I krigföringen mot talibaner och al-Qaida i de otillgängliga bergen i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan, använder sig USA alltmer av förarlösa plan, s k "drönare". Som Jane Mayer beskriver i New Yorker (och som refereras i bl a Aftonbladet) har den amerikanska regeringen flera olika drönarbombsprogram som riktar in sig på att slå mot infrastruktur och speciella personer hos fienden. Fördelen med de förarlösa planen är att risken för egna förluster i liv är så gott som obefintliga. Planen fjärrstyrs från USA, och i flera fall har man t o m outsourcat hanteringen av dem till privata företag för att spara pengar och minska den politiska risken. (Som ett sidospår, visar Jinge att Sverige i drönartrenden har en stor potential, både för vapenexporten och för det av regeringen så omhuldade småföretagandet).
Nackdelen är dock uppenbar. På marken, utanför dataskärmarnas och tv-kamerornas värld. faller det riktiga bomber,som dödar och skadar verkliga människor. Hur högteknologisk bombningen än blir, är det ändå en ofrånkomlig konsekvens att oskyldiga civila drabbas när man försöker slå mot fienden från luften. Speciellt en fiende som inte utgör en reguljär armé och därför är svår att skilja från civilbefolkningen.
Men förlusterna kommer även på hemmaplan för amerikanerna. Kanske inte så mycket i fysiska skador, som i psykiska skador. Dels undermineras moralen i ett samhälle när man börjar bedriva fjärrstyrda, och delvis privatiserade, lönnmord i stor skala med fjärrstyrda flygplan. Dels skadas operatörerna rent mänskligt av vad de gör. De hundratals milen mellan bombaren i USA och de bombade i Afghanistan-Pakistan, hindrar inte att fjärrflygarna darabbas av stress, moraliska dubier och ångest över dödandet. Även om abstraktionen och avståndet till den som dödas blir nästan ofantligt stort, mår den dödande faktiskt ändå dåligt av sina handlingar.
Dessutom kan man ställa sig mycket stora frågetecken bakom grundidén bakom drönarprogrammet - nämligen att man genom bombningar från luften kan åstadkomma reell och varaktig förändring på marken. Det fungerade inte i andra Irak-kriget, och det har hittills inte fungerat i Afghanistan, vare sig nu eller under den sovjetiska ockupationen. Hade amerikanerna t ex valt att gå in med marktrupp snarare än att enbart bomba al-Qaidafästena i bergen 2001, hade man kanske faktiskt kunnat gripa Usama bin Laden.
Amerikanerna borde ha frågat britterna om saken. 1919 försökte brittiska armén i dåvarande Brittiska Indien kuva ett uppror i samma stamområden som utgör dagens talibanfästen. Och, som NY Times krigsblogg visar, gick det väl sisådär den gången också...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag stödjer inte vad USA gör, men det finns praktiskt taget ingenting i den ovanstående texten som inte är komplett bullshit. Bland annat, man har absolut inte givit civila företag i uppgift att styra drönarna, det är det absolut dummaste jag någonsin hört. De är högteknologiska flygplan som kostar flera miljarder dollar styck, med vapen som absolut inte får hamna i fiendens händer. De är inte heller som påstås av Jane Mayer lika lätta att använda som ett genomsnittligt TV-spel, de är minst lika komplicerade som ett jetdrivet jaktplan! Eftersom att det inte finns många så styrs de enbart av amerikanska flygvapnet, då de får in tillrcäkligt många kadetter och rekryter för att kunna operera mer än tio gånger så många drönare som de har sammanlgat nu, samtidigt.
SvaraRaderaTro mig, moralen i det amerikanska samhället har knappast tagit skada av drönare. Det här är nationen som firade när man släppte två atombomber för 64 år sedan, och vidare så struntade man inte alls i att skicka inte soldater mot al-Qaidafästen i bergen, år 2001 hade de knappt en hundradel av de drönare de opererar över Irak och Afghanistan idag.
Jag har aldrig läst sådan vinklad, ignorant anti-USA propaganda i hela mitt liv!
Bäste mister Anonym:
SvaraRaderaDet är ingen som påstår att man på marken i Afghanistan överlåter styrandet av drönarna till civila kontraktörer. Alla källor, citerade som ociterade i inlägget menar att hanteringen i fält sker av amerikansk militär eller underrättelsetjänst. Allt annat vore vansinne.
Sedan är det självklart att styrningen i allt väsentligt sker av flygvapnets folk, eftersom det kräver utbildning och kunskap. Men att vissa av funktionerna läggs ut på civila underkontraktörer är fullt trovärdigt, både utifrån trovärdigheten i de amerikanska källorna, och utifrån hur den amerikanska armén under 00-talet privatiserat mer och mer av sin verksamhet. Det dels av besparingsskäl, dels för att undvika förluster, men inte minst för att undvika att ställas till ansvar. En privat kontraktör råder inte under krigets lagar. Mycket av drönarverksamheten är dessutom, så vitt jag förstår det, tveksamt enligt amerikansk lag. Jag rekommenderar följande läsning kring fenomenet om subkonstraktering av krigföringen i Afghanistan.
http://atwar.blogs.nytimes.com/2009/12/14/blackwater-and-security-contracting-the-economics-of-war/
Att en nations moral, och dessutom demokratiska grundval,undermineras när men genomför en fjärrstyrd bombkampanj mot befolkningen i ett land där man inte ens är i krig är för mig fullständigt självklart. På samma sätt som moralen och den demokratiska grundvalen, i ett land undermineras när man i nästan 10 år har ett fångläger på en militärbas på Kuba, där man håller fångar utan rättegång. Kan inte demokratin upprätthålla demokratiska värden när man slåss mot terror och diktatur, så förlorar man i själva verket kriget, trots att man till synes vinner på slagfältet.
Det är vid det här laget rätt många bedömare i alla politiska läger som menar att det avgörande misstaget som gjordes under kriget i Afghanistan 2001 var att amerikanerna inte gick in med marktrupp för att gripa bin Ladin, och al-Qaida-ledningen, utan överlät det till lokal milis. Orsaken var bl a att det i den amerikanska regeringen fansn en stark rädsla för förluster, och att man ville spara trupp inför en kommande kampanj mot Irak. Rekommenderad läsning är senatens underrättelsekommittés rapport.
http://foreign.senate.gov/imo/media/doc/Tora_Bora_Report.pdf