För furstars lögner har vi slagits

Vad vet regeringen om de amerikanska dödspatruller som är baserade tillsammans med de svenska trupperna i Afghanistan? Den synnerligen relevanta frågan ställer Hans Linde och Jonas Sjöstedt (V) i en artikel i Aftonbladet, med anledning av den sistnämndas interpellation i Riksdagen i samma fråga.

De svenska trupperna i Mazar-i-Sharif är nämligen baserade i Camp Marmal, en bas som man bland annat delar med ett amerikanskt förband benämnt Task Force 3-10. TF 3-10 har som stående order är att döda eller tillfångata misstänkta talibaner utifrån särskilt upprättade listor - d v s de är i det närmaste en mordskvadron.

Den svenska truppen delar alltså bo med en enhet vars verksamhet knappast är i samklang med den officiella  retoriken om att man är i Afghanistan för att skapa endräkt och bygga välstånd. I Tyskland, som också har trupp på samma bas, har detta väckt reaktioner efter att det kommit fram att de tyska styrkorna hjälpt sina amerikanska kollegor med att hitta personer på listorna. Det väcker en rad frågor som Jonas Sjöstedt poängterat:

Är det rimligt att svenska trupper delar bas med det här förbandet? Har svensk militär lämnat ut uppgifter på eftersökta till amerikanerna som sedan kan har förts upp på förbandets lista? Vad händer om svenska soldater får kännedom om att amerikaner begår utomrättsliga avrättningar i Afghanistan?

Alla dessa frågor är väl värda ett svar. Från svenskt officiellt håll är det dock tyst som graven, trots att den tyska diskussionen rimligen bör vara känd även i svenska officiella kretsar (såvida inte Carl Bildt lagt ned ambassaden i Berlin och ersatt den med en twittrande praktikant). Armén känner sig, på en direkt fråga från en journalist, inte känna till saken. I riksdagsdebatten kring interpellationen var försvarsminister Sten Tolgfors (M) svar, enligt Jonas Sjöstedts referat, fräna men i stort innehållslösa eller undvikande.

Fast inget av detta är egentligen särskilt förvånande. Inte med en försvarspolitik som går ut på att under inga som helst omständigheter ifrågasätta att man leker krig med de stora grabbarna borta i Centralasien, samtidigt som man inför ett underfinansierat yrkesförsvar som ett sätt att dölja ungdomsarbetslösheten. Och blir frågorna om vad tusan vi gör i Afghanistan egentligen för besvärliga och påträngande (och svenska ungdomar för smarta för att skriva på som kanonmat för skräplöner)  kan man ju alltid låta Försvarsmakten.släppa en devot  actionfilm av hur svenska soldater är i riktig strid med riktiga kulor.

Militarisera sjukförsäkringen

Idag presenterar ansvarig minister en viktig reform kring sjukförsäkringsfrågor på DN Debatt:

En viktig förändring är att vi tar bort tidsbegränsningen i stödet till [de skadade]. Idag finns en tidsbegränsning om fem år (3 + 2 år). Men vissa skador kan kräva betydligt mer långsiktig uppföljning medan andra skador inte visar sig alls förrän efter en viss tid. [Myndighetens] ansvar för stödåtgärder för [de skadade] ska finnas där så länge det behövs och är motiverat.

Tyvärr är det inte socialbidragsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) som skriver ovanstående rader, utan försvarsminister Sten Tolgfors (M) som presenterar ett paket till stöd för veteraner från militära utlandsinsatser.* Fast om ett departement tydligen fortfarande anser att vård ska ges efter behov och inte diagnos eller förfluten tid, kanske resonemanget kan smitta av sig på andra departement? Eller så är det möjligen så att Tolgfors inte underrättat resten i regeringen om sina planer att göra undantag från arbetsskattesänkarlinjen?


*  Alliansfritt Sverige noterar en obehaglig slutton i debattartikeln. Sten Tolgfors verkar mena att ett fullt legitimt och högst relevant stöd till veteranerna från militära utlandsinsatser, kräver att man inte får föra en politisk diskussion om det legitima och relevanta i den militära utlandsinsatsen som sådan:

Alla dessa konkreta förbättringar måste dock ramas in med entydigt politiskt stöd för Sveriges insatser och ansvarstagande för de soldater som utför dem. Soldaterna och deras anhöriga skall aldrig behöva känna att stödet hemifrån sviktar i utsatta lägen.

Fjärrstyrd bombfascination

Att vi i Sverige inte är vana att vara i krig märks inte minst på krigsjournalistiken. I den mån det förekommer seriösa reportage som försöker förklara och förstå vad som händer i Afghanistan, har den ofta påfallande svårt att förhålla sig till att grundpremissen i krig är att människor dör.

En krönika av Jan Guillou i Aftonbladet upmärksammade mig på en kolumn av Ulf Nilson i Expressen. Visserligen är det uppenbart att den senare tidningen anammat en "stöd våra trupper"-retorik som direktimporterats från USA (samma butik som även delar av högern, bland annat KDU, handlat ifrån i sina krigsstödskampanjer), men man kan ändå inte undgå att förundras över Nilsons text.

Nilson är i Tampa på Floridas västkust, där han besöker en kontrollcentral för fjärrstyrda förarlösa flygplan, s k drönare. Ingenstans framgår hur och i vilket sammanhang Nilson befinner sig på MacDill Air Force Base. Dock kan man anta att Nilson inte brutit sig in eller wallraffat för att få åtkomst till basen, utan att han är på en visning som sanktionerats av den amerikanska militären. Det hade nog tarvat en källkritisk kommentar, eller åtminstone en reflektion, men av det finns slätt intet.

För Nilson reflekterar i stället över operatörernas vita skjortor, stärkta uniformsbyxor och schemalagda krigföring med fasta måltider och god tid till en drink efter middagen. Tonen i kolumnen är i klass med ett halvdant resereportage, och man väntar sig att Nilson härnäst ska rekommendera de bästa stränderna i Tampa Bay och prova cigarrer i Ybor. Men det är då han kommer in på det här med dödandet, vilket gör kolumnen blir minst sagt makaber.

För pojkarna och flickorna i sina fina uniformer flyger ju inte flygplan för skojs skull, eller ens, som Nilson reflekterar, för att de spelat tv-spel som barn, utan de använder vapnen på planen för att döda folk. Men Nilson konstaterar torrt att "Samvete, nja, kanske någon mår illa, men man för ju krig."


Visserligen tror jag att han har rätt i att avståndet mellan användare och offer för vapnen gör att samvetskvalen och de psykologiska skadorna begränsas eller åtminstone fördröjs, men det innebär inte att saken är oproblematisk. Speciellt som man, vilket även skiner igenom i Nilsons text, demoniserar fienden och minskar värdet på muslimska liv. Nilson exemplifierar detta (förmodligen omedvetet) väldigt väl när han skriver: 

Ingen är lycklig över att cirka 50 civila dör för varje säker terrorist, men vad göra? Krig är krig. Obama har trappat upp konflikten i Afghanistan och striderna flyter över in i Pakistans bergstrakter. Skickar man ut soldater blir det förluster. Förlorar man en drönare kostar det visserligen 10-12 miljoner dollar, men de flesta drönare kommer tillbaka till sina baser - givetvis hemliga - i Afghanistan, Centralasien och - möjligen - en eller annan Gulf-stat. ... Talibanerna är , begripligt nog, rädda för dessa plötsliga eldöverfall rakt ut ur himmelen. En blixt, en knall. Någon är död på en dammig stig i bergen och här i Tampa - en världsdel avlägset - konstaterar en ung amerikanska att hon gjort sitt jobb, i god tid före lunch. Dödad av en tjej! Vilket öde för en fundamentisk [sic!] islamist.

Så att vad Nilson säger är för det första att det är helt OK att i krig medvetet mörda civila (speciellt som han i stycket innan hävdar att 30 bekräftade "ledande terrorister" dödats i drönarattacker, vilket alltså skulle krävt 1500 civila dödsoffer). Det särksilt som man då slipper spilla västerländskt blod. Har Ulf Nilson hört talas om krigsförbrytelser, Haag- och Genèvekonventionerna eller för den delen mänskliga rättigheter? För det andra lyckas han måla upp en fantastiskt nykolonial klichébild av invånarna i Afghanistan och Pakistan, som i sina fattiga och underlägsna liv hukar inför den överlägsna luftburna västerländska civilisationen. Nu kan visserligen inte Nilson veta om det verkligen var en taliban som dog, chansen är ju som sagt var bara 1 på 50, men å andra sidan gör det kanske honom inte så mycket. Effekten av drönarattacken blir i vilket fall som helst en "fundamentisk" muslim mindre på den vite mannens börda.

Finnes: Ett krig - Sökes: Mål och mening

I helgen inträffade det som var dömt att hända förr eller senare - två svenska soldater stupade i en eldstrid under patrull i Afghanistan. Förhoppningsvis används inte tragedin till att göra enkla partipolitiska poänger. Och av de första reaktionerna från partierna på händelsen verkar så heller inte bli fallet (även om KDU tidigare verkligen försökt utnyttja Afghanistankriget med en lika patetisk som snabbt självdöd kampanj direktimporterad från mörkblåaste USA).

Dock ska man inte lägga locket på för en seriös politisk debatt om både inblandningen i Afghanistan och Sveriges militära utlandsengagemang i sin helhet. Varför slåss vi i Afghanistan, och gör vi rätt typ av insatser? Jag vet inte svaret på frågorna, det vet förmodligen ingen. Men vi måste ha en bredare samhällsdiskussion om Afghanistan. Det i syfte att hitta målen och meningen med insatsen, innan vi roderlöst driver in i någonting som på ett eller annat sätt kan ta en ände med förskräckelse för såväl svenskar som afghaner. 

En utgångspunkt för diskussionen kan vara den socialdemokratiska riksdagsmannen Ola Möllers högst relevanta fråga på sin blogg:

Om det var din bror, son eller make som dog igår, hade du då ansett att det var värt priset?

 Eller så kan man ta avstamp i denna lätt moderniserade sång från Vietnamkrigets dagar:

Varför slåss vi i Afghanistan, egentligen?

Trogen den snubbelfumliga stil som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan Anders Björck var försvarsminister och sprang sick-sack inför hedersvakten vid ett besök i Finland, är Sverige nu i krig i Afghanistan. Inte för att någon riktigt vet hur det gått till, vad vi har där att göra eller ens vad vi hoppas åstadkomma, väntar vi nu på att den första svenska soldaten kommer hem i en likpåse.

Kraven på att Sverige ska dra sig ut ur Afghanistan har rests så sakteliga från olika håll i den svenska debatten. Och visserligen kan jag sympatisera med det kravet av principiella skäl, men framför allt så tycker jag att frågan behöver diskuteras mer seriöst innan man kan ta ställning. Vad hoppas vi åstadkomma med den svenska insatsen, är vår insats adekvat för att nå dessa mål, och vilka risker och potentiella vinster finns det med en svensk närvaro i Afghanistan? Vet vi ens vem vår fiende är? Och, för att lyfta näsan över det knappologiskt svenska perspektivet, vad händer med Afghanistan, Pakistan och resten av Central- och Sydasien om Sverige och Nato-styrkorna lämnar?

Den diskussionen är bara i sin linda i Sverige. Den som kanske är bäst på att konsekvent lyfta det perspektivet är Jonas Sjöstedt. I USA finns däremot, kanske föga förvånande, en större diskussion från alla delar av det politiska spektrat. Så som inspiration för mig själv, och förhoppningsvis någon annan, att fundera vidare kring den kniviga Afghanistan-frågan (och med den utvecklingen i Pakistan) så utgörs resten av denna blogg länkar och referat till intressanta inlägg i den amerikanska debatten.

Den vänsterliberala amerikanska tidskriften The Nation, som för övrigt är alldeles utmärkt läsning om man får tag i den, hade i november ett temanummer om Afghanistan och Pakistan. Bland artiklarna fanns en artikel av Stephen Walt, som ifrågasätter hela målet med insatsen. Kriget i Afghanistan är oerhört kostsamt, samtidigt som chansen att nå målet, att komma åt al-Qaida, är minimal. I den mån organisationen är kvar i regionen, och inte flyttat sin verksamhet till t ex Somalia eller Jemen, så är al-Qaida klart försvagat. Vad som i stället hänt är att USA dragits in i ett afghanskt inbördeskrig, där man stöder den svaga, ineffektiva och korrupta Karzai-regimen mot talibanerna. Det gör både krigets mål avsevärt vagare, kriget svårt eller omöjligt att vinna, samtidigt som man förlorar fokus på det som en gång var målet för interventionen, d v s al-Qaida.

John Mueller diskuterar i samma nummer vidare om myten kring al-Qaida. Han avvisar tanken på att de talibandominerade pashtunska områdena i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan skulle vara en fristad för al-Qaida. Relationen mellan talibanerna, som inte alls är en lika enhetlig grupp som västliga medier ibland försöker få dem att framstå som, och al-Qaida är långt i från okomplicerad. Således är det inte säkert att det ligger i en talibanregims intresse att härbergera al-Qaida, och det är inte heller självklart att al-Qaida själv skulle vilja etablera baser i ett talibandominerat Afghanistan.

Att läget är illa i Afghanistan är svårt att betvivla. Kongressmedarbetaren Michael Shank skriver en redogörelse för sin nyligen avslutade vistelse i Afghanistan, där han pekar ut den slående skillnaden mellan retoriken i den politiska och militära ledningen i Washington, och verkligheten på plats. Av fungerande afghansk statsmakt eller effektivt bistånd och nationsbyggande finns föga. Däremot finns ett motstånd som eldas på av de militära insatserna, som därför blir kontraproduktiva. Den amerikanska biståndsinsatsen är dessutom så ineffektiv, och läcker så mycket pengar i administration och till outsourcade underkontraktörer, att för varje dollar i medel används endast 10 cent i konkreta åtgärder. De osynliga biståndsinsatserna kan afghanerna lätt kontrastera mot den fullt påtagliga närvaron av tungt beväpnade amerikanska soldater som var och en kostar en miljon dollar årligen för att verka i Afghanistan. Shank efterlyser att Väst lyssnar mindre på sina egna militärer och lobbyister, och mer på vad afghanerna själva faktiskt tycker och upplever situationen. Det är enda sättet framåt om man verkligen menar allvar med att vinna befolkningens stöd, och därmed kunna göra slut på kriget.

Obamas strategi verkar däremot bli mer av samma - mer turpp, och en intensifiering av striderna för att försöka kunna nå en deadline för uttåg. I sin blogg beskriver Tom Englehardt det hela som att Monty Python tagit över Afghanistan-frågan. framför allt har Obama kapitulerat för generalerna, och går på en militär strategi, i hopp om att med en snabb seger slippa frågan i valet 2012.

Kriget i Afghanistan brukar i amerikansk debatt ofta jämföras med det Vietnam, t o m till den grad att militären själva tar fram scenarier baserade på jämförelsen. analogt brukar president Obama jämföras med Lyndon B Johnson, som eskalerade kriget i Vietnam i hopp om att få ett snabbt slut på det, men i stället hopplöst körde fast USA i ett krig utan slut. Om detta diskuteras mycket och länge i amerikansk debatt. Ett intressant inlägg kommer i public service-kanalen PBS, där Bill Moyers, diskuterar hur man kan höra ett eko av gårdagen i dagens situation, när man lyssnar på hur diskussionerna gick 1963, när Johnson belslutade att intensifiera kriget i Vietnam.

Men om man nu gett sig in i leken, och inte vill tåla den, hur tar man då sig ut ett militärt engagemang? Robert Dreyfuss, identifierar i samma temanummer av The Nation som tidigare nämnts, ett antal åtgärder för att snabbt kunna ta sig ur Afghanistan utan att skada vare sig västmakterna eller Afghanistan alltför mycket. Framför allt menar han att man måste ge upp tanken på att bedriva ett decennielångt anti-gerillakrig i regionen. I stället borde man erkänna att segern är vunnen, al- Qaida är besegrat och att truppnärvaron därför kan upphöra inom ett snar tidpunkt. Det inkluderar att man medger att kriget inte går att vinna, och att det amerikanska militär- och biståndsindustriella komplexet i Afghanistan måste monteras ned och att stödet till regeringen Karzai upphör eller villkoras hårt. För att detta inte ska leda till en katastrof, krävs samtidigt att man på allvar genomför en förutsättningslös deiplomatisk och politisk offensiv, för att tillsammans med de regionala aktörerna försöka få till stånd en långsiktig och hållbar lösning på läget i Afghanistan.

Till detta, och mer därtill, kring Afghanistan, och den svenska insatsen där, finns det goda skäl att återkomma, både i denna blogg och i det svenska politiska samtalet i stort.