Mer om regeringens undermåliga järnvägspolitik

Att regeringen administrerar järnvägsinfrastrukturen genom en kombination av fromma nyliberala förhoppningar, teoretiska räkneövningar och att skylla på sossarna, har framkommit med önskvärd tydlighet. Men att det inte hjälper mot  järnvägens accelererande förfall kommer dagligen vittnesbörd om.

I Aftonbladet skriver Mikael Nyberg om det stora tågrånet. Men det är inte maskerade rånare som är i farten; utan det är fullt kända kostym- och dräktklädda politiker som genom avregleringar och privatiseringar både fördyrar trafiken för de resande, sliter ut personalen på järnvägen och förstör gjorda investeringar genom att inte satsa på nödvändigt underhåll av vare sig banor eller rullande materiel. Sverige är i Europa-botten på banunderhåll, samtidigt som regeringen är mer intresserad av motorvägsbyggen förbi Stockholm. Allt medan och underhållspersonal ersätts av tjänstemän som krävs för att administrera det alltmer oöverskådliga och svårstyrda privata systemet. Det är skrämmande läsning, som ger alla som tänkt nyttja i spårtrafiken i vinter (eller nästa varma sommardag) kalla kårar (alternativt värmeslag).

Björn Elmbrant undrar i Dagens Arena när den stora tågolyckan kommer. I Storbritannien stoppades inte privatiseringsexperimentet förrän den stora tågoolyckan i Hatfield (fyra döda mer än 70 skadade, många svårt) år 2000 förde frågan om säkerhetsansvaret och det bristande underhållet i de privatiserade järnvägarna upp på dagordningen. Men för den svenska regeringen verkar vare sig den brittiska återregleringen, eller den snöpliga åternationaliseringen av järnvägarna i Nya Zeeland som tvingades fram av det kaos och monopolmissbruk som privatiseringen medförde där, ha inträffat. I vilket fall som helst låtsas man inte om det.

I Dagens Nyheter dömer SJ-profilen och lokföraren Arne Spennar (känd från frågespalten i SJ-tidningen Kupé) ut både järnvägsunderhållet och den svenska järnvägspolitiken i stort, som han liknar med ett dåligt organiserat upplopp. Åtgärderna som föreslås för att motverka förseningarna lika symboliska som ineffektiva. Böter för förseningar kan t ex inte leda till några effekter, eftersom problemet beror på kapacitetsbristen och det usla underhållet som gör att tågen fastnar i köer. Avregleringar löser ingenting, förutsatt att man inte uppfinner ett sätt för tåg att flyga på de fullbelagda spåren. Och banorna är i så dåligt skick att de redan uselt underhållna tågen skakar sönder. På det hela taget är det en dyster bild av ett järnvägssystem i bananrepublikklass som målas upp.

Valet i höst är tydligt. Antingen fortsätter vi kaoskonduktör Torstenssons linje - med ett enormt nationalekonomiskt slöseri där investeringar i järnvägsinfrastruktur får förfalla och trafiken fungera uselt, p g a att ideologiska prioriteringar snarare än samhällsekonomi och allmännytta styr infrastrukturpolitiken. Eller så gör vi tvärtom. Än så länge är valet ditt. Efter nästa privatiseringsvåg kan det vara försent.