Utförsäkra inte Husmark Pehrsson riktigt än

Efter nyår faller ättestupan när de första långtidssjukskrivna börjar utförsäkras, för att prövas mot en arbetsmarknad som mindre än någonsin välkomnar dem som inte högpresterar. Regeringen arbetar dag och natt med frågan - inte för att lösa problemen för de drabbade, utan för att inte framstå som hjärtlösa och inkompetenta och kunna skylla på valfri myndighet.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har den omöjliga uppgiften att förklara det orimliga systemet på ett för väljarna aptitligt sätt, hasta igenom snabbprocessade propositioner i Riksdagen för att dölja de värsta missarna, samt försöka spela oförstående i medierna och låtsas som att ingen kunde ha förutsett vad som skulle hända. Resultatet är, som Alliansfritt Sverige sammanfattat väl, självklart en medial katastrof.

I Agenda i SVT på söndagen antingen skarvar Husmark Pehrsson ordentligt på sanningen, när hon menar att det inte fanns några förvarningar om att regeringens massaker på sjukförsäkringen skulle få de nu uppenbara negativa effekterna, eller så är hon monumentalt okunnig om sitt eget fögderi. För varningar har regeringen fått , ungefär hur många gånger som helst. Uppvisande ledarskap i den Maud Olofssonska skolan skickar Socialdepartementet, när det hela börjar uppenbaras, fram en politiskt sakkunnig tjänsteman, i stället för den politiska ledningen, för att komma med en synnerligen sorglig ursäkt till bortförklaring.

Fast vad ska regeringen egentligen säga? Precis som Lena Melin konstaterar i Aftonbladet är utförsäkringskedjan orättvisan och hafsverket personifierat. Regeringens chansning, om att när utförsäkringen väl slog till skulle konjunkturen vara så pass god och 2/3-samhället så cementerat i svenska folket, att tillräckligt många inte skulle bry sig, har inte fallit ut. Problemet för borgarna är att i dåliga tider så blir de ökade klassklyftorna i samhället inte bara tydligare, det blir också uppenbart att de är följden av ett politiskt val, som LO konstaterar i en debattartikel om sin fattigdomsrapport.

Under tiden är det tiotusentals av de redan mest utsatta människorna i Sverige som oroar sig över sin ekonomiska framtid. Inte då huruvida räntan på bostadslånet ska bindas nu eller senare, eller om bilbytet får vänta tills det blivit klarare vilket alternativ till bensinen som kommer att slå igenom på bred front. Utan den högst basala frågan om hur man ska få mat på bordet och behålla tak över huvudet efter nyår. S-O Littorins löften om att alla system ska fungera och ingen falla mellan stolarna klingar tommare än de julsånger i hissmusikversion som just nu övertagit det offentliga rummet. Dessutom varken mättar eller värmer löften.

Kanske läser inte regeringen remissvar, som inte håller med dem? Kanske läser man inte alls? Men TV verkar man i alla fall bry sig om. Och redan i juli 2008 kom i Rapport en förvarning om att regeringens utförsäkringskedja kommer få konkreta effekter för just de cancersjuka kvinnorna. Ett öga rött skrev då om den cancersjuka Anna Olsson som i TV pekade på effekterna av den förda politiken, och återkommer nu till hennes fall. Anna Olsson avled för någon dag sedan. Hon fick aldrig uppleva det socialförsäkringskaos som regeringen hotade slänga ut henne i och som hon försökte stoppa. Men som hennes mamma säger kan vi hedra hennes minne genom att rösta bort den inhumana borgarpolitik som"slår ut de svaga och stödjer de rika".

Fast egentligen vill jag inte kräva socialförsäkringsministerns avgång riktigt än. Ett sådant vallokomotiv för oppositionen gör man ju inte sig av med i första taget. Att hon överlevt snart fyra år i regeringen är dessutom ett styrketecken för Sverige - något av såväl solidaritet som välfärdssystem måste finnas kvar när även en person med Cristina Husmark Pehrssons kompetens lyckas finna såväl en plats i samhället som en försörjning.