Det är något sjukt i den statliga sjukförsäkringen

Om det finns en gud står han förmodligen på regeringens sida. Inte därför att regeringsunderlaget delvis består av de Kristdogmatiska, utan för att det inte finns något annat än gudomlig intervention som kan förklara socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons (Högerpartiet) mirakulösa återhämtning från "en släng av utbrändhet", genom att sova i tre dygn. Detta torde vara tämligen unikt i den medicinska historien (för det kan ju inte vara så att ministern inte har en aning om vad hon talar om, i denna den mest kompetenta av regeringar).

Just Husmark Pehrsson är synnerligen högaktuell nu när sanningens minut för regeringens till socialförsäkring nödtorftigt förklädda ättestupa närmar sig. Efter årsskiftet kommer tiotusentals personer att utförsäkras ur sjukförsäkringen. Eftersom åtminstone jag naivt tror att inte ens regeringen är sådana fundamentalister att de går på Paulus linje att den som inte arbetar inte heller ska äta (Andra Thessalonikerbrevet 3:10), måste regeringen ha tänkt sig lösa försörjningssituationen för de utförsäkrade på något sätt.

Dock måste jag, något motvilligt, erkänna att jag kanske har fel. För Husmark Pehrsson har förtvivlat svårt att förklara hur det är tänkt att de personer som inte längre har rätt till försörjning enligt sjukförsäkringsysstemet, men är för sjuka för att få sysselsättning på den minst sagt ansträngda arbetsmarknaden, ska få mat på bordet. En interpellationsdebatt i början på hösten gavs intet annat än goddag yxskaft till svar. I en debattartikel, tillsammans med socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (också Högerpartiet), hävdades att regeringen hårdsatsade på att de sjukförsäkrade ska "komma tillbaka till arbetsgemenskapen" (återigen syns min naivitet i att jag trodde meningen var att de sjukförsäkrade skulle bli friska), dock utan att det går att riktigt läsa ut hur detta praktiskt skulle gå till. När så Lars Ohly i ett svarsinlägg konstaterade att regeringens pisk och smisk-politik är kontraproduktiv, då ekonomisk otrygghet inte ökar någons arbetsförmåga, lika lite som att fattigdom gör någon friskare, hade man kanske kunnat vänta sig mer av konkretion som svar från Högerns socialpolitiska hjärntrust. Men så icke. I nästa debattinlägg, lyckas Firma Husmark Pehrsson och Axén endast konstatera att oppositionen, lika lite som regeringspartierna, presenterat sin ekonomiska valplattform; att oppositionen, precis som regeringspartierna, består av flera partier som sinsemellan är olika; samt att det är dyrt att folk är sjuka.

Det går alltså inte att förstå logiken i regeringens socialförsäkringspolitik, ens för de som försöker. Panikåtgärder, där man försöker skyffla över ansvaret på de utförsäkrade till Arbetsförmedlingen, kommer förmodligen bara försämra läget, då horder av utbrända arbetsförmedlingstjänstemän kommer att fylkas till sjukförsäkringssystemet. Det hela hade varit komiskt, om det inte varit så att regeringens iver att straffa individer för systemproblem, som Ett hjärta rött konstaterar, tenderar att skyla över det faktum att det är människor av kött och blod som får sin livssituation förstörd när de inte kan försörja sig och tvingas leva på nåder.

Nu kommer knappast Cristina Husmark Pehrsson att drabbas av sina egna socialförsäkringar när hon förhoppningsvis blir arbetslös efter nästa val, ty den politiska klassen vet hur man immuniserar sig från den ekonomiska verklighet de styrda lever i. Det är lite synd. Inte för att jag vill att hon ska leva i armod - Sverige är så rikt att det ska ingen behöva göra - men om hon hamnat under lite finansiell press kanske hon hade behövt göra som andra ekonomiskt utsatta grupper, och upplåta sin kropp till den medicinska forskningen för en pekuniär belöning. Då kanske vi till sist hade kunnat fått svar på frågan hur tusan man botar utbrändhet snabbare än en förkylning.

Baktalande i tungor

Häromveckan beslutade Svenska kyrkan, efter viss ruelse, att tillåta vigsel mellan samkönade par. Det kommer dock knappast att bli någon rusning av HBT-personer till altaret. Dels eftersom de kristna dogmerna inte är helt undantagslöst välkomnande till par som överskrider heteronormen, hur många välmenande beslut kyrkomötet än fattar. Bibelord som Romarbrevet 1:24-27 och Tredje Mosebok 18:22 (som för övrigt också omfattar rätt stränga bannbullor mot att t ex inte ha sex med kvinnor som har menstruation eller att gifta sig med en landsmaninna, vilket man av omsorg för de unga tus odödliga själar kanske ska påminna prästen om på nästa vigsel som man tvingas genomlida i kyrkan) där homosexualitet definieras som "avskyvärt" och "onaturligt" bidrar väl kanske inte till att göra en samkönad kyrklig vigsel till en magnifik kärleksfest.

Med framför allt så finns det ett rätt starkt motstånd mot hela idén med samkönade vigslar även inom den förment plyschliberala Svenska kyrkan. Den högkyrkliga ikonen på Öland, Dag Sandahl, visade på vilka värderingar som också finns inom samfundet när han till en meningsmotståndare i äktenskapsfrågan konstaterade att "Jaha, så att du tycker att när man knullar folk ska man göra det i röven". Detta följdes upp med en härlig rad förminskande inlägg tagna direkt ur handboken för härskartekniker i Sandahls blogg.

Sandahls uttalande är ironiskt ur många aspekter. Dels för att det riktas mot två heterosexuella kvinnor, vilka således torde ha svårt att själva utföra penetrerande aktiviteter derriärt (såvida inte det finns tillstånd i den heliga skrift att använda sig av artificiella samlagsleksaker, vilket undgått min tämligen ringa, på Google baserade, teologiska skolning). Dels är det hela en smula paradoxalt, eftersom jag trodde att meningen med kristendomen var att förhindra folk från att falla i svordomarnas fördärv (se t ex Efesierbrevet 4:29-31 och Kolosserbrevet 3:8). Framför allt är det magnifikt underligt mot bakgrund att Sandahl, liksom Göran Skytte och andra delar av det blålila reaktionära etablissemanget, ansett att det kommer leda till svensk ungdoms fördärv och den nordiska civilisationens undergång att RFSU får undervisa svensk skolungdom i sexualkunskap, och därvidlag nämna att det finns ett fenomen som heter "analsex".

Egentligen hade jag tänkt sluta här med en uppmaning om att strunta i kyrkovigseln, men problemet med det är att det ger en minst lika fadd eftersmak av bröllopstårtan att utsätta sig för något som heter en borgerlig vigsel. Så innan det införs en socialistisk vigsel så får det nog bli att säga som drängen Alfred: "Hörru , det där gifteriet som vi pratat om, det tror jag vi tar och skiter i."

Greve-TV

Den allmänna motionstiden i Riksdagen är en aldrig sinande källa till både stor humor och insikter i Högerns nödtorftigt förklädda ideologi. Ömsom vill borgerliga återinföra kungamakten, ömsom mota homoäktenskapet i grind.

Det är därför inte förvånande att de båda moderata riksdagsmännen Peder Wachtmeister och Jan R Andersson motionerat om att införa censur av Sveriges television. Motionen har den härligt nyspråks-osande titeln "SVT och politisk objektivitet" och lyckas på några korta stycken förmedla både krav på repression och storslagna konspiration(s)teorier. Jag citerar:

Under den tid då SVT var den enda nyhetskällan på TV dominerades den politiska arenan av Socialdemokraterna. Trots utsago om att SVT skulle förhålla sig neutralt och skildra händelser samt andra nyheter på ett objektivt sätt skedde detta icke. Istället sattes lojala S-sympatisörer på i stort sätt samtliga poster som hade inflytande över nyhetsrapportering och programplanering.

Idag har tiderna förändrats och det politiska klimatet ser således annorlunda ut. Fler TV-kanaler än någonsin finns tillgängliga, från världens alla hörn. Även SVT har förändrats och blivit mer objektivt än under monopolperioden, men ännu finns mycket att göra. Det är nämligen fortfarande långt kvar till full objektivitet i SVT:s nyhetsinslag. En majoritet av inslagen ställer de rödgröna, och då främst Socialdemokraterna, i bättre dager än, exempelvis, Alliansen. Det är slående hur, om man en timme efter SVT:s nyhetssändning zappar över till exempelvis, TV4 ger en ganska annorlunda bild av en och samma, ofta politiska, händelse.

Det är en självklarhet att SVT ska fortsätta göra politiska reportage, debattprogram och andra nyhetsrapporteringar med politiska inslag. Däremot bör regeringen omedelbart tillsätta en oberoende och opolitisk utredning som fortlöpande granskar SVT:s sändningar för att garantera dess politiska oberoende. Vi lever inte längre under socialdemokratins ok och därför bör även SVT lösgöras från dess grepp.

Greve Wachtmeister och herr Andersson (är det bara jag som tycker att den kombinationen verkar kusligt bekant?) har således belägg för att den journalistiska etiken på SVT sedan länge är upphävd och att nyhetsrapporteringen styrs från Socialdemokraternas högkvarter. Dessutom har de båda jobbat övertid i sina kammare på Riksdagen och gjort en fullödig innehållsanalys av innehållet i Sveriges Televisions samtliga nyhetssändningar, vilket antingen kan ses som ett tecken på en mycket stor arbetskapacitet eller grav undersysselsättning i den moderata riksdagsgruppen. Den geniala lösning de hittar för att hindra de av dem upptäckta hoten mot SVT:s politiska oberoende, är tillsättandet av en statlig överrock som ska granska samtliga sändningar. Vad som ska göras om överrocken hittar objektivitetsbrister är oklart, men jag misstänker att aktuell sänding omedelbart ska ska brytas, och att man i stället lägger ut en bild på statsministern som mot bakgrund av svenska flaggan till ackompanjemang av Arméns musikkår som spelar nationalsången bekymrat får rynka på valpögonbrynen.

Motionen är såklart löjeväckande (t o m för att komma från en man som jämfört trafficking med lakritspipor) men faller ändå in i en oroväckande borgerlig trend. Renfield själv anklagade tidigare i höst Socialdemokraterna att styra svenska medier genom att ringa runt till redaktionerna för att få dem att ställa (den synnerligen relevanta) frågan om huruvida de borgerliga kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Och i början av mandatperioden ville man från Högerhåll ha samtal med statsradion.

Helt osannolikt är det kanske inte att Schlingmann och pojkarna på M-högkvarteret i det privata drömmer våta drömmar om berlusconifiering av det svenska medieklimatet, med dominans av privatägd regeringstrogen reklamfinansierad media, samtidigt som de statliga medierna hålls i ett stramt koppel. Och lite är vi ju redan där, när t ex Dagens Nyheter agerar synnerligen regeringstroget, och omvandlar vinklade borgerliga pressmeddelanden till nyheter. Fast än är det en bit kvar, oavsett hur upprörd man är på SVT, men det är något djupt oroande i att ens diskussionen är möjlig att föra från borgerligt håll. Och än mer oroande är den totala avsaknaden av en proaktiv mediestrategi från vänsterhåll. Det är det, snarare än stollemotioner och sura Renfield-kommentarer i morgon-tv, som skulle möjliggöra att en framtida Videocracy II handlar om Sverige.

Rätt ska vara rätt

I inlägget från gårdagen om uppropen kring vägbiblioteken och privatiseringen av Banverket produktion hade det smugit sig in ett par faktafel som jag härmed vill rätta. Lotta Durgé kommenterade, vilket jag tackar för, att det även är Transportarbetareförbundet som står bakom biblioteken, och att man än så länge inte kan lämna tillbaka ljudböckerna på ett annat ställe än där man lånat dem, vilket jag trodde.

Det förändrar dock inget i sak, och jag hoppas fortfarande att Åsa Linderborgs uppmaning får någon form av genomslag så att dessa bibliotek kan få finnas kvar.

När jag ändå är inne på gårdagens inlägg, så kan jag konstatera att det inte bara är undertecknad som tycker att Annicka Engbloms typ av gammalhöger är rätt festlig.

Herman Wermer Örebro

Visserligen är både kungahus och rojalister en tramsig historisk parentes som står och dammar i ett hörn av samhällets överbyggnad, men företeelserna kan ändå vara rätt roliga. (Även om jag är fullt medveten om att de distraherar en från att diskutera det som är viktigt, som t ex en analys av oppositionens budgetförslag).

Lagom i kölvattnet till diskussionen om den punschdoftande Höger-motionen om stärkande av kungamakten av guds nåde, så visar det sig att Örebro skakas av ett muller kring kungamakten så att man tror att ren gamle Engelbrekt vaknat ur sin eviga vila.

Bakgrunden är att det 2010 är 200 år sedan Jean-Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare vid en riksdag i Örebro. Detta anser den borgerliga kommunledningen vara ett utmärkt tillfälle att fira, och har planerat ett evenemang där man pytsar in runt 8 miljoner kronor av skattemedel bland annat till en manifestation på Stortorget.

Oppositionsrådet i Örebro, vänsterpartisten Murad Artin, blev måttligt road av det hela. Så han bildade "Föreningen för kunskap, fred och demokrati och mot Bernadottejubiléet och kungafjäsk" och bokade upp torget för en manifestation samma tid som jubiléet skulle gå av stapeln.

Nu togs det hus i helvete på Närkeslätten. Det obligatoriska raseriet i lokaltidningen bröt ut, medan jubileumsarrangörerna sturskt hävdade att de visst skulle få vara på torget i alla fall.

Sedan klev den lokale starke folkpartisten i Örebro, kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, in i leken och farsen blev total. (Om namnet verkar bekant är det inte så konstigt, då han varit i hetluften förut, men bedömts som nog extrem för att få en nominering till Volksparteis partistyrelse). I en välvillig tolkning så misslyckades han grovt i användandet av ironi i sin blogg när han dundrade om att han skulle bilda en "Förening mot revolutionsromantik och kommunistfjäsk" som skullle boka alla torg till Första maj (inlägget är sedermera raderat men en skärmdump återfinns på den socialdemokratiske politikern Björn Sundins blogg, Wermes kommentarer i originalinlägget är även de läsvärda som en underbar uppvisning i infantil debatteknik). Detta alltså från en man som alltså sägs stå till vänster i Volkspartei... Olyckligtvis för partistrategerna så tog de inte ifrån Werme lösenorden till hans blogg, utan han kunde fortsätta raljera om Vänsterpartiet i fler inlägg.

Här kunde historien varit slut, Bernadotte-jubiléet avlöpt någorlunda som planerat, kommunkassan blivit ett antal miljoner fattigare utan att det generererat märkbara resultat och kommunalråden fått kröna mandatperioden med en kungamiddag. Men då äntrade den ettrige hyperrojalisten och källkritikallergikern Herman Lindqvist in i arenan.

I en kolumn i Aftonbladet angriep Lindqvist Murad Artins antirojalistiska begivenhet och lyckade samtidigt slänga ur sig en häpnadsväckande mängd grodor till försvar för "glädjefesten". Några exempel:

Kanske är det också så att de flesta infödda örebroare har en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.
För om oppositionsrådet hade läst historien skulle han veta att Bernadotte, som själv var invandrare, var den enda av våra 69 monarker som hade en riktigt proletär bakgrund.
...
Murad Artin kunde också läsa i historieboken att Sverige visserligen är en monarki, en av de äldsta i världen, men att landet samtidigt är världens kanske mest demokratiska och jämlika land.
...
Nu verkar det inte bli någon glad historisk fest i Örebro, bara ett politiskt hatmöte.Vid närmare eftertanke kanske svenska folket inte kan skratta åt det som ska hända i Örebro.

Maken till klapp på huvudet har väl inte skådats i den svenska offentligheten på många år och dar. Om man återigen ska göra en välvillig tolkning av dett skedda, så är det ett synnerligen klumpigt försök av Herman Lindqvist att sälja sin halvdana biografi om Jean-Baptiste Bernadotte och försvara sitt engagemang i jubileumskommittén.

Murad Artin svarade i Aftonbladet, och poängterade bland annat att Lindqvist även i detta fall verkar ha en synnerligen liberal tolkning av källor och fakta. Meningen med det han gör är inte sabotage utan en bredare och mer kritisk diskussion. Uppenbart räcker det inte heller med mer än två decennier i ett land och en period i riksdagen för att Lindqvist ska anse någon kvalificerad, utan invandrare ska hålla käften när det gäller det storsvenska.

Örebro-socialdemokraten John Johansson undrar i sin blogg försynt om varför Lindqvist med sina egna kriterier kan uttala sig om svensk historia, eftersom han bott i Sverige mindre än tio år av sitt liv? Dessutom väcker han frågan om man är diskvalificerad från det politiska samtalet om man inte kan kungalängden. Liknande invändningar kommer även från Ilona Szatmari Waldau i Uppsala.

Hur det nu än går med manifestationen mot jubiléet (jag kan i ärlighetens namn tycka att tilltaget av Artin att boka torget är lite fånigt, men då är jag också en hopplös reformist), tar jag mig ändå friheten att komma med ett önskemål på en sång till en eventuell konsert:

All offentlig makt utgår från (Carl Gustaf) Folke (Hubertus)

Egentligen hade jag tänkt skriva om Beatrice Asks förslag om att finansiera regeringens skattesänknings- och budgetraserarpolitik med straffskatt på föräldrar och syskon till struliga barn från socioekonomiskt svaga områden. Allt i ytterligare ett försök att vinna den ängsliga medelklassen till valet 2010.

Men det är så mycket roligare att skriva om de borgerligas senaste tramsiga försök att skapa en nykonservativ högervåg, i form av den moderata riksdagsledamoten Annicka Engbloms (Blekinge) anspråkslösa motion om att stärka monarkens makt över regeringsbildningen.

Engblom lyckas med den hisnande tankevurpan att en förtärkning av det ärvda statsöverhuvudets makt också stärker demokratin eftersom han är "opolitisk". Jag som i min enfald trodde att i ett system med representativ demokrati så är det meningen att folkets valda företrädare ska styra just genom att utöva politik?

När Engblom ska motivera sitt förslag nämns lustigt nog inte ordet "demokrati" eller "folkstyre". Nej, i stället ska monarkens makt stärkas därför att a) andra länder med parlamentarisk demokrati har kvar monarkens formella makt över regeringstillsättningen (Engblom har uppenbarligen aldrig hört talas om vare sig reform- eller republikanska rörelser i de länder hon räknar upp); och b) därför att monarkin är en samlande gestalt, står för historisk kontinuitet, en del av kulturarvet och den svenska identiteten, gör Sverige känt i utlandet och "sprider glans, fest och högtid i olika sammanhang här i Sverige."

Trogen regeringslinjen och sin militäriska vurm har hon även laddat kulturkrigsammunitionen och försöker ladda av en bredsida mot den sippa och tråkiga vänstern som vill förbjuda vanligt folk att ha kul:

Republikanerna har inte lyckats visa på vilket sätt Sverige eller det svenska samhället skulle bli bättre om monarkin avskaffades. Med sitt kulturradikala perspektiv har de ingen förståelse för argument om historisk kontinuitet och kulturarv – att riva ned det historiskt nedärvda är snarast en del av deras politiska mission. Kunglig fest, glans och högtid blir i deras ögon något negativt.

(Som ett sidospår kan noteras att Annicka Engbloms motionslista till årets riksmöte, liksom hennes blogg, i övrigt ganska härligt gammalhöger med mycket försvar och biltrafik. Mumma för den som saknar betongmoderater á là Bo Lundgren i gammal god form.)

Alliansfritt Sverige konstaterar något förvånat att Engbloms likalydande motion i fjol inte väckte någon uppståndelse, trots att den inte var mindre tossig då. Skillnaden är att i fjol visste vi svenska mediekonsumenter inte att vi behöver en Anna Anka-typ för att skapa lite lagom kaos i nyhetsflödet, med ett naivt torgförande av idéer vars bäst före-datum gått ut för så länge sedan att de inte är tjänliga nog att ens exportera till ett före detta öststat.

Roligast är att se hur Högern har svårt att hantera frågan. Vissa partivänner till Engblom verkar önska att den lagts i papperstrimlaren i stället, likaså Axess-bloggen. Och i andra bloggar så luftas insikten om att diskussionen om att stärka monarkin snarare riskerar att på allvar initiera en diskussion om republik i Sverige.

Jonas Sjöstedt tycker att Högern borde gå längre, om man ändå ska rulla upp parlamentarismen och den representativa demokratin. Riv upp den allmänna rösträtten, och omforma riksdagen till en ståndsriksdag med Moderat-adel, Kristdemokrat-präster, Folkparti-borgare, och Centerpartist-bönder när man ändå är i farten. Här tycker jag dock att man kan vara mer visionär. Återinför det kungliga enväldet, så att vi får chansen att göra om och göra rätt och, precis som 1789, störta monarkin en gång för alla.

I väntan på att det ska ske, rekommenderar bloggen i stället en god bok.

Ropen skalla, upprop för alla

Är man inte del av en trend, får man skapa den själv, sa redan Anna Anka. Därför fortsätter jag den egeninitierade vågen av uppmaningar att stödja upprop, med två saker till som jag tycker manar till efterföljande.

I Aftonbladet uppmanar Åsa Linderborg landets kulturredaktörer, att visa att de menar allvar med sitt stöd för en bred kultur genom att adoptera ett vägkrogsbibiotek. Hyckleriet i regeringens kulturpolitik och kulturkrigsretorik, blir särskilt uppenbar när man i kulturpropositionen drar in stödet för de s k vägkrogsbiblioteken. Det är ett system som är avsett att öka tillgängligheten för litteratur för yrkeschaufförer, som drivs av Hotell- och restaurangfacket med stöd av Statens kulturråd. Tanken är att vägkrogsbiblioteken ska vara ett arbetsplatsbibliotek med ljudböcker som är lokaliserat på tio platser i landet. En bok kan lånas på vägkrogen i Jönköping, lyssnas av längs med E4 och sedan lämnas på rastplatsen i Töre. Systemet är enkelt, flitigt använt och når också en målgrupp som traditionellt tillägnar sig mindre litteratur än genomsnittet. Det är förmodligen därför som regeringen vill ta bort dem. Så, jag hoppas verkligen att de kan räddas, och då kanske genom en insats från landets kulturredaktörer.

Det andra uppropet kommer från SEKO, och riktar sig mot regeringens bolagisering av Banverket produktion, som med all rätta misstänks som början på en privatisering. I stora annonser har SEKO (på grundval av kongressbeslut under hösten) framfört sina krav. Inte att regeringen ska stoppa bolagiseringsplanerna, dess ideologiska skygglappar samt efter oss syndafloden-attityd har man insett utgör oöverstigliga hinder för vettig dialog. I stället kräver man att oppositionen ska göra ett tydligt vallöfte om att stoppa eller ta tillbaka en bolagisering. Även det är ett upprop som jag hoppas får genklang, inte minst eftersom erfarenheterna av liknande extrem avreglering av järnvägen i andra länder förskräcker.

Overklighetens folk i alla länder, förena er

[bild från Aftonbladets kulturredaktions blogg]

Regeringens kulturproposition drabbade landet i september. I textmassorna hade man smygit in en radikal nyordning av stödet till kulturtidskrifterna. Framför allt smalnar man av definitionen på vad som är en stödberättigad kulturtidskrift, till att enbart omfatta "kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden".*

Om detta kan sägas mycket. Anslaget är konservativt så att det förslår, helt inom ramen för regeringens närmast nyviktorianska linje i kulturfrågorna. Om kultur endast handlar konst, dans teater och film m fl i snäv mening, men inte samhällsfrågor, debatt eller för den delen en kontextualisering av konsten, är det tydligt att regeringen vill gynna en elitens (d v s den egna väljar- och partikaderbasens) "fin"kultur. Sedan är det uppenbart att förslaget slår mot sådan subversiv press som dristar sig att ifrågasätta regeringens förträfflighet. Man har från borgerligt håll länge förfasat sig över att tidningar som t ex Mana, fått statligt stöd, och nu kan man med ett alexanderhugg lösa det problemet. Slutligen så skapar regeringen en statlig åsikts- och kontrollapparat av rang, när de stödberättigade finkulturella vetet ska skiljas från slöddertidningsagnarna.

Hela historien är sammantaget ett intressant exempel på regeringens ideologiska Janusansikte. I ekonomiska och välfärdsfrågor, då är linjen benhårt nyliberal, men när det gäller sådant som kultur, utbildning och forskning då är centralstyrning och detaljreglering regel och den osynliga handen ersatt av en pansarklädd näve som pekar med hela handen.

Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) reagerade snabbt på kulturpropositionen, och anordnade bland annat en debatt under den gångna Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. 13 redaktörer har i debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Nyheter, anklagat regeringen för att tysta debatten och vara detaljreglerande, och samtidigt påpekat att det inte är statens uppgift att styra innehållet i tidskrifter.

Regeringens konservativa klåfingrighet på kulturområdet börjar bli otäckt påtaglig. Som Jonas Sjöstedt konstaterar, finns det en viss parallell mellan detta och Forum för levande historias användning som propagandaorgan. Ett sätt att reagera, även om chansen att regeringen skulle notera det är mindre än att det faktiskt finns en gud och att hon i så fall skulle bry sig om bön, är att skriva på det upprop FSK har initierat under parollen rädda kulturtidskrifterna.


* Hur ser definitionen på stödberättigad kulturtidskrift ut idag kanske läsaren undrar? Förordning (1993:567) om statligt stöd till kulturtidskrifter stadgar att:

Med kulturtidskrift avses en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.