Dyster ideologi förklädd till dyster vetenskap

Partier måste förändras för att inte dö. För Centerpartiet har detta alltid varit uppenbart eftersom man från sin tillblivelse varit ett intresseparti för en landsbygds- och bondebefolkning, som aldrig varit i majoritet och inte längre ens utgör ett stabilt väljarunderlag. Åtminstone sedan 1950-talet har därför Centerns politik präglats av ett vinglande på två ben; dels har man behållit sin profil som landsbygdsparti; dels har man försökt fånga nya väljargrupper, ofta genom att plocka upp frågor som legat latent i tiden men som inget annat parti gjort till sina egna. Det förklarar exempelvis att Centerpartiet blev det första parti som på allvar lyfte naturvårds- och miljöfrågorna, eller för den delen regional utveckling och decentralisering.

Men under Maud Olofsson har någonting hänt. Centern har omvandlats från ett veligt mittenparti till ett tvärsäkert extremparti på högerkanten. Gamla hjärtefrågor, som regionalpolitiken och energipolitiken, har slängts överbord och i opinionsmätningarna ser det ut som att partiet kommer att avvecklas före kärnkraften. När till och med Dagens Nyheter anser att det är dags för Centerpartiet att dra i handbromsen finns det uppenbart något för partiet att ta tag i.

I en krönika i Alliansfritt Sverige om Centern beskriver Anders Utbult ett parti som hamnat på kant med sig själv, sina prospektiva väljare och med den verklighet man har att administrera i regeringsställning. Eller med hans egna ord:

... centerpartiet är ett helt parti av drömmare. Nästintill dagligen görs utspel och pressmeddelanden som erbjuder drömmarens barnenkla lösningar på komplexa problem, med en säkerhet som endast kan hittas hos religiösa fanatiker och inbitna nyliberaler.
[...]
Ja, centerpartiet har gått från att vara ett parti till ett ungdomsförbund. Precis som ungdomsförbunden tycks man mena att all publicitet är bra publicitet. Precis som ungdomsförbunden tar man gärna politiska förslag direkt från en ideologisk skrift, ser den som den ultimata sanningen och undviker att låta den utsättas allt för mycket av verkligheten. Just som ett ungdomsförbund skriker man högt och mycket, utan att se förslagen förvandlas till realitet.

Precis som för ett ungdomsförbund är det allt färre som lyssnar.

Maud Olofssons Centerparti skiljer sig alltså, som även denna blogg varit inne på, från tidigare inkarnationer av Bondeförbundet genom att för första gången tydligt ha övergett traditionen att vara ett mer eller mindre öppet intresseparti, och blivit ett idébaserat parti. Dock lever traditionen att dölja partiets riktiga bas kvar, skillnaden är att man numer döljer den nyliberala ideologiska dogmatismen under den ekonomiska vetenskapens sken.Centerpolitiken reduceras till en teknisk fråga, som direkt tagen ur ekonomiska grundkursböcker, utan att detta vare sig problematiseras eller kontextualiseras (eller ens blir särskilt rätt, som när man rör ihop sambandet mellan frihandel, produktivitetsökningar och lönenivån i branscher när man försöker göra byggsektorns produktivitet till en valfråga).

Ett belysande exempel är CUF:s ordförande Magnus Anderssons utspel om att sänka ingångslönerna, vilket motiveras genom att peka på enkla samband om t ex rörligheten på arbetsmarknaden och attraktiviteten i yrken med snabb lönekarriär. Att det i sin tur kan skapa problem med efterfrågan i samhällsekonomin, minskad produktivitet eller tröskeleffekter i branscher med stor personalomsättning nämns inte. Dessutom gör man det dubbla misstaget att dels glömma bort att ekonomi handlar om riktiga människor och deras försörjning, inte om teoretiska modeller; dels förväxla ekonomin med naturvetenskapen, och förtränga att det inte finns ett utan många tänkbara lösningar på ekonomiska problem. Följden blir att man  låtsas som att man inte gör ett ideologiskt val när man bedriver politik.Men det är klart, vill man föra en klasspolitik, är det lättare att genomföra om man låtsas om som att klassamhället inte finns.

Den som läst på högskolan kanske känner igen sig i uttrycket "A-kurs hybris". Det är ett fenomen som kan drabba den student som efter att ha läst sina första kurser plötsligt tror att hon förstår och kan förklara allt. Dagens Center, under sina nyfrälsta marknadsfundamentalisters ledning, är som ett helt parti som drabbats av slikt övermod, och i rask takt trosvisst marscherar mot en kollektiv omtentamen.