Kontinuerligt krysskaos i krympande kristdemokrati

Om ni möter en känd borgarsympatisör som ser lite skamsen ut har ni förmodligen träffat på en av de ungefär 123467 personer (37 % av väljarkåren) som taktikröstade Kristdemokraterna kvar i Riksdagen. Det är en grupp som man knappast  skryter om att man tillhör ifall man närmare betraktar vilka 19 riksdagsledamöter som man bidragit att sända till rikets högsta beslutande församling. 

Bloggen har tidigare kommenterat den konservativa högergir som KD gjort i och med valet. Den bilden förstärks av kontroverserna kring  personvalskampanjerna för två av de inkryssade tokkonservativa KD-kandidaterna. Lokala medier rapporterar att Annelie Enochson och och antiabortförespråkaren Roland Utbult har bedrivit kampanj i den Livets Ord-anknutna tidningen Världen idag. Kampanjen har riktats mot de väljare som varit "besvikna över att Kristdemokraterna tonat ner de kristna värderingarna inom partiet" (hur det nu kan vara möjligt). Detta har väckt viss upprördhet i partiorganisationen, vilket är förståeligt eftersom de låga valtalen och stora andelen oengagerade taktikröstare gör det allt lättare att genomföra krysskampanjer mot partiledningens vilja. 

Utbult och Enochson själva försöker tona ned Livets Ord-kopplingen. Det underlättas dock inte av att Världen idags redaktör, Ruben Agnarsson, (vad är förresten orsakssambandet mellan frikyrkliga personer och lustiga efternamn - vad kommer först, namnet eller frimickarböjelsen?) i sin blogg bedrivit krysskampanj för bl a  Utbult och Enochson. De båda tillhör enligt honom en grupp som partiledningen är rädd för kommer att göra "riksdagsgruppen lite mer svårstyrd". 

Här måste jag ge Agnarsson rätt i sin analys. Den kristdemokratiska riksdagsgruppen har i takt med att den krympt blivit mer konservativ (den som tvivlar kan läsa den här artikeln från Livets Ord, med bl a Enochson och Uppsala-ledamoten Mikael Oscarsson, som jämför sitt enträgna arbete mot aborter med anti-slaveriarbetet i England på 1800-talet).  Det ställer KD-ledningen inför valet att vara rättroende men politiskt irrelevant; eller bredda sig och vara den borgerliga regeringen trogen, till priset av att svika sina fundamentala ideal och föra ett kontinuerligt inbördeskrig mot den konservativaste falangen. Alltså ungefär det läge VPK konstant var i fram tills man tappade K:et. Hur denna kristna syskonstrid än kommer sluta, är åtminstone så mycket klart att det knappast kommer att räcka med att 123467 väljare går runt med en ångerns rodnad på kinden för att någon kristdemokrat alls ska få plats i Riksdagen efter nästa val.