Kristdemokraternas valarbetaretik

I Vimmerby tidning avslöjas att Kristdemokraterna i Vimmerby använder sin maktposition i kommunen till att få personer med hjärnskador att arbeta som gratis arbetskraft i KD:s valarbete. Eller gratis och gratis, de handikappade fick faktiskt en tårta för besväret. Den ansvariga politikern Elisabeth Lago Nilsson (med titeln "trebarnsmamma") försvarar tilltaget med att "det är särskilt svårt för [handikappomsorgen] att hitta bra jobb till deltagarna under sommaren".

Om detta finns mycket att säga. Peter Högberg undrar om det är utnyttjande av förståndshandikapppade som är substansen bakom KD:s (något modesta) valslogan "Ett mänskligare Sverige". Alliansfritt Sverige talar å sin sida om skandal. Medan Badlands Hyena tycker att man kan utveckla idén till fler områden, så att man t ex låter de hjärnskadade fylla i nätomröstningar för att skapa virtuellt stöd åt regeringspartierna. Kort sagt, en logisk vidareutveckling av arbetslinjen.

Innan jag kommer med ett eget utlåtande i frågan om KD:s agerande i Vimmerby är förenligt med judisk-kristen etik, eller bara utslaget av vanligt hederligt arrogant pampvälde, måste jag dock ha mer fakta i frågan utöver det som framgår av den hittillsvarande rapporteringen. Var det så att de gratisarbetande valarbetarna var hjärnskadade redan innan, eller uppkom problemen medan de hanterade Kristdemokraternas valmaterial?

Sjukt förutsägbara effekter av pillerprivatiseringen

Aftonbladet skriver idag (precis som tidigare i sommar bl a Expressen) om hur privatiseringen av Apoteket försvårar och försämrar tillvaron för de sämst ställda i samhället och hotar deras hälsa. Det kan handla om att man inte får handla läkemedel på kredit, p g a tidigare betalningsanmärkningar, vilket gör att personer inte har råd att köpa sin medicin alls. Eller så kan det röra sig om att en blind och sjuk person måste resa miltals för att kunna göra apoteksärenden, eftersom kedjan hon har konto på inte finns i hemstaden.

I det här läget kan man tänka sig att ansvarig minister Göran Hägglund (KD) tar lite politiskt ansvar för den röra som den apoteksprivatisering han skapat lett till. Av ansvarstagande syns dock föga i det svar Aftonbladet fått departementshåll:

Regeringen är medveten om situationen – men vill inte gå in och styra över apoteksaktörerna.
– Vi har bett branschen att själva lösa de här problemen, det är bättre än ny lagstiftning. De har visat att de kan och vill lösa problem tidigare, Martin Kitz, pressekreterare hos socialminister Göran Hägglund.

De drabbade undrar om pengar och ekonomi går före liv och hälsa?

– Det svaret är entydigt nej.

Så regeringen vet vet alltså om problemen; hävdar med emfas att liv och hälsa är viktigare än pengar; men vägrar ändå att använda sina maktmedel för att göra något åt saken utan hänfaller åt en klockartro om marknadens självreglerande kraft. Jag blir inte riktigt klok på om detta innebär att Göran Hägglund är naiv, en fullblodscyniker eller menar att fattiga gott kan bli friska genom helbrägdagörelse.

Fast egentligen utvecklingen mot att mediciner blir en klassfråga inte alls överraskande. Riskerna med privatiseringen av Apoteket var kända i förväg och de bärande argumenten för reformen var i princip enbart av ideologisk karaktär. Något som märks med all önskvärd tydlighet nu när de mest påtagliga effekterna av avregleringen blivit höjda priser och ökad irrationalitet i systemet när privata aktörer slåss på en oligopolmarknad. Men detta är ändå bara ett exempel på att tillgången på vård styrs efter plånbokens storlek och inte efter vårdbehov efter fyra år av högerstyrd välfärdsvandalism. Fast allt är inte nattsvart  - numer får vi ju faktiskt välja vilken pillertrillare vi inte har råd att handla hos.

Fader Fyra Procent

Allliansfritt Sverige publicerade ovanstående bild som ett exempel på hur KD lyckas göra sin marginaliserade roll i högerregeringen till ett säljargument. Problemet är för de borgerliga väljarna är dock snarast att de har för många partier de måste försöka rädda över fyraprocentsspärren. Man kan därför förvänta sig att följande borgerliga valaffischer snart kommer skräpa ned ett stadsrum nära dig:

"Säkra Alliansen: rösta på de andra -  sa(m)e shit, different na(m)e"
[Komplett med en bild på landsfader Reinfeldt som försäkrar den oroliga högervalmanskåren att politiken är densamma, fast förpackningen skiljer sig åt]

"Säkra Alliansen: rösta på Sverigedemokraterna - som Folkpartiet fast snällare"
[Fungerar även med motsatt budskap ifall FP börjar sacka i opinionen]

"Säkra Alliansen:  rösta på Kristdemokraterna och Centern"
[den fungerar dock bara om Moderaterna fått anordna val, som de gjort i Umeå, Stockholm, Haninge Södertälje och Kristianstad, så att den stelbenta sosseprincipen med "en person - en röst" tillämpas mer flexidariskt]

"Rösta på Feministiskt Initiativ"
[Hade jag varit Karl Rove hade jag föreslagit den borgerliga kampanjstaben att smygaffischera med FI-reklam för att få motståndarväljare att slösa bort sina röster - då en röst på en chanslös Gudrun ju i praktiken är en röst på Maud och Göran]

Med sådana här motståndare kan man inte förlora

Skellefteå kommun har haft vänsterstyre sedan urminnes tider. När man ser den lokala borgerlighetens kampanj för att åstadkomma maktskifte förstår man varför. Vågar man hoppas på att denna glada frimicklar/Swedish Metal Aid-inspirerade ensemble anlitas till de pågående högervalturnéerna (t ex som förband till Linda Bengtzing), så att man kan sova lugnt fram till valet?

Utbildning för alla, eller för allliansen?

Opppositionspartierna kom i lördags med ett gemensamt förslag med satsningar på högskolan och högskolestudenterna. I förslaget ingår bland annat ett höjt studiemedel, både i låne- och bidragsdelen, fler utbildningsplatser samt 200 miljoner i en satsning på fler lärarledda timmar i utbildningen.

Reinfeldts sura reflexuppstötning på förslaget var Bo Lundgrenskt förutsägbar. Enligt honom är det bättre att enbart höja lånedelen av studiemedlen, eftersom det innebär ett mindre tryck på statsfinanserna (läs: alla fördelningspolitiska ambitioner offras på den heliga skattesänkningens altare).

Mer talande om vad regeringens långsiktiga utbildningspolitiska ambitioner egentligen handlar om, fanns dock i kommentarerna från högskoleminister Tobias Krantz (FP) som hävdade att oppositionens ambitioner var "för låga", och hänvisade till en ambition om kvalitetssatsningar på 1,3 miljarder under kommande mandatperiod. Den som tycker att detta verkar misstänkt bekant har rätt. Högskoleministern har i ett par år i svepande ordalag talat om pengar till kvalitetssatsningar, men där verkligheten snarare sett ut så att man dragit in medel  från lärosätenas grundutbildning (t ex genom en otillräcklig pris- och löneuppräkning eller indragningar i och med införandet av avgifter för utländska studenter). Som Akademisk Frihet visat, verkar ministern inte heller riktigt ha med sig HSB (Hästsvansen Borg) på båten, vilket borgar (oavsiktligt skämt) för att inget kommer att hända vad gäller tillförsel av resurser för att öka kvaliteten i utbildningen.

Det är väl troligare att den enda kvalitetssatsning som borgarna avser att göra är den som de moderata riksdagsledamöterna Lars Hjälmered (tillika partiets talesperson för högre utbildning och forskning) och Ulrika Karlsson gjorde i en debattartikel under helgen. De två menar att sättet att höja kvaliteten i svensk högre utbildning är genom att "spetsutbilda de mest begåvade studenterna". Detta väcker två frågor. För det första, varför då  - vilka belägg har de för att att utbildningskvaliteten i utbildningssystemet ökar genom att man ger en liten minoritet mer resurser? Och för det andra, vart ska resurserna komma ifrån? Om inte pengar tillförs till systemet, är ju det enda sättet att åstadkomma en spetsutbildning (vilket man får anta betyder en utbildning med mer lärarresurser) att man tar från resten av utbildningarna ELLER inför avgifter för spetsutbildningarna (vilket regeringen dyrt och heligt lovat inte ska ske). Den enda egentliga logiken som jag kan se i Hjälmereds och Karlssons förslag är att det löser en strukturell obalans i den borgerliga utbildningspolitiken. Om man nu låter elitens barn gå i spetsubildning på grundskolan och sedan spetsutbildning på gymnasiet, vore det ju fan om ungarna skulle behöva träffa verklighetens folk när de sedan kommer till högskolan.

I vilket fall är både regeringens reaktioner på det rödgröna förslaget och den moderata elitsatsningen ett välskrivet abstract över borgerlig utbildningspolitik. Regeringens företrädare har inte direkt hymlat med sitt förakt för den socialdemokratiska utbildningspolitikens ambitioner till social och geografisk spridning av den högre utbildningen. Antydningar om koncentration av forskningen till färre miljöer och lärosäten har också pekat i samma riktning. Borgarna vill vrida klockan tillbaka till en tid då högre utbildning var få förunnat och examen en garanterad väg in i de fina salongerna. Alternativet till detta är en politik som både förenar bredd och kvalitet, vilket säkrar kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden och därmed såväl Sveriges konkurrenskraft somm välfärd. En politik där utbildningens sociala ambitioner varken underordnas klassegoism eller en fetischartad fixering vid att dela ut ett Nobelpris till en forskare verksam i Sverige.

Skattesänkningsmanifestet

Regeringen kom med sitt gemensamma "jobb"valmanifest den 26 augusti. Det finns det mycket elakt man skulle kunna säga om det. Exempelvis om att manifestet innehållsmässigt var tunnsått med nyheter; att den var lika pedagogiskt svag som retoriskt ohederlig; att det saknades korrelation mellan manifestets titel och innehåll; samt inte minst varför i hela friden fyra partier gemensamt lade fram Moderaternas valmanifest.

Men det är kanske inte i text som man bäst beskriver någonting som är urbota innehållslöst (speciellt inte som Alliansfritt Sverige redan gjort utmärkt executive summary). Snarare är det så att Högerns "jobb"manifest nog bäst kommenteras med rörliga bilder, vilka fungerar lika bra nu som 1954  (högerpolitiken är ju som bekant ändå densamma):



[Tack till [s-buzz] för idén]

Bränn högerstekpannan!

Teflonhögern - så beskrev Anna Hellgren Dagens Arena den borgerliga regeringen, som åtnjuter ett orubbat medieförtroende, trots en politik som både är misslyckad och orättvis. Speciellt tycker jag att Hellgren slår huvudet på spiken när hon påpekar hur högerregeringens politik slår mot den medelklass som utgör dess kärnväljare utan att det märks i opinionen.

Dagens Nyheter granskade i en serie artiklar i våras segregationen i Stockholm, där bilden av en dramatisk kursändring under mandatperioden målas upp. Klyftorna är fortfarande små, men ökningstakten förfärar. Typexemplet är Vårdval Stockholm, vilken, som bl a Ett hjärta rött visade i fjol, prioriterar tillgänglighet före vårdbehov, och skapar löjeväckande och perversa incitament för (de i ökad grad privata) vård(bolag)en.

Samma sak i skolan där Dagens Nyheter visar hur segregationen ökar i en alarmerande takt och där utbildningsresultaten (helt i enlighet med regeringens utbildningspolitiska ideologi ska tilläggas) i allt större grad blir klassbaserade. Skolan splittras, som en effekt av fritt skolval och friskolor, i två delar där det offentliga skolväsendet i allt större grad reduceras till att stå för utbildning för de underpriviligierade grupperna i samhället, d v s de som resursstarkare grupper väljer bort för sina barn. I den politiska debatten om skolan skyms dock det perspektivet av en höger som definierar skolfrågor som betyg, burkor och brutaldisciplin. Samtidigt som SAP länge har varit handlingsförlamat i skolfrågan (och MP:s skolpolitik ska vi av utrymmesskäl inte ens komma in på), medan V närmast förlöjligas när de kommer med modesta förslag mot vinst i privata skolbolag (vilket är det mest talande tecknet på hur långt in på den blå planhalvan som skoldebatten förs).

Förr eller senare kommer dock den politiskt påeldade segregationen som högerpolitiken leder till att även slå mot den medelklass som just nu sitter rätt säker i sina (nyligen omvandlade) bostadsrätter. Där finns ett politiskt handlingsutryme för att föra en progressiv politik med en bred väljarbas, som den svenska vänstern annars skändligen misslyckats med under 2000-talet.  Kennet Andreasson manar t ex i Aftonbladet om en ny skolpolitik som riktar sig mot segregationen och ser bortom valfrihets- och friskoledogmerna. Problemen i vården hopar sig, inte minst i det Stockholm som är makarna Reinfeldts ideologiska skyltfönster, vilket uppmärksammas både i medier och i den politiska debatten. Samtidigt har högern uppenbara problem med att ta politiskt ansvar för den röra i t ex vården och skolan, som de själva orsakar. Problem som  inte längre kan döljas med valfrihetsretorik. Det är de frågorna som vänstern måste gripa problemformuleringsinitiativet i, för att på så sätt repa borgarnas teflonsköld och tvinga dem att ta de politiska konsekvenserna av sin egen politik. 

Den livegna framtid är vår

Utbildningsminister Tobias Krantz har det inte lätt. I ivern att få igenom så mycket förändringar som möjligt innan de giftalgfärgade partierna förlorar makten har en massa halvfärdiga utbildningspolitiska reformer i all hast pressats genom riksdagskvarnen. När sedan verkligheten hunnit ikapp, och börjat hota partiets kärnväljare i den akademiskt utbildade medelklassen, tvingas Krantz till förnedrande reträtter. I fallet med antagningsreglerna under sommaren var det lika upppenbart som pinsamt när ministern fick krypa till korset.

När det gäller de utländska studenter som fr o m 2011 ska betala avgift för högskolestudie i Sverige är vändningen under galgen inte lika uppenbar, men minst lika pinsam. I ett försök att undvika kritiken om att införandet av avgifter i princip kommer att utradera närvaron av studenter från utanför EU/EES (förutom de som kommer på de småsmulor till stipendier som kommer erbjudas) samt drabba många lärosäten hårt, gör Tobias Krantz ett utspel om att de utländska studenterna visst kan få studera gratis. Förutsatt då att de förbinder sig att jobba i Sverige under ett antal år efter examen.

Här kan man hålla med  Alliansfritt Sverige om att det hela luktar livegenskap. Hur ska man garantera att de studerande uppfyller arbetsplikten efter examen? Vi har fri rörlighet i Sverige sedan inrikespassen avskaffades 1860; passfrihet gentemot Norden sedan 1952; och fri rörlighet inom Schengen sedan 2001. Har Krantz tänkt avskaffa det? Eller är det för att kunna jaga förrymda studenter som Folkpartiet tjatar på att skapa ett europeiskt FBI, lämpligen då genom en omstrukturering av CSN i en mer militant och beväpnad riktning? Och hur gör man med de studenter som inte får ett jobb efter examen? Ska man månne införa subventioner till de arbetsgivare som anställer dem (TRÄL-avdraget), kanske kopplat till en lättnad i förbuden mot kroppsbestraffning och husaga för att hålla uppe produktivitetsutvecklingen i ekonomin?

Eller så tar regeringen den lätta lösningen - och erkänner att införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter var ett ogenomtänkt och idiotiskt förslag från första början, mest avsett som en ideologisk försöksballong för att bana vägen för avgifter även för svenska studenter, och skrotar hela studieavgiftsreformen innan den börjar göra skada på allvar. 

Såsom Bresjnev, så ock Reinfeldt

Regeringens passiva, på gränsen till katatoniska, arbetsmarknadspolitik, som bl a går ut på att lägga tre miljarder på ytterligare jobbcoacher, får med all rätta skarp kritik. Senast i Aftonbladet där Sven-Erik Österberg (S) konstaterar att jobbcoachning medelst frigörande målning eller terapi med utgångspunkt i Star Trek-metaforer kanske inte direkt är den mest effektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärden.

Fast Österberg och andra kritiska röster, som bl a Alliansfritt Sverige, har kanske fått allt om bakfoten. Regeringen bedriver visst en aktiv arbetsmarknadspolitik. Genom att lägga miljarder på en ineffektiv, improduktiv tjänstesektor i form av jobbcoacher och RUT-tjänster har man fått mängder av människor ut i arbete.

Den som tycker att det är en politik som verkar vagt bekant har rätt. Receptet att hålla sysselsättningsgraden uppe till varje pris genom att låta folk utföra lika meningslösa som improduktiva sysslor har prövats förut - i de kommunistiska öststaterna före murens fall. Med den skillnaden att där hade man åtminstone så pass mycket socioekonomisk insikt i de styrande klickarna att man insåg att systemet krävde att subventionerade bostäder, basvaror och annan livets nödtortft. Fast kanske har man ändå läst sin ekonomiska historia på regeringskansliet, för hur kan man annars förklara regeringens senaste bidragsfläsklägg i valgrytan...

Gammalt moderatmantra i nyspråklig dräkt

Alldeles oavsett hur många RUT-finansierade slavar som viskar i Fredrik Reinfeldts öra att han ska komma i håg Bo Lundgren, är impulsen till nya ofinansierade skattesänkningar aldrig långt borta i den moderata politiken. Nyligen presenterade Fredrik Reinfeldt ett paket som, för den nätta kostnaden 20 miljarder (d v s ungefär ett halvt försvar eller hälften av den högre forsknings- och utbildningssektorn), bl a skulle införa ytterligare ett jobbskatteavdrag och höja ribban för när inkomsttagare betalar statlig skatt.

Att moderaterna vill sänka skatterna, helst då för de rika, är ingen nyhet. Snarare ligger det innovativa i utspelet i att reformen motiveras som ett sätt att minska klyftorna i samhället. Det kan verka en smula förvånande med tanke på högerns kanske inte alltid så heroiska historia i bekämpandet av klasssamhället, och fick kanske de mörkblåaste falangerna i Moderaterna att till en början sätta punschen i vrångstrupen. Men ser man på utspelet mer noggrant, förstår man att det knappast kommer gå några upprörda tåg från Djursholm och Skanör till Rosenbad för att stoppa den sociala nivelleringens förflackande effekter på samhällskroppen.

Det eftersom den skattepolitik som Reinfeldt menar ska utjämna klyftorna, gör precis som det mesta av annan politik som förts under mandatperioden, precis tvärtom. Vi lånar en illustrativ graf från Marika Lindgren Åsbrinks blogg  Storstad för att visa på Moderaternas resonemang kring skattesänkningarna:

En person som tjänar 38 000:- / månad (d v s har en större inkomst än 90 % av den lönearbetande befolkningen) blir skattesänkningen enligt förslaget dubbelt så stor i procentandel av lönen, som för den som har en medelstor eller låg lön. Hur i Mauds glödheta badtunna man kan få det till en reform som minskar klyftorna i samhället är lika obegripligt som ohederligt.

Och då har vi inte ens kommit in på det faktum att breda skattesänkningar för löntagare får försumbara effekter på jobbskapandet (som Storstad fortsätter med att låta en rad Nobelpristagare illustrera). Bloggen Vi har räknat på det här påpekar att förslaget är en återgång till den lika omhuldade som obevisbara moderata myten om "dynamiska effekter", med det självklara påpekandet att problemet i ekonomin knappast är att höginkomsttagare har för lite disponibel inkomst. Lika självklart är att 20 miljarder i sänkta skatter är 20 miljarder i minskad offentlig verksamhet, vilket precis som under den gångna mandatperioden kommer att få effekter, som bl a Anna Vikström, Peter Andersson och Röda Berget poängterat.

Reinfeldt tyckte att skattesänkningarna också kunde motiveras med att akademiskt utbildade "samhällsbärare" behöver få sänkt skatt. Men å andra sidan, om en person nu fått en akademisk utbildning betald av samhället, är det väl mer än rimligt att denna är med om att dela på bördorna för att bygga ett bra samhälle tillsammans med dem som inte haft den möjligheten? Med tanke på de ständiga rekorden i antalet ansökningar till högskolan behövs det heller inte skatteincitament för att locka folk till högre utbildning, utan fler skattefinansierade utbildningsplatser på universitet och högskolor. I talet om samhällsbärarna syns återigen en gammal högerpolitik utformad för att gynna sina egna, fast omformulerad i ett postmodernt tvärtomspråk. För med Moderaterna är det alltfort så att retoriken förgår, men cynismen och egoismen består.

Folkpartiet framtidsspanar in i forntiden

På en valaffisch för Folkpartiet tronar major Alfred E Björklund under devisen "Framtiden börjar i klassrummet - Ja till betyg". Visserligen har de borgerliga under 2000-talet gjort nyspråk till det nya svarta, och det intetsägande budskapet till sitt alldeles speciella kännemärke, men sällan i den politiska retorikens historia har något parti använt så få ord till att säga så mycket konstigt.

Att framtiden börjar i klassrummet är en truism - det skulle vara minst lika logiskt att säga samma sak om t ex BB eller nuet. Dock säger det absolut ingenting om riktningen;. vilken sorts framtid; är den bra eller dålig; och finns det chans att man slipper folkpartister den?

Men, säger nu den folkpartiapologetiske läsaren, det finns ju faktiskt ett förtydligande. Partiet slår stolt fast att de vill ha betyg. Det är visserligen sant, men det vill alla andra partier utom Vänsterpartiet också (och V driver den frågan med samma sprudlande entusiasm som SAP driver frågan om republikens införande). Håller man med affischens bokstavliga budskap kan man lika gärna slå tärning om vilken valsedel man ska ta.

Eller, så är affischen möjligen bara synnerligen dåligt formulerad och Folkpartiet menar egentligen att det ska vara mer och tidigare betyg i skolan. Inte heller i det fallet är väl frågan särskilt politiskt laddad (den socialdemokratiska fogligheten efter den borgerliga taktpinnen i skolfrågorna är rätt pinsam), men däremot är den synnerligen kontroversiell ur ett pedagogiskt perspektiv. Ett bra exempel finns i Uppsala universitets remissvar till regeringens betygsförslag, där forskare framhåller tidiga betyg som skadliga och hämmande för såväl elevers lärande som lärares kreativitet.

Det är bara det senaste exemplet på hur Folkpartiets strategi till att profilera sig på skol- och utbildningsfrågor får skadliga konsekvenser för såväl skola som samhälle. Den björklundska klockartron på hårda tag, utsortering , privatisering och betyg, tillsammans med den fullständigt förödande detaljregleringen och ryckligheten som politiseringen av utbildningsfrågorna för med sig, hotar inte bara leda till försämrade utbildningsnivåer, brist på arbetskraft och sociala problem. På sikt hotar även en fanflykt av lärarpersonal från en skolsektor som utarmas på såväl resurser som personligt handlingsutrymme. Det är det verkligt allvarliga budskapet i en framtid som börjar i ett klassrum under en folkpartistisk regim.

Folkpartiets utbildningspolitik - betalas av många, gynnar de få

I UNT söndag den 22 augusti återfanns nedanstående, synnerligen avslöjande, personvalannons från den folkpartistiske riksdagskandidaten Eva Edwardsson

[Beklagar den usla bildkvaliteten - men fotot är taget med en mobilkamera på tåget, så förhållandena var, likt det rådande opinionsläget, långt ifrån optimala]

Budskapet från Edwardsson (som själv är anställd på Uppsala universitet, och således talar i egen sak) visar tydligt vad Folkpartiets utbildningspolitik egentligen syftar till. Resurserna ska koncentreras till de "främsta lärosätena"; vilket rimligen avser de stora universiteten Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Karolinska institutet, SLU, Chalmers och KTH, som redan idag gynnas av resursfördelningssystemet för forskningen. Resten av landets mer än 30 lärosäten reduceras (i den mån de alls blir kvar) till utbildningsfabriker med tynande forskningsresurser.

Detta är den verkliga, och högst troliga, konsekvensen om borgerlighetens utbildningspolitik får fortsätta att råd i fyra år till. Och det hela motiveras självklart med den vanskliga och orealistiska Nobelprishysteri som FP:s politik och kampanj hängs upp på. Så för alla er som bor på orter med, eller läser på, lärosäten som kommer att drabbas av den folkpartistiska centraliserings- och koncentrationshysterin  är det hög tid att kräva era lokala borgerliga kandidater på besked om saken (eller ställa era barn i studentbostadskö i storstäderna).

Borgerlig ungdumspolitik

Winston Churchill var inte bara kedjerökare, alkoholist, och förmodat manodepressiv, han var även en av 1900-talets största citatmaskiner.Vilken eller vilka av de egenskaperna som gör att nutidens höger beundrar honom är oklart, men den sittande regeringen har åtminstone tagit en av hans aforismer till sin barm - "den som inte är röd när han är ung har inget hjärta. Men den som inte är blå när han blir gammal har ingen hjärna" (ungefär).

För den enda förklaringen till regeringens ungdomspolitik måste vara övertygelsen om att ungdomarna ändå inte tillhör borgarnas kärnväljare. Hur förklarar man annars t ex att det ena dagen inte finns någon ungdomsarbetslöshet, bara för att den dagen efter behöver bekämpas - genom bl a lönedumpning för unga och skattefinansiering av deras multinationella arbetsgivares vinster.  (Om man inte gör kanonmat av ungdomarna, d v s).

Av bara farten så passade man även på att jaga en hel ungdomsgeneration med hjälp av Ipred-lagen. Vilket är en smula ironiskt eftersom den illegala fildelningen kan förväntas blomstra om inkomsterna för den största mediekonsumerande gruppen ska sänkas till veckopengnivå.

Likt en biblisk hemsökelse över de unga generationerna lät borgarna även Folkpartiet få ansvar för utbildningspolitiken. Visserligen är kropps- och skamstraffen ännu inte återinförda i utbildningsväsendet, men det är inte långt borta efter introducerandet av betygshets, utslagning, aktiv segregering av skolväsendet, obegripliga och ologiska antagningsregler till högskolan, höjda trösklar till högre utbildning, o s v, o s v in absurdum. Inte heller högskolestudenterna har fått mer pengar i studiemedlen, utan de studerande ungdomarna hänvisas till, ja just det, de (möjligen icke-existerande) låglönejobben.

Och som ett fint grädde på moset kommer nu Centerpartiet med ett förslag om att lösa bostadsbristen för ungdomar. Inte då genom att bygga fler ungdomsbostäder, utan genom att sänka standarden på dem. Fast å andra sidan hänger politiken här faktiskt samman. Om unga ska ha jobb där det inte går att leva på lönen, är högerns fullt konsekventa lösning att återskapa det billiga slumboendet (förmodligen snart kompletterat med ett förslag om statliga subventioner till ockervärdar för att dryga ut överhyrorna).

För att återkoppla till Churchill sa han även att "det vore en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden". Det är kanske för mycket att hoppas på i svensk politik, men ett första myrsteg kan vara att rösta bort sittande regering i september. Åtminstone om man är ung.

Klassförakt i sitt prydno

Ett tips till alla de på landets lärosäten som i höst ska läsa statskunskap. När ni läser om politiska ideologier och kommer till avdelningen om "arrogant vulgärhöger" kan ni lämna textböckerna (eller kanske snarare Wikipedia) därhän för en stund och i stället gå till riksdagskandidaten Johan Hedins (C) blogg. En bättre sammanfattning av en liberalkonservatism som är så fullständigt egocentrerad att den tangerar gränsen till solipsism går nämligen inte att få än när Hedin i ett blogginlägg  kommenterar (den ur folkhälsoforskningssynpunkt inte särskilt förvånande) nyheten om att barnfetman i Sverige i allt högre grad är ett klassrelaterat fenomen:

Idag har något ljushuvud kommit på att barnfetma är vanligare i fattiga familjer än i rika. En sån meningslös nyhet.

Varför tror rapportförfattarna (och TT) egentligen att en del tjänar mer stålar än andra?

KAN det möjligen vara så att folk som tar större ansvar för sig själva och sina familjer ser till att skaffa sig bra utbildning? KAN det vara så att folk som väljer att inte slappa bort livet - och har synpunkter på när deras barn visar prov på sådana strävanden - faktiskt tjänar bättre än andra?

 Alliansfritt Sverige tycker att det är bra att högern på detta sätt visar sitt rätta ansikte i sin attityd till de fattiga och deras barn och trollar bort strukturella samhällsproblem genom att låtsas som att de beror på individens moraliska tillkortakommanden. Personligen vill jag snarare tipsa Johan Hedin om en alternativ (förmodligen välbehövlig) karriär - som manusskrivare för det blå laget i "Parlamentet", förutsatt då att han slutar överdriva så förbaskat.

Urspårad debatt om Sabunis medarbetare

Skandal har utbrutit kring en opolitisk tjänsteman på Integrationsdepartementet, som i sin blogg uttrycker åsikter där bl a islam jämförs med nazism och kommunism (vilket återberättas på ett flertal ställen). Stormen har gjort att regeringsledamöter uttalat sig mot tjänstemannen, som dessutom med omedelbar verkan fått nya arbetsuppgifter på departementet.

Men alldeles oavsett hur mycket jag ogillar de åsikter som mannen verkar stå för (observerar verkar stå för, för jag har inte läst hans blogg, vilket förmodligen de flesta som kommenterat saken inte heller gjort i någoon större omfattning), så anser jag att hela historien antagit oproportionerliga dimensioner. Som statlig tjänsteman har mannen rätt att privat ha vilka åsikter han vill, så länge de håller sig inom lagens råmärken. Det finns heller ingen som bevisat att hans åsikter påverkat hans arbete. Eftersom det inte rör sig om en politiskt tillsatt tjänsteman finns det vidare ingenting som kopplar honom till något av regeringspartierna. Det är till yttermera visso inte rimligt, eller för den delen lagligt, att begära att en minister eller den politiska ledningen på ett departement ska ha detaljerade kunskaper om vad varje medarbetare gör på fritiden eller vilka åsikter de har.

Det finns enormt mycket man kan angripa Nyamko Sabuni och Folkpartiet för när det gäller integrationsfrågor (några axplock finns på de här länkarna), men i det här fallet tycker jag bara att det finns ett skäl till klander - nämligen att man överreagerade och agerade klumpigt och respektlöst mot individen. Trots att man hävdat motsatsen har departementet bedrivit en ovärdig personalpolitik i medierna, och dessutom agerat utan att någon större utredning uppenbarligen gjorts. Jag undrar vad facket säger om saken? Och hur mycket det jublas på sverigedemokraternas partihögkvarter, eftersom hela affären spelar deras martyrretorik rakt i händerna?

Men nu kanske läsaren tänker "men karlen är ju rasist - det som hände är bara rätt åt honom". Problemet är att det är samma slippery slope-argument som t ex övervakningsssamhällets förespråkare brukar använda ("för den som inget har att dölja, gör det inget att Storebror kikar över axeln"). Departement och myndigheter har fömodligen mängder av anställda som är t ex anarkister, abortmotståndare, Frihetsfrontare, militanta veganer, Livets Ordare, knarkliberaliseringförespråkare, radikala särartsfeminister eller någon annan schattering som man med en kreativ kvällstidningsvinkel kan skapa skandal på (kan en kommunist t ex arbeta med företagandefrågor på Näringsdepartementet?). Men såvida det inte kan bevisas att det privata är till men för myndighetsutövningen är det inget som någon utomstående har att göra med. Alternativet är en skrämd och hunsad statsförvaltning, som antingen kommer att drunkna de anställdas mediokritet, alternativt omvandlas till en rent politiserad förvaltning likt den i USA (om man ändå står till svars som minister för vad minsta pärmbärare på myndigheten står för, kan man lika gärna se till att man har sitt folk på alla poster).

Fallet Shirley Sherrod stämmer till eftertanke. Hon var en (svart) tjänsteman på amerikanska jordbruksdepartementet som i somras med omedelbar verkan fick sparken efter att en konservativ bloggare, genom selektiv klippning av ett filmat inlägg, fått henne att framstå som att hon hyste rasistiska åsikter mot vita. Det är en varning om var man riskerar att hamna i fall sociala mediers hetsighet, kombinerat med slaskjournalistikens logik, möter en nervös och paniskt lagd politisk ledning.

Requiem för ett bondeparti

Alliansfritt Sverige sammanställde i  somras en lista över hur Centerpartiet, måhända i brist på politik och idéer, bedriver valrörelse i form av trams och flams. Centerrörelsen har till synes gradvis omvandlats från en politisk organisation till ett ambulerande tivoli, komplett med allsång och clownkampanjer.

Därför förvånar det inte när Centerpartiet nu går ut med ett generalangrepp på Nick Borgen, Abba, och Queen, som partiet tycker fått ett oförtjänt monopol på musik på valvakor. Partiet har för att råda bot på detta skapat en öppen Spotify-lista där allmänheten uppmanas att komma med förslag på alternativa sånger att spelas på Centerpartiets valvaka den 19 september.

Jag kan visserligen hålla med om att valvakor ofta har ett synnerligen torftigt låtval, och att Centerns upprop om förslag till musikalisk förnyelse därför kan vara en god idé. Däremot kan jag för mitt liv inte förstå varför partiet vänder sig mot låtar som "We are all the winners", "The winner takes it all" eller "We are the champions", som ändå inte kommer spelas i något centerpartistiskt sammanhang på valnatten.

Därför föreslår jag ödmjukt dessa förslag på tillägg till soundtrack på Centerpartiets valvaka 2010, som nog bättre kommer att passa den rådande stämningen när röstresultaten väl börjar strömma in:

• "What have I done to deserve this?" - Pet Shop Boys
• "Gråt inga tårar (mer för min skull)" - Thorleifs
• "A song for the outcast" - Backyard Babies
• "No time for us" - Broder Daniel
• "Och jag grät mig till sömns efter alla dar" - Säkert!
• "Bara ett fån gör så mot sig själv" - Pengabrorsan
• "Tell no one about tonight" - Le Sport
• "World Hate Center(n) - Mercenary

samt såklart

• "Jag ljuger så bra" - Linda Bengtzing

 Fyll gärna på med fler kreativa förslag - eller gå själv in och bidra till Centerpartiets Spotify-lista 

Gärna medalj, men först en rejäl skattekil

Maud Olofsson intervjuades i Sveriges Radios P1 Morgon den 18 augusti (vilket både går att lyssna på och läsa referat av). Om intervjun finns mycket att säga och, som vanligt när Centerledaren  är inblandad, mycket man önskar att man kunde förmå sig att glömma. Hon hävdade bl a att försämringar av LAS ska ge 10 000 nya jobb (dock oklart hur, samt hur man undviker att det drabbar grupper som inte kan högprestera, som  t ex gravida); att regeringens kärnkraftsbeslut visst öppnar upp för mer kärnkraft i Sverige (surprise!); samt att mer jobb är det enda som bygger välfärd i ett samhälle (teknikutveckling, produktivitetsökning och uppbyggnad av fysiskt och humankapital verkar inte spela någon roll i välfärdsskapandet - bor det månne en liten marxistisk ekonom i Maud?).

Och sedan var det det det här med skattegapet mellan pensionärer och löntagare. I intervjun i P1 försvarar Maud Olofsson den av regeringen skapade ordningen genom att hävda att högre skatt på pensionerna egentligen är till pensionärernas egen nytta, eftersom det får fler personer i arbete. Alldeles oavsett att det resonemanget är så indränkt i nyspråk att nackhåren reser sig (det som är dåligt för pensionärerna är bra för dem), är argumentationen ur ett ekonomiskt hänseende synnerligen tveksamt då jobbskatteavdragets inverkan på mängden skapade jobb är antingen försumbart eller ytterst marginellt.

Enligt Maud Olofsson kan skatterabatten till löntagare även motiveras av att de har högre kostnader för resor, mat och kläder. Det är ett intressant argument. För om skattesatsen ska motiveras av levnadsomkostnader borde t ex arbetslösa och personer med försörjningsstöd (som har minst lika stora kostnader för att söka jobb, äta mat samt bo i hyreslägenheter med högre relativkostnader än dem som haft råd att köpa ett boende i attraktiva lägen) få en skatterabatt. Dessutom borde i rimlighetens namn även jobbskatteavdraget prövas utifrån dessa kriterier, så att anställda som promenerar till jobbet, äter lådluncher och kan arbeta i sina vanliga kläder får högre skatt än övriga löntagare. Å andra sidan förklarar Olofssons resonemang emellertid logiken i varför regeringen konsekvent sänkt skatten mest för överklassen, som ju faktiskt är den samhällsgrupp som har störst utgifter.

Eller, så är Maud Olofsson bara ute på en ideologisk snedseglats, och antingen inte inser, eller medvetet bortser från, att pension inte är något annat än uppskjuten lön. och att regeringens politik därför faktiskt inte är något annat en straffbeskattning på landets äldre.

Brö(C)ttoner

Semestern är slut, borgarna leder i opinionsmätningarna och det är inte längre comme il-faut att skämta om S-O Littorins skägg. Mitt i all denna dysterhet får man söka sig till borgerlighetens försök att bloggvägen få kontakt med verklighetens folk för att få lite muntration i tillvaron.

Exempelvis då i form av Anders W Jonsson, som inte bara är barnläkare, utan även centerpartistisk riksdagskandidat och politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen.  Denne oförvägne sanningssökare har nu hittat en skriande orättvisa att rikta sitt politiska strålkastarljus mot - Linda Bengtzing.

Nämnda Bengtzing gråter nämligen ut i Expressen  efter att ha blivit avbokad från LO-förbundens familjedag i Furuviksparken i Gävle. Orsaken? Hon är engagerad som en integrerad del i Centerpartiets valkampanj 2010.

Detta får Anders W Jonsson att i sin blogg  gå lös som en CUF:are på en byggarbetsplats med kollektivavtal. LO-förbundens avbokning av Linda Bengtzing är enligt honom att jämföra med åsiktsregistrering och att LO och SAP hotar kvinnor med uppsägning utifrån politisk tillhörighet.  Att Jonssons resonemang knappast visar prov på en analysförmåga som renderat honom plats i major Björklunds kommande elitskolor, hindrar heller inte att han får understöd från den moderate riksdagskandidaten Lars Beckman.

Alliansfritt Sverige sammanfattar som vanligt läget föredömligt:

Ett par invändningar som kräver en väldig politisk närsynthet för att missa:

• Socialdemokraterna var inte inblandade i historien
• Linda Bengtzig var aldrig yrkesarbetande för LO - hon är en egen företagare som kontrakterats.
• Hon kampanjarbetar för LO:s motståndare - det är inte så märkligt att LO Gävle säger upp samarbetet.
• Registrering innebär att man för ett register - ett register måste innehålla mer än en person, vilket statsrådsberedningens sakkunniga borde vara medvetna om.

Fast å andra sidan - det kan ju faktiskt vara så att  Anders W Jonsson (C) inte är en osedvanligt oskicklig politisk retoriker, utan faktiskt menar vad han säger. Men det innebär i så fall att han tycker det är helt i sin ordning att man att man svepande även anklagar regeringspartierna varje gång Svenskt Näringsliv gör något dumt; att man stärker anställningsskyddet för egna företagare som arbetar som underkontraktörer för stora organisationer så att det blir likvärdigt med en som har anställning i samma organisation; samt att Centerpartiet på sin allsångsvalturne (feat. Linda Bengtzing) även kontrakterar Timbuktu, Mikael Wiehe eller Sven Wollter, som då t ex kan leda allsång till Bolsjevikvisan.

Folkpartiets obegripliga utbildningscred

Det är verkligen helt ofattbart hur Folkpartiet kan ha någon form av utbildningspolitisk trovärdighet. Nu tänker jag inte främst på de upprepade blamagerna på högskolans område, med lika hafsiga och slafsiga som ofinansierade reformer kring det mesta mellan studieavgifter, över antagning, till ny lärarutbildning (för om t o m den mörkblå pressen börjar tycka det är nog, då är det verkligt illa). Inte heller har jag partiets pinsamma Nobelprisfetischism (som  tyvärr alltför sällan problematiseras) i åtanke. Visserligen är major Björklunds detaljreglerande rotting- och dumstrutspräglade skolpolitik, där kunskap tros komma som en följd av mer betyg och elitism samt skamstraff för barn och föräldrar, tillsammans med en vulgärprivatisering av det offentliga skolväsendet, värd allt klander - men det är ändå inte det som är den främsta orsaken till att FP borde relegeras från allt vad utbildningspolitik heter.


Nej, det verkligt upprörande är att, trots sin läpparnas bekännelse till utbildningens välsignelser, så lär Folkpartiet Sveriges barn en felaktig version av alfabetet på sina valaffischer! Efter "f" kommer "g" kära folkpartister, vilket i förbigående är ett betyg som er undermåliga utbildningspolitik aldrig någonsin kommer att få.

[Här kan man dock invända att FP kanske försökte vara lite vitsiga i sin affisch, men å andra sidan stavas presensformen av verbet "vara" med "ä" och "r" i skriven svenska så den pedagogiska effekten är lika illa; dessutom skulle det vara första gången i historien som någon folkpartist skulle fått för sig att vara (avsiktligt) rolig, vilket jag har svårt att tro.]