Moderatpolitrukerna och medborgarföraktet

Oavsett hur mycket Moderaterna bättrar på sin fernissa genom att försöka framstå som ett feministiskt välfärdskramande arbetarparti, så skiner förr eller senare deras verkliga ideologi och människosyn igenom den PR-polerade ytan. Senast i en enastående uppvisning av maktens arrogans från de moderata ledamöterna i socialförsäkringsutskottet, Helena Rivière och Gunnar Axén i en debattartikel i Aftonbladet.

De två knyter an till tidigare debattartiklar från den sjukskrivna och möjligen snart utförsäkrade trebarnsmamman Alexandra Johansson, som egentligen mest frågar båda blocken om vem som kommer att ta ansvar för att det finns en grundtrygghet i socialförsäkringsystemet för sådana som är i hennes situation. Svaret som Rivière och Axén levererar lär dock inte direkt hjälpa -  vare sig Alexandra Johansson eller chanserna till en mirakulös borgerlig valseger i september 2010.

Rivière och Axén börjar med att ge Alexandra Johansson en uppläxning vars make inte setts sedan husagan avskaffades 1920. De antyder att hon minsann överutnyttjar sjukförsäkringen och inte alls vill arbeta. För Alexandra Johanssons situation beror inte på att hon är sjuk, utan "sjuk" (vad de nu grundar denna diagnos på - kvalificerar man i det moderata synsättet bara som sjuk om man är helkroppsförlamad, i gipsvagga, komatos eller på andra sätt oförhindrad att kommunicera i text med omvärlden?). För att alla ska förstå att hon är en oansvarig parasit på samhällskroppen förtydligar de båda att:

Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav.

 Efter att ha talat maktspråk för att få tyst på den oförskämda undersåten, angriper Rivière och Axén sedan oppositionen. De vänder sig till en något oklar målgrupp (när man läser denna del av artikeln kan man lätt tro att något blivit galet, så att texten hamnat fel och egentligen var menad som ett lustifikt tal i väntan på avecen på en middag för moderata valarbetare) när de menar att den rödgröna oppositionens politik leder till att "sådana som Alexandra ska kunna vara fortsatt sjukskrivna så länge som det behövs". Vad tusan menas med detta? Till och med i den (visserligen offentliga men ändå) moderata retoriken ska man vara sjukskriven så länge som behövs. Vad är alternativet - ska man vara sjukskriven så länge pengarna på kontot räcker?

Artikeln avslutas sedan med en orgie i faktoider och citationstecken. Där angrips de "sjuka", som tydligen innan regimskiftet 2006 med hjälp av låtsassjukdomar höll på att driva samhällsekonomin i botten genom sitt överavändande av sjukförsäkringen. För regeringens intentioner med sjukförsäkringen är ju de bäst tänkbara enligt Rivière och Axén:

Nu har vi en stabil och trygg försäkring. Särskild hänsyn tas till de allvarligt sjuka. Och det är moraliskt rätt att hjälpa människor till arbete om de har arbetsförmåga.

Maken till att ha pejlat det allmänna opinionsläget fel har jag inte sett i svensk politik sedan Göran Persson var annat än PR-konsult och storbonde.

Rivières och Axéns artikel är ett klart tecken på att desperationen i de moderata leden, i takt med att oppositionens ledning i mätningarna ökar, börjar slå igenom i dåligt omdöme och bristande PR-disciplin, vilket  också bland annat Alliansfritt Sverige och Peter Andersson är inne på. Johan Westerholm skriver att det är vämjeligt att eliten i form av riksdagsledamöter desavouerar en enskild utsatt medborgare, vilket jag kan skriva under på, särskilt som de gör skamgreppet att blanda in hennes barn. Att som Peter Högberg hoppas att de båda ska be Alexandra Johansson om ursäkt är nästan över hövan artigt, men det vore i alla fall en bra början.