Mota Jimmie i grind

Valfrihetsterrorn i samhället har sedan ett tag invaderat även opinionsmätningarnas område. Likt jobbcoacher verkar det snart finnas ett opinionsinstitut i varje buske. Och med tanke på hur stor spridning de olika mätningarna uppvisar, kan man nog anta att instituten generellt sett är lika kvalitetssäkrade som coacherna.

I helgen kom dock en undersökning från Sifo som visade på det utfall som jag personligen tror är det mest troliga 2010, allt annat lika. Undersökningen, som kommenteras i bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, visar ett rekordstöd för sverigedemokraterna, som blir större än både Kristdemokraterna och Centern. Än värre är att SD, trots att oppositionspartierna är klart större än de borgerliga, skulle få en vågmästarroll i Riksdagen.

Skulle vi hamna i det läget på valnatten 2010 behöver man inte vara Vellinge-moderat för att tro att Reinfeldt et consortes inte glatt skulle välja att regera vidare med stöd från SD. Det alldeles oavsett hur mycket Schlingmann dementerar och pratar om andra lösningar.

Hur kan man då komma undan att efter valet 2010 råka ut för en dansk skalle rakt i det svenska samhällsbygget? Statsvetaren Ulf Bjereld har i sin blogg fyra lika enkla som kloka regler för att i valrörelsen motverka sverigedemokraterna:

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

Jonas Sjöstedt har i sin blogg utökat Bjerelds fyra regler med en femte, som mer explicit riktar sig till oppositionspartierna (eller egentligen Vänsterpartiet, men jag tycker att det är en för snäv tolkning. Kanske kan man faktiskt lära gamla sossar att sitta). Han menar att man dessutom ska bedriva en tydlig vänsterpolitik. Det för att inte ge SD möjligheten att använda verkliga klyftor och samhällsproblem som en språngbräda för att driva sin främlingsfientliga linje. Oppositionen kan slå två flugor i en smäll om de på ett trovärdigt sätt kan visa på ett politiskt alternativ som minskar klassklyftor, skapar arbete och välfärd åt alla, samt kan lösa de reella problem med integration och social utsatthet som finns i miljonprogramsområdena. Samtidigt som man ger oppositionen en bekväm majoritet, vinner man på så sätt över de väljare som, enligt andra opinionsundersökningar, mot sitt eget klassintresse röstar sverigedemokratiskt.

Så lösningen är egentligen både tydlig och ganska självklar. Frågan är bara om någon i den rödgröna oppositionen vågar resa sig ur försiktighetens och visionslöshetens pr-konsultträsk, för att ta debatten med SD på rätt sätt och i förbifarten presentera en politik som ger väljarna hopp om framtiden. De borgerliga partierna lär inte göra det. Speciellt inte så länge en sverigedemokratisk vågmästarposition verkar vara det troligaste sättet att säkra ytterligare fyra år av blålila regeringsinnehav.