I rymden kan ingen höra Maud skrika

Sverige har, av någon outgrundlig anledning, en rymdminister. Hon heter Maud Olofsson. Och det är nog inte bara en stor del av svenska folket, utan även hon själv, som i dessa dagar önskar att hon tog den delen av jobbet lite seriösare, och gjorde ett längre statsbesök på rymdstationen ISS.

Orsaken är såklart debaclet kring Vattenfall, där Maud Olofsson imponerar genom att lyckas göra ett magplask i energipolitiken som överträffar det mesta i Centerns långa och ärorika historia av dylika. Turerna är lika långa som farsartade, men bl a Aftonbladet och Alliansfritt Sverige har sammanfattningar, för den masochistiskt lagde att fördjupa sig i.

I nyckelfrågan om den tyska kärnkraften konstaterade E24 att den som hävdar att Vattenfalls obegränsade ansvarsskyldighet i Tyskland är en nyhet, antingen är inkompetent, analfabet eller en lögnare. Under helgen bestämde sig Olofsson för att komma ut som lögnare, vilket fortfarande inte utesluter de andra alternativen innan motsatsen är bevisad. Speciellt som det åtminstone sedan 2008, enligt bl a Ekot, stått klart att kärnkraftsverksinnehavet i Tyskland i princip medför ett obegränsat skadeståndsansvar för hela koncernen.

Att det sedan finns en mer eller mindre dold privatiseringsdagordning för Vattenfall, både från bolagets och borgerliga politikers sida, underlättar inte näringsministerns arbete. Fast det gör å andra sidan inte kraven på tydligt och kompetent ledarskap mindre.

Nu ska man inte klanka ned på Maud. Det är inte lätt att vara partiledare för ett bondeparti i ett land utan bönder (speciellt inte på gångavstånd till Stureplan). Så jag tänkte att hon kunde muntras upp med en sång, för att göra tiden till nästa rymdfärjeuppskjutning lite behagligare. Speciellt refrängen stämmer till eftertanke, Maud:

Don't go chasing waterfalls
Please stick to the rivers and lakes that
You're used to
I know that you're gonna have it your way
Or nothing at all
But I think you're moving too fast