Den okopplade marknadsfundamentalismen på spåret

Lars Ilshammar beskriver i en ledarkrönika i Norrländska Socialdemokraten den 9 april på ett elegantare sätt än mig regeringens felväxlade transportpolitik. Ilshammar poängterar systemfelen i järnvägspolitiken, med en manisk fixering vid konkurrens och marknadsstyrning, vilket vare sig kopplas till påvisbara effekter eller praktiska lösningar som investeringar i nödvändig infrastruktur.

På tal om kopplingar, pekar Ilshammar också på järnvägens karaktär som ett hårt kopplat tekniskt system, där de olika delarna, spår, signaler, tåg, elförsörjning, stationer etc, oundvikligen hänger ihop. Alla delarna i järnvägsystemet måste fungera för att man ska få en säker och effektiv trafik – fallerar en del fungerar helheten i bästa fall illa, i sämsta fall katastrofalt. För att ta ett trivialt exempel måste det finnas en samordning mellan perrongernas och vagnarnas höjd och längd för att passagerarna ska kunna kliva av och på tågen. De avskräckande exemplen på vilka ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser bristande samordning till följd av privatisering och marknadsstyrning av järnvägen kan leda till är många. Tydligast är kanske de negativa konsekvenserna i Storbritannien. De avreglerade brittiska järnvägarna fungerar så dåligt och är så kostnadsineffektiva att röster lyfts för ett återförstatligande .

Det stora systemfelet i den svenska järnvägssektorn är således inte bristen på konkurrens, utan en omfattande fragmentering på små enheter utan inbördes samordning. Ingen, inte ens staten, tar hänsyn till det gemensamma intresset att få en så bra, omfattande och prisvärd järnvägstrafik som möjligt. Det är en politisk fråga, och det är en skam att regeringen ömkligt undflyr ansvaret för järnvägssektorn genom att definiera den som en fråga enbart för ingenjörer och ekonomer. Görs inget är vi snart tillbaka i det elände som 1939 under galgen tvingade fram ett förstatligande av en svensk privat järnvägssektor som då stod på ruinens brant.