KD:arna måste vara tokiga

Det kan bero på det kalkbemängda vattnet, den högkyrkligt genomkonservativa miljön, lukten från veterinärutbildningens djurstallar, eller något helt annat, men det finns definitivt någonting i Uppsala som får stadens borgare att hela tiden löpa amok i tokigheter.

Tubesala-Centern är en modern klassiker, med sina tjuvfilmningar av lata arbetare, valfilmer om blommor och blogginlägg om tjockisskatt, pensionärsparasiter, hyenadräkter och indragen yttrandefrihet för besvärliga konstnärer. Men C är inte ohotade herrar på tökhögerns täppa i Uppsala. Långt därifrån. Den positionen hålls av Kristdemokraterna.

Den bakomliggande orsaken är förmodligen att KD i Uppsala är så genuint infiltrerat av Livets Ord att ren Trotskij hade blivit grön av avund. Det har fått till konsekvens att den politiska realismen konstant får stryka på foten för fundamentalistiska prioriteringar, vilket för en utomstående framkallar ångestblandade skrattparoxysmer.

Exemplen är otaliga. I en insändare i Upsala Nya Tidning den 28 december 2010 lyckades riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (KD) få i det närmaste full poäng för den intellektuella saltomortal han gjorde genom att koppla samman svenska elevers dåliga resultat i Pisa-undersökningen med att skolavslutningar inte hålls i kyrkan. Jag som alltid naivt trott att kopplingen mellan kyrkobesök och elevers läskunskaper upphörde i samma stund som man avskaffade husförhören...

Priset tas dock (åtminstone just nu) av Jonas Segersam, KD-politiker i Uppsala läns landsting. Det hade egentligen räckt med att nämna namnet på hans blogg - Segersams patriarkala blogg - för att indikera vidden på tokerierna. Fast när man väl börjar läsa vad Johan Segersam skriver där, är det så illa att till och med ledarredaktionen i det annars så borgerligt lojala husorganet UNT reagerar med bestörtning.

Tydligast är det när Segersam försöker sig på att  kommentera självmordsbombningen i Stockholm den 11 december 2010; något som utmynnar i en uppvisning i sossebashing som sällan setts sedan Palmes dagar, ihopmixat med en fashionabel islamofobisk retorik. Det är enligt honom t ex ett problem i efterdyningarna av självmordsbomben att "det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam". Sedan går han raskt över till att vifta med ett varningens finger om att "islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser". Segersam avrundar sedan med ett härligt argumentum ad populum där svensken i gemen (a k a verklighetens folk) enligt honom håller med om att "världen skulle vara bättre utan radikal islamism".

Bortsett från att Jonas Segersam inte kan skilja på islam och islamism och är patologiskt oförmögen att argumentera på ett sådant sätt att en utomstående förstår resonemanget, stjäl han dessutom så mycket SD-retorik att Jimmie borde få royalty. Hur den logiska kopplingen mellan en islamistisk självmordsbombare och socialdemokratin faktiskt ser ut lämnas dock obesvarat, men man kan misstänka att Segersam hängt för mycket på Flashback och läst om Mona Muslim.

Politiska stollestolpskott som Oscarsson och Segersam gör en kanske inte stolt över våra folkvalda. Dock kan man inte ta ifrån dem att de tillför en humordimension i politiken som gör att man nästan, men bara nästan, önskar att KD undviker den oundvikliga utplåningen i kommande val.

Offentlig egendo(m) är stöld

">

Elisabeth Björnsdotter Rahm är inte bara moderat riksdagsledamot från Västerbotten och hyllad av Ja till livet; hon är även något så unikt som en högeranarkist. Åtminstone att döma av hur hon genom utomparlamentariska direktaktioner fört över resurser från offentlig till privat sjukvård. 

Björnsdotter Rahm har nämligen flera gånger stämplat in på sin tjänst på Lycksele lasarett, för att sedan arbeta på makens privata klinik några timmar, innan hon stämplat ut från landstinget igen. Något som inte direkt gjort underverk med sjukhusets redan ansträngda ekonomi och gjort att hon fått lämna sin tjänst som avdelningschef på landstinget.

Att Björnsdotter Rahm fyra dagar på raken glömt att stämpla ut är en aning otroligt; och är man så glömsk och virrig ska man nog inte jobba som sjuksköterska, ens på en privat praktik. Sedan kan det ju vara så, som de lokala moderatpamparna vill hävda, att hon är utsatt för en häxjakt av det hämndlystna socialistdrägg som styr Västerbotten. Fast om de verkligen tror på vad de säger, och inte bara skyller ifrån sig, skulle ju å andra sidan det betyda att samma moderata politruker menar att man även i andra fall ska se mellan fingrarna om personal bryter mot regler och arbetar för konkurrenter, t ex om en Volvoarbetare skulle stämpla in och sedan gå och bygga lastbilar åt Scania. 

Nej, det är uppenbart så att Elisabeth Björnsdotter Rahm idkat civil olydnad. Att hon ser på det här med lagar och regler som ett gott råd visar sig även i att hon tydligen auktoriserat att personal vansinneskört 13 mil på 35 minuter (eller möjligen manipulerat tjänstgöringsjournalerna). Det som hände i Lycksele var alltså inte, som man först kan tro, ett utslag av högerpolitikernas närmast rituella förkärlek för fifflande med skattemedel och profitisering (d v s  omvandling av gemensamma skattemedel till privat profit). Nej, det är följden av att en individ genom praktisk ideologisk kamp hindrar det vänsterstyrda landstinget i Västerbottens län från att bedriva sjukvård som en kollektiv nyttighet i offentlig regi. AFA och Djurens befrielsefront har fått konkurrens, bäva månde SÄPO.

Alliansen stympar det kommunala självstyret

Några dagar före jul kommer regeringen med en fin julklapp i form av nya riktlinjer för parkeringstillstånd för handikappade. Handikapptillstånd ska inte längre ges ut till personer med två fungerande ben. Att det innebär att neurosedynskadade eller dubbelamputerade, som kan gå och köra bil men t ex inte betala parkeringsavgift, då blir utan handikapparkeringstillstånd bekymrar inte infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M). Hon menar att det visserligen är behjärtansvärt med undantag för dessa grupper, men att det ändå är upp till kommunerna själva att sätta upp sina egna riktlinjer.

Ihåligheten i Elmsäter-Svärds argumentering gröptes ut ytterligare med slagborr när regeringen samtidigt ångvältade det kommunala självstyret, då socialminister Maria Larsson pekade med hela handen och krävde att alla kommuner 2014 ska ha tvingats införa privat konkurrens inom äldreomsorgen. Så tydligen betyder "kommunalt självstyre" på allianssvenska en rätt för regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för att utsatta grupper drabbas av paragrafrytteriet som kommer av deras överdrivna spariver, men en rätt att tvinga på kommuner och deras skattebetalare högerregeringens omdömeslösa privatiseringspolitik.

Sven-Otto da Vinci

De som oroat sig över hur Sven-Otto Littorin (M) ska klara försörjningen sedan han i somras avpoletterades av  statsminister Reinfeldt som en potentiell risk i valrörelsen, kan andas ut. Littorin har fått utlopp för sina kreativa talanger, som tidigare mest använts för att skicka ut sjuka och arbetslösa i fattigdom samt försköna sitt cv med masterexamina och "forskaruppdrag", till att måla en tavla.

Littorin skapade nedanstående mästerverk "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten", till en välgörenhetsauktion i kampen mot Aids:

Den samlade kritikerkåren mottog kanske inte verket med stormande hyllningar. Natalia Kazmierska fick t ex  fascistvibbar av upplägget och den f d ministern anklagades även för mord på satiren.

Fast det är lätt att klaga, om man inte kan göra det bättre själv. Därför har Fredrik Edin på sin blogg Skumrask utlyst en tävling om bästa omtolkning av Littorins magnum opus, där bloggens läsare får utse segraren. Tävlingen har fått mycket uppmärksamhet med mängder av inkomna bidrag. Min personliga favorit är  Hannes Mannerheims Carl Johan de Geer-hommage nedan:

Men än är det inte försent att mäta sin konstnärliga förmåga mot Sveriges kanske nu största levande universalgeni - forskaren, ministern, arbetsmarknadsmarodören,skäggkonnässören, ekonomie mastern samt nu även konstnären, Sven-Otto Littorin. Skicka in en remix av "Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten" redan idag (förutsatt att du inte är på fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin, i vilket fall det är i farans riktning att du blir av med din försörjning om du lämnar in ett bidrag istället för att söka jobb som du inte kan få; vilket leder till den dubbla bestraffningen att du samtidigt bidrar till Littorins tragikomiska performanceshow "Arbetslinjen").

Kan SAP bli mer ur takt med FRAmtiden?

Krisinsikten hos socialdemokratins ledning är är uppenbart lika flortunn som dess minne är kort. I september gjorde man sitt sämsta val sedan allmänna rösträtten, där en tydlig bakomliggande orsak var att partiet totalt lyckades missa samtidsfrågorna, inte minst de om integritet, övervakning och digitala kulturyttringar. Därför är det en smula oväntat att partiet, inte ens tre månader efter det praktfulla valfiaskot, nu passar på att bryta ett av sina tydligaste vallöften i en fråga som definierar den unga generation som övergett partiet. 

Ordföranden i Riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (S), vill nämligen plötsligt, i ljuset av bombningen i Stockholm den 11 december, överge vallöftet om att FRA-lagen ska rivas upp. Tvärtom vill man utöka inrikesspionagets mandat så att även SÄPO får signalspana. 

Helomvändningen är så huvudlös att man häpnar. Signalen Morgan Johansson skickar ut är att terror lönar sig och att värnandet av demokratin är en synnerligen tunn fernissa. Man fasar vid tanken på vilka repressiva åtgärder som kunnat skyndas igenom om attentatet åstadkommit allvarligare och mer spektakulära skador. Även ur en rent krass taktisk synvinkel är det idiotiskt att först svika ett vallöfte, kring de övervaknings- och identitetsfrågor som en stor del av väljarkåren bevisligen känner starkt för, samtidigt som man politiskt desarmerar något som skulle kunna skada den borgerliga regeringen allvarligt. 

Hela debaclet visar att det uppenbarligen är mycket illa ställt med både interndemokratin och ledarskapet i SAP. Ledningen kan tydligen utan större debatt kan bryta mot både  kongressbeslut och utställda löften till väljarna  Det är inte bara dåligt ledarskap, utan även tanklöst och ogenomtänkt, och luktar i min mening populism av sämsta sort. Istället för att i panik eller desperation försöka gripa efter politiska initiativ och poänger man ändå inte kan vinna, borde S i stället överlåtit till regeringen att ta ansvar för den säkerhetspolitiska (o)ordning som de ansvarar för. För att istället själva i mer lugn och ro formulera förslag till effektivare alternativ kring säkerhetsfrågorna.

Kort sagt, Morgan Johanssons utspel kommer varken göra till eller från i jakten på extremister samtidigt som man levererar politiska vinster till borgerligheten. Allt medan socialdemokratin tar ytterligare steg mot att plan- och ledarlöst irra sig ned i irrelevansens gyttjepöl. 

Urspårat rymningsförsök

Det är nästan lika tröttsamt att tjata om hur illa den svenska järnvägsinfrastukturen är skött som det är att faktiskt försöka åka tåg. Men förfallet på spåren har nu gått så långt, när det snart inte längre finns en väderlek, årstid eller vindriktning som inte hindrar att tågen går, att det krävs ett uppror för att få slut på eländet. Framför allt är dock avsaknaden av politisk vilja och ansvarstagande kring järnvägarna från den moderatledda regeringen rent pinsam. Allt  de borgerliga mäktar med är att satsa på fler vägar, för att ta hand om den trafikvolym som tvingas bort från spåren p g a den usla transportkvaliteten.

Förmodligen är vanvården fullt medveten. Regeringen gör på alla politikområden allt som står i deras makt för att montera ned det gemensamma i samhället, för att ersätta det med en falsk valfrihet och individkonkurrens som inte ens gynnar den medelklass som gladeligen röstar fram den. Och det är väl i just det som problemet ligger. Åsa Linderborg pekar i Aftonbladet på diskrepansen mellan den pendlande övre medelklassens lättmutade och valfrihetsfetischistiska sinnelag, och ilska över den krånglande infrastrukturen (som man dock låter gå ut över arbetarklassen):

Men ansvaret ligger inte hos dem i SJ:s uniformer, utan hos alla dessa välutbildade, välavlönade pendlare som till övervägande majoritet stödjer denna satans avregleringspolitik, som gör att inget funkar och alla skyller ifrån sig på varandra.

Det spelar igen roll hur mycket SJ än går med vinst, pengarna plöjs ändå inte ner verksamheten – de använder Anders Borg till annat. Som skattesänkningar för pendlare som förbannar att en kollektivtrafik på dekis gör att de aldrig kommer i tid varken till hem eller jobb. 

Åsa Linderborgs analys är så klockrent briljant att man inte kan låta bli att bli lite kär i henne. Kanske skulle man ge sig på en enlevering av henne nu när hon avslöjat sina resevanor, ända ned ned till tågtid och perrong? Fast å andra sidan, ska vi sedan rymma med tåg lär vi ju, givet sakernas tillstånd, inte komma speciellt långt...

Vart ska vi tömma vredens skålar först, SvD?

Att Svenska Dagbladet är en manifestation av det kapitalistiska samhällets slöseri med såväl tidningspapper och bandbredd torde vara allom bekant. Den som ännu inte är övertygad kan med fördel läsa tidningens ledare med anledning av bombdådet den 11 december i centrala Stockholm, där PJ Anders Linder skriver:

När någon spränger sig till döds i hopp om att ta oskyldiga medmänniskor med sig i graven, och plocka en sorts förvridna poäng på kuppen, kan det inte bara mötas med sval och behärskad analys. Det måste till en stark och tydlig reaktion av vrede och beslutsamhet från dem som har fått förtroendet att leda landet. Men också från medborgarna själva.

Uppmaningen till vrede är i nuläget (med tidningar som skriker ut rädsloskapande rubriker om hur många som skulle kunna dödats i dådet och målar fan och faror på var och varannan vägg) socialpsykologins motsvarighet till att pissa i byxorna för att bli varm, vilket skulle kunnat få farliga konsekvenser om det stått i en tidning som någon faktiskt läser.

Dock kan man undra vad tusan SvD egentligen menar. Är inte sval och behärskad analys precis det som krävs för att hitta potentiella terrorister oavsett vilket ursprung eller motiv de har? Eller är det hämnd som man fiskar efter, månne? Nu dog visserligen ingen förutom gärningsmannen i attentatet, men man kan ju alltid följa amerikansk förebild och agera preventivt. Så PJ Anders Linder, ska vi först skicka JAS-planen mot Tranås, där han växt upp och startade sin resa, eller mot Luton, England, där han bott och studerat? Eller ska vi fråga finnarna om vi får skapa ett Guantanamo på Åland och där internera alla naprapater, för säkerhets skull?

Privatisering till låns

Den borgerliga privatiseringshysterin är snart fullbordad när utförsäljningstrollspöet nu svingas över biblioteken. Visserligen har tecknen länge funnits i tiden, bokinköpen på Stockholms stadsbibliotek har redan till stora delar lagts över på Bonniers. Fast nu löper den moderatstyrda Nacka kommun utanför Stockholm linan ut, när de efter årsskiftet ska sälja ut samtliga kommunens bibliotek.

Och man hymlar inte ens med orsakerna till beslutet. Biblioteken ska inte privatiseras av rationaliserings- eller besparingsskäl, nuvarande verksamhet är heller inte dålig. Beslutet är istället föranlett av av rena principskäl. Ordföranden i kulturnämnden, Tobias Nässén (M) lägger ut texten:

Det betyder inte att privata aktörer kan göra det bättre än kommunen […] det är inte ett beslut vi tagit för att spara pengar.

Man kan i sitt stilla sinne fundera hur en privat aktör ska kunna tjäna pengar på att driva bibliotek om man inte får ta betalt för lånen.Visserligen kan man göra de uppenbara försämringarna av kvaliteten (minskad personaltäthet och -kompetens, mindre utbud, minskade öppettider etc), men kan det verkligen räcka för att tillfredsställa en privat sektor som har vant sig med mycket högre vinstmarginaler genom snylteri från skattebetalarna inom friskolecirkusen? Har månne de blivande biblioteksentreprenörerna redan tänkt ut några andra fiffiga inkomstkällor, som t ex drakoniska förseningsavgifter, myntinkast för åtkomst till småbarnens sagostund eller inbladade reklamblad i böckerna?

Framtiden kommer att visa hur den här nyliberala våta drömmen faller ut i kontakt med verkligheten. En sak är dock tämligen säker - vi kommer knappast att kunna läsa om det på biblioteket.

Livet passerar revy för en döende socialliberalism

Folkpartiet, partiet som övergått från att vara den svenska socialliberalismens fanbärare till dess likdito, upphör aldrig att förvåna. Att ett parti med en förhärskande batongideologi, svår dragning åt högerpopulism och lägre i tak än SAP på 1990-talet, drabbas av avhopp av personer med socialliberala böjelser är inte så konstigt. Mikael Trolins och Camilla Lindbergs flykt ur FP-fållan är t ex snarast att betrakta som den logiska följden av allmäntillståndet i major Björklunds flock.

Nej, det förvånande med Folkpartiet är att det inte verkar finnas någon gräns för hur långt ifrån liberala värderingar partiet kan främja sig, utan att det slutar kalla sig liberalt. När man trodde gränsen var nådd, kommer nyheten om folkpartisten i Blekinge som vill använda polisiär makt för att censurera en nyårsrevy...  

En liten instruktionsvideo för socialdemokratins ledargarnityr

Som en del i vad som måste vara världshistoriens mest långdragna offentliga självmord hade Socialdemokraterna i helgen ett TV-sänt krismöte, som både till form, retorik och entusiasm mest påminde om en reprissändning av ett regionalt politbyråmöte i någon gudsförgäten del av DDR under 1970-talet. Trots att det skulle vara ett krismöte var det mest flagranta intrycket från tillställningen den närmast totala avsaknaden av ideologisk riktning eller framtidstro. Katrine Kielos sammanfattar läget utmärkt i Aftonbladet när hon, på temat att S saknar känsla för samtiden, skriver att:

Finanskrisen markerar en vändpunkt, både för världsekonomin och 30 års ekonomiskt tänkande. FRA har politiskt definierat en hel ungdomsgeneration.

Allt detta har hänt mitt framför ögonen på Socialdemokraterna. 

/.../

Var är socialdemokratin i allt detta?

Tja, Östros, Sahlin och Österberg diskuterar ersättningsnivåer och kallar det förnyelse.

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er. 

Det finns mycket att orda om socialdemokratins närmast defaitistiska inställning till sin egen ideologi. Eftersom det mesta och bästa ändå redan är sagt, och socialdemokratins ledning verkar närmast resistent mot verbal påverkan, tänkte jag tillgripa rörliga bilder för att få S-toppen att fatta att det krävs lite jävlar anamma för att vinna kampen mot Högern (d v s raka motsatsen till att hävda att SCB inte kan räkna).


[Filmen visar den irländske labour-parlamentsledamoten Pat Rabbittes upprörda utskällning  av ministern Pat Carey i direktsänd tv med anledning av den irländska statsfinansiella krisen]

Lagstiftningsförslag till moderata fritänkare

Glädjande nog har ett antal moderater återigen motionerat till riksdagen om att motarbeta jantelagen. Jag vill uppriktigt gratulera Moderaterna till att de har sådana fantastiska fritänkare i sina led! Inspirerad av de moderata riksdagsledamöternas antijanteanda vill jag därför komma med några förslag på lagar som jag hoppas att Moderaterna kan bearbeta framöver.

Jag tänker mig exempelvis att man skulle kunna se över möjligheten att avskaffa lagen om alltings jävlighet, vilken dagligen irriterar hundratusentals svenskar. Vore det inte fantastiskt att t.ex. slippa tappa morgonmackan i golvet med smöret nedåt? Även på idrottens område finns utrymme för moderat reformiver. Det stod klart efter vinter-OS att svensk hockey saknar ordentlig styrka, varför det vore på sin plats med ett stärkande av hockeylagen. Detsamma skulle man även kunna tänka sig med fotbollslagen. Även när det gäller naturen finns all anledning att låta Moderaternas riksdagsledamöter arbeta på högvarv. Exempelvis tänker jag mig att man skulle kunna se över Roslagen och tillsätta en utredning kring de i vintertid så förrädiska underlagen. Avslutningsvis skulle jag gärna se att Moderaterna försöker samla en bred parlamentarisk uppgörelse kring ett lättande av tyngdlagen. Då skulle säkerligen många hemska olyckor som inträffar på grund av fall, krockar och stötar kunna undvikas.

Jag ser med stor tillförsikt fram emot Moderaternas fortsatt kompetenta arbete i Sveriges riksdag!

Björklund kristnar alla barnen

Den Käre Utbildningsledaren major Jan Björklund (FP) körde som väntat över Skolverket när de nya läroplanerna för skolan fastställdes av regeringen. Kristendomen ska, tvärtemot expertisens förslag, ges ett försteg i undervisningen före de andra världsreligionerna, vilket motiveras av grumliga historiska skäl. Svenska barn ska alltså lära sig om sådant de redan kan om kristna traditioner, för att kunna ha gulliga teaterspel i skolan under olika högtider. Varför några i klassen firar ramadan i stället, eller har påsken på andra datum, eller för den delen inte verkar ge ett jota för den religiösa vidskepelsen, anser dock inte Björklund vara lika viktigt att lära ut. Man kan bara instämma i Johan Westerholms beklagan om dagens arma barn som drabbas av den björklundska politiken.

Man kan tolka detta som ett sätt av Jan Björklund att fiska röster från sverigedemokraterna, genom att sätta hårt mot hårt mot Den Hiskelige Muselmanen. Men framför allt är det en illustration av hur regeringen Reinfeldt i sitt utsatta parlamentariska läge är minst lika beroende av att blidka Kristdemokraterna, som bara blir allt mer svårstyrda och fundamentalistiska för varje personvalskampanj eller utnämning som går av stapeln. Det ska bli spännande att se om major Björklund kan peka sig med hela handen ur den här röran under de kommande åren.