Depressiv repris

Teaterstockholm har fått ett nytillskott i form av Teater Rosenbad, som låter uppföra en svensk översättning av en amerikansk tragikomisk pjäs från 1929 (som på senare år gjorts populär av George Bush d.y.). Pjäsen handlar om en regering som på grundval av ideologisk stelbenthet, föråldrade ekonomiska teorier och en allmän ovilja till drastiska åtgärder, med glatt humör klipper sönder fallskärmen för en ekonomi som redan är i fritt fall. Detta genom att vägra lägga pengar på investeringar eller direkt stöd till de krisdrabbade, utan i stället strama åt ekonomin för att hålla budgeten och pengavärdet stabila. Allt med hänvisning till att lite kris bara rensar ut de dåliga äpplena ur korgen (vilket dock inte hindrar ett något ideologiskt malplacerat riktat stöd till enskilda företag och banker som man av någon anledning vill ge nödhjälp). I den aktuella uppsättningen gör Fredrik Reinfeldt Herbert Hoovers paradroll med viss bravur, men det är framför allt Anders Borgs kusliga närtolkning av finansminister Andrew W. Mellons spelstil, som man kommer ihåg.

Skämt åsido - så skriver nationalekonomen Lars Pålsson Syll i Efter Arbetet om regeringens maniska ovilja till att stimulera efterfrågan och de konsekvenser det hotar att få. Grundproblemet i ekonomin är att det inte finns efterfrågan, till följd av arbetslöshet, fallande investeringar, hårt åtsnörd offentlig konsumtion samt en allmän otrygghet i ekonomin som får både hushåll och företag att vilja hålla på pengarna snarare än att konsumera. Denna likviditetspreferens, som i sig är illa nog, späs på av att deflationen hägrar på bred front, vilket ytterligare hotar att leda till radikalt fallande efterfrågan. Ingen vill idag spendera sina surt förvärvade och osäkra pengar på något som i morgon kan vara ännu billigare.

Men i Anders Borgs ordlista finns inte ordet "efterfrågestimulans" med över huvud taget. Statens roll ses som att med bankgarantier rädda bankerna från att gå under (och ha nog med pengar i reserv för att kunna gå in och ta över om det baltiska låneträsket blir för djupt). Övrig konjunkturpolitik för man med penningpolitiken, där Riksbanken styr med räntan (även om ammunitionen till räntevapnet nu börjar sina i takt med att nollräntan närmar sig med rasande fart). Håller staten bara det finansiella systemet under armarna, inte spräcker sina budgetramar och låter marknaden vara ifred, så kommer allt att lösa sig till det bästa, basunerar regeringen trosvisst ut.

Men lärdomen av Depressionen är att det finns en tid för allt, och i allvarliga ekonomiska kriser är det inte tid för att strama åt eller spara. Men det är just det regeringen gör. Inga satsningar på efterfrågestimulerande åtgärder syns så långt ögat kan nå, samtidigt som kommuner och landsting i brist på pengar måste avskeda folk på löpande band. Inte heller aviseras det om några stora investeringar i t ex infrastruktur, vilket är särskilt underligt som det just nu borde vara billigare än på mycket länge. Och för de som förlorat jobbet eller på andra sätt hamnat i behov av det offentliga skyddsnätet sätts ersättningsnivåerna på svältnivåer, så att de ska piskas ut på en arbetsmarknad som bara finns i teorin.

Pålsson Syll pekar helt riktigt på att en stor bov i dramat är den ekonomiska bondage som regeringen utövar. Utgiftstak och överskottsmål i statsbudgeten fungerar som en effektiv broms för alla efterfrågestimulerande åtgärder. Målen fyllde en funktion i 1990-talets upprensning av de förra borgerliga årens Stora oreda, men har, förutsägbart nog, under den här borgerliga regimen främst fungerat som ett bekvämt argument för att bedriva ett nyliberalt lustmord på offentlig sektor.

Men nu när arbetslösheten snart når tvåsiffriga tal och BNP backar närmare 5 % måste regeringen ta ansvar för sin politik och inte lamt hänvisa till budgetmål som på inga sätt är tvingande. Det är varken Gud Fader eller, ännu värre, EU självt som ålagt oss budgetrestriktionerna. Det är vi själva genom beslut i riksdag och regering. Och det som med ett pennstreck införts, kan med samma pennstreck tas bort. Det enda man stilla kan hoppas på är att oppositionen tar sitt förnuft till fånga, och någon gång vågar inse vansinnet i att frivilligt ta på sig en tvångströja när det brinner i farstun. Man vinner inga val på att lova väljarna att man ska svälta sig till döds. Ska inte den nuvarande farsen på Teater Rosenbad bli en långkörare, så krävs det snarare att man anlitar en pjäsförfattare med mer nytänkande och som inte bara ger folket underhållning för stunden, utan även vad de mest av allt behöver - framtidshopp.