Ministerstyre och mörkläggning i sjukförsäkringsfrågan

Det var rent pinsamt att i valrörelsen se hur de rödgröna fatalt misslyckades med att utnyttja den straffspark i form sjukförsäkringsfrågan man fått till skänks av borgarna. Det krävdes att Emelie Holmqvist skulle stampa rakt på regeringens ömma tå i sin blogg om hur hennes mamma Annica misshandlades av sjukförsäkringsystemet, för att frågan på allvar skulle hamna på bordet. Och då var det för lite, för sent. 

Eller kanske inte. Regeringens märkliga hantering av sjukförsäkringsfrågan gör att man lagt upp bollen på den politiska straffpunkten igen. Det i uppseendeväckande turer som Röda Berget konstaterar alltmer antar karaktären av ett veritabelt Husmarkgate. 

Frågorna är tre. För det första: varför gick Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord, mot alla regler om hur myndighetschefer ska agera, ut och dementerade och ställde ut falska löften i fallet Annica Holmqvist mitt i valspurten? Justitieombudsmannen har fått en anmälan, men misstanken om både missbruk av Orustfjords ställning som myndighetschef, ministerstyrning av myndigheterna och regeringens användning av myndigheterna som en del i deras valrörelse kvarstår. Frågorna som kräver svar (sammanfattade av Johan Ulvenlöv) är: hur såg kontakterna mellan regeringen och myndigheten ut; vem på Regeringskansliet skötte dem, på vems initiativ; och vad var innebörden av kontakterna. Red ut rötan!

För det andra; varför vägrar regeringen att svara på Veronica Palms (S) fråga om Orustfjordaffären? Har regeringen glömt bort att de inte längre har majoritet och att Riksdagen inte längre domineras av in till självutplåningens gräns partitrogna borgerliga knapptryckare? Är det verkligen grundlagsenligt av regeringen att tiga på frågor från Riksdagen? Svara!

För det tredje; varför hemligstämplar regeringen promemorian från den sparkade socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till statsminister Fredrik Reinfeldt? Vad i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är grund för hemligstämplingen av dokumentet? (Och nej, propagandaminister Schlingmann & co, värnandet av bilden av regeringschefen Reinfeldt som ofelbar och utan fläckar ingår inte som ett av skälen för hemligstämpling). Visa oss promemorian! 

Och snälla, söta, rara rödgröna politiker. Släpp nu inte denna fråga. Driv saken i botten nu när banan är sopad för ett politiskt agerande, tack vare panikartade blundrar i det moderata lägret. Vakna! Gör någonting! Vänta inte på att Emelie ska göra ett nytt inlägg.  

Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast  skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling. 

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring  personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja. 

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a  Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd". 

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet).  Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val. 

Eftervalsanalysens kranka blekhet

Visserligen är en analys av valutgången 2010 lika rolig att göra som en koloskopi, men i båda fallen är det bara att bita ihop och gilla läget. Glädjande nog verkar den rödgröna idédebatten tagit fart efter nederlaget och eftervalsanalyserna duggar tätt. Netroots har t o m en hel sida med sammanställningar för den intresserade, där man också själv kan bidra med sin egen analys som vidarebefordras till SAP:s valanalysgrupp. 

Inspiration för konstruktiv ilska och förbättringsiver för framtida valsegrar kan man finna i bland annat dessa skribenters inlägg:

• Katrine Kielos skriver om att SAP måste vinna val på att vara socialdemokrater, genom att själv formulera en sammanhängande politik och inte låta de politiska motståndarna definiera de viktiga frågorna (och svaren).
• Kajsa Borgnäs menar att Socialdemokraterna saknar en sammanhållen berättelse grundad på ordentlig analys. Istället säger man flera olika saker samtidigt utan att ge intrycket att riktigt tro på någon av dem, vilket skapar ett trovärdighetsproblem samtidigt som man överlåter till Moderaterna att sätta spelplanen och sverigedemokraterna att spela på osäkerheten och otryggheten i breda folkgrupper.
• Marika Lindgren Åsbrink pekar på hur raset pågått länge och att bristen hos socialdemokratin ligger i att man inte upplevs som relevanta, eftersom man inte förmått att formulera en vision om det goda samhället i den nya globaliserade verkligheten. (Liknande diskussioner finns i hennes blogg). 
• Björn Elmbrant visar på hur socialdemokratin har sig själv att skylla för mycket, då Högerns politik i mycket är den logiska fortsättningen på de reformer som S-regeringar en gång skapat. Vägen framåt ligger bl a i en återkoppling till socialdemokratins fihetsidé, att vinna medelklassen tillbaka samt att utveckla det rödgröna samarbetet och idéutvecklingen.
• Maryam Yazdanfar yrkar på att SAP slaktar en del heliga kor och att det krävs en debatt kring både idéer och en organisations- och partistrukturen för att komma vidare.
• Becky Bergdahl uppmanar vänstern att släppa statustänkandet, det räcker inte med att ha social rörlighet, man måste ha en politik som även inkluderar dem som av olika skäl aldrig kommer nå den akademiska medelklassen.
• Åsa Westlund skickar en tacksamhetens tanke till de nätrötter som räddade de rödgröna från en än värre katastrof, och vars engagemang och aktivitet kring fallet Annica Holmquist visar vägen framåt. 
• Ett hjärta rött sammanfattar hur den välmående medelklassen mutas (tills de själva drabbas). 
• Jens Holm har en lång, och träffande analys, om vad som gick fel och hur vänstern kommer på fötter igen, bl a genom en satsning på sociala och traditionella medier.
• Martin Moberg har samlat lästips till lunchrasten. 
• Carl Tham är visserligen ute i ogjort väder när han yrkar avgång för allt och alla, men har ändå en del poänger när han pekar att vägen ur den idémässiga återvändsgränsen bl a går genom ett återtagande av den ekumeniska solidaritetstanken och föreningen av solidaritet och effektivitet. 
• Jonas Sjöstedt efterlyser en eftervalsanalys där han bl a lyfter upp ledarfrågan i Vänsterpartiet och föreslår ett delat ledarskap á là Miljöpartiet (vilket den konspiratoriskt lagde även noterar gör en uppslitande partiledarkamp mellan t ex honom och Josefin Brink onödig). 
• Aron Etzler hittar förklaringarna till hur Vänsterpartiet till synes kunde missa öppet mål i valrörelsen bl a i bättre organisation och öppna, framåtsyftande politiska och strategiska diskussioner, både inom och över partigränserna.
• Och tänka sig: från högerhåll har man redan hörsammat Etzlers uppmaning till partiöverskridande diskussioner och kommit med en rad lika jättekonstruktiva som opartiska idéer om hur vänstern ska bedriva politik. Fast tror man på dem tror man väl på Tomten också. 

Kristdemokraterna kryssar mellan Gud Fader och Fader Fyra Procent

Det visar sig nu att Kristdemokraterna klarade sig kvar i Riksdagen enbart beroende på en extremt  hög andel taktikröster. Ingen är direkt förvånad över detta, speciellt inte KD:arna själva som t o m använde taktikröstandet som en del i sin valkampanj.

Samtidigt blir ett krympande KD allt konservativare, i takt med att mer rättrogna kandidater kryssas in av kärnväljarna. De gamla bekantingarna Tuve "Hädelseförbud" Skånberg och Annelie Enochson tog sig t ex in i riksdagen på mer liberala och salongsfähiga kandidaters bekostnad. Och samma sak händer även lokalt, bl a i Göteborg.

Kontentan av detta lär bli en huvudvärk för Göran Hägglund, som får en större konservativ flank att hålla nöjd, samtidigt som det lär bli allt besvärligare att undvika att skrämma bort den del av väljarkåren som inte är tokkristen. Något som gick sådär redan under den förra mandatperioden. Samtidigt lär nog Fredrik Reinfeldt att märka att köpslagandet för att vinna KD-stöd kommer att bli betydligt dyrare nu än förut.

En sak är dock säker - det kommer med all sannolikhet att krävas att mer än 37 % av KD-rösterna är taktikröster för att rädda partiets riksdagsmandat i nästa val. Så det är nog lika bra att ställa årets valaffischer i malpåse, för de lär behövas igen.

Önskelista för vänstervalseger 2014

Kära Tomten,
Eftersom du också är röd förstår du säkert att jag vill undvika ett liknande spektakel som valet 2010. Därför har jag sammanställt följande önskelista på sådant som jag tror skulle säkra en vänsterseger i valet 2014. Förhoppningen är att jag ska få anledning att återkomma till listan, för att löpande kunna pricka av när önskningarna infriats.

Inför valet 2014 önskar jag därför att de rödgröna oppositionspartierna och/eller dess anhängare:

1. Faktiskt formulerar en vision om ett bättre samhälle, som både är trovärdig och framstår som ett bättre alternativ än borgarnas enda vägen-liberalism. Det måste vara slut med slogans om att "alla ska med" eller att man "inte kan vänta", utan att man först faktiskt sagt vart man ska, vad man väntar på och varför. Det enda sättet att undvika att borgarna vinner ett val med plånboks- och personfrågor tre gånger på raken är att presentera ett alternativ som ingjuter hopp och en tro på förändring till det bättre hos medborgarna. Det räcker inte att säga att regeringen är dålig och ful. Tala istället om hur ett samhälle som samtidigt är solidariskt, rikt, tryggt och ekologiskt hållbart ser ut, och varför en vänsterregering är en förutsättning för att det ska inträffa. Kort sagt vänstern måste erövra mitten från borgarna och flytta samtidigt mittpunkten till vänster.
2. Formulerar en långsiktig strategi för hur valrörelsen och politiken ska bedrivas som kopplar till den ovan nämnda visionen, men som även anpassar sig till det politiska läget. Frågan måste ställas och besvaras om vilken typ och konstellation av samarbete till vänster som krävs för att man ska vinna en riksdagsmajoritet igen. Oavsett vilken arbetsform som väljs måste man förankra Miljöpartiet som ett parti i en rödgrön gemenskap, vilket samtidigt innebär att man från de röda partierna på allvar måste bejaka de gröna frågorna.  
3. Formulerar en kortsiktig taktik om hur man både ska kontra borgarnas negativa kampanjer och personfixering, och samtidigt utnyttja sprickorna som uppstår i regeringen. Man får inte tveka att slå på de svaga ministerkorten (tänk Cristina Husmark Pehrsson 2006-2010), partierna (d v s alla regeringspartier utom M) eller tvinga Fredrik Reinfeldt att ta ansvar för sitt regerande (vilket man varit usel på 2006-2010). Man vinner heller inte val på att vara snäll om motståndaren samtidigt spelar fulspel. Den som tror något annat kan fråga Demokraterna i USA om deras ökenvandring 2000-2008.
4. Skapar en medial taktik för hur man kortsiktigt överkommer högerns totala mediala övertag (den s k ekokammaren). Det handlar om att vänstern måste föra upp sina frågor på dagordningen, och kommunicera sin ideologi och den politiska dagsbild på sina egna villkor, trots ett underläge i både pengar och kommunikationskanaler.
5. Skapar och börjar genomföra  en långsiktig medial strategi för hur man på lång sikt kan skapa en nationell plattform för att få ut sitt budskap och styra debatten. Det kommer att kosta pengar, det kan innebära att man måste bryta tabut mot att äga fler tidningar, men är förmodligen oundvikligt. Om nästan 50 % röstar rödgrönt är det underligt att i princip hela pressen med nationell tyngd är borgerlig.  
6. Skaffar en effektiv strategi för att använda sociala medier och använder den sedan både för att få ut budskapet och engagera väljarbasen. Tänk Obama 2008. Detta kräver betydligt förändrade arbetssätt, eftersom de försök som gjordes 2010 oftast mynnade i ingenting (dock var borgarna värre med Tubesalacentern och Anton Abeles kampanjer som lika avskräckande som roande exempel).
7. Ser till att det finns en levande, ej partiorganisationsanknuten, nätrörelse kring sociala medier som kan vara en blåslampa i baken på borgarna. Alliansfritt Sverige, four more years. 
8. Inte hakar upp för mycket av politiken kring sverigedemokraterna eller invandrings- och integrationsfrågorna. Gör förslagsvis en uppgörelse med högerregeringen som håller borta SD:s inflytande i de frågorna, ta sedan debatten med SD när de försöker föra politik men inte på ett sådant sätt att de framstår som martyrer. Det måste ständigt poängteras att det är borgarna som är huvudmotståndaren och att SD är förutsättningen för deras makt. 
9. Diskuterar integrations- och invandringsfrågorna inom den egna rörelsen. Något är snett i den interna skolningen när det är arbetarna som är SD-väljare. Detta förutsätter att man tar diskussionen på markplan i partier, på arbetsplatser och i facket, men även formulerar den hoppingivande alternativa framtidsvisionen, vars avsaknad göder och föder högerpopulismen. Dessutom kräver det att man faktiskt inte har skygglappar när man talar om invandrings- och integrationsfrågorna. 
10. Inte låter borgarna och de liberala medierna, utan den egna rörelsen, styra vilka taktiska eller strategiska val som den rödgröna oppositionen gör. Det var idiotiskt att hasta igenom det rödgröna samarbetet p g a att bl a Dagens Nyheter tjatade om det. Lyssna därför inte när högerpressen kommer med "goda råd" om hur vänsterpartierna ska agera.
11. Inte fastnar i för smala perspektiv - d v s inte formulerar en politik som är för geografiskt eller klassmässigt smal eller är insnöad på akademiska perspektiv och livsstilsfrågor som är viktiga men inte entusiasmerar fler än de redan frälsta. Valseger handlar om att bygga breda koalitioner, alltså måste man måste få med RUT-medelklassen lika väl som LO-kollektivet, queerparet på Söder eller den heteronormativa kärnfamiljen i Norrtälje.
12. Åstadkommer ideologisk förnyelse i de tre partierna (vilket i korthet borde innebära att S skaffar en ideologi, teknokrati räknas inte; MP hindrar från att driva för långt åt höger; samt att V inte följer den stolta partitraditionen att först blöda sig vit i ett inbördeskrig mellan två obskyra falanger, varefter den segrande sidan, efter rituella utrensningar, styr om partiet i en ideologisk riktning som få förstår och än färre bryr sig om).
13. Visar lite jävlar anamma och vilja att vinna - och inte väntar på ett angeläget blogginlägg några få dagar innan valdagen för att få lite eld i kampanjen. 
14. Att man för helsefyr slutar att göra gratisreklam för regeringen genom att tala om Alliansen - och istället kallar fienden vid dess rätta namn: Högern, borgarna eller moderatregeringen. 

Fixar du detta, Tomten, lovar jag att vara solidarisk varje dag fram till den 21 september 2014. Minst.

Gud hörde inte bön på Gotland

En tröst i den dödsskuggans dal som är valet 2010 är att det inte gick så bra för 3/4 av regeringspartierna heller. Och eftersom den enda sanna glädjen, i väntan på monopolkapitalismens slutliga kollaps, är skadeglädjen, vill jag påminna om ett tidgare blogginlägg om hur Kristdemokraterna på Gotland bedrev valrörelse genom att låta en man i profetskägg predika avhållsamhet och förträffligheten med heterosexualitet. Nu kan konstateras att verklighetens gutar inte direkt tilltalades av händerna på täcket-retoriken, utan KD blev av med sitt mandat i Gotlands kommun.

Yngve "Profetskägget" Andersson (KD) förklarar i för lokala medier på Ön att fiaskot torde bero på att partiet "inte nått ut". Om man får drista sig till att hjälpa de gutniska kristdemokraterna till en eftervalsanalys, kan man nog snarare misstänka att problemet varit att partiet tvärtom nått ut alldeles för bra med sitt budskap.

Tro inte på de(m)!

I takt med att väljarna strömmar bort från regeringen allt eftersom sjukförsäkringsreformens konsekvenser blir allt mer uppenbara, ökar Högerns kontrapropaganda i intensitet. Som Alliansfritt Sverige och Johan Westerholm påpekar är motspinnet lika smaklöst, som desperat och fel. Huvudlinjen är just nu att borgarna hävdar att det som hänt Annica Holmquist, som dottern Emelie skrev om (den som inte är äckelmagad kan f ö  läsa kommentarerna som Emelie fått från högerhåll i bloggen), bara är ett enskilt fall. Underligt nog verkar de enskilda fallen vara väldigt många. Nästan som vore det ett systemfel - nästan som att Högerregeringen medvetet skapat en sjukförsäkring som prioriterar skattesänkningar till de rika före människors hälsa, trygghet och välfärd.

Gör det dig också förbannad? Ge igen på det enklaste och mest effektiva sättet genom att välja en av de tre rödgröna riksdagspartiernas valsedlar i dagens val (har du förtidsröstat kan du rösta om, ifall det blev knas förra gången). Dessutom räddar du en kattunge.

Sanningen om Sverigedemokraterna avslöjad

Alla som tyckt att det varit något underligt med Sverigedemokraterna och dess företrädare har haft rätt. SD, visar det sig nu, är inget parti, utan ett levande rollspel (eller "lajv") som pågått i 15 år. Spelledaren Jimmie Åkesson träder nu fram och erkänner att det hela är en lek, som nu varit nära att spåra ur eftersom folk börjat tro att "partiet" är på riktigt.

Idén att simulera och försöka återskapa ett otäckt litet främlingsfientligt populistparti föddes i Blekinge i mitten på 1990-talet, och spred sig sedan som en löpeld över landet med hjälp av studiecirklar inom spelförbundet Sverok och sponsring av Dressmann. Men nu efter 15 år, otaliga spelmöten och över 10 000 deltagare är det dags att lägga av. Åkesson och de andra i spelgruppen vill sluta medan de är på topp.

Och ärligt talat. Nu när man vet om hemligheten märks det att kärntruppen i SD-lajvet börjat bli lite trötta och kanske växt ifrån det här med rollspel. De sista utspelen från "SD" har ju faktiskt varit lite för orealistiska för att vara riktigt trovärdiga. Som det här med den sverigedemokratiske Malmö-politiker som ristade ett hakkors i sin egen panna, för att kunna vinna billiga politiska poäng genom att skylla på invandrare. Känns väldigt Tarantino så här i efterhand.

Eller ta Levi Klausen - vem hittade på en rollperson som skulle spela partiets förstenamn i Filipstad med ett sådant namn, och som dessutom ska vara en gammal nazist iklädd en sydstatsflaggekeps. Hur realistiskt är det egentligen? Och som han spelar över sedan - se bara nedan:


Nej, det är väl bara att tacka SD-lajvarna för en bra show och önska dem lycka till i sina riktiga karriärer. Och särskilt då till initiativtagaren Jimmie - där jag hoppas allt går bra för dig, Fatima och barnet i framtiden.

Det slutgiltiga argumentet för att rösta bort regeringen

För Folkpartiets utbildningspolitik bevare oss milde herre gud

Det visar sig nu att ett av flaggskeppen i Folkpartiets utbildningspolitik föga förvånande totalkollapsat. Lärlingsutbildningarna* visar sig efter ett genomfört pilotprojekt leda till fyra gånger så stora avhopp som en reguljär gymnasieutbildning. Problemet verkar till stor del vara att programmen inte ger högskolebehörighet - vilket ironiskt nog är exakt det som regeringens store pedagogikguru major Alfred E Björklund framhållit som alla sina retro-reformers stora fördel (med frekventa uttalanden om att alla inte vill bli akademiker).

Men kanske kan Folkpartiet något om högskolepolitik, undrar då vän av ordning. Nähä, inte det heller...


* Inte att förväxla med ett annat kärt FP-krav om lärlingslön, vilket inte har något med utbildning att göra utan är ett sätt att ge ungdomar slavlöner. 

Och medan halta, lytta och döende piskas ut i arbete...

... betalar vi fullt friska för att sitta hemma med sina barn. Det är såklart vårdnadsbidraget jag syftar på - den anomali i den annars benhårda borgerliga(slav)arbetslinjen, som blottlägger det ideologiska hyckleriet bakom regeringens retoriska dimslöjor. För varför finns det för skäl att betala föräldrar  i sina bästa år att vara hemma , när alla andra i alla andra fall ska jobbajobbajobba oavsett förmåga tills kroppen bokstavligen tar slut?

Svaret är såklart att det inte finns någon rationell orsak till vårdnadsbidragets existens, vilket en rapport från Arbetarrörelsens ekonomiska råd tydligt visar på. Vårdnadsbidraget är en förlustaffär - för individen, för samhällsekonomin och för jämställdheten. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) försökte i en debattartikel gå till försvar för vårdnadsbidraget, men det gick väl sådär. När argumenten tröt, vilket de gjorde väldigt fort, anklagade han i stället S i svepande ordalag och på oklara grunder för att vara mot valfrihet.. Eller som Claes Borgström, Dany Kessel och Simon Vinge (S) konstaterar i en slutreplik på debatten med Hägglund  - det är obegripligt "hur man tycker att [valfriheten] ökar för att man inför ett bidrag som gör kvinnor mer beroende av sina män."

Kejsar Fredrik är lika svarslös som naken

Fredrik Reinfeldt vill inte svara på frågor om fallet Annica Holmquist (vars fall dottern Emelie bloggat om). Tro fan det, ministerstyre eller ej finns det inget han kan säga när den smutsiga verkligheten solkar ner den Potemkin-kuliss borgarna försökt bygga.upp för att dölja sin politik. För inte går det att försvara reformer som tvingar cancersjuka att ta sms-lån, samtidigt som den enda lindring Moderaterna kan erbjuda är förslag om privata sjukförsäkringar á là USA (före Obama). 

Moderaternas valaffischer frågar vem jag vill ha som statsminister på måndag. Jag trodde Moderaterna var så pass konstitutionellt belästa att de visste att oavsett vad jag än vill så kommer Fredrik Reinfeldt att vara regeringschef nästa vecka. Men efter Riksdagens högtidliga öppnande i oktober kommer förhoppningsvis både landet och vi medborgare att slippa den rent bibliska plåga som kallas borgerligt ledd regering. 

Du glömde sno en slogan, Reinfeldt

Sanningen om Högerns brutala systemskifte börjar i dess sista skälvande minut slå igenom med full kraft i valrörelsen. Skattesänkningarna för de rika och friska betalas av de gamla, sjuka och lågpresterande, och priset mäts inte bara i pengar utan i mänskligt lidande.



Emelie Holmquists rysningsframkallande blogginlägg (som fått ett omfattande genomslag såväl i traditionella som i sociala medier och nätverk) är långt ifrån det enda exemplet. Runt om i landet finns mängder av exempel på hur sjukförsäkringsslakten slår mot individer som är så långt från den nidbild av den late bidragsfuskaren som Högerns företrädare och propagandamaskin försöker mana fram. Människor som hela livet gjort rätt för sig men som nu utan egen förskyllan drabbas av de regler som de borgerliga politikerna villigt röstat fram. Borgerliga politiker som i det längsta försökt undvika att ta ansvar, t ex genom att  skylla ifrån sig  på utförande myndigheter, eller i det längsta undvika att ta en debatt de inte kan vinna (när såg någon förresten Cristina Husmark Pehrsson i levande livet sist - har någon letat i Nybroviken?). Konsekvenserna av den förda politiken går dock inte att dölja längre, och är så  uppenbart motbjudande att t o m moderata partimedlemmar fått nog.

Så Fredrik Reinfeldt, nu när du hela valrörelsen konsekvent försökt stjäla arbetarrörelsens värdeord för att sedan tömma dem på innehåll, är det inte ett annat av arbetarrörelsens gamla slogans du ska ta till för att försöka försvara din orättvisa, omänskliga, orättfärdiga och ohållbara politik?  För när du ser vilket systemskifte du åstadkommit under fyra år vid makten måste du ju verkligen vara "stolt, men inte nöjd".

Man behöver inte anklaga SD för att vara smygfascister...

... när de löser bevisföringen så bra på egen hand. Expo har exempelvis haft en artikelserie inför valet som klätt av flera av SD:s kandidater ända in på bara brunskjortan.

Någon sorts rekord slår nog dock, som lokala medier och Jonas Sjöstedt rapporterar, andranamnet på sverigedemokraternas lista i Umeå, Mikael Storm. Storm stödjer på sin Facebook-sida en kampanj för att frige den tjeckiske nynazisten Patrik Vondrak. Kampanjen är grundad i den svenska vit makt-rörelsen, kring grupper som Info 14 och Göteborgs Fria Nationalister.

Fallet borde alltså vara solklart, Storm är inte bara minaretfobiker utan idkar även intimt politiskt umgänge med nynazistiska element. Alltså borde sverigdemokraterna, som med en dåres envishet upprepar att de vare sig är rasister, främlingsfientliga eller nazister, omedelbart stämma i bäcken och agera mot Storm. I det läget uttalar sig toppkandidaten på kommunlistan, Henrik Agerhäll, på följande sätt om att partiets andranamn i kommunen till synes har samröre med nynazister:

– Vi Sverigedemokrater vill ha minskad invandring precis som andra grupper, det är väl inte så mycket att säga om det.

Ytterligare kommentar torde vara överflödig...

Av barn och Fagerstabor får man höra sanningen

För andra gången på en dag får jag erkänna min oförmåga som debattör. Först var det Emelie som, i sitt blogginlägg om sin mamma, skrev de ord som jag själv misslyckats att formulera kring den indignation, skam och ångest Högerns välfärdsslakt framkallar.

Nu, lite senare samma dag, hittar jag hos Jonas Sjöstedt en text från Fagerstas vänsterpartistiske kommunalråd, Stig Henriksson, som på ett långt elegantare sätt än vad jag, eller egentligen någon annan i denna oväsentligheternas valrörelse, förmått göra, sammanfattar vad valet egentligen handlar om och vad som står på spel. Henrikssons text förtjänas att citeras i sin helhet, kommentarer är överflödiga:

Ojämlikhet kan allvarligt skada dig själv, dina barn och landet du bor i” är en fyndigt uttryckt sammanfattning av vad detta val betyder och layouten som ska påminna om varningstexten på ett cigarettpaket förstärker budskapet.

Man kan ha många åsikter om de röd-grönas politik och tydligen än mer om dess företrädare och normalt brukar jag nöja mig med att diskutera de egna förslagen och konsekvenserna av dem.

Men jag tror det kan vara bra att någon gång tillåta sig en annan approach så håll till godo. Eller låt bli.

Vi lever trots allt i ett land där 100.000-tals ungdomar går utan arbete, utan bostad och kanske snart också utan hopp. Där betygen sjunker i en skola vars stora problem varken är kepsar eller burkor. Där de stora systemförändringarna inom sjukförsäkringssystemet fått omänskliga konsekvenser för många. Där 500.000 personer lämnat a-kassan när den skulle behövts som mest. Där en orättvis pensionärsskatt föder ett lågintensivt uppror bland de äldre som därutöver ska oroa sig för bristande resurser i t ex demensvården.

Allt medan våra gemensamma tillgångar reas eller tom skänks bort. Men många äldre är lika bekymrade över sina barnsbarns mörknande framtid som att de yngre funderar om farmor har det bra. Det är den ömsesidiga omsorgen som bygger samhällen. Jag tror på en politik som hänger ihop och som då också håller ihop.

Jag tror inte alls de politiska meningsmotståndarna om att man medvetet vill försämra det land vi delar, men det kan inte desto mindre bli resultatet vare sig den onda viljan skulle finnas eller inte.

Det är i valen mellan olika åtgärder som i sin tur styrs av synen på det som bara är viktigt och det som är mycket viktigt, som effekter kan uppstå. Eller när allmänna dogmer tros kunna appliceras lite överallt utan närmare analys över de konkreta förutsättningarna. ”Konkurrens är bra, därför avskaffas bilprovningsmonopolet. Jo, vi inser att det blir dyrare för konsumenterna och att glesbygdsservicen hotas, men konkurrens är ändå bra på något sätt.”

Det kan låta käckt att sälja ut våra gemensamma tillgångar till högstbjudande. Märkligt verkar det lika ofta vara andra stater som köper in sig när vår säljer som det är kvartalsinriktade pesnionsstiftelseförvaltare långt borta eller som med friskolor och sjukvård; riskkapitalbolag som flyr alla skatter på sina vinster – byggda på våra skattepengar! – genom att placera sitt säte på Caymanöarna eller andra sk skatteparadis. Paradis för vem kan man undra?

Men tidigare fanns ett uttryckligt förbud mot att hantera vår gemensamma förmögenhet på detta sättet. Så långt tillbaka som 1862 års kommunala lagstiftning kan man hitta den vackra formuleringen: ”En generation har inte rätt att förbruka vad föregående generation hopbragt till sina efterkommandes gagn”.

Jag ser ett Sverige som allt mer glider isär. Mellan de som har och de som inte har. De som upplever sig vara på den säkra sidan med arbete och boende och de som saknar ett jobb eller inte kan få en bostad. Eller rent av saknar bägge dessa grundstenar för att bygga ett värdigt och fritt liv. Mellan de som, likt de flesta av oss, inte vill tro sig bli sjuka, gamla eller kanske ens dö och de som nått en eller två av dessa närmast oundvikliga stationer på livsvägen.

Jo, klyftorna växer också regionalt, etniskt, utbildningsmässigt när en stor del av landet lever i en annan verklighet än de få lycksalighetens öar i tillväxtområdena som styr debatten. När allt fler med svårstavade efternamn trängs ihop allt mer i segregerade bostadsområden, i de allt mer segregerade skolorna och de allt mer segregerade liven. När det i valfrihetens tid blivit så att valet av rätt föräldrar är det mest livsavgörande.

Nej, jag tror inte en absolut likhet är vare sig möjlig eller önskvärd. Men hyggligt lika villkor gör enligt alla undersökningar tillvaron bättre och tryggare även för dem på solsidan. Rimligt goda livschanser för alla barn ger en bättre och säkrare tillvaro för alla.

Men vårt nuvarande problem är inte en för långt gången utjämning. Vårt bekymmer är motsatsen.

Var åttonde barn lever idag i fattigdom. Det är ett problem som bara vuxit de senaste åren. Och landet, kommunerna och stadsdelarna glider isär. 1991 var andelen fattiga barn i Rosengård, Malmö sju gånger fler än i det välmående Torslanda, Göteborg. Nu är det mer än nitton gånger fler.

VD-lönerna var år 1950 drygt 25 gånger högre än industriarbetarlönen. Den skillnaden minskade fram till 1980 och var då ”bara” 10 gånger högre.  Tjugo år senare var skillnaden 50 gånger. Idag?

En kritiker av välfärdsstaten menade på att anhängarna hade som mantra ”alltid mera, aldrig nog”. Men när får de rika nog?

Nej, jag tror inte något parti vill detta land och dess invånare illa. Men oavsett den goda viljan så är konsekvenserna mycket dåliga av att, av aldrig så goda skäl, låta klyftorna växa till gap som vi inte längre kan överbrygga.

Till slut kanske det kan reduceras till just detta. Vem vill du ska jubla på valdagen? Vem ska vara fylld av hopp? De redan mätta? De som verkar tycka att Bergspredikan ska ge vika för den sk Lukasprincipen. Det vill säga Lukasevangeliet 8:18.  ”Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.”

Eller ska det vara så att det, trots alla våra brister och tillkortakommanden, att de är de mest betungade som efter valdagen kan säga att ”kanske, kanske…”?

Låt inte det bästa bli det godas fiende F!

Tyvärr. Hur mycket man än kan sympatisera med åsikterna, är likväl en röst på Feministiskt initiativ en röst på fyra år till av kristdemokratisk familjefundamentalism och nödtorftigt förklädd homofobi; fyra ytterligare år av ofinansierade skattesänkningar för de rika på de fattigas bekostnad: fyra år av utförsäkringar där svårt sjuka drivs till socialen, kronofogden eller döden: och sannolikt fyra år med sverigedemokraterna som regeringsunderlag.

Valet är nu så jämnt att varje potentiellt rödgrön röst som läggs på F!, som inte har en chans att komma över fyraprocentsspärren, i praktiken är en röst för bibehållen borgerlig riksdagsmajoritet. Därför instämmer jag i Kristina Persdotters vädjan till Gudrun Schyman i Rebella och Expressen, och Ulf Bjerelds förhoppning på sin blogg, att F!:s rödgrönt lutande väljare faktiskt röstar på något av de rödgröna partier som kan komma in i Riksdagen. Visserligen är en röst på Feministiskt initiativ en markering mot marginaliseringen av de feministiska frågorna i dagspolitiken, men det är en markering som kostar fyra garanterat förlorade år för jämställdheten, jämlikheten och byggandet av det goda samhället.

Men stupstocken kom borgarna minsann ihåg att införa

Många tidningar återger följande nyhet från TT som är talande för Högerregeringens prioriteringar i välfärdspolitiken:

Förändringarna av sjukförsäkringen är en av de mest kritiserade av regeringens reformer. Tidsgränser har införts och ersättningar har sänkts.

Men vallöftet att lagstifta om rätten till rehabilitering och ett ytterligare löfte om att Försäkringskassan skulle genomföra en personlig rehabiliteringsutredning inom fyra veckor har inte blivit av.

Nu är det i stället de rödgröna som har tagit över löftet om utredning inom fyra veckor hos F-kassan.

Tur att de borgerliga åtminstone kom ihåg att införa en ordentlig stupstock för att piska svårt sjuka ut i arbete. Man kan ju inte ha en Högerregering som inte ingjuter skräck i medborgarna.

Tänker KD?

Nej, bilden ovan är inte fejkad. Det är en lika genuin som galen kristdemokratisk kampanj för att mota sverigedemokraterna i grind. Att man samtidigt förstärker fördomarna mot invandrare, och bekräftar fördomarna om KD som ett parti för folk som ska veta sin plats i livet, verkar inte bekomma dem alls. Så för ovanlighetens skull håller jag inte med Alliansfritt Sverige - frågan är inte hur, utan om, KD tänker.

Det ultimata argumentet till att rösta bort borgarregimen

Man kan gorma åt dem, man kan skrika på dem, man kan argumentera sönder dem, man kan håna och förlöjliga dem, man kan uppdatera sin Facebook-status mot dem, man kan göra en hjälteinsats, som Alliansfritt Sverige, för att stoppa dem; men det ultimata argumentet för att rösta bort Högerregimen på söndag står till syvende og sidst ändå verkligheten för. Den verklighet av ett kallt, hårt och egoistiskt Sverige som fyra års fullt medveten borgerlig slakt på välfärdssamhället skapat. 

Så om du,  eller någon som du har minsta relation till, känt den minsta dragning till att rösta på de borgerliga, läs då för h-e  Emelies blogginlägg om hur Högerns utförsäkringspolitik utsätter hennes svårt sjuka mamma för offentligt organiserad misshandel. Eller som hon sammanfattar:

Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.

Allt detta, ska vi komma ihåg, för att regeringen ska få råd att sänka skatten för de arbetande med några hundralappar, och skatten för de rika med en massa blodbesudlade hundralappar mer. Kan man i ljuset av det fortfarande rösta på de borgerliga på söndag saknar man fullständigt både hjärta och empatisk förmåga.

Högerns låglönepolitik är en fara för Sverige (och för dig)

LO-ekonomen Thomas Carlén gästbloggar på Storstad om sänkta löner som den outtalade förutsättningen för borgarnas arbetsmarknadspolitik. Inlägget är alldeles utmärkt och behöver egentligen inte kommenteras med mer än en uppmaning om att läsa den.

Dock vill jag särskilt framhålla den poäng Carlén gör genom att peka på de makroekonomiska riskerna med borgarnas ekonomiska systemskifte. En faktor som i allmänhet glöms bort i en valrörelse som, i den mån den handlar om någonting alls, mest berör hundralappar och den övre medelklassens bekvämlighet. Högerns politik med sänkta löner och satsning på lågproduktiva tjänstejobb (tillsammans med, skulle jag vilja tillägga, minskade utbildningsambitioner och minskad humankapitaltillväxt samt slösaktiga satsningar på en ineffektiv hemtjänstesektor i form av RUT och vårdnadsbidrag) är enligt Carlén ett hot mot samhällsekonomin och den svenska konkurrenskraften. Den ensidiga satsningen på att öka det kvantitativa utbudet av arbetskraft, leder inte bara till ökade klyftor, minskad social rörlighet och en omänsklig välfärdspolitik, det slår även mot produktivitetstillväxten och blir ett hinder för strukturomvandlingen. Eller med andra ord; borgarnas politik förstör förutsättningarna för den unika tillväxt som under hundra år förvandlade Sverige från Europas fattighus till ett av världens rikaste länder.

Thomas Carlén fångar därför elegant den verkliga essensen i det val du står inför den 19 september, medborgare:

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.