Hästsvans istället för stimulans

När den nya regimen 2006 skulle tillsätta en ny finansminister lär diskussionerna i Högerpartiets hökkvarter ha gått till ungefär så här:

- Kan inte Anders Borg få posten?, sa någon och tog en kanapé till.
- Fan heller, han är ju dogmatiskt nyliberal. Får han föra den ekonomiska politik han vill kommer ingen gå på vår bluff om "nytt arbetarparti" och "arbetslinjen", sa en annan medan han letade i spritkabinettet efter mer konjak.
- Det är, *tugga tugga, kras kras*, inga problem, replikerade den förste talaren, medan det stärkta skjortbröstet allt mer vanpryddes av kanapésmulor, - Borg har hästsvans och ser löjlig ut i frack. Folk kommer inte fatta att han är blåare än en belgisk tjur innan det är försent.
- Resistance is futile, sa Anders Borg.

Fast nu verkar, långsamt, verkligheten nå i kapp även regeringskansliet och finansdepartementet. Krispolitiken, eller snarare avsaknaden av sådan, har tydligt accentuerat det orättvisa, välfärdsfientliga och direkt ekonomiskt skadliga i regeringens ekonomiska politik, vilket inte längre går att dölja med fluffig retorik.

Senast var det Finanspolitiska rådet, regeringens eget rådgivande organ i dessa frågor, som i en rapport skarpt kritiserar regeringens brist på stimulansåtgärder för att motverka krisen, samt dess övertro på "jobbsökaraktiviteter i långkonjunkturen". Man efterlyser kraftfulla åtgärder för att stärka efterfrågan, samt att regeringen i det exceptionella läget ska överge budgettak och överskottsmål för att finanisera åtgärderna. Rådet efterlyser också större statsbidrag till kommunerna, och en temporär höjning av arbetslöshetsersättningen, där ersättningsnivåerna kan göras konjunkturanpassade. Kort sagt vill regeringens egna experter att regeringen gör någonting.

Kraven på efterfrågestimulans är inte nya, men ha alltid viftats bort av Borg och hans gelikar. Keynesianismen har avfärdats som omodern, samtidigt som man frenetiskt pekar på alla små tecken på återhämtning som kan skönjas, t ex i USA, som ett skäl till passiviteten. Men, som Dagens Arena påminner om, satsar man i USA faktiskt på efterfrågestimulanser. I Sverige försöker man däremot snåla sig ur krisen, vilket Utredarbloggen påpekar bara gör saken etter värre och hotar att förvärra och förlänga krisen. Sverige hotas av en nedåtgående självförstärkande spiral där, fallande produktion, galopperande arbetslöshet och deflation skapar sådan ekonomisk osäkerhet och rädsla att både konsumtionen och investeringsviljan rasar, vilket i sin tur sänker efterfrågan i ekonomin, med ytterligare arbetslöshet och prisfall som följd o s v, o s v.

Med lite tur gör rasande opinionssiffror att regeringen tvingas till åtgärder under sommaren eller till höstbudgeten. Om inte så är risken att den svenska ekonomin och välfärdssamhället 2010 är så illa åtgånget efter år av borgerlig "krisbekämpning" att åtminstone andra hälften av Fredrik Reinfeldts gamla samhällsvision till sist besannats:

"Vi vill inte se ett samhälle där folk svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras."
(ur Fredrik Reinfeldt, Det sovande folket (1993) )