Tips från coachen

Vad som måste kvalificera sig som en av världshistoriens mest förutsägbara arbetsmarknadspolitiska fiaskon har just brutit ut, i form av stormen kring de s k "jobbcoacherna". Tanken från regeringens sida var att coacherna skulle hjälpa arbetssökande att hitta jobb på arbetsmarknaden. Samtidigt som regeringen passade på att i förbifarten privatisera arbetsmarknadspolitiken, genom att lägga ut uppgiften på närmare tusen privata företag.

Hela tanken med coacherna rymmer dock en rad uppseendeväckande tankevurpor. Redan när coach-satsningen drog igång i början av 2009 konstaterades att upphandlingen gått så snabbt och var så kortsiktig att kvaliteten på tjänsten var omöjlig att upprätthålla. Bortsett då från att det hela förutsätter en arbetsmarknad där det finns arbeten för de arbetssökande att coachas till. Möjligen hade regeringen redan tänkt på detta, då man snabbutbildade arbetslösa till att bli coacher till andra arbetslösa (möjligen kan man här misstänka att det fanns en baktanke på att införa någon form av rotationssystem, där coacher och coachade efter ett tag skulle byta plats, för att kunna frisera siffrorna lagom till valet). Kort sagt: minister ekonomie master S-O Littorins famösa skitår, skulle tydligen bemötas med skitåtätgärder.

När sedan verkligheten trängde sig på och förstörde lugnet i regeringens blåfiltrerade ideologiska bubbla, började jobbcoachsatsningen snabbt framstå som en lika dålig praktik som idé. SVT gjorde en undersökning där det visade sig att det bara var 2 % av de arbetssökande som anlitat en jobbcoach som blivit hjälpt till jobb genom dem. Alliansfritt Sverige beräknade att detta ger en kostnad på en miljon kronor per förmedlat jobb genom coacherna. Med andra ord så har arbetslösa som anlitar coacherna förmodligen mindre chans att få jobb än om hon söker arbete helt på egen hand (gissningsvis till och med jämfört med om hon går runt på stan och slumpmässigt frågar alla hon möter om de vill köpa hennes arbetskraft). Samtidigt kostar varje jobb som verkligen förmedlas lika mycket av skattebetalarnas medel som ungefär två tjänster i offentlig sektor (vilka dessutom skulle direkt komma till nytta i de så beramade vården, skolan och omsorgen). Rent konkret är alltså den samhällsekonomiska nyttan av coachpolitiken troligen negativ, medan arbetsmarknaden förmodligen klarat sig bättre om man helt låtit bli coachsatsningen.

Och då har vi inte ens kommit fram till innehållet i de upphandlade coachtjänsterna, vilket är en hisnande exposé över borgarnas inkompetens, blå- och enögdhet samt totala ansvarslöshet med offentliga medel.

Aftonbladet har de senaste dagarna varit i kvällstidnings-nirvana, genom att under flera dagar kunna komma med det ena avslöjandet efter det andra på samma tema. Ena dagen har det handlat om att mer än 10 % av de kontrakterade företagen använder sig av humbugmetoden neurolingvistisk programmering, vilket användarna kan lära sig på en snabbkurs på sju dagar (att jämföra med en psykologutbildning som tar fem år...). Inte nog att metoden, tillsammans med andra metoder som trängs om coachingutrymmet som hypnos, healing och new age-terapi, har tveksamt bevisbart värde i sammanhanget, de är dessutom explicit förbjudna från coachningsuppdraget enligt upphandlingen. Tydligen ska arbetslösheten coachas bort genom mantran, vilket i och för sig är det regeringen gör hela tiden med den Krishna-inspirerade-ramsan "fri marknad, Sossarnas fel, Ohly kommunist".

Nästa dag visarAftonbladet att coachningsuppdrag getts till en person med sektanknytning. Visserligen finns det flera personer i regeringen med just sektanknytning, men det kanske ändå är övermaga att ge nästan tre miljoner skattekronor till ett företag som drivs av en person som tidigare sysslat med en verksamhet (Landmark) som anklagats för bl a psykisk tortyr och hjärntvätt. Med den bakgrunden låter det lite otäckt att företaget fått kontrakt på att använda en självutvecklad metod för att "medvetandegöra" den arbetssökande och få denne att "ifrågasätta sitt förhållningssätt". Det kanske är jag, men jag får lite maoism-vibbar av det hela, i bästa fall...

Slutligen visar det sig att många av dem som vunnit kontrakten, helt i strid med de offentliga upphandlingsregler som det i alla andra fall ska hållas så hårt på, gått till dömda bedragare och våldsbrottslingar, personer med mångmiljonskulder och skattesmitare. Kanske inte så konstigt eftersom avtalen är rena guldgruvorna - där man utan att förmedla ett jobb kan få över 700 000 kronor för verksamheten, och ännu mer om man lyckas trixa in någon till arbete (vilket inte alls behöver vara coachens förtjänst).

Arbetsförmedlingen har nu slagit till reträtt och förlänger inga avtal under 2010 utan ska göra en helt ny upphandling. I Dagens Nyheter säger Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör att coacherna på det hela taget "fungerat bra". Då kan man i sitt stilla sinne undra hur i hela friden det skulle sett ut enligt henne om coach-systemet fungerade dåligt? Skulle det vara om man gett alla coachkontrakt till Röda Khmererna?

Ekonomie master Littorin hävdar att han är maktlös, och att problemet ligger i administrationens händer. Visserligen önskar jag också att Littorin vore maktlös, men i det här fallet är argumentationen lika tunn som ministerns akademiska meriter. Klart som korvspad är det regeringens både ansvar och fel att det blivit som det blivit. Det är de som kommit på idén med coacher i stället för verkningsfull arbetsmarknadspolitik, satt de ekonomiska ramarna och gjort det pressade tidsschemat. Då duger det inte att skylla på verkställande myndighet, som har att lyda oavsett hur korkade och omöjliga order som kommer från departementet.

Aftonbladets ledarsida konstaterar, helt korrekt, att grundproblemet med coachpolitiken är att pengar vräks ut i en sektor utan utbildningsvägar, tradition eller metoder för kvalitetssäkring. Det, kombinerat med regeringens vanliga förkärlek för slarv och brådska, har gjort att man dragit till sig charlataner och lycksökare som minderåriga till en MUF-svartklubb. Samtidigt identifierar de att problemet är större än en uselt genomförd upphandling av tveksamma coacher. Det handlar egentligen om att regeringens arbetsmarknadspolitik präglas av cynism och förakt för de svaga, där man konsekvent vägrar se arbetslöshet som något annat än resultatet av individuella tillkortakommanden. Strukturella orsaker till arbetsmarknadens problem finns inte i regeringens värld, och med den synen är det fullt logiskt av de borgerliga att ersätta verksamma arbetsmarknadsåtgärder till de arbetssökande med en kombination av en uppmuntrande klapp på axeln och en rejäl spark i baken.

"Skitår", sa Littorin. "Valår", säger jag, och förhoppningsvis en betryggande majoritet av väljarkåren.