Varför drömmer inte vänstern om digitala får?

"Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration", lovade Fredrik Reinfeldt i tv-debatten mot Göran Persson under valrörelsen 2006, och tog sedan makten för att med stor entusiasm låta sin regering göra just det. Reinfeldts uttalande lär väl gå till hycklandehistorien som en svensk motsvarighet till George Bush d.ä. uttalande om "Read my lips: no more taxes".

Så i teorin har oppositionen straffspark efter den borgerliga regeringens upprepade digitala debaclen, med allt från FRA, över Ipred och Pirate Bay-domen, till Telekompaketet. Men, som så vanligt nuförtiden, sjabblar de progressiva krafterna fullständigt bort läget.

Aftonbladets Kalle Holmqvist konstaterar att visserligen har både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i elfte timmen vänt under galgen i dessa frågor, bara för att från sidlinjen se skörden av sin draksådd i form av drakoniska lagar på storföretagens villkor, ett allmänt politikerförakt och ett strömhopp av engagemang till enfrågeorganisationer i fildelningsfrågan. För ingen har glömt, för i det, än så länge, decentraliserade medieklimatet på nätet glöms sällan saker längre, att det var Göran Perssons regering med stöd av Vänsterpartiet som på EU:s påbud införde det fildelningsförbud som nu lett till den politiska domen mot Pirate Bay. Varför ska man idag lyssna på en arbetarrörelse som då, när man inte insåg frågans politiska sprängkraft, lyssnade mer på det multinationella nöjesindustriella komplexet än på sin egen befolkning och därmed överlämnade dem i domstolarnas och profithungriga oligopolföretags våld? Då hjälper det inte att man med desperationens glöd lysande i ögonen har hur många partianknutna bloggar, nätverk och Facebook-sidor som helst – det är inte formen, utan innehållet i budskapet som vinner mottagarnas hjärtan.

Problemet är att vänstern i den allmänna ideologiska oredan tappat problemformuleringspriviliegiet även i denna fråga. Eftersom den ideologiska kompassen snurrar hejvilt (i den mån den ens har en kompassnål), lyckas man inte formulera en vision om vad man ska ha Internet till eller vad man menar med integritet och medborgerliga rättigheter. Följden blir en senfärdighet och fokus på detaljfrågor som bara förvirrar, samtidigt som en hel del osilade kameler tillåts springa fritt, t ex EU:s Telekompaket, som helt obegripligt inte blivit ett större debattämne än vad det redan är. Ola Larsmo sammanfattar problemet elegant i en kolumn i Dagens Nyheter:

Är internet bara sladdar som ägs av ett telekomföretag är det en sak. Är nätet vår nya offentlighet är det något helt annat. I svenska medier envisas vi med att hela debatten skulle handla om ”rätten” att tanka musik gratis. Jag törs knappast tänka på vilka andra demokratiska värden som rinner ut i slasken medan vi debatterar copyright.

En tröst i det allmänna eländet är dock som vanligt upphovsrättsmaffians egen lilla funny sidekick Henrik Pontén. Karlen kan inte öppna munnen utan att avslöja vad man från nöjesindustrin egentligen vill med de nya lagarna och deras tillämpning, vilket på något perverst sätt ändå blir ganska roligt i sin brutala rättframhet. Senast, i en kommentar i Aftonbladet om att en del öppna torrentsajter stänger ned, citeras han med att säga:

- Den normala fildelaren vill inte riskera ett långt fängelsestraff och böter på miljoner bara för att få se en film. Då köper man hellre filmen. Det är tydligt att domen haft effekt.

Så enligt "Savonarola" ska alltså en vanlig normal fildelare straffas både med långa fängelsestraff och miljonböter redan vid nedladdning av någon film? Vi ska inte hugga av dem händerna också, när vi ändå är i farten. Eller föredrar Antipiratbyrån att man sticker ut ögonen på fildelare så att det inte längre går att se på nedladdade filmer? Och hur var det nu med att "inte jaga en hel ungdomsgeneration"?