Tips från coachen

Vad som måste kvalificera sig som en av världshistoriens mest förutsägbara arbetsmarknadspolitiska fiaskon har just brutit ut, i form av stormen kring de s k "jobbcoacherna". Tanken från regeringens sida var att coacherna skulle hjälpa arbetssökande att hitta jobb på arbetsmarknaden. Samtidigt som regeringen passade på att i förbifarten privatisera arbetsmarknadspolitiken, genom att lägga ut uppgiften på närmare tusen privata företag.

Hela tanken med coacherna rymmer dock en rad uppseendeväckande tankevurpor. Redan när coach-satsningen drog igång i början av 2009 konstaterades att upphandlingen gått så snabbt och var så kortsiktig att kvaliteten på tjänsten var omöjlig att upprätthålla. Bortsett då från att det hela förutsätter en arbetsmarknad där det finns arbeten för de arbetssökande att coachas till. Möjligen hade regeringen redan tänkt på detta, då man snabbutbildade arbetslösa till att bli coacher till andra arbetslösa (möjligen kan man här misstänka att det fanns en baktanke på att införa någon form av rotationssystem, där coacher och coachade efter ett tag skulle byta plats, för att kunna frisera siffrorna lagom till valet). Kort sagt: minister ekonomie master S-O Littorins famösa skitår, skulle tydligen bemötas med skitåtätgärder.

När sedan verkligheten trängde sig på och förstörde lugnet i regeringens blåfiltrerade ideologiska bubbla, började jobbcoachsatsningen snabbt framstå som en lika dålig praktik som idé. SVT gjorde en undersökning där det visade sig att det bara var 2 % av de arbetssökande som anlitat en jobbcoach som blivit hjälpt till jobb genom dem. Alliansfritt Sverige beräknade att detta ger en kostnad på en miljon kronor per förmedlat jobb genom coacherna. Med andra ord så har arbetslösa som anlitar coacherna förmodligen mindre chans att få jobb än om hon söker arbete helt på egen hand (gissningsvis till och med jämfört med om hon går runt på stan och slumpmässigt frågar alla hon möter om de vill köpa hennes arbetskraft). Samtidigt kostar varje jobb som verkligen förmedlas lika mycket av skattebetalarnas medel som ungefär två tjänster i offentlig sektor (vilka dessutom skulle direkt komma till nytta i de så beramade vården, skolan och omsorgen). Rent konkret är alltså den samhällsekonomiska nyttan av coachpolitiken troligen negativ, medan arbetsmarknaden förmodligen klarat sig bättre om man helt låtit bli coachsatsningen.

Och då har vi inte ens kommit fram till innehållet i de upphandlade coachtjänsterna, vilket är en hisnande exposé över borgarnas inkompetens, blå- och enögdhet samt totala ansvarslöshet med offentliga medel.

Aftonbladet har de senaste dagarna varit i kvällstidnings-nirvana, genom att under flera dagar kunna komma med det ena avslöjandet efter det andra på samma tema. Ena dagen har det handlat om att mer än 10 % av de kontrakterade företagen använder sig av humbugmetoden neurolingvistisk programmering, vilket användarna kan lära sig på en snabbkurs på sju dagar (att jämföra med en psykologutbildning som tar fem år...). Inte nog att metoden, tillsammans med andra metoder som trängs om coachingutrymmet som hypnos, healing och new age-terapi, har tveksamt bevisbart värde i sammanhanget, de är dessutom explicit förbjudna från coachningsuppdraget enligt upphandlingen. Tydligen ska arbetslösheten coachas bort genom mantran, vilket i och för sig är det regeringen gör hela tiden med den Krishna-inspirerade-ramsan "fri marknad, Sossarnas fel, Ohly kommunist".

Nästa dag visarAftonbladet att coachningsuppdrag getts till en person med sektanknytning. Visserligen finns det flera personer i regeringen med just sektanknytning, men det kanske ändå är övermaga att ge nästan tre miljoner skattekronor till ett företag som drivs av en person som tidigare sysslat med en verksamhet (Landmark) som anklagats för bl a psykisk tortyr och hjärntvätt. Med den bakgrunden låter det lite otäckt att företaget fått kontrakt på att använda en självutvecklad metod för att "medvetandegöra" den arbetssökande och få denne att "ifrågasätta sitt förhållningssätt". Det kanske är jag, men jag får lite maoism-vibbar av det hela, i bästa fall...

Slutligen visar det sig att många av dem som vunnit kontrakten, helt i strid med de offentliga upphandlingsregler som det i alla andra fall ska hållas så hårt på, gått till dömda bedragare och våldsbrottslingar, personer med mångmiljonskulder och skattesmitare. Kanske inte så konstigt eftersom avtalen är rena guldgruvorna - där man utan att förmedla ett jobb kan få över 700 000 kronor för verksamheten, och ännu mer om man lyckas trixa in någon till arbete (vilket inte alls behöver vara coachens förtjänst).

Arbetsförmedlingen har nu slagit till reträtt och förlänger inga avtal under 2010 utan ska göra en helt ny upphandling. I Dagens Nyheter säger Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör att coacherna på det hela taget "fungerat bra". Då kan man i sitt stilla sinne undra hur i hela friden det skulle sett ut enligt henne om coach-systemet fungerade dåligt? Skulle det vara om man gett alla coachkontrakt till Röda Khmererna?

Ekonomie master Littorin hävdar att han är maktlös, och att problemet ligger i administrationens händer. Visserligen önskar jag också att Littorin vore maktlös, men i det här fallet är argumentationen lika tunn som ministerns akademiska meriter. Klart som korvspad är det regeringens både ansvar och fel att det blivit som det blivit. Det är de som kommit på idén med coacher i stället för verkningsfull arbetsmarknadspolitik, satt de ekonomiska ramarna och gjort det pressade tidsschemat. Då duger det inte att skylla på verkställande myndighet, som har att lyda oavsett hur korkade och omöjliga order som kommer från departementet.

Aftonbladets ledarsida konstaterar, helt korrekt, att grundproblemet med coachpolitiken är att pengar vräks ut i en sektor utan utbildningsvägar, tradition eller metoder för kvalitetssäkring. Det, kombinerat med regeringens vanliga förkärlek för slarv och brådska, har gjort att man dragit till sig charlataner och lycksökare som minderåriga till en MUF-svartklubb. Samtidigt identifierar de att problemet är större än en uselt genomförd upphandling av tveksamma coacher. Det handlar egentligen om att regeringens arbetsmarknadspolitik präglas av cynism och förakt för de svaga, där man konsekvent vägrar se arbetslöshet som något annat än resultatet av individuella tillkortakommanden. Strukturella orsaker till arbetsmarknadens problem finns inte i regeringens värld, och med den synen är det fullt logiskt av de borgerliga att ersätta verksamma arbetsmarknadsåtgärder till de arbetssökande med en kombination av en uppmuntrande klapp på axeln och en rejäl spark i baken.

"Skitår", sa Littorin. "Valår", säger jag, och förhoppningsvis en betryggande majoritet av väljarkåren.

Sångarhyllning till sverigedemokratin, del II

Ibland ligger genialiteten i det enkla. Utbildningsradion har en programserie om främlingsfientlighet, mångkultur och rasism som heter "Välkomna nästan allihopa". I programmet den 28 oktober, på det retoriska frågetemat "När förlät vi Bert Karlsson?", gör programledaren Doreen Månsson en intervju med de två sverigedemokrater som skrivit partiets valsång "Blåsippans väg".

(Utvikning: Blåsippans väg skrevs till valet 2006, och släpptes bland annat i en karaokeversion och i en version där man fick en hälsning från ledare Åkesson själv. En recension i Expressen kallade den "Elsa Beskowförklädd nazimarsch mot helvetet". Med textrader som "vi tar blåsippans väg, trots storm och regn och uppförslut, ja vi tar den när ditt tvivel motats ut", förstår man varför. Slut på utvikning)

I samband med intervjun med de båda upphovsmännen görs en mycket elegant övergång, när programmet helt enkelt kapar Blåsippans väg och gör det till en anti-rasisitisk sång, med mellanösternkomp och en multikulturell kör. Resultatet blir helt briljant, som ett artigt men bestämt petande med fingrarna i ögonen på sverigedemokraternas försök att monopolisera definitionen av svenskhet. Se den! Inslaget börjar 17.17 in i programmet som kan ses på UR Play Klippet finns även tillgängligt här.

Leve public service!

Satirens olidliga lätthet

Debattsidan Newsmill publicerade häromveckan en artikel från rektorn för den kristna friskolan Mullbergaskolan med titeln "Revolutionen mot evolutionen". (Själva sidan är bortplockad för icke-inloggade på Newsmill, men ett utdrag finns bl a publicerad på denna blogg). Rektorn Leif Waldemark, uttalade sig till försvar mot kreationismen och manade till uppror mot de förhärskande evolutionsteorierna. När Newsmill sedan tog bort inlägget, anklagades de för censur och odemokratiska metoder av samme Waldemark.

Här vore det dags för bloggen att komma med ett vitriolosande angrepp mot den svenska slapphänta friskoleflumpolitiken i allmänhet, och epidemin av konfessionella friskolor i synnerhet, om det inte vore så att allt är bluff. Uppenbarligen har inte Newsmill någon som helst redaktionell granskning av sina inlägg, eftersom vare sig skolan eller ens den förort de ligger i existerar i sinnevärlden (trots egen hemsida, twitter och Facebook). I jakten på sensation och konfrontation för att jaga träffar på sidan, så gjorde Newsmill helt enkelt bort sig, ordentligt.

Kanske finns det något att lära sig av denna synnerligen underhållande bluff, dock. Som Martin Aagård konstaterade i Aftonbladet är det kanske i detta som betydelsen av den nykonservativa floskeln "verklighetens folk" blottas - det är helt enkelt beteckningen på någon som finns på riktigt. Malin Ullgren i Dagens Nyheter kommenterar i stället att verkligheten och satiren närmar sig varandra. Konservatismens, högerkristenhetens och främlingsfientlighetens framväxt inom borgerligheten gör snart att den politiska verkligheten överträffar den mest avancerade humoristiska dikten.

Personligen tror jag att det är ren taktik. Först stal Högern vänsterns ord för att kunna bedriva sin klasspolitik (tänk "arbetslinje" och "det nya arbetarpartiet"), för att sedan förvandla sig till en parodi på sig själv i syfte att vrida satirvapnet ur händerna på oppositionen. Smart, Per Schlingmann, smart.

Pinsam prelat i pressen

Om det verkat tomt på en del arbetsplatser den senaste dagen beror det inte på svininfluensan (alltså inte själva sjukdomen, utan regeringens synnerligen valhänta hantering av pandemifrågorna som skapat närmast sovjetiska köer utanför vaccinationsstationerna), utan på att landets samtliga islamofobiska och hobbyrasistiska bloggare är hemma och skriver i ett kollektivt orgiastiskt rus. Orsaken är en debattartikel i Blekinge Läns Tidning, där Karlskrona-prästen Helene Sturefelt uppmanar oss (d v s kristna vitingar) att inte vara "så naiva om islam".

Vad består då denna naivitet av enligt Sturefelt? Till att börja med bakar hon ihop islam till en enhet. Det finns ett islam, som är på ett sätt, vilket gör alla muslimer likadana. Med den synen på religion undrar jag hur Sturefelt som kvinna kan vara kristen präst, eftersom den kristne översteprästen i Rom är mot kvinnliga präster. Eller menar möjligen Sturefelt att det bara är i den västliga civilisationen som människor är individer, medan muslimer och andra otrogna folkslag är en homogen massa?

Sedan går hon ut starkt med att hävda:

Det talas bara om att alla religioner är välkomna för vi har religionsfrihet i vårt land, men inget om dess innehåll.
Vi säger ju inte att alla politiska partier är välkomna.

Vilka politiska partier är inte välkomna menar hon? Jag antog först att hon menar utländska partier, men det är oklart om det är Hizbollah, Republikanerna eller The Official Monster Raving Loony Party som avses. För om hon menar partier som hotar demokratin och toleransen generellt sett, så är infödda vita svenskar alldeles kapabla på att bilda sådana själva. Politisk extremism behöver inte importeras till Sverige, den klarar vi så bra att väva på egen hand.

Nåväl, Sturefelt fortsätter:

Alla religioner är inte lika. Islam har ett helt annat mål än kristendomen.

Jo alla världseligioner är i princip lika, genom att t ex ge förklaringar till livets mening, löftet om ett liv efter detta, en uppsättning etiska regler som ska garantera frälsning eller motsvarande. Det vill säga att genom löften om en belöning efter döden, styra människans beteende här och nu. Som knark, fast billigare, som Marx sa.

Att hennes tes dessutom bevisas med hänvisning till Åke Ohlmarks översättning av delar av Koranen, med suror om att otrogna ska förskjutas och dödas, får varningsklockorna att ringa för den nördige. Hans översättningar av Sagan om ringen, visade att han föredrog språklig skönhet före trohet till förlagan. Men det sidospåret obeaktat, är ändå jämförelsen orimlig. Läser Sturefelt sin egen heliga bok på samma sätt hittar hon liknande formuleringar om behandlingen av otrogna och avfällingar. Jag påminns oaktat om kristna påfund som korståg, inkvisitionen och Knutby-församlingen...

Helene Sturefelt rundar sedan av med att säga:

Vi, som kristet land, som ger uppehållstillstånd till muslimer, kallas alltså för otrogna och har inte alls samma värde som en rättrogen.
Är beslutsfattarna medvetna om detta?
Var inte så naiva!
...
Kärnan i kristendomen är förlåtelse och försoning i Jesu namn, inte att straffa eller lemlästa.

Återigen kan man undra hur Sturefelt riktigt menar. En troende som Sturefelt menar väl definitionsmässigt att alla av andra religioner är otrogna, hedningar eller fruktansvärda ateister? Och det är rätt många från icke-kristen, eller icke-religiös bakgrund här i landet som tvärtom tycker att det finns en stark, men inte särskilt uttalad, kristen norm i Sverige. För att inte tala om att det finns ett kristet konfessionellt regeringsparti. Sturefelt måste dessutom vara mer än lovligt xenofobisk eller religiöst naiv för att tro att islam enbart går ut på att straffa och lemlästa, och att kristendomens kärna inte kan tolkas som straff och tvång.

Visserligen har Sturefelt även en del poänger, om behovet av integration, om att säkra religionsfriheten (och, skulle jag vilja tillägga, framför allt friheten från religion) i hela samhället och om behovet av dialog mellan samhällsgrupper, men det drunknar i en störtflod av dumheter.

Lyckligtvis visar lokaltidningarnas reportage att Sturefelt inte är helt oemotsagd i sin egen kyrka. En kollega kallar uttalandet "pinsamt" och hänvisar självreflexivt till att de kristna själva knäböjer inför ett avrättningsinstrument. Från stiftet kommer ett uttalande mot de svepande och förenklande formuleringar som Sturefelt gör.

I en intervju kommenterar religionsvetaren Jan Hjärpe att Sturefelt är genant okunnig och helt måste ha undvikit religionshistoria under sin utbildning. Att Helene Sturefelts teologiska kunskaper lämnar en del i övrigt att önska är ju känt. Hon har sedan tidigare rasat mot söndagsöppna butiker med argumentet att "Söndagsöppet dödar själen", vilket i så fall torde betyda att ingen som ens shoppat strumpor på en söndag kan komma att återuppstå på Den yttersta dagen. Fast å andra sidan är det i så fall redan kört för de allra flestas odödliga själar, så att vi med gott samvete kan skicka religionen till historiens skräphög och diskutera verkliga problem - som de islamofober och hobbyrasister vars kvarnar blivit rikligt vattnade av Sturefelts stolpskott.

Det är något sjukt i den statliga sjukförsäkringen

Om det finns en gud står han förmodligen på regeringens sida. Inte därför att regeringsunderlaget delvis består av de Kristdogmatiska, utan för att det inte finns något annat än gudomlig intervention som kan förklara socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons (Högerpartiet) mirakulösa återhämtning från "en släng av utbrändhet", genom att sova i tre dygn. Detta torde vara tämligen unikt i den medicinska historien (för det kan ju inte vara så att ministern inte har en aning om vad hon talar om, i denna den mest kompetenta av regeringar).

Just Husmark Pehrsson är synnerligen högaktuell nu när sanningens minut för regeringens till socialförsäkring nödtorftigt förklädda ättestupa närmar sig. Efter årsskiftet kommer tiotusentals personer att utförsäkras ur sjukförsäkringen. Eftersom åtminstone jag naivt tror att inte ens regeringen är sådana fundamentalister att de går på Paulus linje att den som inte arbetar inte heller ska äta (Andra Thessalonikerbrevet 3:10), måste regeringen ha tänkt sig lösa försörjningssituationen för de utförsäkrade på något sätt.

Dock måste jag, något motvilligt, erkänna att jag kanske har fel. För Husmark Pehrsson har förtvivlat svårt att förklara hur det är tänkt att de personer som inte längre har rätt till försörjning enligt sjukförsäkringsysstemet, men är för sjuka för att få sysselsättning på den minst sagt ansträngda arbetsmarknaden, ska få mat på bordet. En interpellationsdebatt i början på hösten gavs intet annat än goddag yxskaft till svar. I en debattartikel, tillsammans med socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (också Högerpartiet), hävdades att regeringen hårdsatsade på att de sjukförsäkrade ska "komma tillbaka till arbetsgemenskapen" (återigen syns min naivitet i att jag trodde meningen var att de sjukförsäkrade skulle bli friska), dock utan att det går att riktigt läsa ut hur detta praktiskt skulle gå till. När så Lars Ohly i ett svarsinlägg konstaterade att regeringens pisk och smisk-politik är kontraproduktiv, då ekonomisk otrygghet inte ökar någons arbetsförmåga, lika lite som att fattigdom gör någon friskare, hade man kanske kunnat vänta sig mer av konkretion som svar från Högerns socialpolitiska hjärntrust. Men så icke. I nästa debattinlägg, lyckas Firma Husmark Pehrsson och Axén endast konstatera att oppositionen, lika lite som regeringspartierna, presenterat sin ekonomiska valplattform; att oppositionen, precis som regeringspartierna, består av flera partier som sinsemellan är olika; samt att det är dyrt att folk är sjuka.

Det går alltså inte att förstå logiken i regeringens socialförsäkringspolitik, ens för de som försöker. Panikåtgärder, där man försöker skyffla över ansvaret på de utförsäkrade till Arbetsförmedlingen, kommer förmodligen bara försämra läget, då horder av utbrända arbetsförmedlingstjänstemän kommer att fylkas till sjukförsäkringssystemet. Det hela hade varit komiskt, om det inte varit så att regeringens iver att straffa individer för systemproblem, som Ett hjärta rött konstaterar, tenderar att skyla över det faktum att det är människor av kött och blod som får sin livssituation förstörd när de inte kan försörja sig och tvingas leva på nåder.

Nu kommer knappast Cristina Husmark Pehrsson att drabbas av sina egna socialförsäkringar när hon förhoppningsvis blir arbetslös efter nästa val, ty den politiska klassen vet hur man immuniserar sig från den ekonomiska verklighet de styrda lever i. Det är lite synd. Inte för att jag vill att hon ska leva i armod - Sverige är så rikt att det ska ingen behöva göra - men om hon hamnat under lite finansiell press kanske hon hade behövt göra som andra ekonomiskt utsatta grupper, och upplåta sin kropp till den medicinska forskningen för en pekuniär belöning. Då kanske vi till sist hade kunnat fått svar på frågan hur tusan man botar utbrändhet snabbare än en förkylning.

Baktalande i tungor

Häromveckan beslutade Svenska kyrkan, efter viss ruelse, att tillåta vigsel mellan samkönade par. Det kommer dock knappast att bli någon rusning av HBT-personer till altaret. Dels eftersom de kristna dogmerna inte är helt undantagslöst välkomnande till par som överskrider heteronormen, hur många välmenande beslut kyrkomötet än fattar. Bibelord som Romarbrevet 1:24-27 och Tredje Mosebok 18:22 (som för övrigt också omfattar rätt stränga bannbullor mot att t ex inte ha sex med kvinnor som har menstruation eller att gifta sig med en landsmaninna, vilket man av omsorg för de unga tus odödliga själar kanske ska påminna prästen om på nästa vigsel som man tvingas genomlida i kyrkan) där homosexualitet definieras som "avskyvärt" och "onaturligt" bidrar väl kanske inte till att göra en samkönad kyrklig vigsel till en magnifik kärleksfest.

Med framför allt så finns det ett rätt starkt motstånd mot hela idén med samkönade vigslar även inom den förment plyschliberala Svenska kyrkan. Den högkyrkliga ikonen på Öland, Dag Sandahl, visade på vilka värderingar som också finns inom samfundet när han till en meningsmotståndare i äktenskapsfrågan konstaterade att "Jaha, så att du tycker att när man knullar folk ska man göra det i röven". Detta följdes upp med en härlig rad förminskande inlägg tagna direkt ur handboken för härskartekniker i Sandahls blogg.

Sandahls uttalande är ironiskt ur många aspekter. Dels för att det riktas mot två heterosexuella kvinnor, vilka således torde ha svårt att själva utföra penetrerande aktiviteter derriärt (såvida inte det finns tillstånd i den heliga skrift att använda sig av artificiella samlagsleksaker, vilket undgått min tämligen ringa, på Google baserade, teologiska skolning). Dels är det hela en smula paradoxalt, eftersom jag trodde att meningen med kristendomen var att förhindra folk från att falla i svordomarnas fördärv (se t ex Efesierbrevet 4:29-31 och Kolosserbrevet 3:8). Framför allt är det magnifikt underligt mot bakgrund att Sandahl, liksom Göran Skytte och andra delar av det blålila reaktionära etablissemanget, ansett att det kommer leda till svensk ungdoms fördärv och den nordiska civilisationens undergång att RFSU får undervisa svensk skolungdom i sexualkunskap, och därvidlag nämna att det finns ett fenomen som heter "analsex".

Egentligen hade jag tänkt sluta här med en uppmaning om att strunta i kyrkovigseln, men problemet med det är att det ger en minst lika fadd eftersmak av bröllopstårtan att utsätta sig för något som heter en borgerlig vigsel. Så innan det införs en socialistisk vigsel så får det nog bli att säga som drängen Alfred: "Hörru , det där gifteriet som vi pratat om, det tror jag vi tar och skiter i."

Greve-TV

Den allmänna motionstiden i Riksdagen är en aldrig sinande källa till både stor humor och insikter i Högerns nödtorftigt förklädda ideologi. Ömsom vill borgerliga återinföra kungamakten, ömsom mota homoäktenskapet i grind.

Det är därför inte förvånande att de båda moderata riksdagsmännen Peder Wachtmeister och Jan R Andersson motionerat om att införa censur av Sveriges television. Motionen har den härligt nyspråks-osande titeln "SVT och politisk objektivitet" och lyckas på några korta stycken förmedla både krav på repression och storslagna konspiration(s)teorier. Jag citerar:

Under den tid då SVT var den enda nyhetskällan på TV dominerades den politiska arenan av Socialdemokraterna. Trots utsago om att SVT skulle förhålla sig neutralt och skildra händelser samt andra nyheter på ett objektivt sätt skedde detta icke. Istället sattes lojala S-sympatisörer på i stort sätt samtliga poster som hade inflytande över nyhetsrapportering och programplanering.

Idag har tiderna förändrats och det politiska klimatet ser således annorlunda ut. Fler TV-kanaler än någonsin finns tillgängliga, från världens alla hörn. Även SVT har förändrats och blivit mer objektivt än under monopolperioden, men ännu finns mycket att göra. Det är nämligen fortfarande långt kvar till full objektivitet i SVT:s nyhetsinslag. En majoritet av inslagen ställer de rödgröna, och då främst Socialdemokraterna, i bättre dager än, exempelvis, Alliansen. Det är slående hur, om man en timme efter SVT:s nyhetssändning zappar över till exempelvis, TV4 ger en ganska annorlunda bild av en och samma, ofta politiska, händelse.

Det är en självklarhet att SVT ska fortsätta göra politiska reportage, debattprogram och andra nyhetsrapporteringar med politiska inslag. Däremot bör regeringen omedelbart tillsätta en oberoende och opolitisk utredning som fortlöpande granskar SVT:s sändningar för att garantera dess politiska oberoende. Vi lever inte längre under socialdemokratins ok och därför bör även SVT lösgöras från dess grepp.

Greve Wachtmeister och herr Andersson (är det bara jag som tycker att den kombinationen verkar kusligt bekant?) har således belägg för att den journalistiska etiken på SVT sedan länge är upphävd och att nyhetsrapporteringen styrs från Socialdemokraternas högkvarter. Dessutom har de båda jobbat övertid i sina kammare på Riksdagen och gjort en fullödig innehållsanalys av innehållet i Sveriges Televisions samtliga nyhetssändningar, vilket antingen kan ses som ett tecken på en mycket stor arbetskapacitet eller grav undersysselsättning i den moderata riksdagsgruppen. Den geniala lösning de hittar för att hindra de av dem upptäckta hoten mot SVT:s politiska oberoende, är tillsättandet av en statlig överrock som ska granska samtliga sändningar. Vad som ska göras om överrocken hittar objektivitetsbrister är oklart, men jag misstänker att aktuell sänding omedelbart ska ska brytas, och att man i stället lägger ut en bild på statsministern som mot bakgrund av svenska flaggan till ackompanjemang av Arméns musikkår som spelar nationalsången bekymrat får rynka på valpögonbrynen.

Motionen är såklart löjeväckande (t o m för att komma från en man som jämfört trafficking med lakritspipor) men faller ändå in i en oroväckande borgerlig trend. Renfield själv anklagade tidigare i höst Socialdemokraterna att styra svenska medier genom att ringa runt till redaktionerna för att få dem att ställa (den synnerligen relevanta) frågan om huruvida de borgerliga kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Och i början av mandatperioden ville man från Högerhåll ha samtal med statsradion.

Helt osannolikt är det kanske inte att Schlingmann och pojkarna på M-högkvarteret i det privata drömmer våta drömmar om berlusconifiering av det svenska medieklimatet, med dominans av privatägd regeringstrogen reklamfinansierad media, samtidigt som de statliga medierna hålls i ett stramt koppel. Och lite är vi ju redan där, när t ex Dagens Nyheter agerar synnerligen regeringstroget, och omvandlar vinklade borgerliga pressmeddelanden till nyheter. Fast än är det en bit kvar, oavsett hur upprörd man är på SVT, men det är något djupt oroande i att ens diskussionen är möjlig att föra från borgerligt håll. Och än mer oroande är den totala avsaknaden av en proaktiv mediestrategi från vänsterhåll. Det är det, snarare än stollemotioner och sura Renfield-kommentarer i morgon-tv, som skulle möjliggöra att en framtida Videocracy II handlar om Sverige.

Rätt ska vara rätt

I inlägget från gårdagen om uppropen kring vägbiblioteken och privatiseringen av Banverket produktion hade det smugit sig in ett par faktafel som jag härmed vill rätta. Lotta Durgé kommenterade, vilket jag tackar för, att det även är Transportarbetareförbundet som står bakom biblioteken, och att man än så länge inte kan lämna tillbaka ljudböckerna på ett annat ställe än där man lånat dem, vilket jag trodde.

Det förändrar dock inget i sak, och jag hoppas fortfarande att Åsa Linderborgs uppmaning får någon form av genomslag så att dessa bibliotek kan få finnas kvar.

När jag ändå är inne på gårdagens inlägg, så kan jag konstatera att det inte bara är undertecknad som tycker att Annicka Engbloms typ av gammalhöger är rätt festlig.

Herman Wermer Örebro

Visserligen är både kungahus och rojalister en tramsig historisk parentes som står och dammar i ett hörn av samhällets överbyggnad, men företeelserna kan ändå vara rätt roliga. (Även om jag är fullt medveten om att de distraherar en från att diskutera det som är viktigt, som t ex en analys av oppositionens budgetförslag).

Lagom i kölvattnet till diskussionen om den punschdoftande Höger-motionen om stärkande av kungamakten av guds nåde, så visar det sig att Örebro skakas av ett muller kring kungamakten så att man tror att ren gamle Engelbrekt vaknat ur sin eviga vila.

Bakgrunden är att det 2010 är 200 år sedan Jean-Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare vid en riksdag i Örebro. Detta anser den borgerliga kommunledningen vara ett utmärkt tillfälle att fira, och har planerat ett evenemang där man pytsar in runt 8 miljoner kronor av skattemedel bland annat till en manifestation på Stortorget.

Oppositionsrådet i Örebro, vänsterpartisten Murad Artin, blev måttligt road av det hela. Så han bildade "Föreningen för kunskap, fred och demokrati och mot Bernadottejubiléet och kungafjäsk" och bokade upp torget för en manifestation samma tid som jubiléet skulle gå av stapeln.

Nu togs det hus i helvete på Närkeslätten. Det obligatoriska raseriet i lokaltidningen bröt ut, medan jubileumsarrangörerna sturskt hävdade att de visst skulle få vara på torget i alla fall.

Sedan klev den lokale starke folkpartisten i Örebro, kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, in i leken och farsen blev total. (Om namnet verkar bekant är det inte så konstigt, då han varit i hetluften förut, men bedömts som nog extrem för att få en nominering till Volksparteis partistyrelse). I en välvillig tolkning så misslyckades han grovt i användandet av ironi i sin blogg när han dundrade om att han skulle bilda en "Förening mot revolutionsromantik och kommunistfjäsk" som skullle boka alla torg till Första maj (inlägget är sedermera raderat men en skärmdump återfinns på den socialdemokratiske politikern Björn Sundins blogg, Wermes kommentarer i originalinlägget är även de läsvärda som en underbar uppvisning i infantil debatteknik). Detta alltså från en man som alltså sägs stå till vänster i Volkspartei... Olyckligtvis för partistrategerna så tog de inte ifrån Werme lösenorden till hans blogg, utan han kunde fortsätta raljera om Vänsterpartiet i fler inlägg.

Här kunde historien varit slut, Bernadotte-jubiléet avlöpt någorlunda som planerat, kommunkassan blivit ett antal miljoner fattigare utan att det generererat märkbara resultat och kommunalråden fått kröna mandatperioden med en kungamiddag. Men då äntrade den ettrige hyperrojalisten och källkritikallergikern Herman Lindqvist in i arenan.

I en kolumn i Aftonbladet angriep Lindqvist Murad Artins antirojalistiska begivenhet och lyckade samtidigt slänga ur sig en häpnadsväckande mängd grodor till försvar för "glädjefesten". Några exempel:

Kanske är det också så att de flesta infödda örebroare har en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.
För om oppositionsrådet hade läst historien skulle han veta att Bernadotte, som själv var invandrare, var den enda av våra 69 monarker som hade en riktigt proletär bakgrund.
...
Murad Artin kunde också läsa i historieboken att Sverige visserligen är en monarki, en av de äldsta i världen, men att landet samtidigt är världens kanske mest demokratiska och jämlika land.
...
Nu verkar det inte bli någon glad historisk fest i Örebro, bara ett politiskt hatmöte.Vid närmare eftertanke kanske svenska folket inte kan skratta åt det som ska hända i Örebro.

Maken till klapp på huvudet har väl inte skådats i den svenska offentligheten på många år och dar. Om man återigen ska göra en välvillig tolkning av dett skedda, så är det ett synnerligen klumpigt försök av Herman Lindqvist att sälja sin halvdana biografi om Jean-Baptiste Bernadotte och försvara sitt engagemang i jubileumskommittén.

Murad Artin svarade i Aftonbladet, och poängterade bland annat att Lindqvist även i detta fall verkar ha en synnerligen liberal tolkning av källor och fakta. Meningen med det han gör är inte sabotage utan en bredare och mer kritisk diskussion. Uppenbart räcker det inte heller med mer än två decennier i ett land och en period i riksdagen för att Lindqvist ska anse någon kvalificerad, utan invandrare ska hålla käften när det gäller det storsvenska.

Örebro-socialdemokraten John Johansson undrar i sin blogg försynt om varför Lindqvist med sina egna kriterier kan uttala sig om svensk historia, eftersom han bott i Sverige mindre än tio år av sitt liv? Dessutom väcker han frågan om man är diskvalificerad från det politiska samtalet om man inte kan kungalängden. Liknande invändningar kommer även från Ilona Szatmari Waldau i Uppsala.

Hur det nu än går med manifestationen mot jubiléet (jag kan i ärlighetens namn tycka att tilltaget av Artin att boka torget är lite fånigt, men då är jag också en hopplös reformist), tar jag mig ändå friheten att komma med ett önskemål på en sång till en eventuell konsert:

All offentlig makt utgår från (Carl Gustaf) Folke (Hubertus)

Egentligen hade jag tänkt skriva om Beatrice Asks förslag om att finansiera regeringens skattesänknings- och budgetraserarpolitik med straffskatt på föräldrar och syskon till struliga barn från socioekonomiskt svaga områden. Allt i ytterligare ett försök att vinna den ängsliga medelklassen till valet 2010.

Men det är så mycket roligare att skriva om de borgerligas senaste tramsiga försök att skapa en nykonservativ högervåg, i form av den moderata riksdagsledamoten Annicka Engbloms (Blekinge) anspråkslösa motion om att stärka monarkens makt över regeringsbildningen.

Engblom lyckas med den hisnande tankevurpan att en förtärkning av det ärvda statsöverhuvudets makt också stärker demokratin eftersom han är "opolitisk". Jag som i min enfald trodde att i ett system med representativ demokrati så är det meningen att folkets valda företrädare ska styra just genom att utöva politik?

När Engblom ska motivera sitt förslag nämns lustigt nog inte ordet "demokrati" eller "folkstyre". Nej, i stället ska monarkens makt stärkas därför att a) andra länder med parlamentarisk demokrati har kvar monarkens formella makt över regeringstillsättningen (Engblom har uppenbarligen aldrig hört talas om vare sig reform- eller republikanska rörelser i de länder hon räknar upp); och b) därför att monarkin är en samlande gestalt, står för historisk kontinuitet, en del av kulturarvet och den svenska identiteten, gör Sverige känt i utlandet och "sprider glans, fest och högtid i olika sammanhang här i Sverige."

Trogen regeringslinjen och sin militäriska vurm har hon även laddat kulturkrigsammunitionen och försöker ladda av en bredsida mot den sippa och tråkiga vänstern som vill förbjuda vanligt folk att ha kul:

Republikanerna har inte lyckats visa på vilket sätt Sverige eller det svenska samhället skulle bli bättre om monarkin avskaffades. Med sitt kulturradikala perspektiv har de ingen förståelse för argument om historisk kontinuitet och kulturarv – att riva ned det historiskt nedärvda är snarast en del av deras politiska mission. Kunglig fest, glans och högtid blir i deras ögon något negativt.

(Som ett sidospår kan noteras att Annicka Engbloms motionslista till årets riksmöte, liksom hennes blogg, i övrigt ganska härligt gammalhöger med mycket försvar och biltrafik. Mumma för den som saknar betongmoderater á là Bo Lundgren i gammal god form.)

Alliansfritt Sverige konstaterar något förvånat att Engbloms likalydande motion i fjol inte väckte någon uppståndelse, trots att den inte var mindre tossig då. Skillnaden är att i fjol visste vi svenska mediekonsumenter inte att vi behöver en Anna Anka-typ för att skapa lite lagom kaos i nyhetsflödet, med ett naivt torgförande av idéer vars bäst före-datum gått ut för så länge sedan att de inte är tjänliga nog att ens exportera till ett före detta öststat.

Roligast är att se hur Högern har svårt att hantera frågan. Vissa partivänner till Engblom verkar önska att den lagts i papperstrimlaren i stället, likaså Axess-bloggen. Och i andra bloggar så luftas insikten om att diskussionen om att stärka monarkin snarare riskerar att på allvar initiera en diskussion om republik i Sverige.

Jonas Sjöstedt tycker att Högern borde gå längre, om man ändå ska rulla upp parlamentarismen och den representativa demokratin. Riv upp den allmänna rösträtten, och omforma riksdagen till en ståndsriksdag med Moderat-adel, Kristdemokrat-präster, Folkparti-borgare, och Centerpartist-bönder när man ändå är i farten. Här tycker jag dock att man kan vara mer visionär. Återinför det kungliga enväldet, så att vi får chansen att göra om och göra rätt och, precis som 1789, störta monarkin en gång för alla.

I väntan på att det ska ske, rekommenderar bloggen i stället en god bok.

Ropen skalla, upprop för alla

Är man inte del av en trend, får man skapa den själv, sa redan Anna Anka. Därför fortsätter jag den egeninitierade vågen av uppmaningar att stödja upprop, med två saker till som jag tycker manar till efterföljande.

I Aftonbladet uppmanar Åsa Linderborg landets kulturredaktörer, att visa att de menar allvar med sitt stöd för en bred kultur genom att adoptera ett vägkrogsbibiotek. Hyckleriet i regeringens kulturpolitik och kulturkrigsretorik, blir särskilt uppenbar när man i kulturpropositionen drar in stödet för de s k vägkrogsbiblioteken. Det är ett system som är avsett att öka tillgängligheten för litteratur för yrkeschaufförer, som drivs av Hotell- och restaurangfacket med stöd av Statens kulturråd. Tanken är att vägkrogsbiblioteken ska vara ett arbetsplatsbibliotek med ljudböcker som är lokaliserat på tio platser i landet. En bok kan lånas på vägkrogen i Jönköping, lyssnas av längs med E4 och sedan lämnas på rastplatsen i Töre. Systemet är enkelt, flitigt använt och når också en målgrupp som traditionellt tillägnar sig mindre litteratur än genomsnittet. Det är förmodligen därför som regeringen vill ta bort dem. Så, jag hoppas verkligen att de kan räddas, och då kanske genom en insats från landets kulturredaktörer.

Det andra uppropet kommer från SEKO, och riktar sig mot regeringens bolagisering av Banverket produktion, som med all rätta misstänks som början på en privatisering. I stora annonser har SEKO (på grundval av kongressbeslut under hösten) framfört sina krav. Inte att regeringen ska stoppa bolagiseringsplanerna, dess ideologiska skygglappar samt efter oss syndafloden-attityd har man insett utgör oöverstigliga hinder för vettig dialog. I stället kräver man att oppositionen ska göra ett tydligt vallöfte om att stoppa eller ta tillbaka en bolagisering. Även det är ett upprop som jag hoppas får genklang, inte minst eftersom erfarenheterna av liknande extrem avreglering av järnvägen i andra länder förskräcker.

Overklighetens folk i alla länder, förena er

[bild från Aftonbladets kulturredaktions blogg]

Regeringens kulturproposition drabbade landet i september. I textmassorna hade man smygit in en radikal nyordning av stödet till kulturtidskrifterna. Framför allt smalnar man av definitionen på vad som är en stödberättigad kulturtidskrift, till att enbart omfatta "kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden".*

Om detta kan sägas mycket. Anslaget är konservativt så att det förslår, helt inom ramen för regeringens närmast nyviktorianska linje i kulturfrågorna. Om kultur endast handlar konst, dans teater och film m fl i snäv mening, men inte samhällsfrågor, debatt eller för den delen en kontextualisering av konsten, är det tydligt att regeringen vill gynna en elitens (d v s den egna väljar- och partikaderbasens) "fin"kultur. Sedan är det uppenbart att förslaget slår mot sådan subversiv press som dristar sig att ifrågasätta regeringens förträfflighet. Man har från borgerligt håll länge förfasat sig över att tidningar som t ex Mana, fått statligt stöd, och nu kan man med ett alexanderhugg lösa det problemet. Slutligen så skapar regeringen en statlig åsikts- och kontrollapparat av rang, när de stödberättigade finkulturella vetet ska skiljas från slöddertidningsagnarna.

Hela historien är sammantaget ett intressant exempel på regeringens ideologiska Janusansikte. I ekonomiska och välfärdsfrågor, då är linjen benhårt nyliberal, men när det gäller sådant som kultur, utbildning och forskning då är centralstyrning och detaljreglering regel och den osynliga handen ersatt av en pansarklädd näve som pekar med hela handen.

Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (FSK) reagerade snabbt på kulturpropositionen, och anordnade bland annat en debatt under den gångna Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. 13 redaktörer har i debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Nyheter, anklagat regeringen för att tysta debatten och vara detaljreglerande, och samtidigt påpekat att det inte är statens uppgift att styra innehållet i tidskrifter.

Regeringens konservativa klåfingrighet på kulturområdet börjar bli otäckt påtaglig. Som Jonas Sjöstedt konstaterar, finns det en viss parallell mellan detta och Forum för levande historias användning som propagandaorgan. Ett sätt att reagera, även om chansen att regeringen skulle notera det är mindre än att det faktiskt finns en gud och att hon i så fall skulle bry sig om bön, är att skriva på det upprop FSK har initierat under parollen rädda kulturtidskrifterna.


* Hur ser definitionen på stödberättigad kulturtidskrift ut idag kanske läsaren undrar? Förordning (1993:567) om statligt stöd till kulturtidskrifter stadgar att:

Med kulturtidskrift avses en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.