Ett mail betyder så lite

När jag i lördags handlade inför den stora Mammon-högtiden, var det ovanligt trångt om saligheten på stadens gator. Dels fick jag makas med isbjörnar och pingviner, som demonstrerade mot att deras habitat hotades av den globala uppvärmningen. Dels fick jag löpa gatlopp mellan minst tre olika, mer eller mindre rabiata, grupper, som hävdade att de demonstrerande djuren alls inte hade något att oroa sig över, utom möjligen tjuvjägare. Standardargumentet, som gick att läsa från plakat och flygblad och som ropades ut av agitatorerna var "Climategate".

Historien i korthet är som följer. Det brittiska klimatforskningsinstitutet CRU fick sin email hackad (här kan man fråga av vilka, och på vems uppdrag), varefter emailkonversationerna prompt spreds på nätet. Mailen visar dels att forskarna baktalar sina motståndare, och dels att data i vissa fall till synes manipulerats för att bättre passa med modellerna. Från klimatskeptikerhåll hävdas att detta motbevisar teorin om den globala uppvärmingen, samt underminerar resultaten från FN:s klimatpanel IPCC. Detta ska också mörkas av medierna och den politiska eliten, som av egenintresse driver en falsk linje om att världen står inför en klimatkatastrof.

Men vad är då den verkliga betydelsen av den läckta e-postkonversationen? Det finns två delar av det svaret, den ena rör om avslöjandet skadat arbetet för miljön, det andra rör vad detta säger om vad vetenskapen har att säga om klimatförändringarna.

För att börja med om trovärdigheten för miljöarbetet påverkats, är svaret nog ja. Frågan är bara hur mycket och hur långvarig effekten blir. Man ska inte glömma bort, som George Monbiot kommenterar i sin blogg, att klimatskeptikerna under flera år både fört en förtalskampanj mot klimatforskare och manipulerat eller använta data på ytterst tveksamma sätt. Risken är dock att om båda sidor framstår som lika goda kålsupare så kommer den politiska processen i klimatfrågorna att bli mycket svårare att föra. Inte minst om de som arbetar för miljön ständigt tvingas värja sig mot fuskanklagelser snarare än framföra sina argument.

Erik Svensson kommenterar emellertid i ett debattinlägg på Second Opinion att svenska medier i stort sett hanterat rapporteringen kring email-skandalen bra. Framför allt har man inte fallit till föga för de högljudda lobbygrupperna som önskat att använda saken till att skjuta fram sina positioner på dagordningen. Klimatskeptikerna har dragit alldeles för stora växlar på de felaktigheter som avslöjats, utan att någonting grundläggande egentligen förändrats i klimatmodellerna.

Det leder över till den andra betydelsen av klimatmailskandalen, nämligen synen på vetenskapen. Piprök-bloggen har en, så vit jag kan bedöma, bra genomgång av argumenten ur en naturvetenskaplig synpunkt. Samtidigt konstaterar han att egentligen är inte manipulationerna som avslöjats speciellt avgörande, och ytterst marginella. Att sedan en grupp forskare i en mailkonversation kallar motståndare för "idiot" är kanske ouppfostrat, men inte värre än vad som förekommer inom all internkommunikation på mail, eller för den delen ett fikarum. Homo Politicus konstaterar att den enda nyheten kanske är att den akademiska världen består av revir som folk tenderar att försvara. I Guardian skriver Mark Lynas om att forskarna nog får väna sig vid att de inte längre lever i en bubbla somingen bryr sig om, utan att det omgivande samhället i allra högsta grad är intresserad av vad de gör. Det ställer i sin tur ökade krav på god forskningssed och hög etisk standard. Samtidigt varnar han för de allt fulare knepen och den förändrade strategin från klimatförnekarna.

Så vad lär vi oss i slutändan av klimatmailskandalen? Egentligen inte mer än två saker. Miljöfrågorna kommer att bli allt mer politicerande och bli föremål för en ideologisk kamp. Det vi ser nu är bara början på det som komma skall när klimatförändringar och energi- och råvarubrist kommer att göra en bred konsenus i samhället och mellan nationer mycket svår att uppnå. Till och med i Sverige har vi, som konstaterats både här och där, en regering som inte tycker att klimathotet är en nödvändig förutsättning för att förändra vare sig folks beteende eller bilpark.

Den andra slutsatsen är att vi faktiskt måste ha en öppen och förutsättnignslös diskussion om vetenskapen. Dess slutsatser är aldrig gjutna i sten, frågeställningar kan vara fel, metoder kan vara missvisande och ibland tar man blindskär. Men genom kontinuerlig och metodisk prövning och testande når vetenskapen till sist stegvis såväl kunskap som tekniska framsteg. Det vet forskare och andra vetenskapligt skolade, men långt ifrån hela allmänheten. Därför måste forskarvärlden både bli mer ödmjuk och pedagogisk, för att kunna få ut sitt livsviktiga budskap utan att väcka skepticism eller skapa förvirring. Nu om någonsin är det viktigt att akademikerna klättrar ut ur sina elfenbenstorn.