Varför slåss vi i Afghanistan, egentligen?

Trogen den snubbelfumliga stil som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan Anders Björck var försvarsminister och sprang sick-sack inför hedersvakten vid ett besök i Finland, är Sverige nu i krig i Afghanistan. Inte för att någon riktigt vet hur det gått till, vad vi har där att göra eller ens vad vi hoppas åstadkomma, väntar vi nu på att den första svenska soldaten kommer hem i en likpåse.

Kraven på att Sverige ska dra sig ut ur Afghanistan har rests så sakteliga från olika håll i den svenska debatten. Och visserligen kan jag sympatisera med det kravet av principiella skäl, men framför allt så tycker jag att frågan behöver diskuteras mer seriöst innan man kan ta ställning. Vad hoppas vi åstadkomma med den svenska insatsen, är vår insats adekvat för att nå dessa mål, och vilka risker och potentiella vinster finns det med en svensk närvaro i Afghanistan? Vet vi ens vem vår fiende är? Och, för att lyfta näsan över det knappologiskt svenska perspektivet, vad händer med Afghanistan, Pakistan och resten av Central- och Sydasien om Sverige och Nato-styrkorna lämnar?

Den diskussionen är bara i sin linda i Sverige. Den som kanske är bäst på att konsekvent lyfta det perspektivet är Jonas Sjöstedt. I USA finns däremot, kanske föga förvånande, en större diskussion från alla delar av det politiska spektrat. Så som inspiration för mig själv, och förhoppningsvis någon annan, att fundera vidare kring den kniviga Afghanistan-frågan (och med den utvecklingen i Pakistan) så utgörs resten av denna blogg länkar och referat till intressanta inlägg i den amerikanska debatten.

Den vänsterliberala amerikanska tidskriften The Nation, som för övrigt är alldeles utmärkt läsning om man får tag i den, hade i november ett temanummer om Afghanistan och Pakistan. Bland artiklarna fanns en artikel av Stephen Walt, som ifrågasätter hela målet med insatsen. Kriget i Afghanistan är oerhört kostsamt, samtidigt som chansen att nå målet, att komma åt al-Qaida, är minimal. I den mån organisationen är kvar i regionen, och inte flyttat sin verksamhet till t ex Somalia eller Jemen, så är al-Qaida klart försvagat. Vad som i stället hänt är att USA dragits in i ett afghanskt inbördeskrig, där man stöder den svaga, ineffektiva och korrupta Karzai-regimen mot talibanerna. Det gör både krigets mål avsevärt vagare, kriget svårt eller omöjligt att vinna, samtidigt som man förlorar fokus på det som en gång var målet för interventionen, d v s al-Qaida.

John Mueller diskuterar i samma nummer vidare om myten kring al-Qaida. Han avvisar tanken på att de talibandominerade pashtunska områdena i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan skulle vara en fristad för al-Qaida. Relationen mellan talibanerna, som inte alls är en lika enhetlig grupp som västliga medier ibland försöker få dem att framstå som, och al-Qaida är långt i från okomplicerad. Således är det inte säkert att det ligger i en talibanregims intresse att härbergera al-Qaida, och det är inte heller självklart att al-Qaida själv skulle vilja etablera baser i ett talibandominerat Afghanistan.

Att läget är illa i Afghanistan är svårt att betvivla. Kongressmedarbetaren Michael Shank skriver en redogörelse för sin nyligen avslutade vistelse i Afghanistan, där han pekar ut den slående skillnaden mellan retoriken i den politiska och militära ledningen i Washington, och verkligheten på plats. Av fungerande afghansk statsmakt eller effektivt bistånd och nationsbyggande finns föga. Däremot finns ett motstånd som eldas på av de militära insatserna, som därför blir kontraproduktiva. Den amerikanska biståndsinsatsen är dessutom så ineffektiv, och läcker så mycket pengar i administration och till outsourcade underkontraktörer, att för varje dollar i medel används endast 10 cent i konkreta åtgärder. De osynliga biståndsinsatserna kan afghanerna lätt kontrastera mot den fullt påtagliga närvaron av tungt beväpnade amerikanska soldater som var och en kostar en miljon dollar årligen för att verka i Afghanistan. Shank efterlyser att Väst lyssnar mindre på sina egna militärer och lobbyister, och mer på vad afghanerna själva faktiskt tycker och upplever situationen. Det är enda sättet framåt om man verkligen menar allvar med att vinna befolkningens stöd, och därmed kunna göra slut på kriget.

Obamas strategi verkar däremot bli mer av samma - mer turpp, och en intensifiering av striderna för att försöka kunna nå en deadline för uttåg. I sin blogg beskriver Tom Englehardt det hela som att Monty Python tagit över Afghanistan-frågan. framför allt har Obama kapitulerat för generalerna, och går på en militär strategi, i hopp om att med en snabb seger slippa frågan i valet 2012.

Kriget i Afghanistan brukar i amerikansk debatt ofta jämföras med det Vietnam, t o m till den grad att militären själva tar fram scenarier baserade på jämförelsen. analogt brukar president Obama jämföras med Lyndon B Johnson, som eskalerade kriget i Vietnam i hopp om att få ett snabbt slut på det, men i stället hopplöst körde fast USA i ett krig utan slut. Om detta diskuteras mycket och länge i amerikansk debatt. Ett intressant inlägg kommer i public service-kanalen PBS, där Bill Moyers, diskuterar hur man kan höra ett eko av gårdagen i dagens situation, när man lyssnar på hur diskussionerna gick 1963, när Johnson belslutade att intensifiera kriget i Vietnam.

Men om man nu gett sig in i leken, och inte vill tåla den, hur tar man då sig ut ett militärt engagemang? Robert Dreyfuss, identifierar i samma temanummer av The Nation som tidigare nämnts, ett antal åtgärder för att snabbt kunna ta sig ur Afghanistan utan att skada vare sig västmakterna eller Afghanistan alltför mycket. Framför allt menar han att man måste ge upp tanken på att bedriva ett decennielångt anti-gerillakrig i regionen. I stället borde man erkänna att segern är vunnen, al- Qaida är besegrat och att truppnärvaron därför kan upphöra inom ett snar tidpunkt. Det inkluderar att man medger att kriget inte går att vinna, och att det amerikanska militär- och biståndsindustriella komplexet i Afghanistan måste monteras ned och att stödet till regeringen Karzai upphör eller villkoras hårt. För att detta inte ska leda till en katastrof, krävs samtidigt att man på allvar genomför en förutsättningslös deiplomatisk och politisk offensiv, för att tillsammans med de regionala aktörerna försöka få till stånd en långsiktig och hållbar lösning på läget i Afghanistan.

Till detta, och mer därtill, kring Afghanistan, och den svenska insatsen där, finns det goda skäl att återkomma, både i denna blogg och i det svenska politiska samtalet i stort.