Den sjuka apoteksförsäljningen

[bilden tagen från aftonbladet.se]

Göran Hägglund, som kan sin bibel, borde väl om någon veta att man inte ska stjäla. Skulle KD-ledaren, mot all förmodan, ha rätt i sin teologiska världsuppfattning, är det efter utförsäljningen av Apoteket från det gemensamma ägandet inte bara skribenterna i denna blogg som har orsak att investera i asbestkalsonger att bära på den yttersta dagen.

Hela den aktuella mandatperioden har präglats av en slösaktig irrationalitet, där de borgerliga säljer statliga företag och slaktar välfärdssystem, alldeles oavsett om det är skadligt för samhället och samhällsekonomin som helhet. Apoteksförsäljningen är dock ett ovanligt tydligt exempel på hur snett det kan bli när dogmer får stå över både förnuft och moral.

Det hela tog fart på allvar när Göran Hägglund i en kommentar till Apoteksutredningen fantiserade om ett apotekarägt Apotek i varje gathörn och by i hela landet; där glada farmaceuter skulle sälja ständigt billigare läkemedel till ännu gladare konsumenter under dygnets alla timmar. Detta precis som i Norge där apoteksavregleringen omvandlat landet från Sovjetstat till himmelrike. Att den norska apoteksmarknaden, som bl a Alliansfritt Sverige visat, snarast präglas av stigande priser när ett demokratiskt styrt monopol, ersatts av ett privatägt och slutet oligopol där tre aktörer kan samsas om att sätta allt högre priser, ignorerade Hägglund gladeligen. Likaledes struntade han i att Apoteket i Sverige skapat ett av de kostnadseffektivaste läkemedelsdistributionssystemen i världen, trots att det är något så skamligt som ett statligt monopol.

När så utförsäljningen väl skulle bli av, utbröt en rent bendersk kalabalik. Som förväntat gjorde lågkonjunkturen att köparna inte direkt hängde på dörren och priset rasade. När styrelsen för Apoteket AB inte gjorde som de blev tillsagda, fick de silkessnöret, helt enligt rådande doktriner i regeringskansliet där ordet "nej" är lika tabu som ett flyktingbarn i sydvästraste Skåne. Mona Sahlin ställde i Riksdagen den berätigade frågan om Hägglund var nöjd med cirkusen. Det var han, även om inte ens det högborgerliga husorganet Svenska Dagbladet riktigt förstod varför.

Så kom i november utfallet av Apoteks-basaren. 5,9 miljarder fick stadskassan för bolag som omsätter 16 miljarder. Visserligen hävdade Göran Hägglund fortsatt att han var nöjd, men det hade han nog varit även om han fått tre gräddkola och ett hockeysamlarkort på Börje Salming i betalning. Dominerande köpare blev till stor del skatteparadisbaserade riskkapitalbolag. Det är ingen avancerad gissning som E24 gör när de tror att dessa snabbt kommer att sälja sina andelar när möjligheten öppnas om tre år, lagom i tid till nästa högkonjunktur.

Vad blev då utfallet av Hägglunds privatiseringsvision? Apotekare i varje hörn kan vi glömma, istället har vi precis som i Norge fått ett oligopol på en marknad som tidigare var offentligt reglerad och tog ett samhällsansvar. Tillgängligheten till apoteksvaror i de centrala städerna kommer förmodligen att öka, till priset av att apoteken förvandlas till tingeltangel-krämare, där receptbelagda produkter trängs inne i hörnen så att kunderna ska få maximal exponering av allehanda lockvaror. Några garantier för städernas utkanter eller glesbygden finns dock inte, och man behöver inte vara vänsterpartist, för att undra hur riskkapitalbolag ska förmås att ta ett regionalpolitiskt ansvar. Priserna kommer förmodligen att öka, inte minst därför att, som Kommunalarbetaren konstaterar, de nya privata vinstdrivande aktörerna saknar andra incitament än att få kunderna att konsumera så mycket av deras produkter som möjligt. Erfarenheterna från andra avregleringar har inte heller direkt imponerat, som Ett hjärta rött påminner om. Men det är helt i linje med regeringens konsekventa politik att omvandla sjukvård från en rättighet till en vara.

Det enda problem som Hägglund löst med sin Apoteks-rea är att man på vissa ställen kan få ökad tillgänglighet till apotekstjänster. Om det nu var ett verkligt problem, vilket jag inte är helt övertygad om, hade det gått relativt enkelt att lösa. Åtminstone så länge som det fanns ett statligt apoteksmonopol att ha offentligt inflytande över. Nu har regeringen inte bara slängt ut barnet med badvattnet, utan även sålt badkaret och ersatt det med tvättlappar finansierade med sms-lån. Göran Hägglund kanske är nöjd över detta, men han har absolut ingen orsak att vara stolt.