kan vara kristen präst, eftersom den kristne översteprästen i Rom är mot kvinnliga präster. Eller menar möjligen Sturefelt att det bara är i den västliga civilisationen som människor är individer, medan muslimer och andra otrogna folkslag är en homogen massa?

Sedan går hon ut starkt med att hävda:

Det talas bara om att alla religioner är välkomna för vi har religionsfrihet i vårt land, men inget om dess innehåll.
Vi säger ju inte att alla politiska partier är välkomna.

Vilka politiska partier är inte välkomna menar hon? Jag antog först att hon menar utländska partier, men det är oklart om det är Hizbollah, Republikanerna eller The Official Monster Raving Loony Party som avses. För om hon menar partier som hotar demokratin och toleransen generellt sett, så är infödda vita svenskar alldeles kapabla på att bilda sådana själva. Politisk extremism behöver inte importeras till Sverige, den klarar vi så bra att väva på egen hand.

Nåväl, Sturefelt fortsätter:

Alla religioner är inte lika. Islam har ett helt annat mål än kristendomen.

Jo alla världseligioner är i princip lika, genom att t ex ge förklaringar till livets mening, löftet om ett liv efter detta, en uppsättning etiska regler som ska garantera frälsning eller motsvarande. Det vill säga att genom löften om en belöning efter döden, styra människans beteende här och nu. Som knark, fast billigare, som Marx sa.

Att hennes tes dessutom bevisas med hänvisning till Åke Ohlmarks översättning av delar av Koranen, med suror om att otrogna ska förskjutas och dödas, får varningsklockorna att ringa för den nördige. Hans översättningar av Sagan om ringen, visade att han föredrog språklig skönhet före trohet till förlagan. Men det sidospåret obeaktat, är ändå jämförelsen orimlig. Läser Sturefelt sin egen heliga bok på samma sätt hittar hon liknande formuleringar om behandlingen av otrogna och avfällingar. Jag påminns oaktat om kristna påfund som korståg, inkvisitionen och Knutby-församlingen...

Helene Sturefelt rundar sedan av med att säga:

Vi, som kristet land, som ger uppehållstillstånd till muslimer, kallas alltså för otrogna och har inte alls samma värde som en rättrogen.
Är beslutsfattarna medvetna om detta?
Var inte så naiva!
...
Kärnan i kristendomen är förlåtelse och försoning i Jesu namn, inte att straffa eller lemlästa.

Återigen kan man undra hur Sturefelt riktigt menar. En troende som Sturefelt menar väl definitionsmässigt att alla av andra religioner är otrogna, hedningar eller fruktansvärda ateister? Och det är rätt många från icke-kristen, eller icke-religiös bakgrund här i landet som tvärtom tycker att det finns en stark, men inte särskilt uttalad, kristen norm i Sverige. För att inte tala om att det finns ett kristet konfessionellt regeringsparti. Sturefelt måste dessutom vara mer än lovligt xenofobisk eller religiöst naiv för att tro att islam enbart går ut på att straffa och lemlästa, och att kristendomens kärna inte kan tolkas som straff och tvång.

Visserligen har Sturefelt även en del poänger, om behovet av integration, om att säkra religionsfriheten (och, skulle jag vilja tillägga, framför allt friheten från religion) i hela samhället och om behovet av dialog mellan samhällsgrupper, men det drunknar i en störtflod av dumheter.

Lyckligtvis visar lokaltidningarnas reportage att Sturefelt inte är helt oemotsagd i sin egen kyrka. En kollega kallar uttalandet "pinsamt" och hänvisar självreflexivt till att de kristna själva knäböjer inför ett avrättningsinstrument. Från stiftet kommer ett uttalande mot de svepande och förenklande formuleringar som Sturefelt gör.

I en intervju kommenterar religionsvetaren Jan Hjärpe att Sturefelt är genant okunnig och helt måste ha undvikit religionshistoria under sin utbildning. Att Helene Sturefelts teologiska kunskaper lämnar en del i övrigt att önska är ju känt. Hon har sedan tidigare rasat mot söndagsöppna butiker med argumentet att "Söndagsöppet dödar själen", vilket i så fall torde betyda att ingen som ens shoppat strumpor på en söndag kan komma att återuppstå på Den yttersta dagen. Fast å andra sidan är det i så fall redan kört för de allra flestas odödliga själar, så att vi med gott samvete kan skicka religionen till historiens skräphög och diskutera verkliga problem - som de islamofober och hobbyrasister vars kvarnar blivit rikligt vattnade av Sturefelts stolpskott.